Etikettarkiv: Swallow The Sun

Live: Primordial, Swallow The Sun och Rome på Brewhouse

ARTIST: Primordial, Swallow The Sun och Rome
LOKAL: Brewhouse, Göteborg
DATUM: 22 april, 2022

En lång och omväxlande afton, som rör sig från det avskalat enkla via det introvert melankoliska till en själavrängande mangling. Det är onekligen lite av en musikalisk resa denna kväll på Brewhouse, när i tur och ordning ROME, SWALLOW THE SUN och PRIMORDIAL firar in våren i Göteborg med sin “The Third Heathen Crusade”-turné.

PRIMORDIAL – råare live än på skiva.

”…och om ni undrar, så är baren öppen nu!”. Alan Averill, frontman i PRIMORDIAL, drar ner skrattsalvor från publiken på Brewhouse. Trots att ingen med någon som helst rimlighet kan ha missat de meterhöga neonversalerna över bardisken som förkunnar ”THE BAR IS NOW OPEN” finner den påtagligt intensive irländaren det säkrast att påminna oss för en tredje gång.

Baren var öppen redan tre timmar tidigare, när kvällens första akt ROME äntrade scenen på Brewhouse denna ljumma vårkväll. Vid det tillfället var det fortfarande något (för) glest med folk i den ganska stora lokalen, även om det senare skulle fyllas på rätt bra. Det är en avskalad presentation som bjuds från luxemburgaren denna afton, det är bara Jerome Reuter med en akustisk gitarr, en trummis/körsångare och en laptop med förinspelad bas, synth-arrangemang och samplingar.

Följaktligen väljer ROME en setlista anpassad till det valda formatet, med relativt lugna och akustiska låtar. Hans material är som alltid stämningsfullt, men denna afton jobbar han i viss uppförsbacke. Kombinationen av ännu relativt lite folk i lokalen och att arrangören inte har släckt ner tillräckligt mycket av takbelysningen hämmar den intimitet Reuter annars är bra på att bygga. Det är heller inte det enda som jäklas. Dels får han be teknikern att dra ner på rökmaskinen då (de onekligen täta) rökdimmorna retar hans strupe till hosta, dels spelar han av en sträng och tvingas ta en kort paus för att stränga om. Vid något enstaka tillfälle stör även en antydan till rundgång ljudbilden.

Jerome Reuter, alias ROME, bjuder på ett avskalat format.

Trots motlutet är det ändå ganska många av låtarna som sitter fint. Celine In Jerusalem, One Lion’s Roar, Who Only Europe Knows, One Fire och avslutande Ächtung, Baby! funkar alla bra, och den publik som nu är där visar sin uppskattning. Under det sistnämnda spåret gör för övrigt Alan Averill kvällens första entré på scenen, och lägger en fin sångstämma som komplement till Reuter.

Sedan får Averill vänta ett tag på att återigen få äga scenen, för innan PRIMORDIAL släpper loss sin black pagan metal är det dags för lite finskt vemod i form av SWALLOW THE SUN. Mjukt indränkta i omväxlande varmt djuprött eller kyligt blått spotlight-sken framför finnarna sina alster, alltid långa och melankoliskt vackra, ofta förkrossande tunga. Det är följaktligen en stämningsfull timme, så pass att ett uppenbart ganska välförfriskat och dito nykärt ungt par försöker sig på lite slow motion-bugg till musiken, vilket ändå får ses som en kreativ koreografi.

Det som dock verkligen sticker ut under denna timme är Mikko Kotamäkis vansinnigt imponerande growl. Rensången är en liten (men ändå märkbar) aning mer trevande så här live än på skiva, men när han ryter loss är det absolut bland den bästa growl jag hört live! Finnarnas styrka ligger dock i förmågan att blanda och balansera sprött och hårt, vilket de gör med den äran genom ett pärlband av väl valda kort så som Rooms And Shadows, Falling World, Don’t Fall Asleep, ack så vackra Stone Wings, Firelights och Woven Into Sorrow.

SWALLOW THE SUN – spröd finsk melankoli i hård förpackning.

Avslutningen är en aning hårdare, i form av This House Has No Home och Swallow, där den förstnämnda bitvis är en riktig mangelfest. Det är också här det faktiskt blir ordentligt med liv och rörelse i publiken, annars är SWALLOW THE SUN mer en vacker ljudkuliss för introvert kontemplerande än ett underlag för röj. Men det skall snart ändras på det…

Nu har det nämligen blivit dags för Averill och hans irländska rövarband att ändra scenen på Brewhouse, och när de gör det står det tämligen omgående klart att det nu är en annan växel som har lagts i. Direkt från inledande Gods To The Godless till mållinjen manglas det friskt, och jag kommer vid upprepade gånger på mig själv med att imponeras av skinnpiskaren som rimligen måste ha brottats med svår mjölksyra i både armar och ben innan kvällen är över.

Alan Averill lämnar ingen tvekan – scenen är hans!

Den person som dock stjäl rampljuset från trummisen är herr Averill, som far omkring som en furie och omväxlande gör avrättnings-gester mot publiken och fistbumpar densamma. Bitvis kan jag känna att det nästan blir lite för mycket, snudd på parodiskt, men över tid vinner sångarens uppenbart genuina och sympatiska uppskattning av utbytet med publiken över mig. Hans scennärvaro är i slutänden en tillgång, och en stark sådan.

Inte bara under låtarna, han är vid upprepade tillfällen tämligen underhållande även mellan desamma. Han förundras över att vi svenskar vid det medelst vrål framställda valet ”frihet eller död?” att döma av gensvaret tydligen föredrar död. Han påminner om att de som sagt är från Irland, och därmed “inte fruktar någon man, inte någon best, och bara vissa kvinnor…”. Han folkbildar lite om svälten på Irland och i Ukraina under Holomodor, och vinner sen gillande genom att tillägna på temat skrivna The Coffin Ships till Ukraina.

Och så har vi ju de där upprepade referenserna till den där omissbara neonskylten tvärs över hela bardisken, då. Halvkul första gången, ett ”meh” andra gången, men tredje gången genuint roligt bara för att det är så dumt att han fortsätter med ännu ett sådant inpass.

Min upplevelse under spelningens gång är att PRIMORDIAL live är en råare, skitigare och mer energisk historia än de är på skiva. Under låtar som Nail Their Tongues, Where Greater Men Have Fallen, The Mouth Of Judas, As Rome Burns (som bjuder på finfint allsångs-mässande), tidigare nämnda The Coffin Ships och No Grave Deep Enough klöser irländarna med vassa klor, samtidigt som de ändå förför. Averills desperata röst, de vackra mollharmonierna på gitarrerna och det envetet skoningslösa hamrandet på trummorna försätter mig sakta men säkert i en behagligt vaggande trans.

PRIMORDIAL tar en arbetsseger denna kväll på Brewhouse.

Inför avslutningsnumret hävdar frontmannen att arrangörerna sagt att bandet måste avsluta NU, och att de egentligen inte får spela längre. ”Har de någon jävla aning om hur långt vi rest för att vara här med er i kväll?”, muttrar sångaren upprört, innan han fortsätter med att konstatera att de tänker spela sin sista låt oavsett. ”Vill de bryta strömmen får de väl göra det då, men nu kör vi!”. Jag har svårt att avgöra om det är en ploj eller allvar, men det avslutande numret hinner åtminstone fullföljas, innan ljusen i lokalen abrupt tänds och PRIMORDIAL utan krusiduller lämnar scenen.

Ett något hastigt slut på en kväll som trots fyra timmar på fötterna framför scenen faktiskt inte känts särdeles lång. Detta är i första hand irländarnas förtjänst, genom den intensiva mangling de bjudit på som fått tiden att flyga iväg. Bra där!

Årsbästalistan 2021 – Fredrik

Ännu en gång dags för det närmast omöjliga uppdraget att rangordna årets tio bästa skivsläpp. Ett urval som sträcker sig från årets första finalist-bubblare i form av WARDRUNA och deras “Kvitravn” (22 januari) till årets sista i form av UKKO och deras “Atlas” (10 december). Över hundra genomlyssnade plattor har bantats först till ett trettiotal, sedan till hälften av det, och till sist de tio guldkorn ni hittar nedan. Ett svettigt men också njutbart arbete!

Topp 10 Skivor

10. Bleed The Future – ARCHSPIRE
Ett av årets mest hyperbrutala album kan vid en första genomlyssning utgöra en svårtuggad knogmacka, men ”Bleed The Future” har mer att erbjuda än fullt ös medvetslös i 300 BPM. Här finns intelligenta riff, vackra harmonier och fler nyanser än man först kan ana. Men visst, den där kompromisslösa aggressionen är ändå spaderässet i den lek ARCHSPIRE delar från.

9. Royal Destroyer – THE CROWN
Årets kebabpizza på årsbästalistan är utan tvekan THE CROWN och deras ”Royal Destroyer”. Är den nyskapande eller i besittning av något slags kulturella pretentioner? Nej, inte ett dugg. Sitter den som en smäck även vid upprepad konsumtion? Jajamensan! Solid, genuint energisk och medryckande dödsmetall med trivsamma inslag av thrash och grind, tillräckligt väl utförd för att rättfärdiga en plats på denna lista.

8. Unmaker – LLNN
Tänk er CULT OF LUNA, fast bara inte så himla luftigt lätta och med lika glättigt humör, så har ni LLNN… Här finns rejält med ångestdesperation och mörker, men framför allt en tyngd av svart hål-densitet. ”Unmaker” är förvisso en något ojämn platta, men i spår som Obsidian, Division och Tethers mosar LLNN allt. De solsystem som råkar komma i vägen när denna best vältrar sig fram genom ett kallt, ödsligt universum smulas obönhörligt sönder, och det är svårt att inte älska denna dystopiska undergångssymfoni.

7. Moonflowers – SWALLOW THE SUN
Svalt, dystert och påtagligt vackert på det där närmast omisskännligt finska sättet; en melankoli som man känner att verkligen har slagit rot i själen. Mixen mellan spröd skönhet och malande tyngd fungerar ypperligt, och när ”Moonflowers” också är en av SWALLOW THE SUNs mer tillgängliga plattor räcker det långt.

6. Resident Human – WHEEL
Denna listas mest kultursvåra och pretentiösa platta, kanske, men så finns där också en verkshöjd som lever upp till pretentionerna. Lekfullt, energiskt, intelligent och i besittning av både rått driv och luftig elegans. WHEEL har med ”Resident Human” förfinat sitt koncept och landat i en platta som torde kunna förföra fans av så pass skilda akter som PAIN OF SALVATION, MASTODON och TOOL.

5. Lake Drinker – HORNDAL
Kött, blod och eld! Om WHEEL talar till vårt intellektuella ”överjag”, talar HORNDAL till vårt köttsliga ”det”. Svulstig och mäktig old school-döds med helt rätt anslag av traktor-dist och elaka dissonanser. Det var länge sedan jag hörde ett svenskt band lika ypperligt förvalta arvet efter ENTOMBED och DISMEMBER. I spår som Rossen och Ruhr står man på giganters axlar högt över det mesta annat som släppts detta år.

4. Where The Gloom Becomes Sound – TRIBULATION
Med “Where The Gloom Becomes Sound” har TRIBULATION slagit ner sina bopålar och timrat sin jägarstuga i gränsmarkerna mellan SOLSTAFÍR och WORMWOOD, och de byten man nedlägger är de ståtligaste bestarna från bägge territorierna. De bitterljuva folkmusikvibbarna är ack så sköna, och kompletterade med det råa mörker som lurar mellan de mossbelupna stammarna i den värmländska urskogen biter de sig fast i själen. Kronan på verket, Hour Of The Wolf, är en av årets allra, allra bästa låtar!

3. The Bleeding Veil – IN MOURNING
Som en trögflytande flod av isvatten, aska och tonsatt sorg sveper ”The Bleeding Veil” fram över landskapet, slukar döda skogar och karga berg, dränker människornas byar samt deras futtiga känslor och hopp. Årets mest sorgsna album, men också ett av dess allra vackraste. Köttig growl samsas med black metal-minnande nordanvinds-riff, spröda mollklanger med pampiga arrangemang. Mäktigt!

2. Etemen Ænka – DVNE
Länge, länge nosade DVNE på förstaplatsen på den här listan. Skottarnas andra fullängdare är trots allt en i princip komplett platta, som erbjuder hypnotiskt malande riff, kaotiskt blixtrande energi, lekfulla och intelligenta arrangemang samt melankolisk skönhet. Råvarorna utgörs av de finaste styckdelarna från akter som BARONESS, KYLESA och MASTODON, och den mustiga gryta som serveras har härlig sälta och pepprighet. En musikalisk festmåltid!

1. Imperial – SOEN
Även om det nästan stör mig lite att jag är så förutsägbar (När SOEN 2017 släppte ”Lykaia” hamnade den plattan tvåa på min årsbästalista, och 2019 hamnade ”Lotus” överst på densamma) så kan jag inte annat än  att kapitulera. Det är något med kombinationen av Martin Lopez lekfulla trumspel, de intrikata stackato-riffen från Cody Ford och inte minst Joel Ekelöfs eteriskt vackra stämma som talar direkt till mitt musikaliska hjärta.

Vid de första genomlyssningarna av ”Imperial” undrade jag om den inte var lite för mjuk trots allt? Med tiden har jag dock insett att anslaget – om än något luftigare än på tidigare plattor – sitter helgjutet. Modesty är i mitt tycke den enda flisan slagen ur en i övrigt oklanderligt vackert mejslad skulptur, resterande låtar är samtliga genuint starka kort. Musik att bli kär till, och kär i. Musik att sörja till, men som också skapar hopp. Och, åtminstone här och var, även att headbanga till… SOEN har gjort det igen.

Övriga betraktelser

Årets guilty pleasure
Egentligen tycker jag förstås inte att man skall svänga sig med en term som “guilty pleasure”, antingen så gillar man något och då är det okej, eller så gör man det inte och då är det också okej. Men i den mån det nu finns något sådant som guilty pleasures, så är BLOODBOUND och deras “Creatures Of The Dark Realm” mitt skyldiga nöje detta år. Som alltid oerhört sliskigt och polerat, men inte desto mindre skriver de melodier som är enerverande catchy och fästande. Så pass så, att det snudd på räckte till årsbästalistan.

Ge! Mig! Livemusik! Nu!
Herregud vad jag saknar livemusik. Jag hann förvisso se HORISONTs avskedsspelning på Pustervik nu i höstas, innan pandemirestriktionerna återigen stängde dörren till den typen av arrangemang. Att efter 1,5 års uppehåll äntligen få känna baskagge-vibrationerna i bröstbenet var så vackert att jag nästan började grina… (True story!) Jag behöver mer av den varan, och ju förr desto bättre.

Om världen bara sköter sig har jag bokat SOEN i januari, sedan AVATAR i mars samt PRIMORDIAL/NAGLFAR/ROME i april. Jag håller alla de tummar jag har för att åtminstone någon av dessa skall få genomföras.

2021  – en late bloomer
Ganska länge tyckte jag faktiskt att 2021 som musikår betraktat kändes lite svagt. Men en stark andra halva av året sett till vad som släpptes, i kombination med ett mer fokuserat lyssnande, fick mig att ändra åsikt. Årets tio i topp håller om möjligt faktiskt bättre klass än de flesta år! Jag menar, bara en sådan sak som att en platta av “Moonflowers” kaliber återfinns nere på plats sju? Starkt!

 

Årsbästalistan 2019 – Fredrik

Det brukar ju talas om “det dekadenta 20-talet”, så det är med tillförsikt och livsaptit vi på WeRock-redaktionen ser fram emot det nyfödda decenniet. Innan vi ger oss i kast med det, återstår dock att summera vad som var störst, bäst och vackrast under det förra årtiondets avslutande musikår. Dagens analys presenteras av Fredrik!

Topp 10 skivor

10. WHITECHAPEL – The Valley
Skulle man analysera den DNA som bygger WHITECHAPEL skulle man finna påtagliga drag av köttig, mörk och tekniskt exakt brutalitet. Jänkarna vet dock att även erbjuda nyans i form av ett och annat finstämt mollparti, och undviker därmed den fälla av viss själlöshet som många andra deathcore-band trillar i. Följaktligen blir också “The Valley” en bättre platta än det mesta andra inom sin genre, vilket räcker till att knipa tiondeplatsen på årets lista.

9. RAISED FIST – Anthems
Skramligt, energiskt och med gott om energi, men samtidigt charmigt. “Anthems” är en något ojämn platta, men aldrig sämre än att man nickar i takt. Höjdpunkterna, t.ex. i form av det kompromisslöst betvingande titelspåret eller Into This World, är genuint starka. Gott så!

8. 1349 – The Infernal Pathway
Kolsvart och elakt skitig black metal med vissa (välfungerande) inslag av death och thrash. Lite som att ta ett bad i en blandning av tjära och blod, där badbomben bestått av svavel. Jag höll på att skriva “…fast på ett bra sätt”, men sen insåg jag att det ju redan var uppenbart. “The Infernal Pathway” är 2019 års bästa musikaliska helvetes-flirt.

7. MISERY INDEX – Rituals Of Power
Veteranerna i MISERY INDEX vet hur man levererar en solid käftsmäll av tempo- och riffstark dödsmetall. Här kör de i sedvanlig ordning över sina lyssnare med en kompromisslös urladdning, som vanligt orkestrerad av Adam Jarvis glödande trumspel. Inget nytt under solen, och ingen raketforskning, men kvalitet och gott hantverke rakt igenom. Sitt still till refrängen på New Salem om du kan – jag kan det i alla fall inte…

6. ROTTING CHRIST – The Heretics
Apropå veteraner, så bildades grekiska ROTTING CHRIST alltså nittonhundra-frickin’-åttiosju. De har alltså haft ganska gott om tid på sig att finslipa sitt koncept, vilket de också gjort med den äran. Visst kan det ibland bli lite teatraliskt med munkkörerna, spoken word-bitarna och den allmänna fäblessen för svulstig känslosamhet, men som sagt – konceptet funkar, och det väl. Några av spåren på “The Heretics” utgör utan tvekan årets vackraste mörker.

5. YEAR OF THE GOAT – Novis Orbis Terrarum Ordinis
Livet är inte alltid rättvist. Till exempel kan det kännas orättvist att GHOST fick berömmelsen, medan YEAR OF THE GOAT på sätt och viss står kvar i skuggan bakom de maskerade satansprästerna. YEAR OF THE GOAT har nämligen minst lika bra låtmaterial som sina mer kända genre-kompisar inom luftigt radiovänlig, ockult inspirerad 70-talsrock. Thomas Sabbathis hypnotiskt väna stämma, eteriskt svävande ovanpå skönt riffande, vallar behagligt in oss till den mörka sidan. Förföriskt!

4. SWALLOW THE SUN – When A Shadow Is Forced Into The Light
Finska SWALLOW THE SUN är lite av samma andas barn som ROTTING CHRIST. Det som bjuds är ett känslosamt och vackert mörker, även om finnarna är något krispigare i sitt uttryck. Lite mindre av fuktigt kolsvart klosterkällare, och lite mer av en stjärnklart gnistrande kall vinternatt. Låtar som Upon The WaterStone Wings och titelspåret är precis så bra som det blir inom den här genren. Så sorgset, så desperat, så outsägligt vackert.

3. AVATARIUM – The Fire I Long For
Om man kastar ett öga på vilka som varit med och skapat/deltagit i AVATARIUM, finner man en stamtavla med påbrå från akter som CANDLEMASS, TIAMAT och SOEN. Att det finns både tyngd och atmosfär i musiken är alltså allt annat än förvånande, och när man sedan ovanpå detta toppar med Jennie-Ann Smiths sammetslena röst och hennes ibland närmast bluesiga uttryck, får man en anrättning som verkligen charmar och värmer. “The Fire I Long For” är den av 2019 års skivor ni skall välja som sällskap när ni kryper ner under filten framför brasan med en irish coffee…

2. SOILWORK – Verkligheten
Ni kanske har sett den där internet-memen med frasen “Nutella-covered bacon – your argument is invalid”…? Nu kanske inte alla gillar just den kombon, men just att få till en fin balans mellan sött och salt brukar vara ett framgångsrikt koncept inom den kulinariska världen.

“Verkligheten” är årets bästa musikaliska motsvarighet till detta. Ovanpå en grundplatta av drivna trummor, energiskt riffande och desperat growl vilar en konstruktion av eleganta lead-harmonier och löjligt fästande rensjungna meloldier. Helheten detta skapar (kanske bäst gestaltad i When The Universe Spoke) har just den där fantastiska balansen mellan sött och salt, och känns väldigt tilltalande!

1. SOEN – Lotus
Ni vet säkert den känsla av besvikelse som infinner sig när man haft oerhört höga förväntningar på en platta, och så når den inte upp till dessa förväntningar när den väl släpps?

Glöm den känslan.

Efter 2017 års ypperliga skivsläpp “Lykaia” hade jag just så där nästan orimligt höga förväntningar på “Lotus”. SOEN tog mina förväntningar och smulade sönder dem, kastade dem på elden, såg mig i ögonen, log och viskade ömt: “Åh, vännen, varför nöja dig med något så där futtigt? Se här vad vi har åt dig!”

“Lotus” är 54 minuter och 6 sekunder av rent geni, en skiva utan ett enda svagt spår. Den musikaliska intelligensen är häpnadsväckande, och låtarna så känslosamma, intrikata och egensinniga att ingen annan skiva från 2019 för mig kommer i närheten. När jag lyssnar på Joel Ekelöfs eteriska stämma över Martin Lopez jazziga trumspel och Cody Fords komplexa riffande blir jag kär. Jag är inte helt säker på i vad, kanske bara i livet självt, men jag faller så hårt, så hårt.

Tack, SOEN.

Övriga utmärkelser & betraktelser

Spotificeringen
Jag har nog aldrig haft så många bra låtar på min spellista med guldkorn från året som under 2019. Det har gjorts ofantligt mycket bra musik – men därmed kanske inte så förfärligt många bra plattor…? Visst, övre halvan på min  topp 10-lista här ovan är samtliga riktigt bra skivor, och ingen av de tio behöver så klart skämmas för sig. Men när de tio skulle gallras fram bestod startfältet av knappa 20 av de nästan 110 plattor jag har lyssnat in mig på under året, vilket är färre än de allra flesta år, och när den tionde och sista platsen skulle tillsättas handlade det nästan mer om att välja till än om att välja bort.

Jag vet förstås inte om detta ens är en verklig utveckling eller bara något som jag tycker mig se, och om en eventuellt verklig utveckling mot låtar över skivor kan härledas till Spotify. Likafullt är det en observation jag tycker mig kunna göra, att genuint starka plattor känns som något tilltagande sällsynt.

Eller så har jag bara blivit gammal, kräsen och gnällig. The jury is still out.

Årets coolaste bastard
Låten 13 med PORT NOIR är en underlig best. Lite som ett kärleksbarn mellan BEASTIE BOYS på 90-talet, RAGE AGAINST THE MACHINE och BLACK PEAKS. (Nej, jag vet inte heller hur det skulle ha gått till…) Den något osannolika hybriden är dock löjligt bra, och kanske den  allra bästa låten från 2019 som inte återfinns på någon av topp 10-skivorna. Hela PORT NOIRs platta, “The New Routine”, är för övrigt klart värd att spana in, även om den nu är lite för ojämn för att kvala in på topplistan.

Kärlek live
2019 var ett år med förhållandevis få live-upplevelser för min del, ett beklagligt faktum. Som ett ganska bra plåster på såren fick jag å andra sidan en av mina allra bästa live-upplevelser till livs. Jo, jag vet, det blir kanske lite mycket tjat om SOEN nu, men deras Sverige-premiär på Pustervik är inte desto mindre värd att lyfta fram. Det var en afton med mycket kärlek i luften, av många olika slag och anledningar. Lite kryptiskt, kanske, men de som vet, de vet. Ni andra, om ni får chansen: Se SOEN live, ni kommer inte att ånga er!

En gubbjävels bekännelser och oombedda livsvisdom
Jag var ju redan här ovan inne på att jag kanske börjar bli gammal. En omständighet som eventuellt stödjer den tesen är väl hur placeringarna på min årsbästalista fördelats. Band som 1349, WHITECHAPEL och MISERY INDEX hamnar på den nedre halvan, medan andra hårda akter (med icke föraktliga skivsläpp) som till exempel FIT FOR AN AUTOPSY, MULDROTHA och NILE missar att kvala in. Bland topplaceringarna återfinns istället mer känslosamma (och aningen mjukare) akter som YEAR OF THE GOAT, AVATARIUM, SWALLOW THE SUN och SOEN.

Kanske kan och bör detta tolkas som att testosteron-nivåerna hos undertecknad börjat avta, i så fall ett ålderstecken så gott som något, eller är det kanske bara så att just dessa lite mjukare skivor i år objektivt sett verkligen var så mycket bättre? Fan vet, men det spelar kanske inte någon större roll? To each his own, och vad ditt musikaliska gift än råkar vara – njut av det!