Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Into The Garden Of Grief
ARTIST: Toxic Shock
VALD AV: Amelie

Martin: Jo, men detta är ju sympatiskt. Inte minst övergången till d-takten är ju extra trevlig. Smäller detta högre än annan cross-over HC? Nja, inte helt, men trevligt är det. Ljummet.
Robert: Omgångens mest intressanta bidrag, känns som att det är New York eller i alla fall Staternas östkust som är hemvisten för Toxic Shock – inte Belgien, som fallet egentligen är. Svårplacerat, och lika enerverande upprepande som stundtals lockande. Wow, säger jag, precis som bandet – och klurar vidare på om det är varmt nog för shorts, eller om det är shorts-väder inte…
Fredrik S: Närmast trallvänlig inledning på denna belgiska skrammelpralin. Det envetna ”wow”-ropandet vinner kanske inte riktigt min kärlek, och mellantempo-riffandet är aningen all over the road på samma sätt som tidiga Metallica kunde vara. Ändå kommer jag på mig själv med att emellanåt nicka med i takten lite så där i förbigående, så helt oävet är det bevisligen inte. Men mer än ljummet…? Nja.

LÅT: Heizer Tenner
ARTIST: Kanonenfieber
VALD AV: Fredrik S

Amelie: Har inte gillat Kanonenfieber tidigare och gör det inte mer i och med singeln Heizer Tenner. Tugga-tugga-dunk och entonig vokal. Krigstemat från första världskrigets fasor känns allra minst lockande just nu. Klart kylande effekt.
Martin: Tryggt, stabilt, och väldigt mycket som vanligt. Gillar man bandet sedan innan så slinker detta ner lätt och ledigt. För min del börjar detta lukta gammal kantinmat. Habilt genomfört, men lättglömt.
Robert: De sluggar på, Kanonenfieber, och det med mer av samma sak. Jag gillar bandet, men måste erkänna att det kanske är liiiiiite för hög (?!) produktionstakt och att det bidrar till en viss mättnadskänsla när det skiljer sig för lite mellan givarna. Bra, men med risk att det faller mellan stolarna tyvärr.

LÅT: The Clock Queen
ARTIST: Witch Ripper
VALD AV: Martin

Robert: Lyssnat på Mastodon mycket? Jajamen! Det paradoxala är att jag gillar bandet mest när de är som mest kopierande och träffar groovet – samtidigt som det är momenten som stör mig mest eftersom det ju då är bättre att lyssna på just Mastodon… Så: ljummet, blir omdömet.
Amelie: Väldigt mellanmjölkigt. Mastodont dyker upp i huvudet och det är inte heller är så kul i min bok. En del känningar av Opeths mer progressiva sidor emellanåt men inget som lockar fram några starkare känslor hos mig. Håller sig i det ljumma fältet.
Fredrik S: En (lång) låt som blandar och ger. En del rätt kul riffande, och bitvis ganska köttig sånginsats. Har ingen riktig aning vilka band-paralleller jag skulle kunna föreslå som hjälper till att ge er en bild av hur detta låter, men påtagligt proggig hård rock med små, subtila doser av döds, kanske? Det är hur som helst ett väldigt spretigt och ganska planlöst nummer, som trots att det som sagt glimtar till ibland aldrig riktigt förmår gripa tag på riktigt. Således ingen högsommarvärme på termometern här, även om det heller inte är risk för frostskador.

LÅT: Possessed
ARTIST: Evil Warriors
VALD AV: Robert

Fredrik S: En känslomässig resa. Det inledande riffandet är skönt skitigt och black metal-retro på ett trovärdigt sätt. Förhoppningarna en minut in är således ganska höga. Sen går det tyvärr tämligen kontinuerligt utför. När sången väl kommer igång efter några minuter så hörs den knappt, och gitarrerna blir aningen för monotona under låtens första halva. När variation väl infinner sig är det tyvärr inte till det bättre, då mittenpartiet skär i både öron och själ. Varför någon har bestämt sig för att här (fyra minuter in i låten) plåga en stackars katt genom att klämma den i en gravt osmörjd dörr, samtidigt som man försöker stråka sönder en fiol som inte stämts sedan sent 60-tal, är också högst oklart. Det här partiet är outhärdligt dåligt! Så nej, även om det finns potential i delar av anrättningen, stannar detta på iskallt. IS. KALLT.
Amelie: Det här funkar fint! Skrälligt och o-melodiöst. Stökigt och skitigt. Ändå skapas ett slags harmoni i lyssningen och jag finner mig njuta av detta kaotiska stycke. Inte så subtilt men väl fungerande. Med fler lyssningar maler sig Possessed upp till att bli riktigt het och omgångens bästa bidrag..
Martin: Härligt kaotiskt, men jag märker att detta är musik som jag är extremt humörbaserad kring. Är jag på balanserat humör så uppskattar jag detta soniska kaos alldeles utmärkt. Inte minst då saxofonen ser till att nästan välta ekipaget över ända. Klart intressant, och jag måste nog säga varmt för min del.