ARTIST: Speglas TITEL: Endarkenment, Being & Death RELEASE: 27 februari 2026 BOLAG: Trust No One
BETYG: 9/10 SKRIBENT: Amelie
I november dök det upp ett stycke musik från ett för mig totalt okänt Stockholmsbaserat death/black metal-band. The Spirit Postmortem var den första singeln från Speglas kommande album ”Endarkenment, Being & Death” – och nu är albumet här. Bandet är dock inte kommet från ingenstans. Speglas bildades 2015 och har tidigare släppt två EP, ”Birth, Dream & Death” 2015 och ”Time, Futility & Death” 2022. Ett band som alltså skyndat långsamt mot fullängdsdebuten men resultatet är verkligen värt sin tid.
Två av medlemmarna i bandet, sångaren och gitarristen Isak Rosemarin samt trummisen Jesper Nyrelius, spelar även i bandet Sweven. Men medan Swevens metal är av det mer progressiva slaget drar sig Speglas mer mot svärtad döds. Övriga bandmedlemmar är gitarristen Alexi Hedlund och basisten Victor Berg.
Temat för ”Endarkenment, Being & Death” är mörkt och nedstämt. Grundstämningen är utan hopp och enligt Isak Rosemarin: ”med nietzscheanska termer… – alla svar på frågan ’varför’ saknas”. Detta gäller både individens känsla av livets meningslöshet, uttryckt bland annat i låten Dearth, och ur ett universellt, kosmiskt perspektiv som i spåret Incessant Severance. Vill man fördjupa sig ytterligare i Rosemarines tankar om Nietsche och metal finns dennes kandidatuppsats i musikvetenskap, ”The great truth is there isn’t one: Nihilism som inspiration i black metal med fokus på bandet Mgła” tillgänglig online. Men vi ska inte dröja mer vid det just här.
Musiken är även den mörk men också i hög grad melodisk. Här finns vibbar som minner om Paradise Lost och inslag som får mig att tänka på Tribulation i deras bästa stunder. ”Endarkenment, Being & Death” är ytterst välkomponerat och inte ens intro-spåret Woe känns överflödigt (vilket annars ofta är en käpphäst för mig) utan bygger snyggt upp en förväntan på vad som komma skall. Albumet innehåller alltifrån finstämda partier, som låten Ailing, intrikata kompositioner och även mer rak metal av det snabbare slaget, tex i Hitherto Awry.Rage upon the Dying Fire avslutar albumet storslaget och är en av favoriterna tillsammans med bland annat nämnda Deart.
”Endarkenment, Being & Death” är ett album som landar precis rätt i samtidens mörker och jag vågar spå en plats på årsbästalistan för Speglas redan nu.
Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.
Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?
LÅT: Dearth ARTIST: Speglas VALD AV: Amelie
Martin: Detta är löjligt bra. Hur kan jag ha missat detta band? Stämningen går ju att karva med kniv, och är resten av den kommande plattan av samma kaliber, ja, då har jag ytterst svårt att se att den inte ska in på årsbästalistan. Stekhett! Robert: Detta känns sprunget ur samma väv som Morbus Chron och Sweven, men ger undertecknad starka vibbar av Tribulation. Det är liksom lite… avigt? samtidigt som det är melodiskt. Hyperintressant, och helt klart stekhett. Mycket talar för att vi talar om Speglas en hel del under 2026… Fredrik S: Väldigt snyggt men aningen för långt intro-parti, vilket på ett sätt är en aning symtomatiskt. Det är hela tiden väldigt elegant men utan att tappa ett tillräckligt stråk av mörker, på ett sätt som påminner mig om Tribulation. Dearth hade mått ännu bättre av någon/några tempoväxlingar, den tuggar på ganska makligt rakt igenom sina dryga sju minuter, men visst är det en snygg låt. Och de sista två minuterna skapar en behagligt meditativ ljudkuliss. Ingen självklar vinnare, men om man som lyssnare är på rätt humör är detta nog omgångens starkaste bidrag.
LÅT: Tide ARTIST: Omnifear VALD AV: Fredrik S
Amelie: Fullt ös – medvetslös… fånigt uttryck kanske men just det som kommer för mig när brittiska Omnifear kastar sig ut i tidvattnet och prioriterar hastighet framför allt. Och det kan ju bli bra, var nästa tanke. Jag hänger gott med i första halvlek men efter något av en vilopaus kring tre minuter tappar jag därefter all lust för detta kaos – som också avslutas med ”kräks-growl” som är rejält avkylande. Och där förblir jag. Martin: Whoa, har Necrophagist återuppstått?! Det var så jag tänkte när introriffet i Tide drog igång. Och det ska ses som beröm, för detta är svinbra. Drivet, svänget, skavet och så gitarrtonen till det. Jag gillar det som fan – varmt utav helvete! Robert: Kanske är det att det bryter av helt perfekt i denna vända av WeRocks Hot or Not, kanske är det att det är bra på egna ben – oavsett så träffar detta helt rätt. Bisvärm med en gnutta meck, ackompanjerat av automatkarbinstrummor och en gnutta grod-growl? Man tackar och tar emot!
LÅT: The Spirit, Alive ARTIST: Urne VALD AV: Robert
Fredrik S: En låt som blandar och ger. Snygg produktion, bitvis bra tryck i trummor och riffande, och en i grunden rimlig växelverkan mellan growl och rensång. Men någonstans på upploppet mot mållinjen ”Fredriks gillande” snubblar Urne ändå till litegrann. Det känns på något vis lite för… amerikanskt? Ni vet, på det där vagt glättiga och ”vi är till för alla”-viset? The Spirit, Alive är ingen dålig låt utan högst habil, men slår ändå inte riktigt an rätt sträng. Rumstempererat. Amelie: Jag är ambivalent till det här. Ena lyssningen trivs jag riktigt bra i Urnes hägn för att nästa gång uppleva det hela som rätt menlöst. Allsångsvänligt och med en smittande refräng, javisst, men håller det för ett fortsatt större antal lyssningar? Ytterst tveksamt.… Slutomdömet blir ljummet. Martin: Det är inte helt tokigt detta. Jag tröttnar snabbt på sången – det gäller både growlet och rensången. Refrängen är inte lika bra som resten av låten. Gitarrtonen/spelet är det som räddar låten för mig – solot är klockrent – men resten faller på det ljumma intryck som låten ger.
LÅT: Sentience ARTIST: Phendrana VALD AV: Martin
Robert: Några saker behöver vi nog klargöra direkt när vi tittar på den här låten. För det första: den är för lång, och då spelar det ingen roll att den väver samman ett flertal i sig intressanta delar. För det andra: att Ana Bitrán gästar med rensång är direkt negativt – det närapå skär i öronen och borde lämnats därhän. För det tredje: det här är en låt som växer… och som sådan är det till slut en intressant, lovande och spännande historia som är på väg att hettas upp från varm till… vad? Det återstår att se! Amelie: Mexikanarnas Sentience är i förstone härligt varierad och känslosam, tills det inte blir riktigt så härligt längre och jag tappar bort mig i låtens alla växlingar och hettan som infann sig inledningsvis börjar svalna något. Lite för långt intro, lite för mycket av instrumentala mellanspel. Kan inte hålla intresset uppe genom de dryga nio minuterna. Helt svalnar det inte men stannar i ett rätt ljummet läge. Fredrik S: Stämningsfull post-black av det mjukare slaget, med tämligen god kreativ verkshöjd. Ganska charmigt, och med fin kontrast mellan black metal-growlen och den väna, kvinnliga stämma som bryter av. Låten är lite i längsta laget och ibland kanske aningen planlös, och produktionen aningen luddig. Men jag gillar ändå detta, det finns något där. Mer varmt än kallt!
Åh, och ett PS för åldrande gamers med fäbless för retro-nostalgi: Den stålsträngade akustiska gitarren som börjar där vid 02:15 – visst påminner den om ”Diablo 1”-musiken…?
ARTIST: Speglas