Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Beyond the Dream
ARTIST: Sepultura
VALD AV: Amelie

Martin: ”Sepultura” – ja jag skriver det så, för detta är inte Sepultura för mig. Borta är sedan länge vad som gjorde bandet till den urkraft det var vid ”Arise”, ”Beneath The Remains” och ”Chaos A. D.” Detta är så uselt och ovärdigt att jag knappt mäktar med att skriva om detta haveri och totala brist på nerv. Iskallare än permafrosten.
Robert: Ja, men se där – det var ju länge länge sedan man avfärdade Sepultura, Brasiliens föregångare och stolta thrashlegendarer. Det visar sig att det finns anledning till det, för det här är alltså en ”Bandit Rock-ballad” av det snitt som gett exempelvis Five Finger Death Punch en massa radiotid. Oväntat ovärdigt, får man säga!
Fredrik S: Trivsamt behaglig basröst på sången i versen, och snyggt gitarrljud i refrängen. Låten i sig är aningen småtrist, även om inte lika brutalt dålig som mina kollegor gör gällande här ovan. Men visst, jättesexig är väl inte denna korsning av powerballad och amerikansk radio-hårdrock…

LÅT: Confluence
ARTIST: Incandescence
VALD AV: Fredrik S

Amelie: Skön och stabil kanadensisk black metal utan några särskilda utsvävningar. Det är ju inte Numenorean såklart (snart måste jag släppa dem!) men ett fint hantverk, tungt och melodiskt. Riktigt varmt blir det.
Martin: Inte så tokigt, men jag vet inte om det är så mycket mer egentligen. Stämningen ok, jag gillar det instrumentella, framför allt gitarrspelet är bra. Sången är ju fullt habil. Men är detta något jag kommer återkomma till? Nä, det är för ljummet.
Robert: Jag gillar’t! Känns franskt, visar sig vara kanadicker (men från Quebec så franska delen åtminstone!) och med en härlig stämning. Visst finns det risk att en hel platta kan vara lite mycket – det återstår att se! – men överlag tillräckligt varmt för att få mig att leta upp skivan för den kompletta erfarenheten!

LÅT: Raptors of Anzu
ARTIST: Melechesh
VALD AV: Martin

Robert: Okej, nu är det så här att vi behöver acceptera en obehaglig sanning: när Melechesh inleder sina låtar och gör det sådär infernaliskt genialiskt som de gör här, då vill man knädyrka och det med rätta. Det har vi hört tidigare om åren också (det är fortfarande darr på läppen av upphetsning när man tänker på första gången man hörde Ghouls Of Nineve som introduktion till bandet… oooohhhhh…!!).
Men. Det är också så att man blir en aning mindre relevanta, mindre träffsäkra, mindre överväldigande geniala allt eftersom låter fortgår. Den där gåshuden man har i början – när riffen, arrangemangen, inledningen är nya – går liksom ALLTID över litegrann, och personligen slutar jag aldrig lika ”hög” på låten som jag börjar.
Missförstå mig rätt: detta är stekhett och omgångens starkaste med råge, men… fan.. den kunde fått vara liiiite kortare och mer koncis för min del.
Amelie: Så härligt att bandet äntligen är tillbaka med sin orientaliskt influerade metal! Senaste albumet var ”Enki” som kom 2015. Och det vi får här är 100% Melechesh. Kanske inte så mycket av det orientaliska som det kan vara i bandets musik. Lyriken bygger, som ofta, på den sumerisk-babyloniska mytologin. Hett som vreden hos en bevingad gud!
Fredrik S: Utan att behöva stretcha innan joggar Melechesh åtminstone hem titeln som bästa alster av de tre jag lyssnar in denna runda. Sen hade deras thrashiga black metal absolut kunnat ha ytterligare en växel, om anslaget tillåtits att vara ännu lite råare och mer blastbeats-drivet än det nu är. Nu lutar det emellanåt liiite för mycket åt det ”snällare” hållet i hur trummor och gitarrer samverkar. Men, som sagt, likafullt ett tämligen starkt nummer som absolut tål att lyssnas på även framöver.

LÅT: Cold Heavens
ARTIST: Draconian
VALD AV: Robert

Fredrik S: Bitvis lite för teatraliskt och utstuderat, bitvis tämligen mäktigt i sin kombination av svulstighet och mollklingande sorgsenhet. Inte glödhett, men absolut godkänt för de som kan uppskatta genren.
Amelie: Inte min kopp te, som di säger. Visst har hon en vacker röst och visst growlar han kraftfullt men låten tar ändå aldrig riktigt fart och blir något av. Och nog har vi hört det här väl många gånger förr. Knappt ljummet ens.
Martin: Jag gillar Draconian, och bandet har knåpat ihop skivor och låtar som verkligen är något att hänga i julgranen. Detta känns mer som en vanlig formula 1a-låt för bandet. Inte lysande, men inte heller dåligt. Ljummet.