Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.
Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?
LÅT: When All Stellar Light Is Lost
ARTIST: In Aphelion
VALD AV: Amelie
Martin: Jag tycker att vi bör åtala IN APHELION för att de helt enkelt är för bra. Detta är såklart, om uttrycket tillåts, infernaliskt hett. Jag blir allvarligt oroad, för om resten av skivan är så här bra då kommer betygsinflationen öka ännu mer!
Robert: Bra, såklart – något annat är inte att förvänta. Mixen av NECROPHOBIC-drivet, sticket som minner av IRON MAIDEN och ändå omisskännligt och hela tiden IN APHELION. Men. Ändå. Jag ska erkänna att detta inte fäster i mig som jag önskar. Det sköljer över, och efter så finns inte mycket minnen eller känslor kvar. Bra, men långt från bästa låten ens i denna omgång. Ljummet med drag mot varmt?
Fredrik: Ja, vad fanken, klart detta är bra! Jag är inte lika lyrisk över IN APHELION som mina kollegor, det är inte den bästa black metal jag hört de senaste åren. Men utförande och produktion är oklanderliga, och den ibland i överkant eleganta svärtan blir tillräckligt ofta tillräckligt rå och skitig för att jag skall flina förtjust. Hett, men kanske mer som helvetets första krets och inte den sjunde…
LÅT: The Order Of Fear
ARTIST: Orden Ogan
VALD AV: Fredrik
Amelie: Hade gärna sett mig överraskad när Fredrik annonserade ”något hjältigt” till listan. Och visst, värre har man hört. Fast inte så mycket. Konstaterar att power metal helt enkelt fortfarande inte är min grej. Svalt.
Martin: Fredrik skrev i redaktionschatten att han förväntade sig sågningar på denna låt. Är det så illa? Nä, jag kan tänka mig betydligt värre power metal än detta. Bra puls, ganska nöjsamma riff, och kul trumspel. Att vi har hört detta förr spelar inte så stor roll, det är power metal. Som en stunds underhållning funkar det, inget att skriva hem om. Hemtamt varmt.
Robert: Alltså – jag VILL JU gilla allt som har med heavy metal att göra, och det som är mer ostkrokar och fredagsmys än svartvit poesiläsning i ljuset av black metal… men de gör det inte lätt för en, ORDEN ORGAN. I slutänden kapitulerar jag oftast och trycker “nästa” innan låten rullat klart. Kallt, detta.
LÅT: Utmed Gyllbergens Stig
ARTIST: Dödsrit
VALD AV: Martin
Robert: DÖDSRIT är riktigt bra, och trots att detta är finfint så är det inte starkaste numret på nya plattan “Nocturnal Will” – vilket såklart säger en hel del. Finge man önska något så vore det väl kanske en lite smutsigare ljudbild jag tycker personligen att bandet är som bäst när de blandar mer crust och smuts i mixen, men det är petitesser i sammanhanget. Hett!
Fredrik: Ett jättefint stycke, med bitterljuvt melankoliskt klingande toner. Lite som ett DISSECTION med kraftigt sänkt tempo, kanske? Med rätt sång (desperat, plågad, intensiv) på detta hade det varit glödhett. Nu stannar det på trivsam värme, men stycket ger mersmak och lust att dyka ner i resten av plattan..
Amelie: Nu är det ju inte kollegerna vi recenserar här, men… Martin har verkligen vidgat vyerna på senare år. Han hyllar, mer eller mindre, power metal i omgången (ja, det har pågått en tid) och hans eget val doftar inte lite av folktoner. Kanske skulle jag själv inte valt detta instrumentala stycke från DÖDSRITs finfina platta, där finns än bättre spår, men det här är helt klart pulserande varmt!
LÅT: Where The Light Fades
ARTIST: Pallbearer
VALD AV: Robert
Fredrik: Bitvis rätt stämningsfullt, i sin svala elegans. Personligen hade jag dock önskat att det ibland lades i en högre växel, där trycket och intensiteten höjdes en smula. Nu blir det över loppet av närmare sju minuter aningen för slätstruket, PALLBEARER kan bättre.
Amelie: Smeksamt vackert, för all del, fast ändock inte på något sätt uppseendeväckande. PALLBEARER kan sitt hantverk men detta får mig inte att känna särskilt mycket ändå. Mysigt varmt, inte mer.
Martin: Fantastiskt vacker och djupt vemodig. Jag har inte svårt att tycka om detta. Gillar den luftiga produktionen, gitarren i början av låten är djupt stämningsfull och den känslan vidmakthåller PALLBEARER genomgående i låten. Jag, som inte lyssnat speciellt mycket på bandet innan, blir nyfiken på mer. Stillsamt hett!
