Etikettarkiv: August Burns Red

Halfway To Hell 2020

Halva musikåret 2020 har gått, men (trots inläggsrubriken) inte nödvändigtvis åt helvete… Tvärtom, det finns gott om utsökta karameller att nypa ur den godispåse musikåret 2020 hittills har plockat ihop!

Precis som förra året har vi i redaktionen plockat ihop 10 favoriter vardera ut det musikaliska ymnighetshorn som 2020 sannerligen artar sig till. Hoppas att ni hittar några nya favoriter, eller kanske återupplever några gamla favoriter från första halvan av 2020. God lyssning!

Martin

VAMPIRE – Rex
Ren ljungeld – detta är en titellåt som är allt vad den heter. Piskande driv, mäktighet och ljuvligt trumspel gör att detta är en av de bästa låtarna ni kommer höra i år. Extra plus för det distinkta avslutet!

WARBRINGER – Firepower Kills
WARBRINGER vet hur en slipsten ska dras – detta är kvalitetsthrash som inte skäms för sig. Och varför skulle den göra det då samtliga rutor för vad en bra thrashlåt kan vara kryssas i? Tvåtakt, attackgitarrer och ett hemsökande ylande när sången tar fart på allvar.

THE BLACK DAHLIA MURDER – Sunless Empire
Brottarbrutalt sväng gjorde att jag älskade den här låten från första lyssningen. Gitarrspelet får mig att lyriskt headbanga varje gång jag lyssnar på den.

SVARTKONST – Mountains of Flesh
Stämningen som frambesvärjs i den här låten skickar rysningar nedför ryggraden. Enmansprojektet från Härnösand har inte bara gjort en av årets bästa skivor, utan också en av de bästa låtarna från i år. Alla som gillar 90-tals döds borde slänga sig ner och dyrka SVARTKONST på sina bara knän.

PURE WRATH – When A Great Man Dies
Magisk atmosfärisk black metal kan, när den funkar, vara det bästa man kan lyssna på. Enmansbandet från Indonesien visar med sån fruktansvärd tydlighet hur bra denna subgenre är när allt klaffar.

VOID OF SLEEP – Iron Mouth
11 minuter ren perfektion! VOID OF SLEEP driver hem tesen att sväng alltid är kul att lyssna på med lysande ackuratess.

SWEVEN – Visceral Blight
Desperat skönhet – de var de två orden som poppade upp i skallen när jag lyssnade på den här låten första gången. Den känslomässiga intensiteten i “Visceral Blight” är så massiv att jag nästan dukar under, men samtidigt inte kan sluta lyssna. De sista två minuterna i låten kan vara de mest förlösande jag hört under hela året.

HEAVEN SHALL BURN – The Sorrows Of Victory
En mästerligt uppbyggd låt där framför allt trummisen Christian Bass visar hela sitt register. Maken till mäktighet tror jag inte HSB har uppnått tidigare. En av de bästa låtarna på ett album som är klart med i racet om årbästalisteplats för min del.

DAWN OF SOLACE – Choice
14 års skapande mynnade ut DOS andra platta. Den var värd väntan, kan jag lugnt säga. Choice är en av skivans bästa låtar med en så sjukt bra och stark refräng att den tar andan ur mig varje gång jag lyssnar.

UNLEASH THE ARCHERS – Abyss
En helt episkt bra power metallåt med en dräpande vacker sånginsats av Brittney Slayes gör att Abyss skjuter sig in på min lista. Jag kan knappt vänta eller våga fundera på hur bra fullängdaren kommer vara om de släpper en sådan här låt som singel.

Robert

PARADISE LOST – Darker Thoughts
Gåshuden som reser sig över hela kroppen när låten drar igång på “riktigt” runt 1:45 in… herreminskapare!

THE SPIRIT – Pillars Of Doom
Tyska THE SPIRIT övertygar från start till mål med sin andra giv “Cosmic Terror”, och detta är skivans starkaste spår. Sitt still till den här om du kan?

AMBUSH – Yperite
Klassisk heavy metal från Småland, och man kan inte annat än att gilla. Alla klichéer i hela världen är relevanta; nitbälten, jeansjacka, rufsigt hårdrockshår och sjuhelsickes spelglädje.

KATATONIA – Lacquer
Jonas Renkse har beskrivit det som den bästa låt han någonsin skrivit. För egen del tog det ganska många varv innan dess storhet verkligen slog mig, men till slut är det ett knock-outslag den slår. Textstrofen “the road to the grave is straight as an arrow” är briljant i all sin enkelhet.

LAMB OF GOD – Resurrection Man
Hela den självbetitlade LAMB OF GOD-plattan har golvat mig, aldrig att jag trodde de kunde ha den hungern och vitaliteten i sig! Varierat, svängigt och som den här låten visar: knäckande tungt.

WE SELL THE DEAD – Carved In Stone
Enklast är bäst? Av alla skivor som släppts första halvåret 2020 har nog den här flest varv, det känns som den varit ständigt närvarande.

KVAEN – Yee Naaldlooshii
Jakob Björnfot heter han som är KVAEN, och här bjuds vi på ljungande, melodisk och svängig black metal. Såklart. Enmansprojekt och black metal är en tradition som verkligen ärats detta första halvår 2020, isoleringens tid!

SORCERER – The Hammer Of Witches
Episk doom metal i skärningen mot klassisk heavy metal kräver bra låtar, ruggigt bra sånginsats och snygga gitarrslingor. SORCERER levererar på alla tre kraven.

VREDEHAMMER – Aggressor
Hoppla, här smiskas det skinn och riffas så vem som helst kan slå hastighetsrekord på löprundan. No fillers, just killers!

SVARTKONST – Black Waves
Sist och inte minst i undertecknads radda av låtar är facit för hur black metal ska låta 2020. Detta enmansprojekt signerat Rickard Törnqvist, Härnösand, är så bra att det inte går att bortse från på en lista av den här sorten!

Amelie

LUSTRE – Part 1 (Eyes Like Stars)
Vi börjar meditativt med ett enmans black metal-band (vårens trend?), svenska LUSTRE som till sin helhet utgörs av Henrik “Nachtzeit” Sunding. Part 1 (Eyes Like Stars) är kanske inte så originell men rent hypnotiskt vacker. Länge.

AGES – Burn Them
AGES dök upp med fullängdsskivan “The Malefic Miasma” för fem år sedan och försvann sedan från radarn igen. Burn Them är första singeln från kommande albumet “Uncrown” och det bådar mycket gott. Glad att bandet är tillbaka.

VAMPIRE – Anima
Den mest originella låten på en mycket bra skiva. Texten kommer från en dikt av 1800-talspoeten Emily Dickinson; One need not be a Chamber — to be Haunted. Och låten är också både vacker och lite creepy samtidigt, de inre demonerna lurar runt hörnet.

KONVENT – Ropes Pt. II
Från danska KONVENTs debut i januari. Sist på plattan och enligt uppgift sist tillkommen och länge titellös. Men vilken best det visar sig vara! Rikke Emelie Lists röst spränger fram längs tunga doomvallar.

PARADISE LOST – Ravengast
En fantastisk skiva och det är bara att välja och vraka bland ett knippe obsidiansvärtade pärlor i låtlistan. Landar till slut på det avslutande spåret Ravengast som bra representerar skivans både traditionella PARADISE LOST-sound och rikedom på varietet.

MY DYING BRIDE – Tired of Tears
I “tävlingen” mellan de två brittiska doom-veteranerna tar PARADISE LOST hem en tveklös seger på albumnivå. Inget slår dock den fenomenalt vackra låten Tired of Tears med starka rader som “Lay not thy hand upon… my daughter”, när en dessutom vet att  sångaren Aaron Stainthorpe skrev den med sin cancersjuka femåring i åtanke.

BLACK OAK – Shadows
Samuéla Burenstrands röst bär låten framåt med grymt growl och den vackraste rensång. Detta är en låt som gått många, många varv i mina spelare och bara växer. Förra singeln kom för ett år sedan så nu spanar vi ivrigt framåt och hoppas få se ett fullängdsalbum från bandet inom inte alltför avlägsen framtid!

KATATONIA – Fighters
En älskad tio år gammal ENTER THE HUNT-låt får här en ny vacker skrud och ger KATATONIA-albumets sedvanligt deppromantiska metal en liten men välbehövlig jävlaranamma-skjuts. Som det bästa av två världar.

ERRANT – The Amorphic Burden
Ännu ett enpersonsband med atmosfärisk och ganska svart metal. Denna gång är det amerikanska Rae Amitay bakom både mick och instrument. Och hon skapar här något alldeles eget och vitalt som gör att jag ser fram emot ett förhoppningsvis kommande fullängdsalbum.

BILLY TALENT – I Beg to Differ (This Will Get Better)
Vi avrundar denna som det kanske kan tyckas tunga och i mycket vemodiga dekalogi i en positiv anda. Och vad kan då vara bättre än kanadensiska BILLY TALENT, alltid beredda att sprida glädje, hopp och kampvilja. Håll avstånd och håll ihop – det kommer att bli bättre!

Fredrik

NIGHT CROWNED – Ira
Kompromisslöst, energiskt, mörkt och ack så vackert, mollklingande atmosfäriskt – vad mer kan man begära av metal i den hårdare skolan? NIGHT CROWNED levererar allt detta i sin Ira, och gåshuden när textraden “Vansinnet river och tär” rensjungs är en ypperlig krona på verket. Mumma!

THE SPIRIT – Repugnant Human Scum
Egentligen är Pillars of Doom en ännu bättre låt, men den hade min kollega Robert redan tingat till sitt urval. Det här är dock ingen dålig plan B, THE SPIRIT levererar till synes alltid oklanderligt rå black metal nuförtiden.

DAWN OF SOLACE – Ashes
Det är så vackert, så vackert, och så omisskänsligt finskt. Melankolin sköljer över oss som kolsvart sirap, bitterljuvt söt och tappad rakt ur hjärtat på en döende ängel…

AUGUST BURNS RED – Defender
Få band kan leverera snortighta stackato-riff med samma finess som AUGUST BURNS RED, och här är de i högform. Det är stenhårt, men ändå nyanserat och inte utan en viss elegans. Hög mosh-faktor!

PARADISE LOST – Ghosts
Hela “Obsidian” är bra, veteranerna levererar verkligen med denna platta. Finns många starka spår att välja mellan, jag fastnar för det sorgsna drivet i baktaktsrefrängen på Ghosts.

DUNDERBEIST – Vaeromslag
Min mest lyssnade låt hittills i år. Jag tycker det här melankoliska spåret är fantastiskt vackert, samtidigt som dubbeltakt-smattret i värsta black metal-stil ger låten en rå, mörk energi som golvar mig fullständigt.

DÖDA HAVET – Hjärnspöket
Det vete tusan vad det här är för genre, riktigt… Kanske är det post-metal, kanske är det pop? Det är hur som helst en för WeRock udda fågel. Inte desto mindre är det ett vackert nummer, med mängder av av så där härligt kultursvår personlighet.

GATECREEPER – Social Decay
Här är avsaknaden av kulturella pretentioner istället helt frånvarande. GATECREEPER levererar klassisk rakt-på-sak-dödsmetall med rötterna i den likmask-täta mylla som ENTOMBED och DISMEMBER en gång i tiden gravvårdat, och det sitter som en smäck!

LAMB OF GOD – Memento Mori
Ont om krusiduller är det gott om även när LAMB OF GOD varvar upp, det är köttigt, svulstigt, inte särskilt nyskapande men riktigt väl utfört. Sen har just Memento Mori en växel till i och med det läckert obehagliga (eller är det obehagligt läckra?) introt, som verkligen lyfter låten.

PUHELINSEKSI – Sydänkohtaus Tanssilattialla
Trallpunk på finska med ett band som heter “Telefonsex”? Japp! Frågor på det? Nej, tänkte väl det, en så här pass trallvänlig refräng levererad med så pass skönt riv i rösten förtjänar så klart sin plats i det här urvalet.

Årsbästalista 2017 – Fredrik

Som Bruce Buffer skulle ha sagt: “Ladies and gentlemen – IT’S TIME!”... Nu är den här, årsbästalistan för 2017! Dags att kasta ett diaboliskt getöga på vilka plattor som var störst, bäst och vackrast under det gångna året. Här bjuder Fredrik Sandberg på sitt personliga facit i ämnet. Enjoy!

Topp 10 skivor

10. WORMWOOD – Ghostlands / Wounds From A Bleeding Earth
Svenska fullängdsdebutanterna WORMWOOD bjuder på stämningsfull och vacker, men ändå inte alltför nedslipad, black metal med påtagliga folkmusik-inslag. “Ghostlands” är aningen ojämn, det medges, och har därför under året sakta men säkert dalat på min personliga topplista. Den högsta toppen, spåret Tidh Ok Ödhe, är dock möjligen årets vackraste låt, vilket räddar en plats på listans sista plats.

9. AUGUST BURNS RED – Phantom Anthem
Det är egentligen rätt sällan metalcore-band verkligen förmår fånga mitt intresse, men här händer det. AUGUST BURNS RED har hittat formen, och levererar en hård och intrikat platta som för mig känns mer varierad och hållbar över tid än något de släppt sedan “Constellations”.

8. BLOODBOUND – War of Dragons
Jag vet, jag vet… “War of Dragons” är så pass polerad att man antagligen blir blind om man tittar (lyssnar?) direkt på den, och BLOODBOUND känns väl egentligen som ett mindre förvånande inslag på scenen under Eurovision Song Contest än under till exempel Wacken Open Air? Men, med det sagt, även polerat guld är guld, och det går inte att förneka hur löjligt catchy flera av låtarna på “War of Dragons” är, eller hur bra det pompösa överspelet faktiskt funkar. Det gäller bara att komma över eventuella spärrar kring det där med “guilty pleasures”…

7. THE GREAT DISCORD – The Rabbit Hole
THE GREAT DISCORD är ett band som går sin egen väg, och så även på årets “The Rabbit Hole”. Jag skulle säga att detta släpp jämfört med debuten “Duende” (2015) erbjuder en mer sammanhängande helhet. Byggstenarna består av såväl tyngd som värme, hårdhet som krispig sprödhet, och dessa är intelligent ihopskruvade till en vacker slutprodukt. Sångerskan Fia Kempes behagliga röst lyckas ändå sticka ut som det vassaste vapnet.

6. SHORES OF NULL – Black Drapes for Tomorrow
När PARADISE LOST inte riktigt fick till det så bra som jag hoppades på, finner jag detta år mitt premium-mörker hos SHORES OF NULL. Det är dystert, dystopiskt, tungt men ändå med en påtaglig skönhet, och växelverkan mellan kraftfull rensång och guttural growl funkar finfint. Titelspåret Black Drapes for Tomorrow samt Donau är de allra starkaste korten, då melankolin här svämmar över alla breddar på ett sätt som nog inte ens nämnda flod kunnat förmå.

5. NE OBLIVISCARIS – Urn
Hur beskriver man enklast en supernova fångad inuti ett prisma av kristall, buren av en ännu brinnande Fågel Fenix i en pung vävd av skir guldbrokad…? NE OBLIVISCARIS är ledigt årets topplistas minst lättlyssnade band, så till vida att alla deras låtar (ofta närmare 10 minuter långa) erbjuder tusen subtila nyanser som måste upptäckas lite i taget, över loppet av många genomlyssningar. Här finns osande ångest och kompromisslös aggressivitet, men också mängder av spröd skönhet där bandets användande av vackra violiner bör erhålla ett särskilt omnämnande. “Urn” är en svår skiva, som kräver mycket av lyssnaren för att ge något i retur, men dess kapacitet att betala tillbaka insatsen är hög.

4. DECAPITATED – Anticult
Fuuuuuuuck! Förlåt, man får inte svära som seriös skribent, jag vet. Men det är något i energin hos “Anticult” som liksom sabbar sådana ambitioner. Skivan sliter och drar i kedjorna, blottar huggtänderna och morrar från djupt ner i strupen på ett sätt som inte låter sig ignoreras. Polackerna har ersatt den allra mest komplexa meckigheten med ett rakare, skitigare dödsmetall-driv, och det svänger utav bara h- …ja, det där varma stället. Mosh!

3. HORISONT – About Time
Göteborgarna har subtilt vävt in en liten dos tidigt åttiotal i sin sjuttiotals-rock, och resultatet är mycket lyckat. Vid en första genomlyssning kan “About Time” framstå som en trivsam bagatell, och på sätt och vis är den väl kanske det. Vi snackar klassisk hård rock (där särskrivningen är både medveten och korrekt) utan krusiduller. Samtidigt är mängden genuint hittiga spår på skivan imponerande, då samtliga av spåren The HiveElectricalWithout WarningLetare (som är det där HORISONT-obligatoriska spåret på svenska) och Hungry Love är givna “på repeat”-låtar. Även resterande spår håller klart godkänd klass, så pallplatsen är välförtjänt.

2. SOEN – Lykaia
Årets vackraste skiva, och möjligen även den jag objektivt sett skulle framhålla som störst konstnärskap. Att den snubblar på mållinjen beror enbart på att de allra lugnaste partierna tappar något lite i tjuskraft, medan de lite mer intensiva, gitarrdrivna spåren är häpnadsväckande bra. Låtar som SisterOpal och Sectarian lämnar det mesta annat som släppts i år långt bakom sig. Rakt igenom erbjuder plattan suggestiv och förförisk sång, starka melodier, bra tryck i ljudbilden och en svårslagen melankolisk skönhet.

1. TROUBLED HORSE – Revolution on Repeat
Ibland behöver det inte vara svårare än att lira behagligt flummig rock ‘n’ roll med bra driv, ett sjujäkla sväng och tillräckligt mycket nyanser för att höja helheten från “stark tävlande” till “vinnare”! Jag medger utan omsvep att TROUBLED HORSE inte alls har samma verkshöjd som andraplacerade SOEN, men vad spelar det för roll om det ändå är “Revolution on Repeat” som mer än någon annan skiva detta år gått… tja, just på repeat?

Ta det bästa från akter som WITCHCRAFT och GRAVEYARD och kombinera, så hamnar du rätt nära vad vi här har att göra med. 70-talet är definitivt förebilden, och denna kärleksfulla hyllning träffar mitt i prick. Förutom mängder med svulstig groove finns här som sagt detaljer som lyfter helheten till toppnivå. Vackra harmonier får man sitt lystmäte av i  Which Way To The Mob, som är en av årets allra bästa enskilda låtar. Ens dagliga dos charmig humor erhålls genom glimten-i-ögat-skojfriska My Shit Is Fucked Up och trivsam tyngd av något modernare snitt bjuds i Track 7. Summa summarum: Vi har en vinnare!

Övriga utmärkelser & betraktelser

Årets favoritfall
Flera stora akter som alltid brukar vara starka släppte i år skivor som förvisso inte alls var dumma, men som ändå inte riktigt förmådde kvala in på topp tio-listan. Bland dessa återfinns till exempel MASTODON, THE HAUNTED, SÓLSTAFIR och PARADISE LOST. Som sagt, inte alls dåliga alster, men ändå i samtliga fall något under förväntan.

Best of the rest
Att plocka en handfull låtar som kan sägas vara bättre än övriga är alltid ett omöjligt uppdrag. Om jag nu ÄNDÅ skall försöka mig på just detta, väljer jag att framhålla spåren nedan. Samtliga återfinns, för den goda sakens och informationsvärdets skull, på plattor utanför årsbästalistans topp tio:

AVATARIUM – The Starless Sleep
DIABLO SWING ORCHESTRA – The Age of Vulture Culture
KREATOR – Gods of Violence
LEPROUS – Coma
MIMIKRY – När Du Var Min
NORDJEVEL – Krigsmakt
SÓLSTAFIR – Ísafold
THE MIDNIGHT GHOST TRAIN – The Watchers Nest
THE UGLY KINGS – Promised Land
VULTURE INDUSTRIES – Strangers

Underbart är kort
Hade NORDJEVELs “Krigsmakt” varit en fullängdare istället för en trelåtars EP, och haft bibehållen kvalité i låtmaterialet, hade den enkelt gått in på topp tio. Detta är riktig rå, skitig och framför allt bra black metal!

Gitarronani FTW!
I kategorin “Årets snyggaste gitarronani” kommer MARTY FRIEDMAN och hans släpp “Wall of Sound” etta, trea, fyra och nia – eller typ så, åtminstone… Bästa spåret är om du frågar mig excellent vackra och finurligt varierade Whiteworm, som utgör en hel musikalisk resa alldeles på egen hand.

Dimensionslära
I år var det bredden som var behållningen, snarare än spetsen. När jag strax innan jul plockade ut 100 låtar med 100 olika artister från året så tvingades jag faktiskt gallra, inte fylla ut. Bredden har alltså varit genuint fantastisk i år! Å andra sidan kan jag personligen känna att kvalitén på de sista två-tre platserna på topp 10 var snäppet lägre än ett genomsnittligt år, så det var inte så där brutalt många släpp som nådde episka höjder. Antingen det, eller så är det bara jag som börjar bli en kräsen gammal gubbjävel – call it whatever way you want…

Live: August Burns Red

ARTIST: August Burns Red
LOKAL: Getaway Rock Festival
DATUM: 6 juli, 2012

I Gävle spelas det metal så det står härliga till under tre dagar på Getaway Rock Festival. WeRocks utsända Martin Bensch och Kitty Rossander rapporterar från hela festivalen. 

Jag har ofta hävdat att det enda bandet inom metalcore som man behöver bry sig om är AUGUST BURNS RED. Efter dagens konsert ser jag ingen direkt anledning att ändra på det påståendet.

Publiken är inte den största under festivalen – men de som är där är fullt beredda på att röja loss. När bandet drar igång knockas jag nästan av ljudet. Basen dundrar in i bröstkorgen med kraft även där jag står i början av konserten vid ljudtornet ca 100 meter från scenen. Och det är lika gött för oss som gillar low end som det är förödande för gitarrerna som jag tycker inte riktigt når fram hur mycket än JB Brubaker och Brent Rambler gnuggar strängar som om livet berodde på det. Trist.

Det är däremot inte alls tråkigt att kolla in bandet som verkar grymt taggade och öser på nåt fruktansvärt, framför allt sångaren Jake Luhrs som på sant hetsmanér studsar omkring och och skriker halsen av sig.

Där andra metalcoreakter lätt blir väldigt tråkiga behöver man inte oroa sig för detta när det gäller Pennsylvania-gänget. Låtskrivandet ligger på en helt annan nivå, och det händer helt enkelt oerhört mycket i varje låt bandet spelar. Bäst är det i låtar som Cutting The Ties och  White Washed som har oerhört snygga slingor och en massiv två-takt. Backburner från början av karriären har en skön meckighet som jag verkligen uppskattar och Leveller är precis vad den heter – en daisy cutter till låt som verkligen går hem.

Här dör sen konserten av en enda anledning: trumsolo. Det spelar ingen som helst roll om det som här är Matt Greiner som går loss, eller om det är någon annan trummis – en trummis ska aldrig tillåtas ta så mycket plats själv. Och det kommer från en trummis, så tro inte att jag dömer ut mitt eget skrå. Bandet lyckas aldrig kravla sig upp från denna pugilistiskt skapade avgrund hur mycket löd man än spelar de avslutande låtarna med. Och det är synd att se ett band av denna kalibern sänka sig självt – för konserten var denna invändning till trots – riktigt bra.