Etikettarkiv: Trivium

Halfway to Hell 2023

Halva musikåret 2023 har passerat, och som vanligt har det funnits mycket nytt att ta del av på metalfronten. Här plockar vi WeRock-skribenter ut våra favoritkarameller så här långt. Hoppas det skall smaka!

Alla pralinerna i gottepåsen hittar ni i spellistan här under. Varför respektive bit har valts ut kan ni läsa om ni scrollar ned!

Amelie

ANGSTKRIEG – Vishedens Ulidelige Lethed
Vi inleder med en äktnorsk ångestvisa på black metal-vis. Titeln är snodd från Milan Kunderas bok ”Varats olidliga lätthet” och det ger ju extra pluspoäng! Det är bara att lyssna och njuta av rösten, gitarrsolot, helheten.

BLACK OAK – Conflict
Det inleder så förrädiskt vackert men att lyssna till BLACK OAK är ingen vilsam syssla. Här förbyts hastigt skönsång och mjuka gitarrer till growl, ångestskrik och gnissel. Debutalbumet ute nu. Varsågod och häng med på resan!

BLACKSCAPE – Suffocated By The Sun
Mer svärta och smärta. Här finns känslan från både death, black och thrash metal i ett nöjsamt konglomerat. Lyriken och sången höjer känslan ett extra snäpp. Vi välkomnar bandets kommande fullängdsdebut.

GRAND CADAVER – Vortex Of Blood
Nu blir det högklassig svensk döds. Och Mikael Stannes röst tackar jag aldrig nej till. Varken i sina delvis mer softare former som i DARK TRANQUILLITY eller som här, där det alltid välartikulerade growlet får fullt utrymme.

GYRDLEAH – Speak Of The Devil
Doomig black metal i första fullängdaren från brittiska GYRDLEAH. Ett ovanligt lyckat enmansprojekt i genren måste jag tillstå och som jag gärna hör mer av framöver.

THE HALO EFFECT – Path Of Fierce Resistance
Bandet visar här upp exakt det som är deras starka sida; traditionell melodisk göteborgsdöds i skärningspunkten mellan medlemmarnas båda ursprungsband IN FLAMES och DARK TRANQUILLITY. Och se här har vi Stanne åter i listan med sin alltid älskade röst <3 .

KATAKLYSM – Bringer Of Vengeance
Kanada bringar oss emellanåt fantastisk musik och KATAKLYSM är ett säkert kort inom den melodiska dödsen. Årets album är det femtonde i karriären och vi plockar här åt oss förstasingeln Bringer Of Vengance.

LOTAN – Ignis
Vi förflyttar oss tillbaka till black metal, tillbaka till Norden och denna gång till Danmark. LOTAN har hållit på sedan 2020 men släppte i mars sin första fullängdare. Älskar inledningen till Ignis med sina ”torra” trumslag och dominerande sång. Eller förresten, dessa inslag finns ju dess bättre med hela vägen 🙂

VAK – Bodies
Jag tokälskar VAKs förra album ”Loud Wind” från 2019. Äntligen kommer ny musik. I de första singlarna känner jag inte riktigt igen mitt VAK men i Bodies är bandets sludge metal precis så spooky och mystisk som jag längtat efter.

VREID – Flammen
Vi avslutar listan med norskt, såsom som vi inledde. VREIDs första nya låt sedan mästerverket ”Wild North West” 2021. Vi avnjuter bandets Sognametal i full episk kraft.
”Heller urein og fallen
Enn syndbunden av skriftas ord”

Fredrik

THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA – The Sensation
Jag brukar envetet hävda att det inte finns några guilty pleasures, man gillar det man gillar, och det är alltid okej. Men OM jag skulle hålla mig med guilty pleasures, hade The Sensation absolut varit ett sådant. Luftigt, insmickrande och hämningslöst glättigt – men därmed också ett spår med så mycket livsglädje att det inte går att undvika att charmas av det…

STONE OF DUNA – Stygian Slumber
Det här är ett spår som hardcore TOOL-fantaster sannolikt kommer att avsky, då likheterna är svåra att snacka bort. För undertecknad som inte har någon marker i den potten (TOOL är bra, men inga husgudar) är detta därför bara en jäkligt bra låt, med gott om nyanser och verkshöjd. Nerviga stackaton, svävande sångslingor och lekfulla trummor samverkar och bygger en imponerande helhet.

MAREKVIST – Myling
En lite udda och säregen låt, detta, i gränslandet mellan metal, folkmusik och 70-talsrock, men likafullt kanske min absoluta favorit så här långt detta år. Jag finner envetenheten i riffandet omöjligt att värja sig mot, och den hedonistiska kombinationen av kraft och känsla i sången är fantastisk.

SERMON – Golden
Artsy och kultursvårt, men med en uppenbar känsla för både finstämd melankoli och taggig trasighet. Ett hypnotiskt och förförande spår, utan att för den skull tappa sin energi. Lätt att låta sig vaggas in i musiken här.

KEEP OF KALESSIN – The Omni
En fantastisk tsunami av rå men vacker smärta, som kastar sig skoningslöst mot lyssnarens trummhinnor. Man hinner ändå tänka ”herregud, vad vackert det är!” innan man översköljs och handlöst kastas runt i de mörka malströmmarna. Mäktigt!

SOEN – Unbreakable
Varje gång SOEN släpper nytt så är det med skräckblandad förtjusning som jag tar mig an en första lyssning. Inte kan de väl lyckas nå samma svindlande höjder ännu en gång? Förr eller senare måste väl ändå bubblan av konstnärlig perfektion spricka? Tja, den dagen kommer kanske – men inte med Unbreakable… Klassisk SOEN, vilket innebär intrikata gitarrer, perfekt accentuerande trummor, och ovanpå detta Joel Ekelöfs lika eteriska som kraftfulla stämma. Gåshudsvarningen finns alltid där, så även denna gång.

DÅÅTH – Purified By Vengeance
Verkshöjd och artistiska ambitioner är inget att förakta, men ibland behöver man inte krångla till det. DÅÅTH (här gästade av Mark Holcomb) fläskar på med köttig och vass stackato-döds av modernt snitt, och även om det är högst begränsat med ny mark som bryts, så är detta ett väl utfört värv. Ditt huvud kommer att nicka i takt, gott så.

BEYOND THE BLACK – Free Me
Ja ja, visst är det teatraliskt och högtravande på ett sätt som lär göra majoriteten av alla ESC-bidrag avundsjuka. Men det spelar liksom ingen roll när melodin och kraftfullheten i framförandet ligger på den här nivån. Det är pampigt värre, och jag gillar det, punkt.

WOLFNAUT – Brothers Of The Badlands
Förvånansvärt lite groove bland mina tio karameller denna första halva av 2023. Men här kommer det en riktigt trivsam pralin, i form av WOLFNAUT och deras taktfasta, skapligt flummiga men ändå drivna riffande. Rötterna är tydligt och tryggt förankrade i 70-talet, och det gungar så skönt, så skönt…

SWORN – Grand Eclipse
Jag får lite vibbar av ROTTING CHRIST och BATUSHKA i vissa partier, men överlag är det nog mer konventionell black metal som utgör stommen i Grand Eclipse. SWORN bjuder på krispig svärta, ångestladdat driv och vackert melankoliska mollharmonier, och då är det förstås svårt att inte gilla det man hör.

Martin

ROTTEN SOUND – Sharing
Bra, bättre, ROTTEN SOUND? Ja, när det finska grindcorebandet stämmer upp till yster ringdans på det här sättet kan det vara befogat att skriva så. ”Apocalypse” är en rungande skiva, och Sharing en av de bästa låtarna inte bara på skivan, utan en av de bästa låtarna bandet gjort överhuvudtaget.

WITCH RIPPER – Enter The Loop
Magiskt bra och knäckande episkt! WITCH RIPPER bygger i Enter The Loop en majestätisk katedral till låt som framkallar njutningsfull svindel varje gång jag lyssnar på den.

CHILD – Manic Vortex
Dags att knyta näven i extas – satan så bra detta är! Med furiös HM-2 dyrkan dukar CHILD upp till en rejäl rensbuffé av yttersta kvalitet. En av årets bästa grindcoreplattor med råge, och – rätt gissat – Manic Vortex  är en av de bästa låtarna därpå.

RIVERSIDE – The Place Where I Belong
Otroligt vacker och majestätisk låt som på ett magiskt sätt koncentrerar vad RIVERSIDE gör bäst. Det svänger, berör och hänför. Total orgeldyrkan dessutom. Pretentiöst i ordets bästa bemärkelse!

KOLLAPS\E – Beautiful Desolate
Med tung känslomässig intensitet dräper helsingborgarna det mesta inom skrået. Den i stort sett episka inlevelsen i bandets tonkonst drabbar likt en kärvänlig och välbehövlig rivningskula.

IN MOURNING – The Broken Orbit
Dalabandet går från klarhet och visar med kraft att melodisk döds kan vara det bästa som finns. Det är orimligt svårt att sluta lyssna på den här låten som levererar i alla aspekter. Riffen, sången, stämningen, trumspelet – allt krokar i varandra på ett underbart sätt.

KATATONIA – Austerity
Refrängen. Där har ni ett starkt skäl till varför den här låten är med. Den är så helvetiskt vacker, och höjer en redan underbar låt till utomatmosfäriska nivåer. Antalet gånger jag lyssnat på denna låt är nästan oförsvarligt många.

HAKEN – Nightingale
HAKEN – ett band som bara blir bättre för varje skiva. Här levlar de upp något så djävulskt i en enda låt. Nightingale är en mästerlig uppvisning i inkluderande progressiv metal. Jag skriver inkluderande då HAKEN smeker trumhinnorna med verkligt bra produktion och episkt låtskriveri.

CATTLE DECAPITATION – Just Another Body
När CATTLE DECAPITATION är bra, ja då är de så överjävligt bra att man baxnar. Just Another Body är en av bandets bästa låtar i karriären. Den känns fullständigt logisk, men också lite skev. Ändå kan jag inte få nog av vare sig den, eller ”Terrasite” som kan vara en av årets bästa skivor.

REZN – Hypersurreal
Åh, när den släpande tyngden sitter som en keps som i Hypersurreal då är det svårt att stå emot. REZN levererar en makalöst snygg – ja vacker – låt med enormt mycket stämning och känsla. Hypnotiskt bra!

Robert

IGGY POP – Frenzy
Gammal är äldst, men det märks inte när James Newell Osterberg, aka Iggy Pop bränner av ett sjuhelsickes uppror på nya albumet ”Every Loser”. Hör och lär, kids!

INDUSTRIAL PUKE – Constant Pressure
Jomenvisst – detta låter ungefär som du kunde tänka dig när du lästa bandnamnet. Smutsigt. Som tur är så är det också löjligt medryckande och bra = alla rätt, med andra ord.

THE HU & Willim DuVall – This Is Mongol (Warrior Souls)
THE HU från Mongoliet har väl egentligen släppt den här låten tidigare, men jag tycker det först i årets remake där man lånar in ALICE IN CHAINS sångare William DuVall som det lyfter rejält. Nu är den här låten en sån där som sätter sig som berget och liksom inte går att sluta sjunga och nynna på…

FOO FIGHTERS – Under You
Klassisk rocklåt a la FOO FIGHTERS, men ååååååååhhhh: hjärtesorgen som är central i hela skivan ”But Here We Are” är giganorm. Saknaden efter Taylor Hawkins, bandets spillevink och trummis utgör fond för en av årets starkaste plattor, oavsett om låten i fråga går i dur eller moll.

FROZEN SOUL  – Glacial Domination
Jänkarna med dille på snö, is och BOLT THROWER-döds tar här hjälp av Matt Heafy från TRIVIUM, och resultatet är duktigt mysig!

CHILD  – Burn As One
Fy satan vad bra CHILD och deras fullängdsdebut ”Meditations In Filth” är! Känns som man kunde valt vilken låt som helst därifrån, och nu blev det denna. Skruva upp volymen och njut!

MEGATON SWORD – The Raving Light Of Day
Bra heavy metal gillar man ju alltid, och när Schweiz MEGATON SWORD väljer att förvalta arvet från MANOWAR på detta sätt är det väl bara att gilla läget?

UNTO OTHERS – The Fire Of Youth
UNTO OTHERS hade lite ”leftovers” från plattan ”Strength” och släppte dem som en EP med namnet ”Strength II.. Deep Cuts”. Det lustiga är att det materialet nästan är snäppet vassar är nsjälva albumet…

NON EST DEUS – Written On Tombstones
Det har släppts ruggigt mycket bra black metal i år, och som representant för det första halvåret tar vi den här given. Gillar man MGLA och HARAKIRI FOR THE SKY (och vem gör inte det?!?) så är detta obligatorisk lyssning!

RIVAL SONS – Nobody Wants To Die
Rock’n’roll i form av RIVAL SONS är tillbaka, och den här låten är sådär underbart smittande som man vill! Sjunger du inte med i refrängen så är du trasig, typ. ”Nobody Wants To Die, But They Know They Gonna Have To”….!

Hot or not? – april 2020

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: The Amorphic Burden
ARTIST: Errant
VALD AV: Amelie

Martin: En helt fantastisk låt! Det är så mycket intressant som händer här att jag inte vet var jag ska börja. Dels älskar jag hur låten flödar fram med stegringar och tillbakagångar, dels älskar jag sångens febriga desperation. Stämningen är också helt magisk. Jag vill höra mer. Stekhett!
Robert: Wow. Vilken låt – och med ett bråddjup som imponerar gång på gång när man hör den! ett soloprojekt, ERRANT, men det känns snarare som en orkester i harmoni. Hett som i helvetet!
Fredrik: Svulstig och köttig produktion, skön desperation i den skrikiga growlen och rätt bra variation i uttryck. Enda uppenbara minuset det överdrivet utdragna extro-partiet, annars ett ganska starkt nummer.

LÅT: What The Dead Men Say
ARTIST: Trivium
VALD AV: Fredrik

Amelie: What The Dead Men Say sätter sig ofrivilligt på hjärnan likt en klisterlapp som en inte blir av med. Och det är inte roligt. TRIVIUM har aldrig blivit det ”nya Metallica”, som sångaren Matt Heafy en gång trodde, och lär aldrig bli. Bort från min hjärna, tack!
Martin: Inte helt tokigt det här. Jag har tappat TRIVIUM helt efter de första två plattorna, men detta är tillräckligt intressant för att jag ska vilja återuppta intresset. Liiiiiite tjatigt blir det i längden, men det finns några riktigt bra riff här, och oerhört fint och drivande trumspel som gör att jag gör en ganska rejäl tummen upp. Ljummen på väg till kokande.
Robert: Jag har alltid avfärdat TRIVIUM som ett lättvikts-METALLICA, strävandes efter att nå cred men dömda (?) till radioskval och spelningar på amerikanska armébasr. Samma sort som FIVE FINGER DEATH PUNCH, ungefär. Den här låten gör dock att den åsikten kanske får omvärderas, för det är rätt bra och långt från inställsamt. Hetare än jag trodde!

LÅT: Empires Fall
ARTIST: Night Demon
VALD AV: Martin

Robert: All in. Satsa allt. NIGHT DEMON levererar klassisk heavy metal där de verkligen släpper alla barriärer och lever ut alla klyschor du kan tänka dig. Det är bra, såklart, och förutom den lite såsiga och lugna brygga i mitten så köper jag detta alla dagar i veckan och två gånger på påsken. Hett!
Fredrik: Hååååårdroooock! Fram med den patch-beströdda jeansvästen och luftgitarr-poserna, här luktar det 80-tal så tapeterna krullar sig. Charmigt och väl utfört, men också påtagligt daterat och rätt klyschigt. Kul som retro-gimmick, och förmodligen inte så tokigt live, men sannolikt inget jag kommer att återvända till på skiva.
Amelie: Nämen det här var inte heller roligt. Känns som en har hört detta många gånger tidigare. Enda(?) fördelen med Empires Fall jämfört med TRIVIUMs låt är att den inte fastnar på hjärnan utan glider av likt vatten på en gås. Minns inte en enda rad efter att låten slutat.

LÅT: Skrik Bort All Ångest
ARTIST: Världen Brinner
VALD AV: Robert

Fredrik: Klassisk svenskpunk med trallvänliga melodier och arrangemang i fin symbios med ångestladdad nerv och bra driv. Texten är kanske lite åt det banala hållet, men det är likafullt svårt att inte ryckas med av refrängens kompromisslösa energi. Min vinnare denna upplaga av Hot or Not.
Amelie: Älskar låten spontant från första stund. Argt och svängigt i skön kombination. Detta är inte ett band jag har koll på innan men jag tar genast en vända med nya skivan ”Vi äger natten”. Ja, Världen brinner och det här är riktigt hett!
Martin: Ibland är det onödigt att krångla till det. Att satsa allt på ett bra driv kan hålla ganska långt. VÄRLDEN BRINNER gör dock att jag skulle vilja ha lite mer pynt – lite fler stämmor hade inte skadat till exempel för att lyfta variationen i låten. Detta är aningens för enkelt för att jag ska köpa detta rakt av. Ljummet mot avsvalnande.

Live: Machine Head, Trivium, Dragonforce, Arch Enemy & Shadows Fall

ARTIST: Machine Head, Trivium, Dragonforce, Arch Enemy & Shadows Fall
LOKAL: KB-hallen, Köpenhamn
DATUM: 10 December , 2007

2007 har varit ett bra konsertår för min del – The Black Crusade avslutade det på ett betongartat sätt. 5 band på en kväll kan bli rätt matigt – och det leder dessvärre också till att seten blir ganska korta. Av 5 band visade sig dock 3 ge konserter som gav en otrolig mersmak inför framtiden.

Amerikanska Shadows Fall blir jag inte speciellt imponerad av – det som är mest uppseendeväckande är sångaren Brian Fairs längd på dreadsen – nästan i klass med Close-Ups
Robban Becirovic. Läsare av trumtidningar har förmodligen lagt märke till att Shadows Fall trummis Jason Bittner verkar vara den nästa stora grejen, och visst, han är ju inte dålig. Ändå känns det som om hans lir inte kommer till sin rätt i Shadows Falls ganska slätstrukna musik.

Jag har länge hyst den åsikten att en riktigt bra konsert skall kunna bota dig från det svåraste av tungsinne. Hade jag varit deppad innan Arch Enemy gick på så skulle jag kunna sätta en rejäl peng på att jag inte skulle ha varit det efter de inledande tonerna. Blood on your hands från senaste släppet Rise of the Tyrant tränger ut ur högtalarna. Man häpnar över hur bra bandet är – det är tajt, aggressiv metal som matas ut med ett enormt självförtroende. Bandets fyra instrumentalister exekverar sina grejer i en i det närmaste felfri uppvisning. Bandets självklara stjärna är dock Angela Gossow som får publiken att vråla av glädje. Hennes mäktiga röst frambesvärjer rysningar över hela kroppen. Bandet håller ett raskt tempo, mycket beroende på att bandet endast har 30 minuter på sig – en alldeles för kort konsert om du frågar mig! Ravenous, Nemesis, We will (fucking) rise, och My Apocalypse rivs av och man står där och bara vill ha mer. En konsert som gör att man riktigt längtar efter en hel konsert med bandet.

Arch Enemy, KB-Hallen, Black Crusade Tour. Foto: Martin Bensch

Det som känns kort i Arch Enemys fall känns som en evighet när übersträngbändarna i Dragonforce kör sitt set. Varför har man tagit med denna grupp? De är så uppfyllda av sin självgodhet över att kunna spela gitarr jättefort – för undan går det – och det är roligt i ungefär en låt. Riktigt pinsamt blir det när posören till sångare försöker få publiken att själva sjunga slutet på en låt – i stället för en mäktig kör blir det spridda skurar. Att bandet dessutom dricker Corona på scen väljer jag att se som bevis på att Dragonforce inte är min kopp te alls. Visserligen skulle man kunna se bandet som ett ironiskt inslag som ärade kollega BiblioteKarin föreslog, ett inslag som gör att man längtar efter ”riktig” metal – men dessvärre kan jag inte ha det perspektivet när det gäller metal. För mig blir det påfrestande att se att gruppens medlemmar gör miner som säger ”oj ni ser att detta är svårt att spela, eller hur”? under hela konserten, en konsert som jag snabbt tröttnar på hur mycket flinka fingrar och 2-taktsmatning den än innehåller.

Dragonforce, KB-Hallen, Black Crusade Tour. Foto: Martin Bensch

Avslutningen på kvällen får mig dock att glömma Dragonforces navelskåderi. Trivium har ju av många hälsats som det nya Metallica. Låt mig säga så här – Trivium klarar av att stå på egna ben, och det är mer rättvist att låta deras egna meriter tala för sig själva – för oavsett om man gillar gruppens drivna och på platta välproducerade metal – så är gruppen riktigt kul att se live. Det jag lägger märke till är att sångaren/gitarristen Matt Heafy numera endast sjunger den rena sången och överlåter det på plattan Ascendancy dominerande growlandet till yxkollegan Corey Beaulieu. Det funkar alldeles utmärkt, eftersom det innebär att Heafy inte blir lika popnitat vid sitt mikrofonstativ som innan – Heafy använder sig av hela scenen och får verkligen igång publiken. Den massiva kompsektionen med Paolo Gregoletto på bas och Travis Smith bakom kvällens mest massiva trumset bildar en väsentlig tung grund för Triviums matiga metal. Dock kunde man önska att gruppen skulle kunna bredda sina låtar till nästa platta, något som plattan The Crusade tycktes ana i vissa fall. Trots att jag inte känner igen alla låtar blir Triviums konsert en njutbar upplevelse, mycket beroende på att bandet verkligen är tajt och dessutom verkligen har kul på scenen.

Matt Heafy, Trivium, Black Crusade Tour. Foto: Martin Bensch

Fem band är ju många, och det kostar på piggheten att stå upp i många timmar – Machine Heads konsert får mig att glömma all trötthet. Från första tonen på inledande Clenching the fists of dissent – ett 10 minuters monstrum till metaluppvisning från senaste utmärkta släppet The Blackening – har gruppen publiken i ett järngrepp. Rob Flynn, mannen som verkar vara född på en scen, precis så naturligt är hans uppträdande, eldar på publiken upp till nivåer av moshing det var länge sen jag såg. Och visar publiken tendenser till att inte mosha får man strax höra ett vrål från frontmannen – circle pit!!!! Gruppens set består endast av hits – Aesthetics of Hate, lätt det bästa spåret på The Blackening kommer redan som låt nummer tre, efter att ha föregåtts av Empirium från From the ashes of Empire, Old och Davidian, varav den sista ger upphov till kvällens största circlepit från numera klassiska debuten Burn my eyes är så bra att man endast kan kapitulera inför den ångvält till band Machine Head är denna kväll. Kvällens mest rörande ögonblick är dock när Flynn dedicerar Descend the shades of night till Phil Demmels hädangångne far – Demmel som denna kväll ersätts av gitarrister från de andra banden – tack för det! Det var första gången jag såg Machine Head, men som ni säkert förstår så längtar jag redan efter nästa gång jag får möjlighet att se bandet.

Machine Head, KB-Hallen. Black Crusade Tour. Foto: Martin Bensch

The Black Crusade blev en precis lika bra upplevelse som det såg ut att bli på papperet, och jag kan bara beklaga alla som inte fick tillfälle att se dessa band under denna turné.