Etikettarkiv: Mark Morton

Hot or not? – Maj 2025

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: + ? Regnet, the ? +
ARTIST: Vildhjarta
VALD AV: Amelie

Martin: Jag skulle vilja tycka mer om detta än jag gör, men trots att bandet har ambitioner att beröra blir detta mest övningar i rytmik för formens skull i mina öron. Iskallt.
Fredrik S: Ett spår som blandar och ger. De långsammare/lugnare delarna med pratsång är riktigt stämningsfulla, och det meckigt tuggande riffandet svingar bitvis jäkligt hårt. Sen är låten som helhet lite väl planlös i sina tvära kast mellan beståndsdelarna, så det är svårt att riktigt få grepp om något slags sammanhängande helhet att verkligen falla för. Ljummet.
Robert: Hudiksvalls VILDHJARTA (namnet måste ju vara taget från Drakar och Demoner-äventyret om den magiska skogen Vildhjärta från 2001?!?) har haft en plats i hyllan hemma sen debuten ”Måsstaden” 2005… men: det är inte lättlyssnad musik detta, och i ärlighetens namn ljuder bandets meckiga toner inte särdeles ofta i det Gustafssonska hemmet numera. Detta nummer med extra konstigheter i titeln ändrar nog inte det, även om det funkar i mindre doser. Ljummet, får jag tillstå, fast hjärtat vill mer.
Fredrik A: För mig känns denna låt som en uppvisning i hur komplex musik VILDHJARTA kan skriva. Shuggah shuggah-gitarrer med growl och KENT-sång. Nej tack.

LÅT: Wake Circling Above
ARTIST: Allegaeon
VALD AV: Fredrik S

Amelie: Melodisk metal av det mer tillgängliga slaget. Mycket välljudande och snyggt. Alldeles lagom mix av det tyngre och det mjukare. Riktigt varm detta.
Martin: Gillar bandet sedan innan, detta får mig inte att tycka mindre om bandet. Det är berörande, även om jag tycker att ALLEGAEON har gjort bättre låtar. Varmt.
Robert: ALLEGAEON är typ omöjligt att stava. Och att få att fastna  över tid för min del, det är ett band som jag får anstränga mig för att köra mer än ett varv på raken trots att jag gillar det när det rullar. Detta är inget undantag – det är inte dåligt, men… det är heller inte bra?
Fredrik A: Bandet beskriver sig som “teknisk melodisk dödsmetal”, men jag vill nog säga att det finns en del black metal ALLEGAEONs sound. Skickligt och starkt hantverk. Refrängen griper tag i en.

LÅT: Cephalopod Idolator
ARTIST: Grindpad
VALD AV: Martin

Robert: Briljant i sin enkelhet! Martin har grävt i den obskyra myllan och hittat en svängig bit som får en att längta efter pig squeels och rens. Hett som en dag på stranden!
Fredrik S: När man ser ett bandnamn som GRINDPAD är det inte utan att man får vissa förväntningar kring soundet. Och mycket riktigt, det ligger absolut ett större fokus på energi och röj än på finess och pretentioner. Kanske lite thrashigare är jag skulle ha gissat, åtminstone i riffandet, även om de gutturala growl-skriken håller helheten kvar i dödsmyllan. Ganska charmigt spår i sin enkla attack, men inget som riktigt fastnar. Så… rumstemperatur?
Amelie: Lätt den låt i omgången som kräver mest av lyssnaren (möjligen undantaget mitt eget bidrag då). Men nej nej, det här är ändå inte min grej och inget jag kommer välja att lyssna på igen.
Kylslaget.
Fredrik A: Viss musik klarar sig med att vara hård och snabb. Så är fallet med GRINDPAD. Thrashig dödsgrind som smäller som en krocketklubba mitt på skenbenet! Helt i min smak.

LÅT: Nocturnal Sun
ARTIST: Mark Morton feat. Troy Sanders, Jared James Nichols
VALD AV: Robert

Fredrik S: Extremt amerikanskt ljudande biker-metal. Allting är kompetent utfört, och produktionen är helt rätt med skönt fuzzy gitarrer. Men herrejösses vad jag tycker att precis den här sortens låtar är själlöst opersonliga… Refrängen är ändå ganska catchy, vilket väl därmed höjer temperaturen från permafrost till en medelsvår januari-natt. Next, please!
Amelie: Trevlig rocklåt men inget som hettar till någonstans. Sånt här kan snurra i bakgrunden vadhelst annat min uppmärksamhet är riktad på men några djupare skikt når det inte. Ljummet.
Martin: Stört omöjligt att inte gilla detta fantastiska sväng. Låter det som mängder av andra låtar? Ja, det gör det, men detta slinker ändå ner och gör det med välbehag. Varmt.
Fredrik A: Svårt att inte härleda låten till LAMB OF GOD och MASTODON. Men blandningen känns helgjuten. Skönt gung i refrängen och snygg sång av Troy Sanders.

LÅT: The Bane
ARTIST: Domkraft
VALD AV: Fredrik A

Fredrik S: Det minutlånga introt är onödigt långt, särskilt som det då ändå finns över sex minuter låt kvar att avhandla. Störigt. Och med det så har jag avhandlat det negativa som finns att säga. I övrigt är detta ledigt omgångens hetaste spår. Vansinnigt skönt tunggung, där svulstigt malande riffande underligger behagligt kraftfull och alldeles lagom desperat sång. Jag lyssnar, och ser framför min inre blick sedan länge söndervittrande ruiner av mäktiga palats, smekta av kringvirvlande röd ökensand, under dubbla fullmånar. The Bane är det perfekta soundtracket till detta H.P. Lovecraft-minnande sceneri. Älskar detta, det är mäktigt!
Amelie: Jag har tidigare inte varit lika frälst vid DOMKRAFT som kanske vissa av kollegerna men det här är förbaskat bra. Doomigt malande på det alldeles rätta njutbara sättet. Omgångens hetaste!
Martin: Mycket bra. Dräpande närvaro, tyngd och sväng. Härligt välljudande kraft i sången. Krossande ljudbild. Men åt helvete för lång, vilket är en sjuka när det gäller band i den här kategorin. De blir förälskade i sitt eget malande. Hade låten varit kortare hade detta varit hetare än helvetet, nu blir det ”bara” varmt.
Robert: Med en fjärdeplats på Årsbästalistan 2023 för svenska DOMKRAFT så är det rätt givet att grundförutsättningarna för nya ”The Bane” i ett sånt här sammanhang blir goda för min del. Jag gillar bandets musik sedan innan, och inte har de slagit av på tyngden direkt – detta är mer av samma vara. Skallspräckar-volym rekommenderas, det ska skallra i plomberna! Omgångens ess. Stekhett!

Mark Morton – Anesthetic

ARTIST: MARK MORTON
TITEL: ”Anesthetic
RELEASE: 2019
BOLAG: Spinefarm Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Du vet hur det är med soloskivor ibland? En artist som säger att man alltid velat prova sina egna idéer och sitt egna sound utom bandets gränser… och sen låter det på pricken likadant? Sådana soloskivor är i mina öron tämligen meningslösa, och därför är det befriande att höra de mest udda spåren på ”Anesthetic”, LAMB OF GOD-gitarristen MARK MORTONs första egna äventyr. Samarbetet med Chester Bennington (RIP) från LINKIN PARK är ett bra exempel, och att man öppnar skivan med just Cross Off är snillrikt. Personligen har jag aldrig haft just LINKIN PARK som ledstjärna i livet, men när dte gäller soloskivor och ”utanför boxen”-tänkande så är det här precis vad jag letar efter.

Över totalt 10 låtar visar sedan Mark att han (såklart) kan spela gitarr och skriva låtar. Visst finns den pliktskyldiga ”jag tar med min vanliga sångare så låter vi likadant”-låten här också (den heter The Truth Is Dead och har förutom Randy Blythe på sång även ett knapphändigt inslag av Alissa White-Gluz från ARCH ENEMY – och egentligen är det inget fel på den alls, den låter bara väääldigt mycket LAMB OF GOD), men överlag är det spännande saker han provar. Samarbeten med Chuck Billy (TESTAMENT), Myles Kennedy (alla projekt i hela världen) och Josh Todd (BUCKCHERRY) tillhör höjdpunkterna. Morton tar även tag i mikrofonen själv vid tillfällen, med godkänt resultat. Allra bäst är dock underbart blues- och countrydoftande Axis, där Mark Lanegans raspiga mörka röst står i fin kontrast till Mortons själfulla gitarrspel.

In alles – klart godkänd soloskiva med en del udda och riktigt spännande alster.

Hot or not? – Februari 2019

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Dreaming
ARTIST: Black Therapy
VALD AV: Amelie


Martin: Jag gillar vissa delar av BLACK THERAPYs musik – trumspelet tycker jag sitter som en keps. Men det känns också ganska generiskt och som något som inte är direkt livsnödvändigt även ifall utförandet är bra.
Robert: Här var det extra allt! Symfoniskt och melodiskt, smäckert och hårt på samma gång. BLACK THERAPY är en ny bekantskap för undertecknad – och det låter ju okej.
Fredrik: Har inte stött på BLACK THERAPY förut. Ganska trivsam symfonisk metal med black metal-aktig growl. Intro-riffet och gitarrsolot är 5+, sången skönt rivig, medan resten är helt okej men knappast bländande som helhet.

LÅT: New Salem
ARTIST: Misery Index
VALD AV: Fredrik


Amelie: Det här är ett av alla dessa mer eller mindre klassiska amerikanska dödsmetallband som jag har väldigt svaga länkar till. Inte heller denna låt får det att tända till. Helt okay att lyssna på men inget som gör att jag kommer att kasta mig ut efter nya plattan.
Martin: Det här känns väldigt hemtamt – och det menar jag som en oerhörd komplimang! MISERY INDEX har ett personligt uttryck som jag älskar – den här låten känns som en precis lika kärleksfull smocka som allt annat bandet gjort.
Robert: Jävlar,vad bra allt från  MISERY INDEX är, och självklart är den här singeln från kommande albumet ”Rituals Of Power” inget undantag. Drivet, svänget, jävlar anammat. Full pott!

LÅT: Firelights
ARTIST: Swallow The Sun
VALD AV: Martin


Robert: Åh, det finska vemodet. SWALLOW THE SUN målar med svart pensel, och även om detta är en av de mer finstämda låtarna från ”When A Shadow Is Forced Into The Light” så är mörkret lika kompakt som i skivans hårdare stycken. Jag gillar’t!
Fredrik: Härligt deppiga SWALLOW THE SUN har släppt ett par spår från kommande plattan, och att döma av dessa lär skivan åtminstone vara med i diskussionen när årsbästalistan skall författas framåt december. Just väldigt väna Firelights är dock den minst bra låten hittills, här kommer hårdheten för sent och för blygsamt för att ge den där riktigt kittlande kontrasten.
Amelie: Vackert och stämningsfyllt, tänk lite KATATONIA för den som inte lyssnat på SWALLOW THE SUN tidigare. Men ändå, det maler på lite för mycket, saknar riktig karaktär och blir rentav tråkigt vid upprepad lyssning.

LÅT: Cross Off
ARTIST: Mark Morton feat Chester Bennington
VALD AV: Robert


Fredrik: Jag skulle ju verkligen vilja gilla detta, eftersom hårda ord skulle kännas som en slags respektlöshet mot avlidne Bennington. Och visst, refrängen är svår att inte gå och nynna på efter ett par lyssningar. I övrigt – tyvärr, då – rätt slätstruken amerikansk, samtida radio-metal. Både LINKIN PARK och Mark Mortons LAMB OF GOD är som regel bättre var för sig.
Amelie: Det känns onekligen lite spooky att höra en ny låt med Chester Bennington, han har ju ändå varit död i ett par år nu. Musikaliskt är Cross Off en lättviktig men riktigt trevlig låt, mer Bennington och hans LINKIN PARK än den egentliga upphovsmannen Mark Mortons huvudband LAMB OF GOD.
Martin: Det coolaste – om ni tillåter morbiditeten – är att detta är en röst från andra sidan graven. Och det känns väldigt mycket som om Bennington äger den här låten som låter nästan för mycket LINKIN PARK för min smak. Var hamnade Morton i detta liksom?