ARTIST: Avatar
TITEL: Hunter Gatherer
RELEASE: 2020-08-07
BOLAG: eOne
BETYG: 9/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg
AVATAR har alltid varit ett band med personlighet. Eller som vissa kanske skulle välja att formulera det: “spretiga”. De har blandat och gett på ett lekfullt och inför genre-gränser respektlöst sätt, och sytt ihop tyngre growl-partier med oerhört svulstiga och pompösa hjälterock-passager på ett bitvis närmast kaosartat sätt. Jag har personligen haft uppfattningen att det alltid har funnits ett stråk av genialitet där, men att det stråket alltför ofta har drunknat i den ibland snudd på plojiga glammigheten.
Entré “Hunter Gatherer” – plattan där AVATAR visar att de har vuxit upp. Vuxit upp, och byggt muskelmassa.
Visst är sig mycket likt. De lättfästande, elegant rensjungna refrängerna finns där precis som tidigare, lyssna bara på spår som Scream Until You Wake, Child och Justice. Lekfullheten likaså, det hårda och det mjuka är bägge ständigt närvarande och kan närsomhelst tagga in varandra i ringen för att ta över fighten. Små intrikata detaljer, som det synthiga intro-partiet i When All But Force Has Failed, MARILYN MANSON-vibben på sången i versen på Colossus, visslandet i början på A Secret Door och den raspiga känslosamheten i renodlade balladen Gun, bidrar också till att hålla lyssnaren uppmärksam.
Men som sagt, AVATAR har byggt muskler. Dels genom en oklanderlig och kraftfull produktion, som känns helt rätt för materialet, dels genom att de hårdare bitarna har blivit några grader hårdare, lite köttigare. Här finns en tyngd som jag inte riktigt tycker mig ha hört tidigare . Lyssna till exempel på refrängen i inledande Silence In The Age Of Apes, det malande, ångvälts-minnande riffandet i refrängen på Colossus eller den sjösjukt gungande aggressionen i avslutande Wormhole. Drivet är det heller inget fel på, vilket öppningsspåret, snyggt nyanserade God Of Sick Dreams samt rasande energiska When All But Force Has Failed visar med eftertryck.
Jag kan inte annat än att kapitulera. Det är inte ofta jag har snubblat över plattor med lika säregen prägel, där helheten ändå fungerar så här betvingande väl. SYSTEM OF A DOWN är mästare på det, ENEMY OF THE SUN lyckades med bedriften på sin “Caedium” (2010) och det finns säkerligen ytterligare ett par goda exempel som just för stunden undflyr mitt minne, men som sagt – inte många.
Det kommer att krävas en sjusärdeles andra halva av musikåret 2020 om “Hunter Gatherer” inte skall återfinns på min årsbästalista när vi når julstöket i december…