Etikettarkiv: punk

Lastkaj 14 – Djävulskorset

ARTIST: Lastkaj 14
TITEL: Djävulskorset
RELEASE: 25/10 2024
BOLAG: Second Class Kids Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det är med bra grindcore som med bra punk – man verkligen känner  att det är bra.

LASTKAJ 14 kan vara landets bästa punkband just nu. Med en hög produktionstakt med för det mesta bra verkshöjd har de skämt bort oss med soundtracket till motrörelsen mot de rådande omständigheterna sedan starten av sin bana. Jag skriver inte karriär, för detta är ju punk, och att skriva att LASTKAJ 14 spelar punk känns också lite fel. De lever punk, är kanske mer korrekt. För det är inte bara så att de gör egen förträfflig musik, de belönar också andra band med stipendier – djup credd på det.

Med ”Djävulskorset” så snart efter EP:n ”Trallcrucifixet” inte bara häpnade jag över i vilken takt bandet skriver musik, utan också över hur satans bra ”Djävulskorset” är.

Formeln kanske ni känner till sedan innan. Det är mycket fokus på sången – med tre sångare som kan sitt hantverk är det så fantastiskt kul och njutbart att lyssna till bandet, det är massivt med tvåtakt och det är bräddfyllt av känsla. Antingen om bandet skriver om solidaritet på verkstadsgolvet, personlig kamp, orättvisor eller att hantera sin ångest med gräsklippning så gör de det med en djup innerlighet som känns betydligt tyngre än många andra band.

”Djävulskorset” är en skiva som jag inte tröttnat på trots försvarlig lyssnartid – upptäck den du med om du inte gjort det.

Memoriam – To The End

ARTIST: MEMORIAM
TITEL: ”To The End”
RELEASE: 2021
BOLAG: Reaper Entertainment

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Ibland kan det nästan kännas lite orättvist, som när MEMORIAM manglar ut sin fjärde giv på lika många år och helt problemfritt når sina förväntade höga verkanshöjder. Manglig döds som påminner om BOLT THROWER? Visst, hur svårt kan det vara. Punkinfluerad skrammel? Absolut. Doomkänsla? Jaja, det fixar vi lite i förbifarten. Det har säkert inte varit riktigt så enkelt för herrar Karl Willets (sång), Scott Fairfax (gitarr), Fran Healy (bas) och nye Spikeyh T Smith (trummor) som jag vill påskina, men det är ändå känslan man får. MEMORIAM kan liksom inte misslyckas och har en lägstanivå som de flesta av oss drömmer om att nå som högstanivå.

”To The End” innehåller mer av den vara som tidigare skivor ”For The Fallen”, ”The Silent Vigil” och ”Requiem For Mankind” gjorde, och med ett öppningsspår som Onwards Into Battle ger man de flesta lyssnare precs vad de vill ha: Old school benknäckardöds med krigstema. Det är däremot inte den låt som är intressantast på skivan, i alla fall inte över tid. Där placeras istället de båda lite långsammare styckena Each Step (One Closer To The Grave) och As My Heart Grows Cold, i vilka bandet närmast påminner om ett släpigt PARADISE LOST. Även industripunkiga Failure To Comply och Vacant Stare sticker ut, men är kanske mindre i min personliga smak för att benämnas som bäst på skivan.

MEMORIAM har inte tömt sina kreativa bägare trots den rappa utgivningstakten, det står alldeles klart på ”To The End”!

Eyehategod – A History Of Nomadic Behavior

ARTIST: EYEHATEGOD
TITEL: ”A History Of Nomadic Behavior”
RELEASE: 2021
BOLAG:  Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Louisianas EYEHATEGOD tillreder sin musik enligt ett i stort sett unikt recept, och inget är nytt avseende den saken på sjätte fullängdaren ”A History Of Nomadic Behavior”. Man tar sin trepod, kör ner ben ett i sludgesmörjan så det stänker smuts och elände, sätter ner andra benet i doomens trakter och det tredje benet i rockens rötter. Sen hänger man en välanvänd gryta över den öppna elden i mitten och fyller på med all ilska, attityd och svärta man kan uppbåda. Låter koka tills resultatet är en bitter och svårsmält historia – och det är själva grejen med det här bandet.

Att lyssna på EYEHATEGOD ska inte vara en lättsmält och välsmakande historia. Det är och ska vara provokativt, och även om man inte håller med i alla verbala svingar som bjuds så blir man berörd och känner sig lite.. smutsig. Lyssna på avslutande Every Thing, Every Day så förstår du.

Låtmaterialet på ”A History Of Nomadic Behavior” håller kanske inte samma verkshöjd som en del av bandets tidigare alster (kolla t e x in ”Dopesick”, ”Take As Needed For Pain” eller förra självbetitlade given för generellt starkare alster), men när bandet brakar av en svit som High Risk Trigger, Anemic Robotic, The Day Felt Wrong och The Trial Of Johnny Cancer är det svårt att komma med invändningar.

EYEHATEGOD behövs i dagens musikaliska klimat, även om det är en smått obehaglig upplevelse. Precis som skräckfilm, eller bra konst som kan beröra genom att skava mot medvetandet.