Etikettarkiv: Pallbearer

Årsbästalistan 2024 – Robert

Musikåret 2024 läggs till historien, och i sedvanlig ordning är den stora utmaningen att finna tillräcklig tid för att ta till sig och ge rättvisa till de plattor som släppts. Överlag ett starkt år, där undertecknad helt uppenbart – om man ser till hur listan slutligen formerar sig – föredragit relativt lättlyssnade skivor. Oh, och givetvis har en hel drös med skivor missats under året men som säkert kunnat ta en plats på listan. Med andra ord… allt är som vanligt! 🙂

Topp 10 Skivor

10. Songs Of Blood And Mire – SPECTRAL WOUND
Förra given från detta kanadensiska black metal-band var bra, men årets giv är än bättre. Fräsande, svängig, tajt och med precis den där vibben i produktionen som gör att det klöser bra. Läs gärna redaktör Martins recension av plattan, där finns fina ord!

9. Songs Against Humanity – THE SPIRIT Tyska THE SPIRIT spelar black metal i sån där fin korsning med thrash precis som undertecknad vill ha det. Gitarrljudet sitter som en smäck, och låtarna har den där speciella förmågan att fästa. Denna fjärde platta är kanske bandets mest lättillgängliga, strösslad med hits.

8. Teenage Rebel – NESTOR
Falköpings stoltheter skruvar upp nostalgivolymen på max och öser på med allt de har på denna andra comebackplatta, och faaaan vad det funkar! Det är knappast nyskapande, det är knappast överraskande men vad spelar det för roll när det träffar så sjukt rätt? Ståpälsen som titelspåret ger – speciellt för oss som kommer från mindre städer – är löjligt skön…

7. Beyond The Reach Of The Sun – ANCIIENTS 
Skönt svängigt, utan att för den skull göra avkall på djupet och komplexiteten. ANCIIENTS är det där bandet man kan dra ur bakficka för att tipsa nästan vem-som-helst om. ”Jasså, du gillar groove? Döds? Black? Mastodon-ish?” Jag har ett höjdartips till dig…

6. Blazing Inferno – YOTH IRIA
Bra år för Gregisk black metal i år, giganterna ROTTING CHRIST släppte sin dunderplatta ”Pro Christou” och var på vippen att knippa en placering på denna skribents topplista de med – men allra vassast är YOTH IRIAs andra platta. Gosse, detta svänger, väser, skriker sig fram. Lika bra (eller kanske till och med bättre?) än debuten!

5. Nordic Gothic – CEMETARY SKYLINE
Löjligt smittande och enkla (mörka) melodier och ett vemod som slår rot är receptet på den här skivan. Från start till mål är det här en trygg musikalisk hamn att ankra i. Tvätta öronen från distad och ilsken musik!

4. Theories Of Emptiness – EVERGREY .
I vanlig ordning bjuder EVERGREY på en platta smockfull med underbara refränger, episka och storslagna stunder. ”Theories Of Emptiness” innehåller ett helt knippe låtar av den där digniteten och kvalitén som gör att man kommer på sig själv med att nynna och sjunga på strofer och refränger långt efter att själva lyssningen tagit slut. Det är såklart ett gott tecken, och Göteborgarna fortsätter att vara ett Sveriges starkaste akter.

3. Stay Free! – FREEDOM
…detta kan inte kallas hårdrock, och är helt klart en katt bland hermelinerna på en lista och en site som denna, men: fuck it. FREEDOM levererar en korsning av Tom Petty, The Hellacopters, Bruce Springsteen och ett 70-talsband som startar i ett garage down the street samtidigt som de virar in texter med underfundiga referenser och vinklingar på ett sätt som är omöjligt att värja sig mot. ”Stay Free!” är andra fullängdaren, och hos undertecknad har den snurrat närapå oförsvarligt många varv, varenda gång med mungipor uppåt som resultat trots att skivans kompakta 42 minuter innehåller lika stora delar sorg, vemod och svärta som känslan av att cykla mot solen en sommardag utan att behöva bry sig ett smack om något alls. Stay Free!

2. Beyond The Palest Star – VORGA 
Detta är – med lätthet – den snyggaste fysiska utgåvan på CD, och en värdig uppföljare av debuten ”Striving Toward Oblivion”. Andra skivan från tyska VORGA är beskriven i mer detalj från undertecknads sida i den recension som gjordes tidigare i år, och länge hade den en förstaplacering på årets topplista som logisk och sannolik – så bra är den.  Det är utan tvekan årets starkaste black metal-giv, och med låtar som Voiddeath, Magical Thinking och urstarka The Sophist sätter den spår som lär räcka långt bortom skivåret 2024…

1. Mind Burns Alive – PALLBEARER
Spotify hävdar att min mest spelade låt 2024 är Where The Light Fades, öppningsspåret på den här skivan. Det är sannolikt sant, det enda som Spotify inte tar hänsyn till är att den spelats vansinnigt många fler varv än vad de tror eftersom skivan varit mer eller mindre bofast i stereon hemma dessutom. PALLBEARER gör musik som slår av en sträng i hjärtat, och när det är som allra bäst – lyssna på när låten Daybreak runt 3:15 in till slut släpper lös all sin makt för ett bra exempel – är det lätt att ta till tårar. 6 låtar distribuerade över 50 minuter med gitarristen och sångarens Brett Campbells svävande röst som sällskap, och baske mig om det finns en enda överflödig minut? Icket.

Det här är en skiva som kombinerar bandets mer lätta (ska vi kalla det pop?) sida från ”Heartless” med tyngden, mörkret och vemodet från resterande diskografi, och har du sedan innan ingen relation med denna Arkansaskvartett så är det en perfekt ingång. Årets mest emotionella platta är också årets bästa!

Övriga betraktelser

Vilket black metal-år!

Ja, oheliga guds moder vilket år 2024 blev för black metal! Att inte kunna hitta plats på topplistan för de dunderplattor som ROTTING CHRIST, GAEREA, KVAEN, IN APHELION, HULDER, KANONFIEBER, NECROPHOBIC, GROZA, VREDEHAMMER, DÖDSRIT eller VÆGTLØS är ju inget annat än… bisarrt. Och säger det mesta om vilket jävla år den här genren presterat.

Vilken konceptplatta 1: HORNDAL och deras ”Head Hammer Man”

Detta är HORNDALs mest dynamiska alster, och tycks katapultera dem till Elitserien i svensk hårdrock – mer välförtjänt kan det inte bli. Plattan är värd varenda hyllning, och hjälper bandet att mejsla ut en alldeles egen plats för sin rostinfluerade arbetarlyrik. Personligen gillade jag förra given ”Lake Drinker” bättre – kanske för att den var mindre dynamisk och mer rätt på? – men det är bara en fråga om tycke och smak. Det viktiga är HORNDALs fortbildning av oss alla.

Vilken konceptplatta 2: OPETH och deras ”The Last Will And Testament”

Sent kom den, OPETHs platta, därtill uppskjuten i slutet på grund av tekniska utmaningar i produktionen av de fysiska exemplaren. För egen del för sent för en placering på topplistan, då detta är en skiva som behöver tid att fästa – mer tid än vad som varit möjligt att ge den sen den väl kom – och antagligen en djupare förståelse för historien som berättas. Att verkligen följa med när testamentet från den rika despoten visar att tvillingarna inte för något på grund av misstanken om att de inte var faderns biologiska barn och fram till den riktiga tvisten, den om historien som aldrig berättats…
Något säger mig att den här plattan kommer få mer speltid 2025 än 2024.

Årets sena upptäckt: ”The Voluptuous Fire Of Sin” med DEATHLESS VOID 

Plattan kom i september men gick mig helt förbi då. Upptäckt sent tack vare Erik och Tomasz på Metalpodden och deras årsbästa-avsnitt för 2024. Framförallt trumspelet är totalt galet, men hela skivan är en öronrensare som heter duga. Detta har varit soundtracket till julen -24, och jag släpar med glädje med det in i 2025!

Årets liveskiva

SKID ROW med Erik Grönvall välter London med sitt inspelade gig som finns på ”Live In London”. Bra setlista, bra ljud, bra livekänsla. Kolla in den.

Årets viktigaste återutgåva

Tony Martin-eran med BLACK SABBATH har varit totalt frånvarande från såväl digitala plattformar som möjliga att få fatt i fysiskt. Skivorna ”Headless Cross”, ”TYR” , ”Cross Purposes” och ”Forbidden” kom tillbaka på streamingplattformar och i boxen ”Anno Domini” fysiskt som en efterlängtad välgärning. Det ironiska? Den är slutsåld ungefär överallt…

Hot or not? – April 2024

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: When All Stellar Light Is Lost
ARTIST: In Aphelion
VALD AV: Amelie

Martin: Jag tycker att vi bör åtala IN APHELION för att de helt enkelt är för bra. Detta är såklart, om uttrycket tillåts, infernaliskt hett. Jag blir allvarligt oroad, för om resten av skivan är så här bra då kommer betygsinflationen öka ännu mer!
Robert: Bra, såklart – något annat är inte att förvänta. Mixen av NECROPHOBIC-drivet, sticket som minner av IRON MAIDEN och ändå omisskännligt och hela tiden IN APHELION. Men. Ändå. Jag ska erkänna att detta inte fäster i mig som jag önskar. Det sköljer över, och efter så finns inte mycket minnen eller känslor kvar. Bra, men långt från bästa låten ens i denna omgång. Ljummet med drag mot varmt?
Fredrik: Ja, vad fanken, klart detta är bra! Jag är inte lika lyrisk över IN APHELION som mina kollegor, det är inte den bästa black metal jag hört de senaste åren. Men utförande och produktion är oklanderliga, och den ibland i överkant eleganta svärtan blir tillräckligt ofta tillräckligt rå och skitig för att jag skall flina förtjust. Hett, men kanske mer som helvetets första krets och inte den sjunde…

LÅT: The Order Of Fear
ARTIST: Orden Ogan
VALD AV: Fredrik

Amelie: Hade gärna sett mig överraskad när Fredrik annonserade ”något hjältigt” till listan. Och visst, värre har man hört. Fast inte så mycket. Konstaterar att power metal helt enkelt fortfarande inte är min grej. Svalt.
Martin: Fredrik skrev i redaktionschatten att han förväntade sig sågningar på denna låt. Är det så illa? Nä, jag kan tänka mig betydligt värre power metal än detta. Bra puls, ganska nöjsamma riff, och kul trumspel. Att vi har hört detta förr spelar inte så stor roll, det är power metal. Som en stunds underhållning funkar det, inget att skriva hem om. Hemtamt varmt.
Robert: Alltså – jag VILL JU gilla allt som har med heavy metal att göra, och det som är mer ostkrokar och fredagsmys än svartvit poesiläsning i ljuset av black metal… men de gör det inte lätt för en, ORDEN ORGAN. I slutänden kapitulerar jag oftast och trycker ”nästa” innan låten rullat klart. Kallt, detta.

LÅT: Utmed Gyllbergens Stig
ARTIST: Dödsrit
VALD AV: Martin

Robert: DÖDSRIT är riktigt bra, och trots att detta är finfint så är det inte starkaste numret på nya plattan ”Nocturnal Will” – vilket såklart säger en hel del. Finge man önska något så vore det väl kanske en lite smutsigare ljudbild jag tycker personligen att bandet är som bäst när de blandar mer crust och smuts i mixen, men det är petitesser i sammanhanget. Hett!
Fredrik: Ett jättefint stycke, med bitterljuvt melankoliskt klingande toner. Lite som ett DISSECTION med kraftigt sänkt tempo, kanske? Med rätt sång (desperat, plågad, intensiv) på detta hade det varit glödhett. Nu stannar det på trivsam värme, men stycket ger mersmak och lust att dyka ner i resten av plattan..
Amelie: Nu är det ju inte kollegerna vi recenserar här, men… Martin har verkligen vidgat vyerna på senare år. Han hyllar, mer eller mindre, power metal i omgången (ja, det har pågått en tid) och hans eget val doftar inte lite av folktoner. Kanske skulle jag själv inte valt detta instrumentala stycke från DÖDSRITs finfina platta, där finns än bättre spår, men det här är helt klart pulserande varmt!

LÅT: Where The Light Fades
ARTIST: Pallbearer
VALD AV: Robert

Fredrik: Bitvis rätt stämningsfullt, i sin svala elegans. Personligen hade jag dock önskat att det ibland lades i en högre växel, där trycket och intensiteten höjdes en smula. Nu blir det över loppet av närmare sju minuter aningen för  slätstruket, PALLBEARER kan bättre.
Amelie: Smeksamt vackert, för all del, fast ändock inte på något sätt uppseendeväckande. PALLBEARER kan sitt hantverk men detta får mig inte att känna särskilt mycket ändå. Mysigt varmt, inte mer.
Martin: Fantastiskt vacker och djupt vemodig. Jag har inte svårt att tycka om detta. Gillar den luftiga produktionen, gitarren i början av låten är djupt stämningsfull och den känslan vidmakthåller PALLBEARER genomgående i låten. Jag, som inte lyssnat speciellt mycket på bandet innan, blir nyfiken på mer. Stillsamt hett!

WeRock 15 år!

Tiden går fort när man har roligt, brukar det ju heta. Och musik är sannerligen roligt, det är trots allt den känslan som gör att den här sajten existerar. Följaktligen känns det som alldeles nyss vi här på WeRock-redaktionen firade sajtens 10-årsjubileum. Men inte desto mindre har ytterligare fem år nu förflutit, och WeRock kan skylta med 15 år i etern. Det tycker vi på redaktionen är värt att fira lite!

…och vilket är nu ett bättre sätt att fira på än att bjussa på musikaliska guldkorn från de senaste fem åren? Vad har varit hetast, tyngst, argast, vackrast, hårdast eller av annan anledning engagerat under den här perioden? Utan vidare dröjsmål här våra som vanligt spretande åsikter kring detta, i form av fem  skivor från perioden som våra skribenter vill lyfta fram, samt favoritlåtar* från respektive platta:

* Du hittar alla låtarna samlade i en spellista nedtill i inlägget!

Amelie

NETHERBIRD – The Grander Voyage (2016)
Detta är NETHERBIRDs fram till nu bästa album och en mycket stark helhet som ypperligt väl håller för upprepade lyssningar även så här mer än fem år från utgivningen. Jag kunde välja bland ett halvt dussin spår till ”bästa låt”; Hinterland, Windwards, Pillars Of The Sky, men går efter lustkänslan för dagen och då får det bli denna.
Bästa låt: The Silvan Shrine

SATYRICON – Deep Calleth upon Deep (2017)
Norska SATYRICON går alltid sina egna vägar även om banden till svartmetallrötterna ständigt finns djupt närvarande. På 2017 års platta använder Satyr inspiration från klassisk kultur i många olika lager även om plattan inte har något direkt tema. Kanske därav den hållbarhet som uppnås. Vald låt ger mig då som nu rysningar, av det sköna slaget, vid varje lyssning.
Bästa låt: To Your Brethren In The Dark

ORPHANED LAND – Unsung Prophets & Dead Messiahs (2018)
Ett tungt konceptalbum som allra bäst avnjuts som helhet. Vilket inte betyder att det inte finns en massa bra låtar att njuta av helt i egen rätt. Som förstasingeln Like Orpheus eller som här Only the Dead Have Seen the End of the War med Tompa Lindberg (AT THE GATES m.fl.) som medvokalist. ORPHANED LAND toppade årsbästalistan det året.
Bästa låt: Only The Dead Have Seen The End Of The War

Numenorean 2019NUMENOREAN – Adore (2019)
Denna platta slog ner i mitt inre med en skräll första gången jag hörde den och är lika bra varje gång jag lyssnar, en platta som växt sig enorm med tiden. Jag kan välja precis vilken låt som helst till en bästalista som denna. ”Adore” var bandets andra album och blev tyvärr det sista. NUMENOREAN lade ner tidigare i år. Ska jag välja det bästa albumet de senaste fem åren blir det utan tvekan detta. ”Adore” var den självklara ettan på min bästalista 2019.
Bästa låt: Adore

Kvaen 2020KVAEN – The Funeral Pyre (2020)
Jag väljer en skiva utanför förra årets topplista här. Detta då jag helt enkelt missade KVAENs debut tills det var ”för sent”. Desto trevligare att få lyfta den nu, inte minst Revenge By Fire har spelats ett otal gånger under året. Enmansbandet spelar en tung, melodiös och känslofylld black/pagan metal med sina rötter i Nordens mest nordliga delar, Kvänernas land. Nytt album är på gång.
Bästa låt: Revenge By Fire

Fredrik

OCEANS OF SLUMBER – Winter (2016)
Den här skivan var mitt personliga soundtrack under en omvälvande tid av mitt liv, och än idag har jag svårt att inte bli känslomässigt berörd när jag lyssnar på Cammie Gilberts fantastiska stämma. Hennes register kommer kanske bäst till sin rätt i Turpentine eller Suffer The Last Bridge, men det är bitterljuva covern Nights In White Satin som greppar min själ med mest fast hand. Verkshöjden är episk!
Bästa låt: Nights in White Satin

SOEN – Lykaia (2017)
2017 var året när jag stiftade bekantskap med SOEN, en omedelbar musikalisk förälskelse som sedan bara har fördjupats och förstärkts när de under åren mellan då och nu släppt mästerverken ”Lotus” och ”Imperial”. Men ”Lykaia” var för mig startpunkten, och givet att SOEN sedan dess är ett av mina absoluta favoritband alla kategorier således en startpunkt jag är synnerligen tacksam för.
Bästa låt: Opal

HORISONT – About Time (2017)
2017 var den starka våg av 70-talsinspirerad rock som översköljt oss med bra musik under flera år på väg att ebba ut. En av de plattor som bidrog till att sätta en snygg punkt (nåja, men ett semikolon, då) var denna, från alldeles nyligen insomnade HORISONT. Luftigt, glammigt, men inte utan nerv; vackert så.
Bästa låt: Electrical

AVATAR – Hunter Gatherer (2020)
Vi hoppar fram några år, till 2020, året när AVATAR tog steget från ”hög högstanivå, men lite för excentriska för sitt eget bästa” till ”herre jisses, där satt den!”… För mig förra årets allra bästa platta, där mjukt och hårt, teatraliskt och drivet samsas på ett helt naturligt sätt. Ett styrkebesked som med all rimlighet bör etablera AVATAR på de riktigt stora scenerna.
Bästa låt: A Secret Door

ROME – The Lone Furrow (2020)
Nu är väl Jerome Reuter, alias ROME, förvisso en singer/songwriter och inte en hårdrocks-akt, men han har alltid erbjudit gott om svärta och ekivok, trasig desperation. Dessutom har han samarbetat med akter så som PRIMORDIAL, HARAKIRI FOR THE SKY och  Adam Darski, till vardags frontman i BEHEMOTH. Så nog finns där en kärlek till metal-scenens mörker, en kärlek som från mitt håll  är besvarad. Även om ”The Lone Furrow” precis som alla hans skivor är något ojämn, är topparna oerhört vackra. Följaktligen anser jag mig lyckligt lottad över att under de senaste åren fått upptäcka herr Reuters katalog.
Bästa låt: The Angry Cup

Martin

WORMED – Krighsu (2016)
Spanska WORMED håller det tekniska dödsfortet med förödande ackuratess. Varenda skiva i bandets diskografi är bra, men ”Krigshu” sticker ut lite extra för här liras det inte bara så som vi alla förväntar oss att den här typen av musik ska låta. Här finns ett satans löd, men också ett fantastiskt sväng. Lägg till en sånginsats som straffar de flesta.
Bästa låt: Computronium Pulsar Nanarchy

PERSEFONE – Aathma (2017)
Skivan jag såg mest fram emot under 2017. Det andorranska bandet beundrar jag så fruktansvärt mycket för två saker: deras musik och att de aldrig ger upp. ”Aathma” är bandets, hittills, mest ambitiösa skiva. De tog i vad gäller det mesta förutom att skriva musik som räckte mer än en timme – gästartisterna och produktionen imponerar – och ändå finns här så mycket kvalitet från bandet självt.
Bästa låt: Prison Skin

BARREN EARTH – A Complex Of Cages (2018)
Skivan som fick mig på fall redan med första låten. Fortfarande tycker jag att den här skivan är så löjligt bra att jag nästan trillar av stolen vid varje lyssning. Det har såklart med att delarna bildar en enhet som krossar. Riffen, drivet, den finska tonen, sången och produktionen gör den här skivan till en njutning från start till slut.
Bästa låt: The Living Fortress

Devin Townsend – Empath (2019)
Fortfarande en skiva som jag återvänder till ofta. Devin Townsend lyckas med allt här – han lyckas hitta den röda tråden mellan alla sina uttryck och skapa en skiva som tar tillvara på allt bra han gjort genom åren. Dessutom är den så fruktansvärt omhändertagande och tröstande i stora stycken. I recensionen skrev jag att min favoritlåt var Borderlands, men jag har ändrat mig. Inte minst på grund av den akustiska versionen som Devin kör live.
Bästa låt: Spirits Will Collide

ANAAL NATHRAKH – Endarkenment (2020)
En av bandets absolut bästa skivor, med kanske den bästa låten de skrivit under karriären. Min kärlek till ANAAL NATHRAKH var stark redan innan den här skivan. Den blev bara större redan efter första lyssningen. Inget band kan på detta sätt sammanfoga rens med oerhört episka, magiska, refränger.
Bästa låt: Feeding The Death Machine

Robert

KATATONIA – The Fall Of Hearts (2016)
Detta är svenska veteranernas starkaste album enligt min åsikt, alldeles speciellt den fysiska utgåvan som bjuder på extraspåret Vakaren. Bandets vackra och vemodiga nerv ligger blottad på den här skivan och den har sedan släppet blivit en följeslagare. Tronade välförtjänt på Topplistan 2016! Vakaren nog inte bästa låten på skivan egentligen, men eftersom låten gjorts tillgängligt digitalt i samband med bandets släpp av udda rariteter på ”Mnemosynean” har jag valt den som representant.
Bästa låt: Vakaren

KRYPTOS – Burn Up The Night (2016)
Detta var min första kontakt med Indiska KRYPTOS och deras drivna melodiska thrash metal, så det är en skiva som är värd att lyftas fram i dessa sammanhang. Sedan dessa har man skördat framgångar med uppföljaren ”Afterburner” (2019) och ”Force Of Danger” (2021). Ingen av dem hade jag hittat utan den här vägvisaren.
Bästa låt: Burn Up The Night

PALLBEARER – Heartless (2017)
Av någon outgrundlig anledning hade jag inte den här skivan högre än på plats 10 när musikåret 2017 skulle summeras – den borde ju (såhär i efterhand) hamnat högt högt. Detta är en skiva jag fortfarande återkommer till och varje gång jag spelar den känner jag… tröst och trygghet. Märkligt.
Bästa låt: I Saw The End

HARAKIRI FOR THE SKY – Arson (2018)
I wish I was kerosene…” Refrängen på första spåret Fire Walk With Me från österrikarnas fjärde platta ”Arson” sitter som berget och egentligen behövs inte  fler ord än så. Vackert är det, och smärtsamt. Den här skivan tog förstaplatsen när WeRocks samlade årsbästalista 2018 summerades.
Bästa låt: Heroin Waltz

MEGATON SWORD – Blood Hails Steel – Steel Hails Fire (2020)
Den här skivan får stå som representant för ett av mina favoritfenomen: att hitta skivor efter att ett musikår summerats och topplistor publicerats. Klappat och klart, sen kommer ett fynd från ingenstans och man undrar hur i hela friden man kunde missa det under året som gått?! Händer varje år, och den här heavy metalpärlan är ett bra exempel. Har ni tänkt på att det dessutom blir lite sten – sax – påse över det? Blod förlorar mot stål – stål förlorar mot eld – eld förlorar mot blod (om det är tillräckligt mycket)!
Bästa låt: Blood Hails Steel – Steel Hails Fire