Etikettarkiv: Black Oak

Listor

Årsbästalistan 2023 – Amelie

Lämna en kommentar

Nu firar vi av 2023! Det har som vanligt varit svårt att besluta årets albumlista även om skivorna på den övre halvan varit givna ganska så länge. Vilka ska med, vilka ska bort? Som ofta blir det mycket svenskt och mycket nordiskt på min lista. Och inte mindre än tre albumdebuterande band bland de tio som gjort starkast intryck på mig i år. Detta ser bra ut för framtiden!

Topp 10 Album

10. Heimdal – ENSLAVED
I år tar sig ENSLAVED med knapp nöd in på listan efter att vanligtvis belamra någon av de högsta placeringarna varje gång de släpper album. Är detta inte en bra platta då? Jo, absolut men kanske inte lika spännande som tidigare alster. Eller så beror det helt på mig. Bra nog att knipa en tiondeplats på listan är i varje fall norrmännens “Heimdal”.

9. Spellbinder – GYRDLEAH
Spännande debutalbum från engelska GYRDLEAH. Melodisk black metal med sin egna touch. Singeln Speak of the Devil från våren gav mersmak och albumet ”Spellbinder” visade sig ha mer spännande att ge, så pass att debuten tar sig ända upp på listan i år.

8. Goliath – KATAKLYSM
KATAKLYSM är tillbaka efter fem år och deras melodiska döds är igenkännlig på det trevligaste sätt. Jag har alltid varit svag för kanadensarnas version av ”göteborgsdöds” och som alltid levererar de med årets ”Goliath”,

7. Katharsis – KEEP OF KALESSIN
Åtta år sedan förra plattan som då var den första med grundaren och låtskrivaren Obsidian C. själv på sång. Då saknade jag ändå tidigare vokalisten Thebon. Årets album ”Katharsis” känns fräscht och rent av som något av en nytändning. Inte illa av ett band med nästan 30 år i branschen!

6. Foregone – IN FLAMES
Gammal kärlek… osv. Det är roligt att få skriva att ”Foregone” är kanske det bästa IN FLAMES kommit med sedan 2011 års ”Sounds Of A Playground Fading”. Bandet vågar återvända till sina rötter och samtidigt bejaka det bästa i sitt nyare sound. Inte en ”Clayman” men väl en platta som kan leva med länge i diskografin.

5. Egolution– BLACK OAK
Först på övre halvan av topplistan finner vi en svensk debut. BLACK OAK har som band funnits relativt länge och gett ut några singlar och en EP under åren. 2023 blev året då bandet äntligen släppte sin debutfullängdare. Inte alltför lättillgängligt utan tvärtom ganska krävande lyssning, men det ger också en oerhört stark upplevelse. Vokalisten Samuéla Burenstrand bidrar starkt till detta.

4. Deities Of Deathlike Sleep – GRAND CADAVER
“Supergruppen” som både känns tryggt bekant och som ändå med andra fullängdsalbumet lyfter ytterligare med sin grundmurade death metal. Jag ska inte förneka att Mikael Stanne på sång för mig är en stor del i detta. Inget revolutionerande med GRAND CADAVER men ack så njutbar lyssning.

3. Suffocated By The Sun – BLACKSCAPE
En svensk debutant tar sig in på topp tre! BLACKSCAPEs melodiska metal med doft av både death, black och thrash är tilltalande på alla sätt. Albumet ”Suffocated By The Sun” har fått en försvarlig mängd speltid sedan den landade i somras och är en prydnad för svenska modern metal.

2. Blackbraid II – BLACKBRAID
Mörkt, vackert, berörande och emellanåt upphov till rent meditativ lyssning.  Ett för mig nytt band för i år och på köpet finns även bandets första albumet, också det med fantastisk musik. BLACKBRAIDs atmosfäriska och melodiska svartmetall landar precis i mitt musikaliska hjärtas centrum.

1. How It Ends – PRIMORDIAL
Jag hade noll koll på att PRIMORDIAL var på gång med nytt album innan det damp ner i oktober. Och vilket album det är! En skiva som upprör känslorna om och om igen när jag lyssnar på den. Och som jag aldrig tröttnar att lyssna till utan låter gå ett varv till så snart sista tonerna avslutat suveräna albumet “How It Ends“.

Och en EP…

The Forgotten Inmates – ZORNHEYM
Topp tio-listan ska innehålla fullängdsalbum vilket gör att denna EP inte kommit på fråga i det avseendet. ZORNHEYM släppte 2021 albumet ”The Zornheim Sleep Experiment” som tog sig upp till plats sex på min topplista det året. I år kom så ”The Forgotten Inmates” med fem låtar från det tidigare albumet. Är det verkligen värt att nämna då? Jo, låtarna är desamma men på EP:n får vi både ett par akustiska versioner samt favoriten Keep The Devil Away på franska(!); Garde Le Diable Éloigné. Det som kunde känts som ”gammal skåpmat” blir istället en ny fin musikupplevelse.

Listor

Julgodis 2023!

Lämna en kommentar
Design: A. Saleem

Musikåret 2023 är snart till ända, och som vanligt ligger redaktionens årsbästalistor runt hörnet. Men för att ni skall ha något att skämma bort era öron med nu under dagarna fram till dess, kommer här lite aptitretande julgodis i form av våra allra finaste individuella låtkarameller från året som gått. Se det som vår julklapp till er, kära läsare. God jul och god fortsättning!

https://open.spotify.com/playlist/5y6HboTz8HcJcWbtnyJakh?si=64f825e3d5af4606

Martin

OUTER HEAVEN – Fragmented Suspension
Tungt matande sväng, massiv tvåtakt och en dräpande genialitet i brutaliteten. Stört omöjligt att inte mosha till!

BLACKBRAID – A Song Of Death On Winds Of Dawn
Stämningen som får mig att rysa av välbehag varenda gång jag lyssnar på låten gör att den är given i listan.

CATTLE DECAPITATION – Just Another Body
När CATTLE DECAPITATION bryter mallen blir det, såklart, fantastiskt bra. Detta är en av de bästa låtarna bandet gjort – enbart den isande atmosfären i början av låten gör den självskriven i listan.

…AND OCEANS – As In Gardens So In Tombs
Drivet, atmosfären, melodierna – herrejävlar så bra detta är! Gåshud varenda lyssning!

ORBIT CULTURE – Sorrower
Bandet som har gått från klarhet till klarhet levererar en tungt svängande stänkare till låt. Med teknisk ackuratess levererar de en känslomässig projektil till låt.

CHILD – Manic Vortex
En av de bästa låtarna från en av årets bästa grindcoreplattor. Tro på hypen när det kommer till CHILD – det blir knappt bättre än så här om ni frågar mig.

ROTTEN SOUND – Sharing
Med frenetisk energi får finnarna mig att springa rundor runt soffbordet till denna magiska låt som innehåller prick allt jag älskar med grindcore.

WITCH RIPPER – Enter The Loop
En ljuvt vindlande låt som, likt skivan den ligger på, har bitit sig fast i skallen under året. Är det svänget? Är det produktionen? Är det sången? Är det variationen? Jag vet inte, men dessa element är starkt bidragande till låtens briljans.

WAYFARER – The Thousand Tombs Of Western Promise
Lysande kombination av Americana med sin starka vurm för historieberättande och metal gör detta till en magisk låt. Den känslomässiga tyngden matchas av ett känslomässigt sväng. Helvetiskt bra!

SKY EMPIRE – The Encomium Of Creation
Exakt så här gillar jag när progressiv metal låter – himlastormande vyer som öppnas, oförblommerat skickliga musiker som visar vad de kan.

Fredrik

GAEREA – Dormant
Finns nog inget band just nu som lika effektivt som GAEREA kan förpacka sin ångest i lika delar isande kall svärta och nervig, rå desperation. Gåshudsvarningen är konstant närvarande, så även i detta spår.

MAREKVIST – Myling
Personlighet och känsla, men framför allt ett väldigt betvingande , energiskt driv. MAREKVIST bjuder på något slags folk metal, antar jag att man får kalla det, men med en klart mer köttslig framtoning än vad genren brukar erbjuda.

SERMON – Golden
Ja, ja, visst – det här spåret är kultursvårt, aningen högtravande och så där närmast överintelligent eteriskt. Men det är också sjukt stämningsfullt och vackert, och allt eftersom även med fin rivighet i trumspel och sång. Mäktigt!

KEEP OF KALESSIN – The Omni
In i det nattsvarta mörkret – nu köööör vi! Symfoniskt och brutalt om vartannat, och vilande på en solid stomme av kompromisslöst mangel antingen i tvåtakt eller d-takt. Betvingande, minst sagt.

MDNGHTMASS – Rivers Of Blood
Egentligen en rätt repetitiv historia, detta, som vid en första anblick kanske inte är så märkvärdig. Men det finns en genuin känsla i framförandet, hooks i melodin, och en rytm i riffandet som är svår att värja sig mot. En låt som växt på mig under året.

SKYND – Edmund Kemper
Nu är väl SKYND kanske inte riktigt “rock/metal”, men jag plockar med denna pärla ändå. Vibben i de distade syntharna ligger tillräckligt nära ett metal-sound, och svärta och nerv finns det garanterat så det räcker. Refrängen erbjuder hur som helst bland årets skönaste gung, vilket förtjänar låten en plats i det här urvalet.

HAVARI – Ekkoloddet
Aningen artsy handen-på-höften-rock från vårt västliga grannland, och visst hörs ursprunget på något vis även i musiken, inte bara på språket. Trallvänligt utan att bli ytligt eller för luftigt, och med ruggigt fin känsla i framförandet.

SHORES OF NULL – Nothing Left To Burn
Maffig och trögflytande sorg i musikaliskt format. Vackert, gripande och dystert på ett sådant där bitterljuvt sätt som det är omöjligt att inte älska. En av årets absoluta höjdpunkter!

IMMORTAL – War Against All
Mangel! Thrashig black i den allra högsta skolan, ett monster som sliter, rycker och drar i kedjorna med krökt rygg och blodtörstig intensitet. Råaste låten i mitt urval, och likaså en av de bästa.

WOLFNAUT – Brothers Of The Badlands
Ingen blandad topplista utan lite hederligt svettig och dammig rock, också, och här får det arvet förvaltas av skönt svängiga stoner-gänget WOLFNAUT, vars Brothers Of The Badlands gungar på med taktfast tyngd och behaglig flummighet. Gott så!

Amelie

GYRDLEAH  – Six Hundred Threescore and Six
Enmans black metal-band som albumdebuterar – den kombon brukar skicka tydliga varningssignaler och ofta få mig att dra öronen åt mig. Men denna gång visade det sig vara nära en fullträff istället. Engelska GYRDLEAH och albumet Spellbinder är väl värt sin tid vilket detta spår ger en god fingervisning om.

KEEP OF KALESSIN – From the Stars and Beyond
Jag återvänder gärna till KEEP OF KALESSIN igen och igen när de släpper nytt. En del spår på årets platta minner en hel del om melodifestival-eran med Reptilian och ”The Dragontower” vilket jag älskar. From The Stars And Beyond är dock lite annorlunda och minst lika bra.

BLACK OAK – Collapse
Vokalisten Samuela Burestrand bär fram denna låt i skönsång, growl och desperat skriksång. En kraftfullt spår som på ett fint sätt representerar debutalbumets olika styrkor med betagande melodier, skrikande kaos och innerliga texter.

ORO – Siare
Bandet har varit igång i snart tio år men för mig är det ny lyssning i och med årets album Vid Vägs Ände. Ryser skönt när jag lyssnar till detta och svensk lyrik sitter som ofta mycket fint.

PRIMORDIAL – Ploughs to Rust, Swords to Dust
Att PRIMORDIALs nya album skulle vara representerat i min lista var givet från början. Ploughs to Rust, Swords to Dust är ett fint exempel på ett album fyllt av typiska men ändå fräscha PRIMODIAL-spår.

BLACKSCAPE – Colonized by the Dark
I somras albumdebuterande BLACKSCAPE gjorde då alla rätt och detta är bara en av ett antal fina melodiska pärlor på albumet Suffocated By The Sun. Kolla in om du inte redan gjort.

ZORNHEYM – Garde le diable éloigné
Detta godis bjöd ZORNHEYM strängt taget på redan förra året – då dock i engelskspråkig tappning. Jag kunde inte låta bli att plocka åt mig även den här franska godbiten.

IN FLAMES – End The Transmisson
Tidigt i år kom albumet Foregone, med ett välkommet igenkännande av olika inflameska epoker. End The Transmisson avslutar plattan på ett fint och känsligt vis.

VREDEHAMMER – The Joker
Det var nästan fyra år sedan norska VREDEHAMMER hördes av med nytt material. I första singeln här låter det mer ENSLAVED än kanske brukligt – och det kan ju aldrig bli fel.

MALSTEN – Larum
Första singeln inför kommande andra album från episkt berättande och tungt mässande MALSTEN. Precis som vi vill ha det från malmöiterna som nästa år följer upp debuten från 2020. Något att se fram emot till 2024.

Robert

SPIRIT ADRIFT – Give Her To The River
En växare, detta – både låten och skivan – som hela tiden höjer trycket. Innehåller allt man vill av en heavy metal-låt: chugga-chugga, bra solospel, grym sång med melodi och refräng!

ASINHELL – Island Of Dead Men
Köttardöds. Hela skivan är smockfull med köttardöds. Gillar man sånt (och det gör man ju!) är det här en pärla!

FOO FIGHTERS – Under You
Taylor Hawkins frånfälle hanteras som Dave Grohl och bandet brukar hantera tragedi, svårigheter och motgång: med musik. Favoritlåten på den här plattan har varierat under året, just nu är det arenarock-svulstiga Under You som har översta pallplatsen.

BLACKBRAID – The Spirit Returns
Det räcker nästan med det inledande riffet – speciellt om man lyssnar på inledande introt Autumnal Hearts Ablaze som ligger just innan på plattan – så är man fast. Bäst black metal i år!

KATATONIA – Colossal Shade
Spotify försöker ju i slutet av november att summera året för sina lyssnare (märkligt kort år, 11 månader långt bara…), och denna gång tronar Colossal Shade med flest spelningar – sannolikt för att det är et kanonlåt.

CHILD – Burn As One
Plockad från EP’n som kom tidigt under året släpper vi lös Burn As One, en riktig rensare i korsningen mellan döds och grind. CHILD är sannolikt årets upptäckt för undertecknads del!

DOMKRAFT – Slowburner
Svenska DOMKRAFT går från klarhet till klarhet, och årets platta “Sonic Moons” är en uppvisning i hur riff flyttar berg. Valet till denna lista är relativt poppiga Slowburner, men man kan ta nästan vilket spår som helst som representant – de låter ganska lika. Och bra.

FROZEN DAWN – Frozen Kings
Okej, det ska erkännas: detta är inte nyskapande, unik eller komplicerad black metal. Det spelar mindre roll. Det fastnar!

SORCERER – Thy Kingdom Will Come
Den här låten sågades hårt av övriga WeRock-panelen i Hot or Not. De har fett fel. Svulstig heavy metal med Crusader-wannabee-vibbar är aldrig fel!

DANKO JONES – Good Time
Det tar ca 5 minuter att gå från tunnelbanan till mitt kontor, och många gånger har just den här låten åkt på den där sista biten (ja, dessutom ofta i december, dvs i “limbo” enligt Spotify-året…) för att sätta scenen. “I came here to fuck shit up and have a good time”, som refrängen lyder! Juvenile? Absolut. Bra jädra pepp? Oooh… you know it!

Listor

Halfway To Hell 2020

Lämna en kommentar

Halva musikåret 2020 har gått, men (trots inläggsrubriken) inte nödvändigtvis åt helvete… Tvärtom, det finns gott om utsökta karameller att nypa ur den godispåse musikåret 2020 hittills har plockat ihop!

Precis som förra året har vi i redaktionen plockat ihop 10 favoriter vardera ut det musikaliska ymnighetshorn som 2020 sannerligen artar sig till. Hoppas att ni hittar några nya favoriter, eller kanske återupplever några gamla favoriter från första halvan av 2020. God lyssning!

Martin

VAMPIRE – Rex
Ren ljungeld – detta är en titellåt som är allt vad den heter. Piskande driv, mäktighet och ljuvligt trumspel gör att detta är en av de bästa låtarna ni kommer höra i år. Extra plus för det distinkta avslutet!

WARBRINGER – Firepower Kills
WARBRINGER vet hur en slipsten ska dras – detta är kvalitetsthrash som inte skäms för sig. Och varför skulle den göra det då samtliga rutor för vad en bra thrashlåt kan vara kryssas i? Tvåtakt, attackgitarrer och ett hemsökande ylande när sången tar fart på allvar.

THE BLACK DAHLIA MURDER – Sunless Empire
Brottarbrutalt sväng gjorde att jag älskade den här låten från första lyssningen. Gitarrspelet får mig att lyriskt headbanga varje gång jag lyssnar på den.

SVARTKONST – Mountains of Flesh
Stämningen som frambesvärjs i den här låten skickar rysningar nedför ryggraden. Enmansprojektet från Härnösand har inte bara gjort en av årets bästa skivor, utan också en av de bästa låtarna från i år. Alla som gillar 90-tals döds borde slänga sig ner och dyrka SVARTKONST på sina bara knän.

PURE WRATH – When A Great Man Dies
Magisk atmosfärisk black metal kan, när den funkar, vara det bästa man kan lyssna på. Enmansbandet från Indonesien visar med sån fruktansvärd tydlighet hur bra denna subgenre är när allt klaffar.

VOID OF SLEEP – Iron Mouth
11 minuter ren perfektion! VOID OF SLEEP driver hem tesen att sväng alltid är kul att lyssna på med lysande ackuratess.

SWEVEN – Visceral Blight
Desperat skönhet – de var de två orden som poppade upp i skallen när jag lyssnade på den här låten första gången. Den känslomässiga intensiteten i “Visceral Blight” är så massiv att jag nästan dukar under, men samtidigt inte kan sluta lyssna. De sista två minuterna i låten kan vara de mest förlösande jag hört under hela året.

HEAVEN SHALL BURN – The Sorrows Of Victory
En mästerligt uppbyggd låt där framför allt trummisen Christian Bass visar hela sitt register. Maken till mäktighet tror jag inte HSB har uppnått tidigare. En av de bästa låtarna på ett album som är klart med i racet om årbästalisteplats för min del.

DAWN OF SOLACE – Choice
14 års skapande mynnade ut DOS andra platta. Den var värd väntan, kan jag lugnt säga. Choice är en av skivans bästa låtar med en så sjukt bra och stark refräng att den tar andan ur mig varje gång jag lyssnar.

UNLEASH THE ARCHERS – Abyss
En helt episkt bra power metallåt med en dräpande vacker sånginsats av Brittney Slayes gör att Abyss skjuter sig in på min lista. Jag kan knappt vänta eller våga fundera på hur bra fullängdaren kommer vara om de släpper en sådan här låt som singel.

Robert

PARADISE LOST – Darker Thoughts
Gåshuden som reser sig över hela kroppen när låten drar igång på “riktigt” runt 1:45 in… herreminskapare!

THE SPIRIT – Pillars Of Doom
Tyska THE SPIRIT övertygar från start till mål med sin andra giv “Cosmic Terror”, och detta är skivans starkaste spår. Sitt still till den här om du kan?

AMBUSH – Yperite
Klassisk heavy metal från Småland, och man kan inte annat än att gilla. Alla klichéer i hela världen är relevanta; nitbälten, jeansjacka, rufsigt hårdrockshår och sjuhelsickes spelglädje.

KATATONIA – Lacquer
Jonas Renkse har beskrivit det som den bästa låt han någonsin skrivit. För egen del tog det ganska många varv innan dess storhet verkligen slog mig, men till slut är det ett knock-outslag den slår. Textstrofen “the road to the grave is straight as an arrow” är briljant i all sin enkelhet.

LAMB OF GOD – Resurrection Man
Hela den självbetitlade LAMB OF GOD-plattan har golvat mig, aldrig att jag trodde de kunde ha den hungern och vitaliteten i sig! Varierat, svängigt och som den här låten visar: knäckande tungt.

WE SELL THE DEAD – Carved In Stone
Enklast är bäst? Av alla skivor som släppts första halvåret 2020 har nog den här flest varv, det känns som den varit ständigt närvarande.

KVAEN – Yee Naaldlooshii
Jakob Björnfot heter han som är KVAEN, och här bjuds vi på ljungande, melodisk och svängig black metal. Såklart. Enmansprojekt och black metal är en tradition som verkligen ärats detta första halvår 2020, isoleringens tid!

SORCERER – The Hammer Of Witches
Episk doom metal i skärningen mot klassisk heavy metal kräver bra låtar, ruggigt bra sånginsats och snygga gitarrslingor. SORCERER levererar på alla tre kraven.

VREDEHAMMER – Aggressor
Hoppla, här smiskas det skinn och riffas så vem som helst kan slå hastighetsrekord på löprundan. No fillers, just killers!

SVARTKONST – Black Waves
Sist och inte minst i undertecknads radda av låtar är facit för hur black metal ska låta 2020. Detta enmansprojekt signerat Rickard Törnqvist, Härnösand, är så bra att det inte går att bortse från på en lista av den här sorten!

Amelie

LUSTRE – Part 1 (Eyes Like Stars)
Vi börjar meditativt med ett enmans black metal-band (vårens trend?), svenska LUSTRE som till sin helhet utgörs av Henrik “Nachtzeit” Sunding. Part 1 (Eyes Like Stars) är kanske inte så originell men rent hypnotiskt vacker. Länge.

AGES – Burn Them
AGES dök upp med fullängdsskivan “The Malefic Miasma” för fem år sedan och försvann sedan från radarn igen. Burn Them är första singeln från kommande albumet “Uncrown” och det bådar mycket gott. Glad att bandet är tillbaka.

VAMPIRE – Anima
Den mest originella låten på en mycket bra skiva. Texten kommer från en dikt av 1800-talspoeten Emily Dickinson; One need not be a Chamber — to be Haunted. Och låten är också både vacker och lite creepy samtidigt, de inre demonerna lurar runt hörnet.

KONVENT – Ropes Pt. II
Från danska KONVENTs debut i januari. Sist på plattan och enligt uppgift sist tillkommen och länge titellös. Men vilken best det visar sig vara! Rikke Emelie Lists röst spränger fram längs tunga doomvallar.

PARADISE LOST – Ravengast
En fantastisk skiva och det är bara att välja och vraka bland ett knippe obsidiansvärtade pärlor i låtlistan. Landar till slut på det avslutande spåret Ravengast som bra representerar skivans både traditionella PARADISE LOST-sound och rikedom på varietet.

MY DYING BRIDE – Tired of Tears
I “tävlingen” mellan de två brittiska doom-veteranerna tar PARADISE LOST hem en tveklös seger på albumnivå. Inget slår dock den fenomenalt vackra låten Tired of Tears med starka rader som “Lay not thy hand upon… my daughter”, när en dessutom vet att  sångaren Aaron Stainthorpe skrev den med sin cancersjuka femåring i åtanke.

BLACK OAK – Shadows
Samuéla Burenstrands röst bär låten framåt med grymt growl och den vackraste rensång. Detta är en låt som gått många, många varv i mina spelare och bara växer. Förra singeln kom för ett år sedan så nu spanar vi ivrigt framåt och hoppas få se ett fullängdsalbum från bandet inom inte alltför avlägsen framtid!

KATATONIA – Fighters
En älskad tio år gammal ENTER THE HUNT-låt får här en ny vacker skrud och ger KATATONIA-albumets sedvanligt deppromantiska metal en liten men välbehövlig jävlaranamma-skjuts. Som det bästa av två världar.

ERRANT – The Amorphic Burden
Ännu ett enpersonsband med atmosfärisk och ganska svart metal. Denna gång är det amerikanska Rae Amitay bakom både mick och instrument. Och hon skapar här något alldeles eget och vitalt som gör att jag ser fram emot ett förhoppningsvis kommande fullängdsalbum.

BILLY TALENT – I Beg to Differ (This Will Get Better)
Vi avrundar denna som det kanske kan tyckas tunga och i mycket vemodiga dekalogi i en positiv anda. Och vad kan då vara bättre än kanadensiska BILLY TALENT, alltid beredda att sprida glädje, hopp och kampvilja. Håll avstånd och håll ihop – det kommer att bli bättre!

Fredrik

NIGHT CROWNED – Ira
Kompromisslöst, energiskt, mörkt och ack så vackert, mollklingande atmosfäriskt – vad mer kan man begära av metal i den hårdare skolan? NIGHT CROWNED levererar allt detta i sin Ira, och gåshuden när textraden “Vansinnet river och tär” rensjungs är en ypperlig krona på verket. Mumma!

THE SPIRIT – Repugnant Human Scum
Egentligen är Pillars of Doom en ännu bättre låt, men den hade min kollega Robert redan tingat till sitt urval. Det här är dock ingen dålig plan B, THE SPIRIT levererar till synes alltid oklanderligt rå black metal nuförtiden.

DAWN OF SOLACE – Ashes
Det är så vackert, så vackert, och så omisskänsligt finskt. Melankolin sköljer över oss som kolsvart sirap, bitterljuvt söt och tappad rakt ur hjärtat på en döende ängel…

AUGUST BURNS RED – Defender
Få band kan leverera snortighta stackato-riff med samma finess som AUGUST BURNS RED, och här är de i högform. Det är stenhårt, men ändå nyanserat och inte utan en viss elegans. Hög mosh-faktor!

PARADISE LOST – Ghosts
Hela “Obsidian” är bra, veteranerna levererar verkligen med denna platta. Finns många starka spår att välja mellan, jag fastnar för det sorgsna drivet i baktaktsrefrängen på Ghosts.

DUNDERBEIST – Vaeromslag
Min mest lyssnade låt hittills i år. Jag tycker det här melankoliska spåret är fantastiskt vackert, samtidigt som dubbeltakt-smattret i värsta black metal-stil ger låten en rå, mörk energi som golvar mig fullständigt.

DÖDA HAVET – Hjärnspöket
Det vete tusan vad det här är för genre, riktigt… Kanske är det post-metal, kanske är det pop? Det är hur som helst en för WeRock udda fågel. Inte desto mindre är det ett vackert nummer, med mängder av av så där härligt kultursvår personlighet.

GATECREEPER – Social Decay
Här är avsaknaden av kulturella pretentioner istället helt frånvarande. GATECREEPER levererar klassisk rakt-på-sak-dödsmetall med rötterna i den likmask-täta mylla som ENTOMBED och DISMEMBER en gång i tiden gravvårdat, och det sitter som en smäck!

LAMB OF GOD – Memento Mori
Ont om krusiduller är det gott om även när LAMB OF GOD varvar upp, det är köttigt, svulstigt, inte särskilt nyskapande men riktigt väl utfört. Sen har just Memento Mori en växel till i och med det läckert obehagliga (eller är det obehagligt läckra?) introt, som verkligen lyfter låten.

PUHELINSEKSI – Sydänkohtaus Tanssilattialla
Trallpunk på finska med ett band som heter “Telefonsex”? Japp! Frågor på det? Nej, tänkte väl det, en så här pass trallvänlig refräng levererad med så pass skönt riv i rösten förtjänar så klart sin plats i det här urvalet.