Etikettarkiv: Hot or Not 2026

Listor

Hot or not? – Augusti 2026

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Crawl
ARTIST: In This Moment
VALD AV: Amelie

Martin: Fruktansvärt generiskt. Jag glömmer bort låten så snart den är över. Iskallt.
Robert: För de som är gamla nog att minnas ”Fem myror är fler än fyra elefanter” så fanns alltid Brasse, Han gjorde roliga saker, som att baka falukorvs-sockerkaka. Det borde bli gott eftersom det bara ”var goda saker i” – ett resonemang som är svagt i sig och bara håller om man faktiskt tycker om de där ingredienserna. I detta fall är det för min del lite tvärtom: ta allt som smakar riktigt illa avseende hårdrock (industriell metall typ Ministry och smak av Nine Inch Nails, pratsång, en gnutta clowneri á la Avatar, psyko-skrik) och mixa ihop det.
Resultatet är kanske det sämsta bidrag jag anser vi haft i hela Hot Or Not’s historia, och faktiskt helt olyssningsbart. Jag har plågat mig igenom hela låten en gång, resterande försök har slutat i att jag kapitulerar och hoppar vidare.
Till min förvåning ser jag att In This Moment verkar ha över 2 miljoner lyssnare på Spotify och vara en erkänd akt (?!?) så det är väl bara att inse – det är länge sen tiden med Brasse och ”Fem myror”…
Jag är sannolikt en dinosaurie som inte fattar grejen, men det är okej. Det här kommer jag aldrig mer i närheten av. Iskallt. Den absoluta nollpunkten.
Fredrik S: In This Moment är trogna sitt koncept, och även om det finns en del styrkor här (produktionen är sedvanligt svulstig, och Maria Brink har en riktigt bra pipa) är låten i sig lite för slätstruken för att riktigt lyfta. Slutklämmen, säg de sista 90 sekunderna, är ganska trivsam, men In This Moment kan absolut bättre än så här. Vilket nu faktiskt hade varit nödvändigt för att nå önskvärd temperatur. Ergo: inte kallt, men rätt svalt.

LÅT: Molecular Conversion
ARTIST: Kim Dracula
VALD AV: Fredrik S

Amelie: Märklig och månghövdad. Första lyssningen var genomgående positiv med överraskning på överraskning. Men det är inte en låt att lyssna på upprepat antal gånger, jag tröttnar rätt raskt. Hygglig värme ändå på det hela taget.
Martin: En klart intressant låt! Är det originellt? Nja, till stora delar låter detta som ett band som gärna vill vara Tool, men ligger några decennier efter. Som ett fan av blåsinstrument i metal gillar jag verkligen detta inslag och hade gärna sett mer av det. Men mer varmt än kallt det måste jag säga.
Robert: …det här är nästan bara konstigt. Stundtals lite charmigt och eget, men oftast känns det lite sökt, som om konstigheten är själva målet istället för ett resultat av var kreativiteten tar vägen. Nåväl, en klackspark som varken gör av eller till!

LÅT: Red Giant
ARTIST: lapetus
VALD AV: Martin

Robert: Omgångens lysande stjärna. Mörkt, suggestivt, hårt, progressivt, vackert – en låt att drunkna i. Speltiden (närapå 12 minuter) är bara till dess fördel, och det säger kanske det mesta. Hett hett!
Amelie: Om Molecular Conversion är en låt med kort hållbarhet är det snarast det motsatta förhållandet med Iapetus och deras Red Giant. Inslag som först känns störande; att den nästan stannar av helt en bit in, det långa uttonande outrot, den totala längden… ja, varje lyssning maler ner motståndet alltmer  och till slut sitter både delarna och helheten. Hett. (Nå, outrot hade ändock tjänat på att klippas av liiite tidigare!)
Fredrik S: Mycket här som är snyggt! Bra ös i de aggressiva bitarna, särskilt där blastbeats släpps ut på grönbete. Därtill vän skönsång från den kvinnliga rösten, snygga akustiska gitarrer, med mera. Sen är det väl bitvis lite planlöst, låtar på 12 minuter blir ju gärna det. Här skall också sägas att de sista typ två minuterna är helt överflödiga. Icke desto mindre håller detta trivsamt hög temperatur, men hade man kokat ner anrättningen till 6-8 minuter med det mesta av det bästa hade det varit glödhett.

LÅT: Enjoy The View
ARTIST: North Sea Echoes
VALD AV: Robert

Fredrik S: Känns påtagligt 80-tal på något vis, åtminstone om man bortser från en del av synth-effekterna som är mer samtida än så. Elegant refräng, snygg synkoperad stämsång, men överlag en rätt menlöst harmlös låt. Och att gitarrerna har något slags dist gör med nöd och näppe detta till en rocklåt, det är absolut mer av synthpop. Att refrängen ändå funkar, i kombination med bristen på distinkt personlighet, gör att detta stannar på svalt istället för kallare än så. Men inget jag kommer att återkomma till.
Amelie: Högst oförargligt och… ja, vad mer finns att säga? Söt melodi med en ganska gnällig sånginsats. Som sagt, gör inget direkt illa men gör knappas någon glad heller. För mig är detta redigt kallt.
Martin: En trygg, men ack så tråkig musikalisk snuttefilt? Ja, bra nära den beskrivningen kommer detta band som på ett totalt oförargligt vis ser till att fylla ut mellanskiktet när Rix FM försöker vara lite rockigare. Funkar inte alls för mig.

Listor

Hot or not? – Juli 2026

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: The Loneliest Place
ARTIST: Grave Dance Company
VALD AV: Amelie

Martin: Så udda, och så bra! Sånginsatsen från Michelle Darkness – som har en minst sagt trollbindande stämma – gör att denna låt blir i det närmaste beroendeframkallande. Storartad svärtad och melankolisk stimmung, ja, jag vill ha mer! Stekhett!
Robert: Ooooohhhhh! Dämn, det här träffar rakt i min svarta själ. En gnutta Type O Negative, en gnutta Paradise Lost från sina goth-år, en knivsudd som minner om Underground Fire från min del av 2026 års Halfway to Hell… och ändå helt eget. 25:e september släpps fullängsdebuten ”Ruins”, och det är väl bara att ställa klockan. Låter det ens litegrann som detta kommer det vara en rykande het platta!
Fredrik: Låter extreeeeeemt mycket The 69 Eyes om detta. Nu är sagda finnar förstås rätt bra inom sitt segment, rejält kajal-svärtad doomig goth-pop, så det är ingen förolämpning, tvärtom. Sen har möjligtvis Jyrki 69 en ännu svulstigare och mer liderlig stämma än sin tyske genrekollega Michael Huber, men produktionen är fin och melankolin ganska trallvänlig, så uppdraget (att servera millenial-generationens take på Paradise Lost) får ändå anses väl utfört. Inte glödhett, men inte alls så dumt.

LÅT: The Seventh Verdict
ARTIST: Melechesh
VALD AV: Fredrik

Amelie: Melechesh är och förblir ett favoritband. Detta är, som oftast, starkt beroendeframkallande, och alls inte för långt som vissa kolleger låter påskina, utan precis som det ska vara. Stekhett såklart, och snart förväntar vi oss verkligen ett nytt album av bandet!
Martin: Helvetiskt svängigt! Trumspelet som samsas så ypperligt med riffen höjer den här låten till mycket fina nivåer. Det enda jag kan störa mig lite på är att den blir liiite väl utdragen i slutet. I övrigt är detta mycket hett!
Robert: Melechesh var med i vår Hot or Not i april också, och det finns fog för det myckna närvarandet: detta går liksom inte att inte gilla. Förstår jag saken rätt är det en EP på gång snarare än ett fullängdsalbum, men det känns ju lite dumt? Om två av två låtar är dyngbra (om än kanske liiiiite långa ibland..) vore det ju synd att inte fortsätta på inslagen väg. NåväL: hett är det. Som fasen. och fortsatt med ett unikt anslag som gör att man direkt hör vilka som spelar!

LÅT: Death III
ARTIST: Zørza
VALD AV: Martin

Robert: Måhända är det inte unikt, men vad gör väl det? Black metal som rör sig i samma gracer som Harakiri For The Sky och MGLA – och det är ju verkligen inte illa! För min del är ZØRZA en ny bekantskap, men detta smakprov fick mig genast att plocka in polackernas andra platta ”Twillight Of The Golden Star” i spellistan. Det är ju inget man ångrar direkt, såhär i sommarhettan passar det fint!
Amelie: En låt som föll mig på läppen direkt och på hjärnan har den satt sig även efter många lyssningar. ”Twilight of the Golden Star” är polackernas andra skiva och efter vad jag hör är det värt att kolla upp både den och tidigare släpp av bandet. Hett som en högsommardag!
Fredrik: Absolut den bästa av de tre låtarna. (Mestadels) mellantempo-black med mer skönhet än råhet, men med tillräckligt av ångest och riv i sånginsatsen för att inte bli för medhårs strykande. Även om mellantempot dominerar finns det tillräckligt med variation med inslag även av blastbeats och ett härligt dubbelkagge-smattrande avslutsparti. Starkt nummer, god hetta här!

LÅT: Wake Of Aquarius
ARTIST: Dead Kosmonaut
VALD AV: Robert

Fredrik: Bitvis ganska charmig retro-metal med lagom sliskiga gitarrslingor och solon, uppbackade av habil produktion och skapligt driv. Sen händer det väl egentligen inte sååå mycket, och till skillnad från mina kollegor är jag inte överförtjust i sångstilen. Ljummet, ändå.
Amelie: Okomplicerad hårdrock med skönsång och fångande melodislingor. På gränsen till klistrigt. Passar ypperligt i sommarlätta sammanhang och sprider trevlig värme.
Martin: Fantastiskt bra! Svänget, tyngden och den rent överjävliga sånginsatsen från Hellbutcher! Vem kunde ana att karln besatt en sådan stämma? Inte jag i alla fall, och det är en glad överraskning. Jag blir genast sugen på att lyssna mer på Dead Kosmonaut, hett som satan!

Listor

Hot or not? – Juni 2026

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: The Crawlers
ARTIST: Sigun
VALD AV: Amelie

Martin: Melodöds med en vilja att vara pampig, nästan symfonisk. Det funkar faktiskt riktigt fint, även om det skaver lite med att det inte är en äkta orkester vi hör. Effektivt och läckert trumspel med snygga växlingar mellan två-takt och halvtakt höjer detta ytterligare. Varmt!
Robert: Märklig låt, detta. Melodöds av rätt basalt snitt i grunden, men ovanpå och i förgrunden tillåts en keyboard lägga slingor och detaljer på ett sätt som mäktar med att vara lika delar irriterande och behållningen av allt. Jag vete fan om det är kallt eller varmt – men det som stannar kvar och fäster i ett brusigt musikutbud är just den där… jävla… slingan…
Fredrik S: Pompös och bitvis Mello-sliskig symfonisk döds med orkestrala inslag. Inte alls helt oävet, det taktfasta drivet får foten att stampa takten lite så där halvt omedvetet/ofrivilligt. Men med undantag för de få, korta tvåtakts-partierna och det genuint mäktiga break-riffet efter 03:45 känns detta lite väl pretentiöst och insmickrande. Så stannar någonstans där vid fingervarmt för mig.

LÅT: Cultures Of Violence
ARTIST: Mire
VALD AV: Fredrik S

Robert: Vibbar av storband som Gojira och Mastodon flimrar förbi i denna dänga från jänkarnas tredje platta. Tyvärr tycker jag att det stannar vid just glimtar av något större, och trots att det är rätt trivsamt så infinner sig inte det där riktiga suget av att få mer av Mire. Ska vi säga ljummet?
Amelie: En låt att nicka med i och en refräng som är ganska klistrig. Helt okej på alla vis men här finns inget som sprakar till. Något saknas för att tända lågan. Ljummet, ändå åt det lite varmare hållet.
Martin: Klart acceptabelt för stunden skulle jag säga, även om det lite väl mycket följer en föreskriven mall som jag inte uppskattar till att börja med. Produktionen är klanderfri och väl lämpad för låten. Det bränner till stundtals, framför allt vid treminutersstrecket, men jag tror inte att det blir nåt mer lyssnat på Mire för min del. Ljummet.

LÅT: Rituals In Thar’amath
ARTIST: Ninth Realm
VALD AV: Martin

Robert: Bäst i omgången, och det med marginal. Den här replokalen ligger förmodligen granne med kaoz, och det känns lite som det håller på att skeva ur lite då och då – fast på ett bra sätt. Jag gillar skarpt trumspelet och hur det är mixat, det känns opolerat på ett mycket passande vis. Hett!
Amelie: Inte illa nånstans. En låt som kan väcka upp motsträviga livsandar och hålla dem levande på övertid. Detta går inte att inte gilla men är kanske inget att direkt sätta guldram kring ändå. God temperatur utan att det riktigt vill bränna till. Varmt+.
Fredrik S: Ledigt omgångens bästa spår, av de jag är satt att ha åsikter om. Kaosigt, skitigt, rått, och tämligen oproducerat. Detta är dock en omständighet som passar denna attityd-stinna häxblandning av old school-döds, thrash, punk och black metal alldeles utmärkt. More is more – detta är hett!

LÅT: Infinite Illumination
ARTIST: Spirit Adrift
VALD AV: Robert

Martin: Tio år efter debuten ”Chained To Oblivion” är det dags att säga hejdå till Spirit Adrift, vilket känns en smula vemodigt. Har jag gillat allt bandet gjort? Nä, men väldigt mycket. Och jag gillar även detta. En underbar blandning mellan ljuvliga melodier, sväng, tyngd och en djup innerlighet – det är bra som fan. Hett!
Amelie: Älskar introt med akustisk gitarr. Visst bidrar det till att låten sträcker sig över en tidsrymd av nästan åtta minuter. Kan kännas väl utsträckt ibland men som inledande spår på albumet Infinite Illumination känns titellåtens längd väldigt rimlig. Låten avslutas föredömligt. Den stoner/ doom bandet levererar är oftast inte mitt förstahandsval men detta är riktigt varmt.
Fredrik S: Välproducerad på gränsen till vattenkammad ljudbild. En i många stycken ganska trevlig historia, även om åtta minuter är minst två fler än vi behöver. Den avslutande minutens riff är galet snyggt, men som helhet blir låtens mellantempo lite enahanda. Kompetent, men ändå inte särskilt engagerande, blir mitt omdöme.