Etikettarkiv: Hot or Not 2026

Listor

Hot or not? – Februari 2026

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Dearth
ARTIST: Speglas
VALD AV: Amelie

Martin: Detta är löjligt bra. Hur kan jag ha missat detta band? Stämningen går ju att karva med kniv, och är resten av den kommande plattan av samma kaliber, ja, då har jag ytterst svårt att se att den inte ska in på årsbästalistan. Stekhett!
Robert: Detta känns sprunget ur samma väv som Morbus Chron och Sweven, men ger undertecknad starka vibbar av Tribulation. Det är liksom lite… avigt? samtidigt som det är melodiskt. Hyperintressant, och helt klart stekhett. Mycket talar för att vi talar om Speglas en hel del under 2026…
Fredrik S: Väldigt snyggt men aningen för långt intro-parti, vilket på ett sätt är en aning symtomatiskt. Det är hela tiden väldigt elegant men utan att tappa ett tillräckligt stråk av mörker, på ett sätt som påminner mig om Tribulation. Dearth hade mått ännu bättre av någon/några tempoväxlingar, den tuggar på ganska makligt rakt igenom sina dryga sju minuter, men visst är det en snygg låt. Och de sista två minuterna skapar en behagligt meditativ ljudkuliss. Ingen självklar vinnare, men om man som lyssnare är på rätt humör är detta nog omgångens starkaste bidrag.

LÅT: Tide
ARTIST: Omnifear
VALD AV: Fredrik S

Amelie: Fullt ös – medvetslös… fånigt uttryck kanske men just det som kommer för mig när brittiska Omnifear kastar sig ut i tidvattnet och prioriterar hastighet framför allt. Och det kan ju bli bra, var nästa tanke. Jag hänger gott med i första halvlek men efter något av en vilopaus kring tre minuter tappar jag därefter all lust för detta kaos – som också avslutas med ”kräks-growl” som är rejält avkylande. Och där förblir jag.
Martin: Whoa, har Necrophagist återuppstått?! Det var så jag tänkte när introriffet i Tide drog igång. Och det ska ses som beröm, för detta är svinbra. Drivet, svänget, skavet och så gitarrtonen till det. Jag gillar det som fan – varmt utav helvete!
Robert: Kanske är det att det bryter av helt perfekt i denna vända av WeRocks Hot or Not, kanske är det att det är bra på egna ben – oavsett så träffar detta helt rätt. Bisvärm med en gnutta meck, ackompanjerat av automatkarbinstrummor och en gnutta grod-growl? Man tackar och tar emot!

LÅT: The Spirit, Alive
ARTIST: Urne
VALD AV: Robert

Fredrik S: En låt som blandar och ger. Snygg produktion, bitvis bra tryck i trummor och riffande, och en i grunden rimlig växelverkan mellan growl och rensång. Men någonstans på upploppet mot mållinjen ”Fredriks gillande” snubblar Urne ändå till litegrann. Det känns på något vis lite för… amerikanskt? Ni vet, på det där vagt glättiga och ”vi är till för alla”-viset? The Spirit, Alive är ingen dålig låt utan högst habil, men slår ändå inte riktigt an rätt sträng. Rumstempererat.
Amelie: Jag är ambivalent till det här. Ena lyssningen trivs jag riktigt bra i Urnes hägn för att nästa gång uppleva det hela som rätt menlöst. Allsångsvänligt och med en smittande refräng, javisst, men håller det för ett fortsatt större antal lyssningar? Ytterst tveksamt.… Slutomdömet blir ljummet.
Martin: Det är inte helt tokigt detta. Jag tröttnar snabbt på sången – det gäller både growlet och rensången. Refrängen är inte lika bra som resten av låten. Gitarrtonen/spelet är det som räddar låten för mig – solot är klockrent – men resten faller på det ljumma intryck som låten ger.

LÅT: Sentience
ARTIST: Phendrana
VALD AV: Martin

Robert: Några saker behöver vi nog klargöra direkt när vi tittar på den här låten. För det första: den är för lång, och då spelar det ingen roll att den väver samman ett flertal i sig intressanta delar. För det andra: att Ana Bitrán gästar med rensång är direkt negativt – det närapå skär i öronen och borde lämnats därhän. För det tredje: det här är en låt som växer… och som sådan är det till slut en intressant, lovande och spännande historia som är på väg att hettas upp från varm till… vad? Det återstår att se!
Amelie: Mexikanarnas Sentience är i förstone härligt varierad och känslosam, tills det inte blir riktigt så härligt längre och jag tappar bort mig i låtens alla växlingar och hettan som infann sig inledningsvis börjar svalna något. Lite för långt intro, lite för mycket av instrumentala mellanspel. Kan inte hålla intresset uppe genom de dryga nio minuterna. Helt svalnar det inte men stannar i ett rätt ljummet läge.
Fredrik S: Stämningsfull post-black av det mjukare slaget, med tämligen god kreativ verkshöjd. Ganska charmigt, och med fin kontrast mellan black metal-growlen och den väna, kvinnliga stämma som bryter av. Låten är lite i längsta laget och ibland kanske aningen planlös, och produktionen aningen luddig. Men jag gillar ändå detta, det finns något där. Mer varmt än kallt!

Åh, och ett PS för åldrande gamers med fäbless för retro-nostalgi: Den stålsträngade akustiska gitarren som börjar där vid 02:15 – visst påminner den om ”Diablo 1”-musiken…?

Listor

Hot or not? – Januari 2026

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: 1868 – Sommar Vid Vinterviken
ARTIST: Riket
VALD AV: Amelie

Martin: En mycket sympatisk produktion gör att jag upplever denna dänga som inte speciellt plågsam. Mest gillar jag sticket med det ack så korta men naggande solot som jag uppskattar skarpt. Resten av låten är ju trevlig, men det fastnar liksom inte. Ljummet.
Robert: Satans. Jävlar. Helvete. Det är ungefär det som sitter kvar efter att RIKETS dänga som hämtar titel från den ödesdigra och fatala explosionen i Nobels fabriker den där sommaren  i Vinterviken 1868. Borde vara hett som krut kan man tänka, men icket! Istället skvalpar det runt lite i mellantempo och är trevligt för stunden för att sedan blekna bort. Utom då just svordomarna då…
Fredrik S: Köttigt och välproducerat riffande, med skapligt tryck rakt igenom. Överlag lite för ”safe” och för stadigt förankrat i mellantempo, men slutklämmen svänger rätt fint. Inte bara för den kärnfulla prosan, ”satans jävla helvete”, utan även i övrigt med trivsamma dubbelkaggar som grundplåt. Närmare varmt än kallt, men absolut mest ljummet.

LÅT: Show Mercy
ARTIST: Non Est Deus
VALD AV: Fredrik S

Amelie: Detta är någon slags övermelodisk black metal med allsångsvänlig refräng. Inte helt oävet, det kan duga gott som bakgrundsmusik, men inget som riktigt berör eller fastnar nånstans heller. Lite för lättuggat. Värmande men svalnar mot ljummet efter ett antal lyssningar.
Martin: Väldigt lättsmält black metal. Jag vet inte om det här är min kopp te. Redan vid tredje lyssningen har jag tröttnat, och då framför allt den extremt tjatiga refrängen som bandet har satt en extrem tilltro till, för satan vad de vevar den. Det talade mellanspelet hjälper inte låten heller. Nä, det är iskallt för mig detta.
Robert: In genom ena örat – ut genom andra! Visst visst, det är inte dåligt i sig, men det är ointressant och efter tre-fyra varv pillar jag jag gärna på ”skip”-knappen. Kallt!

LÅT: Where The Sunrise Is Felt
ARTIST: Enshine
VALD AV: Martin

Robert: Mys-goth! Det är lite för utdraget kanske, men det är snyggt och med en fin och passande produktion. Starkaste kortet i en sval januariomgång Hot or Not, och ett band jag får lov att kika mer på!
Amelie: Svensk-franska Enshine har just släppt sitt tredje album. Jag måste erkänna att bandet är helt nytt för mig men det utgör en riktigt trevlig bekantskap. Aktuell låt innehåller en hel del fina stunder men är kanske lite enahanda i sitt långa format. Avger inte direkt nån hetta men värmer ändå gôtt.
Fredrik S: Stämningsfull och elegant, där krispigt svala, mollklingande harmonier och stora pukor väller fram likt en trögflytande, ispackad flod. Över loppet av de dryga sex minuterna hinner jag komma på mig själv med att sakna en tempoväxling upp någonstans; hade detta nummer utrustats med ett eller två kortare rens-partier med lite blastbeats, hade det varit en genuint stark låt. Nu stannar det vid ytterligare en upprepning: Närmare varmt än kallt, men absolut mest ljummet. (Dock med några grader tillgodo på övriga spår i startfältet, måste jag välja en vinnare blir det denna.)

LÅT: Domare och Bödel
ARTIST: Bödel
VALD AV: Robert

Fredrik S: Punk brukar ofta handla mer om budskapet än om finess i leveransen. Jag förmodar att detsamma gäller här, men det hade så klart varit trevligt att kunna urskilja åtminstone något mer ord än de tre i låttiteln. Tyvärr så går nu inte detta, vilket är en försvårande omständighet. I övrigt är energin fin, det är fullt ställ med ångestladdad desperation helt i enlighet med hur old school-punk ska svinga. Jag upprepar mig: Närmare varmt än kallt, men absolut mest ljummet.
Amelie: Uppfriskande kort, friskt och aggressivt är Bödels kommentarer till dagsläget. Efter att ha lyssnat även på bandet album som kom 2024, ”Välkommen till avrättningen”, inser jag att bandets musik lyssnar man bäst på en bit i taget. Typ 90 sekunder som i denna låt som har bäst tryck och hetta i hela månadens fält!
Martin: Inte svårt att gilla detta. Okonstlat och stringent mangel. En härligt desperat sångleverans av Leya som är det som gör att det här bandet sticker ut på ett fint sätt. Inte stekhett men sympatiskt varmt.