Etikettarkiv: Hot or Not 2025

Listor

Hot or not? – November 2025

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Black Matter Manifesto
ARTIST: SAMAEL
VALD AV: Amelie

Martin: Fruktansvärt mäktigt detta! Tungt och extremt värdigt, jag gillar fraseringen i sången extremt mycket, den samspelar fint med det majestätiska sväng som frambringas här. Tokhett!
Fredrik A: Efter att ha sett bandnamnet Samael otaliga gånger i Close-Up Magazine har jag nu för första gången lyssnat på dem. Vet inte om jag kan säga att jag saknat dem i min skivsamling, men deras symfoniska black metal håller hög klass. Så pass att jag gärna lyssnar på ett helt album. Varmt!
Robert: Härligt mörker, och nog nästan första gången jag faktiskt lyssnar på SAMAEL fast de varit igång ungefär hur länge som helst. De har flutit förbi obemärkt tidigare, men detta är inte oävet eller ointressant. Ljummet, med uppåtstigande temperatur – och visst passar musiken som hand i handske till månaden!
Fredrik S: Skön intensitet i sånginsatsen, och fin svärta. Aningen mer upptempo än den bild jag har av Samael, men det klär dem tämligen väl. Inga Behemoth i form-nivåer här, men fullt kapabel blackened death med tillräckligt av nyanser för att hålla intresset vid liv hyggligt väl. Förmodligen det spår jag (utöver det egna valet, då, Gaerea är ju knark) mest sannolikt kommer att återkomma till av omgångens urval.

LÅT: Hellbound
ARTIST: GAEREA
VALD AV: Fredrik S

Amelie: Lovande intro och härligt driv i därpå följande fas. Sen såsar det till sig en aning tycker jag. Låter mycket fornstora Behemoth i vissa passager, och det blir ju aldrig fel. Definitivt varmt men som helhet inte så hett som man kunde önska.
Martin: Härligt att höra att Gaerea är tillbaka i fin form till största delen i alla fall. Den desperata känslostorm som bandet stod för innan de landade, välförtjänt, på ett större bolag är det som jag gillar mest med bandet. Här får vi en rejäl skopa med ångestsvärtad melankoli och det är inte svårt att gilla detta. Varmt, dragning mot hett!
Robert: Omgångens mest väntade: GAEREA levererar! Ångesten och desperationen finns där, liksom det svänget. Hett som sig bör!
Fredrik A: Jag försökte mig på GAEREA vid förra albumet “Coma”. Precis som då är denna låt välspelad och innehåller intressanta partier. Men det maskinella trumljuddet och moderna produktionen gör att låten inte går in i mig. Fingervarmt.

LÅT: Tonight We Must Be Warriors
ARTIST: AVATAR
VALD AV: Fredrik A

Robert: Cirkusen är i stan, och mitt personliga förhållande till AVATAR och deras musik är lite som att betrakta kidsen som rör sig i Stockholms kollektivtrafik – fastklistrade vid sina telefoner mer eller mindre ramlar de utför trappor för att inte missa ett klipp på Tik-Tok och det är oerhört tydligt att vi bor på samma plats men i helt olika världar. Som med AVATAR. Det är hårdrock, men helt olika min hårdrock. Visst märker jag att förmåga och produktion är på översta hyllplanet, men det är precis som att betrakta bandet live: en parallell dimension jag inte hör hemma i. Fascinerande och totalt ointressant på samma gång…
Fredrik S: ”Hunter Gatherer” toppade min årsbästalista 2020, så jag är väldigt varmt inställd till vad Avatar kan åstadkomma. Här snuddar de bitvis vid sin riktiga (?) nivå, men överlag är denna allsångs-psalm med distade gitarrer och march-trummor aningen för slätstruken. Jag skulle önska att jag kunde ange en högre temperatur än ”ljummet”, men det är fult att ljuga…
Amelie: Jag gillar Avatar men jag gillar definitivt inte allt de gör. Plattor som ”Black Waltz” och ”Hunter Gatherer” har för alltid placerat sig i min inre spellista medan annat, som förra albumet ”Dance Devil Dance”, har gått mig fullständigt spårlöst förbi. Låten Tonight We Must Be Warriors balanserar än så långe någonstans på gränslinan. Ska dock ta mig en god stund med hela nya albumet och se spåret i helheten. Nu vacklar jag mellan ljummet och varmt.
Martin: Här finns så mycket potential, som förblir oförlöst. Låten lyfter aldrig för mig, den känns som schlagerifierad rock och det blir mest lamt tramsigt. Iskallt för mig.

LÅT: Brave New World
ARTIST: ROTTEN SOUND
VALD AV: Martin

Robert: Finlands ROTTEN SOUND ställer skåp. Med klassiska grindcore-medel visar man hur det går till att på blott 1 minut och 20 sekunder bjuda på en sonisk resa som innefattar allt från svepande stämning till förväntat röj. Det smiskas trumskinn på ett uppfriskande sätt, och man kan nästan se en mick-drop framför sig i slutet. ”så gör man, frågor på det?”, liksom. Bastuhett!
Fredrik A: För många år sedan toklyssnade jag på grindcore. Rotten Sound tillhörde en av favoriterna och jag dyrkade plattorna “Exit”, “Cycles” och “Cursed”. Med sitt crustiga intro och smattrande blastbeat påminner inte bara Brave New World om svunna tider, utan väcker viljan att kasta mig in i en moshpit och ösa som om det inte fanns en morgondag. Glödhett så det sprutar!
Amelie: Denna sorts musik uppskattar jag när den kommer över mig. Söker dock aldrig upp den själv, så tack Martin. Precis lagom kort stycke så man står ut. Hett som helvetet – på gott och ont.
Fredrik S: Om man nu skall göra en låt som är exakt 01:20 lång, verkar det lite onödigt att lägga 35 av dessa dyrbara sekunder på ett tämligen menlöst… intro? Resterade 45 sekunder är skinnflådda nerver, vapnen på full auto och primalskrik, och följaktligen synnerligen trivsamma. Så… 44% kallt och 56% hett?

LÅT: One Last Cry
ARTIST: SARAYASIGN
VALD AV: Robert

Fredrik S: Här har någon kört ett par nypor av 80-talets Deep Purple och dito Black Sabbath i en mixer ihop med en rejäl skvätt AOR och ett par kryddmått vindmaskin. Det är elegant, välproducerat, med stiliga gitarrsolon och en inte helt oäven refräng. Det är tillika tämligen själlöst, åtminstone i undertecknats öron, och hade passat bättre i ett Tillbaka Till Framtiden-soundtrack än i mina lurar. November-kallt.
Fredrik A: Hårdrock för skaran som gillar Journey, Toto och slisk. Jag gråter en sista gång och spelar aldrig detta igen.
Amelie: Tråkigt. Man har hört denna typ av hårdrock i årtionden och det bli inte roligare med åren. Sarayasign och jag har nog inte mer att säga varandra. Svalt mot det riktigt frostiga.
Martin: Du glade vilket tungt sväng! Det är inte alls svårt för mig att gilla denna finfina låt och jag blir omedelbart sugen på att lyssna på mer musik från bandet. Ja, det är polerat, men jag tycker att här finns ett fint hantverk och väl utvecklad känsla för att inte slira av banan ner i sliskighets-diket. Hett!

Listor

Hot or not? – September 2025

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Depraved World
ARTIST: Baest
VALD AV: Fredrik S


Amelie: Danska Baest levererar. Det är melodisk döds och allting är väl alldeles rätt… Men är det så himla kul egentligen? Varmt men ändå inte den där riktiga hettan.
Martin: Jag vill gilla detta mer än jag gör. Baest är ett av Danmarks bästa band, men detta fastnar inte lika mycket som bandets tidigare material. Det är inte dåligt på något sätt, men ändå kan jag inte slita mig från känslan att bandet är kapabelt till så mycket mer. Ljummet.
Robert: Sprillans nya plattan ”Colossal” är Baests bästa platta så här långt. De vågar ta ut svängarna, och blandar sin pansarvagnsdöds med… ja, ett sjuhelsickes sväng från typ 70-talsrockenen ibland. Depraved World är en okej låt, men gör inte skivan rättvisa då det finns starkare spår på plattan. Ändå: varmt!
Fredrik A: För er som inte läst min recension av Baest senaste album “Colossal” på siten så tyckte jag att bandet tog ut djärva svängar men lyckades inte hela vägen. Det talar även för albumets sista låt Depraved World. Ganska varmt men blir inte hett.

LÅT: We Stand United
ARTIST: Eleine
VALD AV: Fredrik A


Robert: Härligt chugga-chugga-riff med bra tugg utgör grunden i den här låten, men som vanligt med ELEINE blir det helt enkelt för… banalt. Svalt!
Fredrik S: Behaglig tyngd i introts tugga-tugga-riff, som ändå känns lite småtrist när det övergår i att utgöra vers. Den raka fyrtakten på trummorna gör att det känns platt. Fin skönsång med bra melodi i refrängen, men det hade även här behövts något som gav en smula mer tryck. Gitarrsolot känns tyvärr också mest som något som skall bockas av. Eleine gör egentligen inget fel, det är habilt och rätt elegant hantverke, men det saknas hooks i lite för stor utsträckning. Några fler tempoväxlingar på trummorna hade varit en bra start. Utan att vara dåligt, så… svalt.
Amelie: Har aldrig älskat Eleine men det här var ändå ovanligt mesigt. Naä, jag vet verkligen inte i vilket sammanhang riktigt som jag skulle vilja stå eniga med just detta band? Rysande kyligt.
Martin: En smula småtrevligt för stunden, men lika snabbt bortglömt när man lyssnat färdigt. Det skaver ganska mycket för lite för att jag ska känna att detta vill jag höra mer av. Oförargligt och inte alls varmt.

LÅT: The Slave That You Are
ARTIST: Green Carnation
VALD AV: Martin


Robert: Alltså… grodkväkarsången med aggressiv dubbeltramp? Jag faller pladask – sjukt bra! Sen dyker refrängen upp som en överraskning, men det funkar och undertecknad svettas av hettan… till dess att det dyker upp ett flummigt och helt meningslöst mellanspel?!? WTF? Mitt i tuffheten ska vi alltså tugga halmstrån och röka på, typ? Det här lyckas vara stekhett och samtidigt få mig att inte vilja lyssna. Det är ju en bedrift i sig…
Fredrik A: Green Carnation är för mig en ny bekantskap men musiken känns igen. När jag googlar bandet läser jag att de är från Norge. Och då går det upp för mig att det är ju landsmännen Enslaved jag hör Green Carnations musik. Absolut inget plagiat men de rör sig i samma kölvatten av progressiv metal med melodiösa och black metal-inslag. Låten får upp mitt intresse och jag kommer ge hela albumet en chans.
Amelie: Gotiskt svart: check. Melodiskt: check. Norskt: check. Varför har jag inte lyssnat på Green Carnation tidigare?? Denna låt är som att höra Enslaved i deras mer progressiva skepnad. Ändå är jag inte helsåld. Brukar gilla växling mellan growl/scream och rensång men här är det som att få ta del av två helt olika låtar som mixats. Vad är det det kallas, som var så himla populärt för några år sedan? Så, ömsom brinnande hett och ömsom totalt nedkylande, vilket gör helheten rätt ljummen.
Fredrik S: En salig blandning detta! Lagom rå och skitig black metal emellanåt, sen kommer refrängen med progressiva drag och snäll skönsång, innan breaket plötsligt blir halvflummig doom med rötter i akter som Candlemass och 80-talets Black Sabbath. Spretigt deluxe – men alla komponenter håller i sig god klass. Sammantaget landar vi i ganska god sensommarvärme på termometern här.

LÅT: Sarcophagi Of The Soul
ARTIST: Revocation
VALD AV: Robert


Fredrik S: Relativt teknisk döds men med old school-vibbar både i den gutturala growlen och produktionen. Riffandet är skönt, sången försvinner dock lite för mycket i mixen. Köttigt på ett trivsamt sätt, men inte alltför fantasifullt. Ljummet.
Fredrik A: Teknisk dödsmetal som går i en rasande fart men inte tummar på låtskrivandet. Många band i denna genre tenderar att fokusera på framförandet snarare än att komponera minnesvärda låtar. Revocation lyckas med att både hantera sina instrument till fullo och skapa riff och låtar som sitter kvar. Det är så bra att jag kommer att lyssna på albumet men inte köpa vinylen.
Amelie: In Flames?? Ja men, ibland är det typ Anders Fridén jag hör i sång och growl. Kanske är det också Jens Bogrens mix som bidrar till att det här amerikanska bandet känns så svenskt hemtamt? I varje fall faller jag, och detta är varmt mot det riktigt heta.
Martin: Någon annan som får sköna vibbar av Necrophagist av introt? Revocation kan sin historia, men står alldeles ypperligt på egna ben. Rytmiken i både trum- och gitarrspelet sitter som en keps från helvetet, och det finns gött sväng också. Löjligt bra och hetare en helvetets flammor.

LÅT: Marter
ARTIST: Der Weg Einer Freiheit
VALD AV: Amelie


Martin: En fantastisk låt från en fantastisk skiva. Der Weg Einer Freiheit gör allt rätt här – det är sagolikt stämningsfullt, och det är inte svårt att sjunka ner i ett tillstånd av stark känslomässig påverkan. Dubbelt plus för det sinnessjukt förträffliga trumspelet och den fina produktionen. Detta är svinhett!
Fredrik A : Äntligen fick jag en skiva att möta hösten med. Melankolin och mörkret är total i tyskarnas ambienta och post progressiva black metal. Likväl som jag hör Mayhem i bandets musik, påminner mig låtskrivandet om Cult Of Luna. Detta är glödhett och jag ska lyssna vidare på Der Weg Einer Freiheit.
Robert: Åh! Det är härligt att återse gamla bekantskaper, och tyskarnas tidiga år var jag en av deras följeslagare. Sen tappade vi kontakten av någon anledning, men de har inte ändrat sig nämnvärt. Episk, svepande emotionell och storslagen black metal är det som gäller, möjligen är de mer polerade och välproducerade nu än back in the days. Fin bit!
Fredrik S: Bitvis episkt stämningsfull black metal, åt det svalt melodiska hållet. Vackra körer som smyger med i bakgrunden bidrar till skönheten, och produktionen är väl lämpad för låtens karaktär. Sen finns det också stycken under numrets dryga nio minuter där det går liiite på tomgång, och blir för monotont. Men i det stora hela en stark låt, som absolut pockar på vidare lyssning.

Listor

Hot or not? – Augusti 2025

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Specter
ARTIST: BAD OMENS
VALD AV: Amelie

Martin: Alltså jag gillar ju snygga produktioner, men här är det så polerat att det blir löjligt. Generiskt och ja, trist. När band vinnlägger sig om att det ska vara så satans stämningsfullt och det inte blir det så kraschar det med besked. Jag känner inte att jag vill lägga så mycket tid på detta. Iskallt.
Fredrik A: Pojkbands-metal om hjärta och smärta. Några “shuggah, shuggah-gitarrer” dyker upp lite här och var men det griper inte tag i mig. Bitvis känner jag mig mest obekväm av att lyssna på detta.
Robert: Det är lite poppig shoegazeblack detta. Och det är ganska trevligt, speciellt i stunden – men det fastnar inte, och väcker inte min lust att utforska mer. Rumstemperatur.
Fredrik S: Vattenkammad, samtida amerikansk pop-emo-metal med minst lika stort fokus på produktionstekniska effekter och detaljer som på det faktiska låtskrivandet. Eller ja, så är det väl säkert inte – men det känns som det… Refrängen är inte så dum, där dras jag ändå med en smula, och pukorna i breaket är nu en snygg detalj. Men överlag känns detta tämligen svalt och själlöst. Så, ja… svalt.

LÅT: Moth Becomes The Flame
ARTIST: VOWER
VALD AV: Fredrik S

Amelie: Väldigt trist första minuten, sen blir det… bara ganska trist ett tag. Så slocknar alltihop igen efter ytterligare nån minut. Å så tar vi allt ett varv till – men det blev inte heller roligt. Mycket svalt.
Martin: Jag gillar introt, även om jag redan här anar varthän låten kommer barka. Den här typen av musik går det tretton på dussinet av, och det är dessvärre så att VOWER inte lämnar några bestående intryck annat än ett konstaterande att ja, det funkar väl för stunden, men inte så mycket mer.
Robert: Det är lite indie-shoegazeblack detta. Och det är ganska trevligt, speciellt i stunden – men det fastnar inte, och väcker inte min lust att utforska mer. Rumstemperatur.
Fredrik A: För mig är den låt snarlik Specter av Bad Omens. Sångaren är aningen mer arg. Nej, det kittlar inte alls och jag vill inte lyssna på mer.

LÅT: Maskirovka
ARTIST: AMBUSH
VALD AV: Fredrik A

Robert: AMBUSH är tillbaka med nytt material, och ska följa upp dunderplattan ”Infidel” från 2020 (som händelsevis tog förstaplatsen på denna skribents personliga topplista det året..!). Det kommer gå galant av de släppta singlarna att döma, och Maskirovka är trots sin titel ingen krigslist – det är the real deal. Hett!
Fredrik S: Jag kan generellt vara lite svag för retro-rock, men då mestadels när det osar 70-tal snarare än (som här, tidigt) 80-tal. Här blir det verkligen ingen kärleksaffär, då detta i mina öron är högtravande, sliskigt och pompöst på helt fel sätt, och stryker mig rejält mothårs. De är sin inspirations-era trogna, det får jag ge AMBUSH, men högre temperatur-betyg än kylskåpskallt kan jag dessvärre inte ge dem. Detta går tvärbort.
Amelie: Galopp-rock från ett glammigt 80-tal, fast nyskapat 2025 = totalt onödigt. Har fått alldeles övernog av sånt här i mitt musiklyssnande liv. Inte en musikstil som åldrats med värdighet enligt min mening. Iskallt.
Martin: Går inte att komma undan från faktumet att jag gillar detta av exakt samma anledningar som en del av redaktionen tycker att detta är iskallt, haha! Sväng och homage till 80-talet, ja det funkar finfint för mig. Att originaliteten drar åt minus, ja det blir ju en naturlig följd av att lira sådan här musik, men hantverket sitter där så till den milda grad att jag har gått omkring och nynnat på låten under en hel vecka. Hett!

LÅT: No Dreams Beyond Empty Horizons
ARTIST: AN ABSTRACT ILLUSION
VALD AV: Martin

Robert: Det är lite proggig shoegazeblack detta. Och det är ganska trevligt, speciellt i stunden – men det fastnar inte, och väcker inte min lust att utforska mer. Rumstemperatur.
Fredrik A: Intressant och underhållande progressiv dödsmetal. När jag lyssnar på låten hör jag likheter med Enslaved och Opeth. Hade jag stött på An Abstract Illusion för 10 år sedan hade jag varit salig. Men efter att ha lyssnat på band i denna genre under längre tid än så, får jag inte upp suget efter mer dessvärre.
Amelie: Mörkt och drömmigt i en alltigenom trevlig kombo. Har inget minne av att jag innan detta lyssnat på bandet, även om de uppmärksammats på sajten tidigare. Men det här är riktigt hett och absolut värt att kolla vidare på.
Fredrik S: Lång och mångfacetterad historia, där finstämd melankoli varvas med desperat ångest och tämligen brutalt mangel. De allra vänaste bitarna känns ganska slätstrukna, men så fort fernissan skavs av och mörkret får sippra ut är detta ett tämligen vasst bidrag. Partiet som brakar loss efter fyra och en halv av de sju minuterna är mäktigt! Även om detta spår förmodligen inte kommer att återfinnas bland mina absoluta favoriter mot slutet av året, skulle jag ändå säga att det är omgångens vassaste..

LÅT: On Blackened Wings
ARTIST: BLOODLETTER
VALD AV: Robert

Fredrik S: Gillar den skramliga energi som bitvis river och sliter lite i trumhinnorna här, även om kombinationen av punkskrammel, harmoniserande gitarrslingor och frenetiskt thrash-riffande bitvis får det att kännas som att låten kämpar med att hitta sin sanna identitet. För att denna anrättning verkligen skulle lyfta hade sången behövt ha lite fler olika växlar/nivåer, det blir aningen för jämntjockt som det nu är. Men låten är alls inte oäven, och som sagt, energin finns där. Ljummet plus.
Fredrik A: Till en början får jag Svartkonst-vibbar men snabbt kommer thrashen in i musiken och jag tänker mer på senare skivor från Exodus. Jag fick mer hopp om döds- och black metal när jag såg omslaget till albumet. Kompetent och välspelat men det berör mig inte på djupet.
Amelie: Ja, men här har vi fått upp lite tempo i listans urval! Inte oävet detta även om bristande variation och sångarens enahanda frasering nöter ut den första förtjusningen efter några lyssningar. Men absolut behaglig temperatur trots det.
Martin: Klart njutbart, bra med bett i riffandet och härligt märlande på ride-cymbalen. Trumspelet sitter som en keps och samspelar fint med riffen så pass bra att jag kan köpa den något stela men habila sången. Bra sväng i mellanpartiet och ett sympatiskt solo gör att låten med lätthet kvalar in i den varmare skalan.