Etikettarkiv: Anticult

Årsbästalista 2017 – Robert

En av årets höjdpunkter för undertecknads del är när alla dessa timmar av lyssnande ska summeras i en årsbästalista. Vad var egentligen bäst, hur spretigt är det jämfört med de andra Werock-recensenternas listor och vilken skiva var starkast 2017? Here goes..!

Topp 10 skivor

10. PALLBEARER – Heartless
Dessa jänkare har verkligen klarat att ta steget från rätt svår och egen doom till… mer kommersiell pop-anstruken doom. Antar att det är så här det skulle låta om ett band som PALLBEARER skrev hitliste-musik. Bra, så klart, och bättre för varje varv.

9. AU CHAMP DES MORTS – Dance La Joie
Fransk black metal med anstrykning av shoegaze och rock’n’roll. Jag fattar inte ett jota av texten, men greppar ändå prick allt. Musik är ett universellt språk – lyssna exempelvis på L’Étoile Du Matin, Contempler L’abîme eller titelspåret så fattar du vad jag menar. Och varför detta är årets debut.

8. PARADISE LOST – Medusa
Dysterkvistarna nummer 1 under 2017 är dessa griniga gubbar från Halifax, England. Släpig doom-döds som kan få vilken karriärcoach som helst att tappa livsgnistan och resten av oss att njuta av glåmigheten och eländet. Åh… det är verkligen underbart när PARADISE LOST vänder den svarta sidan till!

7. THE LURKING FEAR – Out Of The Voiceless Grave
Ja, jistanes! En skiva med koncept som bygger på HP Lovecrafts skräck av modell universell och total undergång för hela världen? Tentakler som sträcker sig genom svarta maskhål för att sluka liv? Fantastiska dödslåtar framförda av rutinerade rävar som inte lämnar en endaste liten pyttedetalj åt slumpen? Exakt. THE LURKING FEAR är förvisso också en debut, men eftersom bandets samlade antal plattor i andra konstellationer knappt går att räkna längre så är de liksom diskvalificerade i den kategorin. Vi nöjer oss med att det är… läskigt bra.

6. SHORES OF NULL – Black Drapes for Tomorrow
Så vackert mörker kan vara. Som här. SHORES OF NULL från Italien visar var skåpet ska stå, och jag tror låten Tide Against Us är en av de som spelats absolut flest gånger under året för undertecknads del. Första 90 sekunderna är lite sega, men sen… ren magi. Och hela skivan är urstark i övrigt. Bara att plocka upp!

5. DECAPITATED – Anticult
DECAPITATED sparkar mer arsle än vad som borde vara tillåtet med sin “Anticult”. Funnes det en möjlighet att buteljera en blandning av musikalisk energi, sväng, jävlar anamma och en fuck-off attityd för att sedan förpacka det i ett omslag av närmast perfekt genomförande så skulle detta vara resultatet. Och bli en storsäljare. Nu verkar ju bandets episka historia av att misslyckas rida på sitt momentum fortsätta (för den som missat det så har man alltså häktats och åtalats i USA, anklagade för övergrepp), så vi får väl se hur det blir med den saken. Skivan är alldeles oavsett rent förjävla bra!

4. JORN – Life On Death Road
Alltså… jag älskar när uträknade hjältar reser sig och knockar mig. Som med den sympatiska norrmannen Jørn Lande som de senaste åren levererat rätt trevliga skivor men ändå liksom saknat det där riktiga bettet. Till nu. För “Life On Death Road” kör ner alla mina fördomar i halsen och visar sig vara sådär fantastiskt slitstark och bra som bara ren klass-hårdrock kan vara. Respekt, Jørn!

3. TOMBS – The Grand Annihilation
Becksvart, stenhårt. November Wolves är så krossande tung att man bara vill ge upp. En så sak måste man förstås älska, och adderar man sedan TOMBS förmåga att skriva bra låtar med en lite progressiv tvist så har man en skiva som slingrar sig mellan döds, black, doom och klassisk metal på ett sätt som är närmast oefterhärmligt.

2. SLÆGT – Domus Mysterium
Den här svarta pärlan dök upp sent under året för undertecknads del, men när den väl hamnade i radarn så var det för att stanna. Flyttade liksom bokstavligen in i hörlurarna och trängde undan alla annan musik under en månad i streck. Danska SLÆGT har tagit fantastiska steg framåt med sin “Domnus Mysterium”, och skapat något helt unikt och eget. Som parentes kan tilläggas att det fysiska exemplaret är härligt påkostat. Det gillas förstås!

1. MASTODON – Emperor Of Sand
Den här skivan har varit ohotad nummer 1 på listan sen den kom i våras. Det kommer att visa sig vara MASTODON’s starkaste skiva i diskografin när man så småningom sammanfattar karriären, och låtar som Show Yourself, Steambreather, Roots Remain och resten av det underbara pärlbandet man serverar kommer att vara fasta punkter i livesetet för lång tid framöver.

Efter de senaste årens klacksparkar till skivor (ja, jämförelsevis då – ett MASTODON som skojar sig Once More Round The Sun smiskar fortfarande de flesta av av alla andra akter i den tyngre skolan…) så har livets vedermödor fått dem att hälla alla sin ångestskapande kreativitet i “Emperor Of Sand” – och vi får ta del av det. Tackarrrr!

Övriga utmärkelser & betraktelser

Årets snackis

BELL WITCH släppte “Mirror Reaper”, en dubbelplatta på typ 84 minuter bestående av… en enda låt. Med årets snyggaste omslag; se bilden ovan i stort format om du kan. Den här skivan toppar dessutom Close-Up Magazines lista, men jag klarar inte av den. Det är lite för mycket av det goda – eller så är det mitt tålamod det är fel på?

Årets coverband
ENSLAVED släppte inte en utan två skivor. Liveplattan från Roadburn, och studiogiven “E” – och lustigt nog är det en coverlåt som sticker ut mest på båda plattorna! Live framför man LED ZEPPELINs Immigrant Song och från studion kommer RÖYKSOPPs What Else is There?, och gosse… vilka versioner! Man blir ju alldeles varm i hjärtat!

Årets hårdrocksland: Danmark???
Ja, hur gick det här till kan man undra? Först bland annat DEMON HEAD, en rent av skrattretande skiva – men sen idel hits. Jesper Bintzer, SLÆGT , PHRENELIT, UNDERGANG… rena invasionen. Egentligen är jag mest sur för att jag fattat grejen så sent under året, men ändå. Dansk hårdrock – Hvaergang!

Årets i-landsproblem
Turnépaketen blir bara större och större. 4 band eller fler är inget ovanligt, och som den lite vresiga och bekväma gubbe jag är blir det liksom bara för mycket. En måndagkväll med 4 havdassiga band i en enda lång väntan på något bra? Nja. Så undertecknad har alltså tid, pengar och möjlighet att se nästan obegränsat med spelningar men.. orkar. inte. masa. mig. iväg. Jo, jag vet. Det är ett i-landsproblem…

Ett år av liveskivor!
Riktigt bra år för liveplattor. ACCEPT, DIMMU BORGIR, ARMORED SAINT, ENSLAVED, IRON MAIDEN, GHOST, ENTOMBED… jo, jag tackar jag!

Farväl – Vila I Frid
2017 var ett år när vi förlorade några stora. Chris Cornell. Warrel Dane. Malcolm Young. Som trendspaning är det sorgligt, men man får se sanningen i vitögat: det börjar vara många legender som tagit ner skylten nu. Tack för allt.

Årsbästalista 2017 – Fredrik

Som Bruce Buffer skulle ha sagt: “Ladies and gentlemen – IT’S TIME!”... Nu är den här, årsbästalistan för 2017! Dags att kasta ett diaboliskt getöga på vilka plattor som var störst, bäst och vackrast under det gångna året. Här bjuder Fredrik Sandberg på sitt personliga facit i ämnet. Enjoy!

Topp 10 skivor

10. WORMWOOD – Ghostlands / Wounds From A Bleeding Earth
Svenska fullängdsdebutanterna WORMWOOD bjuder på stämningsfull och vacker, men ändå inte alltför nedslipad, black metal med påtagliga folkmusik-inslag. “Ghostlands” är aningen ojämn, det medges, och har därför under året sakta men säkert dalat på min personliga topplista. Den högsta toppen, spåret Tidh Ok Ödhe, är dock möjligen årets vackraste låt, vilket räddar en plats på listans sista plats.

9. AUGUST BURNS RED – Phantom Anthem
Det är egentligen rätt sällan metalcore-band verkligen förmår fånga mitt intresse, men här händer det. AUGUST BURNS RED har hittat formen, och levererar en hård och intrikat platta som för mig känns mer varierad och hållbar över tid än något de släppt sedan “Constellations”.

8. BLOODBOUND – War of Dragons
Jag vet, jag vet… “War of Dragons” är så pass polerad att man antagligen blir blind om man tittar (lyssnar?) direkt på den, och BLOODBOUND känns väl egentligen som ett mindre förvånande inslag på scenen under Eurovision Song Contest än under till exempel Wacken Open Air? Men, med det sagt, även polerat guld är guld, och det går inte att förneka hur löjligt catchy flera av låtarna på “War of Dragons” är, eller hur bra det pompösa överspelet faktiskt funkar. Det gäller bara att komma över eventuella spärrar kring det där med “guilty pleasures”…

7. THE GREAT DISCORD – The Rabbit Hole
THE GREAT DISCORD är ett band som går sin egen väg, och så även på årets “The Rabbit Hole”. Jag skulle säga att detta släpp jämfört med debuten “Duende” (2015) erbjuder en mer sammanhängande helhet. Byggstenarna består av såväl tyngd som värme, hårdhet som krispig sprödhet, och dessa är intelligent ihopskruvade till en vacker slutprodukt. Sångerskan Fia Kempes behagliga röst lyckas ändå sticka ut som det vassaste vapnet.

6. SHORES OF NULL – Black Drapes for Tomorrow
När PARADISE LOST inte riktigt fick till det så bra som jag hoppades på, finner jag detta år mitt premium-mörker hos SHORES OF NULL. Det är dystert, dystopiskt, tungt men ändå med en påtaglig skönhet, och växelverkan mellan kraftfull rensång och guttural growl funkar finfint. Titelspåret Black Drapes for Tomorrow samt Donau är de allra starkaste korten, då melankolin här svämmar över alla breddar på ett sätt som nog inte ens nämnda flod kunnat förmå.

5. NE OBLIVISCARIS – Urn
Hur beskriver man enklast en supernova fångad inuti ett prisma av kristall, buren av en ännu brinnande Fågel Fenix i en pung vävd av skir guldbrokad…? NE OBLIVISCARIS är ledigt årets topplistas minst lättlyssnade band, så till vida att alla deras låtar (ofta närmare 10 minuter långa) erbjuder tusen subtila nyanser som måste upptäckas lite i taget, över loppet av många genomlyssningar. Här finns osande ångest och kompromisslös aggressivitet, men också mängder av spröd skönhet där bandets användande av vackra violiner bör erhålla ett särskilt omnämnande. “Urn” är en svår skiva, som kräver mycket av lyssnaren för att ge något i retur, men dess kapacitet att betala tillbaka insatsen är hög.

4. DECAPITATED – Anticult
Fuuuuuuuck! Förlåt, man får inte svära som seriös skribent, jag vet. Men det är något i energin hos “Anticult” som liksom sabbar sådana ambitioner. Skivan sliter och drar i kedjorna, blottar huggtänderna och morrar från djupt ner i strupen på ett sätt som inte låter sig ignoreras. Polackerna har ersatt den allra mest komplexa meckigheten med ett rakare, skitigare dödsmetall-driv, och det svänger utav bara h- …ja, det där varma stället. Mosh!

3. HORISONT – About Time
Göteborgarna har subtilt vävt in en liten dos tidigt åttiotal i sin sjuttiotals-rock, och resultatet är mycket lyckat. Vid en första genomlyssning kan “About Time” framstå som en trivsam bagatell, och på sätt och vis är den väl kanske det. Vi snackar klassisk hård rock (där särskrivningen är både medveten och korrekt) utan krusiduller. Samtidigt är mängden genuint hittiga spår på skivan imponerande, då samtliga av spåren The HiveElectricalWithout WarningLetare (som är det där HORISONT-obligatoriska spåret på svenska) och Hungry Love är givna “på repeat”-låtar. Även resterande spår håller klart godkänd klass, så pallplatsen är välförtjänt.

2. SOEN – Lykaia
Årets vackraste skiva, och möjligen även den jag objektivt sett skulle framhålla som störst konstnärskap. Att den snubblar på mållinjen beror enbart på att de allra lugnaste partierna tappar något lite i tjuskraft, medan de lite mer intensiva, gitarrdrivna spåren är häpnadsväckande bra. Låtar som SisterOpal och Sectarian lämnar det mesta annat som släppts i år långt bakom sig. Rakt igenom erbjuder plattan suggestiv och förförisk sång, starka melodier, bra tryck i ljudbilden och en svårslagen melankolisk skönhet.

1. TROUBLED HORSE – Revolution on Repeat
Ibland behöver det inte vara svårare än att lira behagligt flummig rock ‘n’ roll med bra driv, ett sjujäkla sväng och tillräckligt mycket nyanser för att höja helheten från “stark tävlande” till “vinnare”! Jag medger utan omsvep att TROUBLED HORSE inte alls har samma verkshöjd som andraplacerade SOEN, men vad spelar det för roll om det ändå är “Revolution on Repeat” som mer än någon annan skiva detta år gått… tja, just på repeat?

Ta det bästa från akter som WITCHCRAFT och GRAVEYARD och kombinera, så hamnar du rätt nära vad vi här har att göra med. 70-talet är definitivt förebilden, och denna kärleksfulla hyllning träffar mitt i prick. Förutom mängder med svulstig groove finns här som sagt detaljer som lyfter helheten till toppnivå. Vackra harmonier får man sitt lystmäte av i  Which Way To The Mob, som är en av årets allra bästa enskilda låtar. Ens dagliga dos charmig humor erhålls genom glimten-i-ögat-skojfriska My Shit Is Fucked Up och trivsam tyngd av något modernare snitt bjuds i Track 7. Summa summarum: Vi har en vinnare!

Övriga utmärkelser & betraktelser

Årets favoritfall
Flera stora akter som alltid brukar vara starka släppte i år skivor som förvisso inte alls var dumma, men som ändå inte riktigt förmådde kvala in på topp tio-listan. Bland dessa återfinns till exempel MASTODON, THE HAUNTED, SÓLSTAFIR och PARADISE LOST. Som sagt, inte alls dåliga alster, men ändå i samtliga fall något under förväntan.

Best of the rest
Att plocka en handfull låtar som kan sägas vara bättre än övriga är alltid ett omöjligt uppdrag. Om jag nu ÄNDÅ skall försöka mig på just detta, väljer jag att framhålla spåren nedan. Samtliga återfinns, för den goda sakens och informationsvärdets skull, på plattor utanför årsbästalistans topp tio:

AVATARIUM – The Starless Sleep
DIABLO SWING ORCHESTRA – The Age of Vulture Culture
KREATOR – Gods of Violence
LEPROUS – Coma
MIMIKRY – När Du Var Min
NORDJEVEL – Krigsmakt
SÓLSTAFIR – Ísafold
THE MIDNIGHT GHOST TRAIN – The Watchers Nest
THE UGLY KINGS – Promised Land
VULTURE INDUSTRIES – Strangers

Underbart är kort
Hade NORDJEVELs “Krigsmakt” varit en fullängdare istället för en trelåtars EP, och haft bibehållen kvalité i låtmaterialet, hade den enkelt gått in på topp tio. Detta är riktig rå, skitig och framför allt bra black metal!

Gitarronani FTW!
I kategorin “Årets snyggaste gitarronani” kommer MARTY FRIEDMAN och hans släpp “Wall of Sound” etta, trea, fyra och nia – eller typ så, åtminstone… Bästa spåret är om du frågar mig excellent vackra och finurligt varierade Whiteworm, som utgör en hel musikalisk resa alldeles på egen hand.

Dimensionslära
I år var det bredden som var behållningen, snarare än spetsen. När jag strax innan jul plockade ut 100 låtar med 100 olika artister från året så tvingades jag faktiskt gallra, inte fylla ut. Bredden har alltså varit genuint fantastisk i år! Å andra sidan kan jag personligen känna att kvalitén på de sista två-tre platserna på topp 10 var snäppet lägre än ett genomsnittligt år, så det var inte så där brutalt många släpp som nådde episka höjder. Antingen det, eller så är det bara jag som börjar bli en kräsen gammal gubbjävel – call it whatever way you want…

Decapitated – Anticult

ARTIST: Decapitated
TITEL: Anticult
RELEASE: 2017
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Medan du sakta rullar fram till startlinjen drar du ett par djupa andatag, verkligen smakar på luften, som är tung av ångorna från nitro-bränslet och den fräna doften av bränt gummi. För ett ögonblick är allt stillhet, sedan –

…slår startljusen om till grönt. Alla andra sinnesintryck dränks i det magnifika vrålet när över 10’000 hästkrafter exploderar bakom ryggen på dig, och 5G pressar dig handlöst bakåt i det formgjutna lättmetallsätet. Om någon hade kunnat se och höra in i den minimala sittbrunnen medan du accelererar iväg mot toppfarten på över 500 km/h, hade de sett ett fullständigt vansinnigt leende övergå i ett lika galet skratt. Herregud vad du älskar den där kraften!

Nej, DECAPITATED är inte “motor-rock”, långt ifrån. Jag har naturligtvis ändå en tanke med min lilla utvikning här ovan. Något har nämligen hänt med den brutal-arga polska trojkan. Jag stiftade bekantskap med DECAPITATED i samband med 2006 års “Organic Hallucinosis”, en giv som fortfarande står sig väl. På den tiden var bandet (precis som under större delen av sin karriär) väldigt tekniskt komplicerade, med avancerade synkoperingar, stackoriff av Satans nåde, och en ganska kylig svärta närvarande i låtarna.

Entré: “Anticult”. Något har hänt. Borta är det värsta tekniska meckandet, och istället har en rå , mer jordnära skitighet tagit plats i låtkonstruktionerna. Om polackernas musik förut var en Formel 1-bil med högoktanigt designer-bränsle, är den nu mer av en Top Fuel-dragster med brutal, brandfarlig nitrometan i tanken. Och, inte utan relevans – ni vet vilket av dessa fordon som både låter mest och går snabbast, va…?

“Anticult” är en löjligt bra skiva, det är väl någonstans kärnan i det jag vill ha sagt, och anledningen till detta stavas “rå energi”. Visst finns det forfarande både teknisk meckighet kvar i verktygslådan, det framgår tydligt av till exempel Anger Line och One-Eyed Nation Det finns även obönhörligt malande tyngd, som i Earth Scar och i avslutande Amen.  Den allra största behållningen ligger dock i de spår där den råa energin ges mest utrymme att verkligen rycka, slita och dra i kedjorna med en ljuvligt våldsam frenesi. Den där liknelsen med starten av ett dragrace, till exempel – det är exakt 36 sekunder in på Never. H-E-L-V-E-T-E vad det går! Liknande energi finns det i närmast rock ‘n’ roll-svängiga Deathvaluation, särskilt under låtens avslutande del, samt i inledande Impulse.

Det här kan vara en för DECAPITATED karriär-definierande platta. Du vill inte missa den.