Etikettarkiv: Getaway Rock Festival

WeRock 10 år: Tre saker: Martin Bensch

WeRock firar 10 år. Under de åren som har gått så har våra skribenter hunnit lyssna på groteska mängder musik, träffa musiker, gå på mängder av konserter. Finns det några saker som sticker ut? Klart det finns! Martin Bensch listar 3 saker som han kommer ihåg med särskild värme. 

1. Jag går nästan sönder av stress och nervositet i Köpenhamn
2011 fick jag chansen att intervjua Mark “Barney” Greenway, sångare i NAPALM DEATH. Hade någon sagt till mig att 4 år efter att jag börjat skriva för WeRock kommer du intervjua frontmannen i ett av planetens viktigaste band så hade jag bara skrattat. Bandet skulle spela på The Rock i Köpenhamn, ett ställe som jag hade varit på flera gånger under årens lopp men som inte finns längre. Det var vinter, den 8:e februari, och jag stod och frös nåt väldeliga utanför spelstället och blev mer och mer nervös, för hur många gånger jag än ringde bandets roadmanager så fick jag inget svar. Skulle intervjun brinna inne? Då ringer min telefon och bandets roadmanager ber mig väldigt artigt att gå till backstageingången på stället. Väl där presenterar han mig för Mark och jag blir ytterst förvånad över att han ser väldigt nyfiken ut. Jag menar, NAPALM DEATH har varit med länge, och gjort väldigt många intervjuer. Hur kan han se fram emot ytterligare en? Men det blir ett fint samtal där jag bara njuter nästan rakt igenom. Efter intervjun är färdig frågar jag Mark hur det kom sig att han ville göra intervjun med ett litet obskyrt webzine från Sverige. Svaret: varför skulle vi inte vilja göra intervjuer med små webzine? Vi kommer från underjorden, och kommer aldrig glömma varifrån vi kommer. Respekt på det!

Jag känner mig som en “riktig” musikskribent 2011-2012

WeRock har – och kommer alltid – att bedrivas mer som ett kul sidoknäck från min sida. Alla som skriver för webzinet har andra jobb vid sidan om. Men ibland får i alla fall jag känslan av att det egentligen skrivandet som borde ta mer plats i livet. Minnet  av sommaren 2011 är en sommar som jag alltid kommer bevara som en av de absolut bästa i mitt liv, och då speciellt veckan som inleddes med IRON MAIDEN på fredagen den 1/7 på ett fullständigt utsålt Ullevi och en riktigt trevlig konsert, för att följas av The Big Four på samma arena på söndagen den 3/7 då jag fick se ett SLAYER och METALLICA i absolut toppform. Speciellt SLAYER blåste skinnet av de flesta i publiken den dagen och METALLICA bjöd på en setlista som förutom två låtar från bandets karriär efter “Black Album” bara innehöll gammalt material. Och sättet detta framfördes på var så imponerande att jag där och då bestämde mig för att – kanske – inte se bandet nåt mer då denna kväll var så fulländad. Helgen efter var det dags för Getaway Rock Festival, och detta var speciellt av flera olika anledningar. För det första var detta den första festivalen som jag fick ackreditering till, och jag var verkligt inställd på att verkligen göra mig förtjänt av denna. Jag skrev nog mer text än jag någonsin gjort i skribentsammanhang när det gäller livebevakning den helgen, och det var helt sjukt kul! Detta flöde av skrivande om musik fortsatte egentligen av bara farten in i 2012 som började med en konsert med LOCK UP då jag fick chansen att intervjua Tompa Lindberg – en intervju som det inte blev någon text av då all min tekniska utrustning failade och inget av det Tompa sa fastnade på band, ORIGIN, PSYCROPTIC och LENG TCH’E, nästan rev Spillestedet i Köpenhamn, jag fick intervjua Paul Mazurkievicz, trummis i CANNIBAL CORPSE innan bandet tillsammans med BEHEMOTH, MISERY INDEX med flera lirade på ett utsålt Trädgården i Göteborg.

Devin Townsend på GRF 2012. Foto: Kitty Rossander

På sommaren rapporterade jag igen från Getaway Rock Festival och fick då jobba tillsammans med Kitty Rossander som fotade alla band jag ville skriva om. Jag vågar påstå att vi inte haft lika bra livebilder varken förr eller senare.

I september fick jag äntligen se NASUM, vilket jag fortfarande räknar som ett av de största konsertminnena jag har. Jag såg först bandet på Pumpehuset i Köpenhamn den 21:e, och veckan efter på KulturBolaget i Malmö och så här 4 år efter så har jag värme i hjärtat när jag tänker tillbaka på de kvällarna.

Nergal ringer upp. 
2009 stod BEHEMOTH i begrepp med att släppa “Evangelion”. Jag mer eller mindre dyrkade bandet efter “Demigod” och “The Apostasy” och ville hemskt gärna recensera “Evangelion”som skulle komma ut den 7:e augusti. Så jag skrev till Nuclear Blast och frågade om jag kunde få en promo. Jo, det kunde jag om jag kunde tänka mig att intervjua Nergal. Att ens få frågan gjorde mig helt lyrisk. Jag hade i ärlighetens namn inte trott det var möjligt. Men så blev det. Jag fick “Evangelion” en hel månad innan den skulle komma ut, och hade ytterst svårt att lyssna på någon annan skiva alls innan intervjun. Jag tyckte (och tycker) att den är helt fantastisk och kom på mig själv flera gånger att rysa av njutning över att jag kunde lyssna på skivan långt innan de flesta. När dagen för intervjun kom var jag så nervös att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Strax efter klockan 20.00 ringer telefonen. Overklighetskänslan när jag efter mitt inledande “hello” hör “hello, this is Nergal” var helt otrolig. Tack och lov lade sig den värsta nervositeten då jag märkte vilket gott humör Nergal var på. Jag har gjort flera intervjuer efter denna som var bättre genomförda, men pratstunden med Nergal sticker ändå ut lite extra för mig. 

Live: Behemoth

ARTIST: Behemoth
LOKAL: Getaway Rock Festival
DATUM: 7 juli, 2012

I Gävle spelas det metal så det står härliga till under tre dagar på Getaway Rock Festival. WeRocks utsända Martin Bensch och Kitty Rossander rapporterar från hela festivalen. 

BEHEMOTH

BEHEMOTH tillhör, som ni kanske vet, ett av mina absoluta favoritband. Polackerna har gång efter annan övertygat mig så fullkomligt både på skiva och live att de tillhör eliten inom metal. Därför var det med stor förväntan som jag stod framför Blue Stage tidigare ikväll. Ni känner väl till Nergals framgångsrika kamp mot cancer – och jag förväntade mig att publiken skulle motta honom och resten av bandet med stor acklamation.

Det gör publiken – inte så pass öronbedövande som i Göteborg under Full Of Hate-konserten dock. Nu är vi visserligen utomhus, och det finns säkert de i publiken som inte har hört bandet innan. Men jag kommer ändå på mig själv att dra paralleller till den konserten som var så oerhört imponerande i sitt genomförande att det hör till en av de bästa konserterna jag sett i år.

För riktigt så imponerande är faktiskt inte BEHEMOTH ikväll. Bandet spelar sina låtar med sedvanlig frenesi, men det känns ändå som om det saknas något. Kanske är det att jag inte riktigt är nöjd med hur Nergal och Seths gitarrer ligger i ljudbilden – jag skulle gärna ha haft upp dem några snäpp. Nu döljs de av Infernos smattrande baskaggar och Orions mullrande bas. Och det är synd.

Konserten saknar också det momentum som göteborgsgiget hade. Bandet tar ibland lite för gott om tid på sig mellan låtarna för att den rätta frenesin ska infinna sig. Låtmässigt bjuder inte konserten på några överraskningar. BEHEMOTH öppnar på sedvanligt manér med Of Fire And The Void, fortsätter med Demigod som levereras med en brutal övertygelse som jag verkligen gillar. Likadant är det med Conquer All som har fått en helt ny innebörd nu såklart, och har ett slut som, för att parafrasera WeRock-kollegan Fredrik Sandberg, inte gör ont.  Slaves Shall Serve och Decade Of Therion är ju också habila låtar – men numera känns det som om man hört dessa väldigt många gånger. Några nya låtar hade varit högst önskvärda – framför allt en annan avslutande låt än Lucifer. Kan kan i ärlighetens namn inte förlika mig med att bandet kör denna låt sist. Den är visserligen mycket bättre än covern på TURBONEGROs I Got Erection – men i alla fall jag vill ha ett riktigt rivjärn till låt som avslutar. Shemhamforash hade varit optimalt tycker jag.

BEHEMOTH gör ändå ett helt acceptabelt gig – men vet man vilka superkrafter som bandet besitter så blir det inte fullt tillfredsställande.

 

Live: Devin Townsend Project

ARTIST: Devin Townsend Project
LOKAL: Getaway Rock Festival
DATUM: 7 juli, 2012

I Gävle spelas det metal så det står härliga till under tre dagar på Getaway Rock Festival. WeRocks utsända Martin Bensch och Kitty Rossander rapporterar från hela festivalen. 

DEVIN TOWNSEND PROJECT

Devin Townsend har mod. Att gå ut och köra sina stage antics på det sätt han gör är rätt imponerande – helt plötsligt får festivalen en intellektuell ironi med glimten i ögat som inte har funnits där tidigare.

De flesta känner nog igen Devin som motorn i ett av metalhistoriens mest intressanta band STRAPPING YOUNG LAD. Det är inte så mycket av denna maskins galenskap vi får i hans nya projekt – det glimtar fram ibland – framför allt genom Devins synnerligen intressanta scenmanér med galna miner och allmänna stolpande. Det är gravt underhållande kan jag säga.

Konserten börjar med lite av en uppförsbacke – jag är inte helt övertygad efter de första låtarna att detta kommer att bli bra. Men bandet sliter och jobbar och efter ett tag börjar konserten att komma upp till riktigt bra höjder. Mest går ju det riktigt hårda materialet hem – riffen och ljudets tyngd gör att det skapas en skön kontrast till Devins beteende som bara blir mer underhållande att titta på ju längre konserten går. Publikresponsen blir också påtagligt bättre ju längre konserten varar, från de verkliga hardcorefansens röjande från start tills dess att nästan hela publiken är med och bidrar. Att folk tar chansen och gå bananas blir tydligt då killen bredvid mig helt plötsligt börjar dirigera nåt så otroligt!

I de två sista låtarna är det ren fest och jag kan konstatera att Devin Townsend Project går av scenen som segrare. Imponerande!