Etikettarkiv: Samael

Listor

Hot or not? – November 2025

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Black Matter Manifesto
ARTIST: SAMAEL
VALD AV: Amelie

Martin: Fruktansvärt mäktigt detta! Tungt och extremt värdigt, jag gillar fraseringen i sången extremt mycket, den samspelar fint med det majestätiska sväng som frambringas här. Tokhett!
Fredrik A: Efter att ha sett bandnamnet Samael otaliga gånger i Close-Up Magazine har jag nu för första gången lyssnat på dem. Vet inte om jag kan säga att jag saknat dem i min skivsamling, men deras symfoniska black metal håller hög klass. Så pass att jag gärna lyssnar på ett helt album. Varmt!
Robert: Härligt mörker, och nog nästan första gången jag faktiskt lyssnar på SAMAEL fast de varit igång ungefär hur länge som helst. De har flutit förbi obemärkt tidigare, men detta är inte oävet eller ointressant. Ljummet, med uppåtstigande temperatur – och visst passar musiken som hand i handske till månaden!
Fredrik S: Skön intensitet i sånginsatsen, och fin svärta. Aningen mer upptempo än den bild jag har av Samael, men det klär dem tämligen väl. Inga Behemoth i form-nivåer här, men fullt kapabel blackened death med tillräckligt av nyanser för att hålla intresset vid liv hyggligt väl. Förmodligen det spår jag (utöver det egna valet, då, Gaerea är ju knark) mest sannolikt kommer att återkomma till av omgångens urval.

LÅT: Hellbound
ARTIST: GAEREA
VALD AV: Fredrik S

Amelie: Lovande intro och härligt driv i därpå följande fas. Sen såsar det till sig en aning tycker jag. Låter mycket fornstora Behemoth i vissa passager, och det blir ju aldrig fel. Definitivt varmt men som helhet inte så hett som man kunde önska.
Martin: Härligt att höra att Gaerea är tillbaka i fin form till största delen i alla fall. Den desperata känslostorm som bandet stod för innan de landade, välförtjänt, på ett större bolag är det som jag gillar mest med bandet. Här får vi en rejäl skopa med ångestsvärtad melankoli och det är inte svårt att gilla detta. Varmt, dragning mot hett!
Robert: Omgångens mest väntade: GAEREA levererar! Ångesten och desperationen finns där, liksom det svänget. Hett som sig bör!
Fredrik A: Jag försökte mig på GAEREA vid förra albumet “Coma”. Precis som då är denna låt välspelad och innehåller intressanta partier. Men det maskinella trumljuddet och moderna produktionen gör att låten inte går in i mig. Fingervarmt.

LÅT: Tonight We Must Be Warriors
ARTIST: AVATAR
VALD AV: Fredrik A

Robert: Cirkusen är i stan, och mitt personliga förhållande till AVATAR och deras musik är lite som att betrakta kidsen som rör sig i Stockholms kollektivtrafik – fastklistrade vid sina telefoner mer eller mindre ramlar de utför trappor för att inte missa ett klipp på Tik-Tok och det är oerhört tydligt att vi bor på samma plats men i helt olika världar. Som med AVATAR. Det är hårdrock, men helt olika min hårdrock. Visst märker jag att förmåga och produktion är på översta hyllplanet, men det är precis som att betrakta bandet live: en parallell dimension jag inte hör hemma i. Fascinerande och totalt ointressant på samma gång…
Fredrik S: ”Hunter Gatherer” toppade min årsbästalista 2020, så jag är väldigt varmt inställd till vad Avatar kan åstadkomma. Här snuddar de bitvis vid sin riktiga (?) nivå, men överlag är denna allsångs-psalm med distade gitarrer och march-trummor aningen för slätstruken. Jag skulle önska att jag kunde ange en högre temperatur än ”ljummet”, men det är fult att ljuga…
Amelie: Jag gillar Avatar men jag gillar definitivt inte allt de gör. Plattor som ”Black Waltz” och ”Hunter Gatherer” har för alltid placerat sig i min inre spellista medan annat, som förra albumet ”Dance Devil Dance”, har gått mig fullständigt spårlöst förbi. Låten Tonight We Must Be Warriors balanserar än så långe någonstans på gränslinan. Ska dock ta mig en god stund med hela nya albumet och se spåret i helheten. Nu vacklar jag mellan ljummet och varmt.
Martin: Här finns så mycket potential, som förblir oförlöst. Låten lyfter aldrig för mig, den känns som schlagerifierad rock och det blir mest lamt tramsigt. Iskallt för mig.

LÅT: Brave New World
ARTIST: ROTTEN SOUND
VALD AV: Martin

Robert: Finlands ROTTEN SOUND ställer skåp. Med klassiska grindcore-medel visar man hur det går till att på blott 1 minut och 20 sekunder bjuda på en sonisk resa som innefattar allt från svepande stämning till förväntat röj. Det smiskas trumskinn på ett uppfriskande sätt, och man kan nästan se en mick-drop framför sig i slutet. ”så gör man, frågor på det?”, liksom. Bastuhett!
Fredrik A: För många år sedan toklyssnade jag på grindcore. Rotten Sound tillhörde en av favoriterna och jag dyrkade plattorna “Exit”, “Cycles” och “Cursed”. Med sitt crustiga intro och smattrande blastbeat påminner inte bara Brave New World om svunna tider, utan väcker viljan att kasta mig in i en moshpit och ösa som om det inte fanns en morgondag. Glödhett så det sprutar!
Amelie: Denna sorts musik uppskattar jag när den kommer över mig. Söker dock aldrig upp den själv, så tack Martin. Precis lagom kort stycke så man står ut. Hett som helvetet – på gott och ont.
Fredrik S: Om man nu skall göra en låt som är exakt 01:20 lång, verkar det lite onödigt att lägga 35 av dessa dyrbara sekunder på ett tämligen menlöst… intro? Resterade 45 sekunder är skinnflådda nerver, vapnen på full auto och primalskrik, och följaktligen synnerligen trivsamma. Så… 44% kallt och 56% hett?

LÅT: One Last Cry
ARTIST: SARAYASIGN
VALD AV: Robert

Fredrik S: Här har någon kört ett par nypor av 80-talets Deep Purple och dito Black Sabbath i en mixer ihop med en rejäl skvätt AOR och ett par kryddmått vindmaskin. Det är elegant, välproducerat, med stiliga gitarrsolon och en inte helt oäven refräng. Det är tillika tämligen själlöst, åtminstone i undertecknats öron, och hade passat bättre i ett Tillbaka Till Framtiden-soundtrack än i mina lurar. November-kallt.
Fredrik A: Hårdrock för skaran som gillar Journey, Toto och slisk. Jag gråter en sista gång och spelar aldrig detta igen.
Amelie: Tråkigt. Man har hört denna typ av hårdrock i årtionden och det bli inte roligare med åren. Sarayasign och jag har nog inte mer att säga varandra. Svalt mot det riktigt frostiga.
Martin: Du glade vilket tungt sväng! Det är inte alls svårt för mig att gilla denna finfina låt och jag blir omedelbart sugen på att lyssna på mer musik från bandet. Ja, det är polerat, men jag tycker att här finns ett fint hantverk och väl utvecklad känsla för att inte slira av banan ner i sliskighets-diket. Hett!

Listor

Årsbästalista 2017 – Amelie

Lämna en kommentar

Medan andra skribenter gallrar bland hundratals genomlyssnade skivor har Amelie detta år haft svårt att hitta inspiration att plöja en massa plattor som kanske inte har lockat vid första öronkastet. Vilket inte hindrar att kampen om de tio bästa placeringarna varit het och intensiv! Här bjuder skribenten på sitt personliga facit för året. Varsågod!

Topp 10 skivor

10. DAGOBA – Black Nova
Ett av få för mig nya band som jag lyssnat till och tyckt om i år. DAGOBA är svängig industrimetall med dödsgrowl och mycket grove. Vartefter månaderna gått har jag gillat alltmer att låta mig gungas av fransmännens sjunde platta ”Black Nova”. Lätt att ta till sig och fina melodier. Omslagsbilden är skapad av Spiros Antoniou, basist tillika vokalist i SEPTIC FLESH. Skräckelsnyggt.

9. THÅSTRÖM – Centralmassivet
Trodde seriöst att jag fått nog av nytt från Thåström för flera år sedan. Släppen efter 2009 års ”Kärlek är för dom” har inte nämnvärt intresserat mig. Men tydligen fanns det mer att ta och ge av ändå. ”Centralmassivet” har ibland både det bett och den nerv som faktiskt anstår den institution som Joakim Thåström är i svenskt musikliv. Imponerande efter 40 år i branschen.

8. GRIFT – Arvet
Nu blir det deppigt värre i listan. Med låttitlar som Den stora tystnaden, Glömskans järtecken och Utdöingsbyggd kan en gissa vad en har att vänta sig. Detta är svartmetall som mest målar i grått i ett själsligt landskap där solen aldrig tillåts skina igenom. Sorgset och vackert. Erik Gärdefors heter upphovsmannen i enmannabandet GRIFT som med ”Arvet” släppt sitt andra album.

7. ARCH ENEMY  – Will To Power
Snyggt, gediget och fyllt med svensk melodisk döds i sin prydno beskrev jag albumet som i recensionen. Och så är det, på gränsen till förutsägbart men ändock så njutbart att det renderar bandet en sjundeplats på årsbästalistan. ARCH ENEMY gör så som de vill och brukar på plattan ”Will To Power”. Och det är mycket gott så.

6. ENSLAVED – E
”Dem man älskar tuktar man” eller snarare ”den musik en älskar får utstå hårdast granskning”. Jag älskar definitivt ENSLAVEDs musik, så värst mycket bättre extreme metal görs inte nånstans. Så trots en ganska njugg recension, jag erkänner, återfinner vi ändå ”E” på en hedersam årslisteplacering.  Mäktigt tematiskt album som kräver sin lyssnare, oerhört proffsigt på alla plan.

5. PARADISE LOST – Medusa
Inte lika berusande och självklar som 2015 års ”The Plague Within”, vilken det året knep förstaplatsen på min lista i hård konkurens, men ändå en superskön doomdödsplatta från de brittiska mästarna. Vi gillar PARADISE LOST så vi gillar ”Medusa”. Även om inte så mycket sticker ut, de riktiga topparna saknas här, är helheten så gjuten att den tar plattan till övre halvan av bästalistan.

4. SEPTIC FLESCH – Codex Omega
Årets storslaget pampiga. Grekiska SEPTIC FLESH inleder förstaspåret med citat ur Dantes Inferno och fortsätter i det andra med sin egen version av ”tredje testamentet”. Och de litterära/mytologiska referenserna fortsätter. Lyriken matchar musiken i storvulenhet.  Omslaget är, som brukligt när frontman Spiros Antoniou står för skapelsen, skitäckligt och skitsnyggt. Finns i två varianter men omdömet är detsamma vilket du än väljer. (Jfr gärna även DAGOBA-omslaget ovan).

3. MYRHOLT – Med Samme Naal, Under Samme Maane
Myrholt är tillbaka! Ja, det har sipprat in några återutgivningar och singelsläpp senaste åren men nu i 2017 års elfte timme kommer den samlade fullängdaren ”Med Samme Naal, Under Samme Maane”. Musik och sound känns igen från tidigare släpp av Ole Alexander Myrholt,  framför allt under bandnamnet TREMOR. Traditionell black metal utan konstigheter. Tack för den!

2. SATYRICON -Deep Calleth Upon Deep
”Detta är extreme metal när den är som allra bäst, den bistert hårda ytan kombinerad med en djupt berörande innerlighet” skrev jag i min recension av ”Deep Calleth Upon Deep” på WeRock i oktober. Då tyckte jag att den kanske inte nådde riktigt ända fram, bl.a. i jämförelse med det självbetitlade släppet fyra år tidigare. Under månaderna som följt har den visat sig hålla väldigt, väldigt bra.

1. SAMAEL – Hegemony
Schweiziska SAMAEL tar hem epitetet som årets bästa. ”Hegemony” är en återkomst efter sex år som visar ett både moget och fortfarande högst kreativt band på sitt trettionde verksamhetsår. För mig är alltid lyriken viktig och det bidrar till helheten i denna skapelse. Flera av spåren är oerhört svåra att släppa såsom Angel of Wrath, Black Supremacy, Red Planet samt inte minst den självbetitlade Samael. 

Övriga utmärkelser & betraktelser

Årets metalpodd
Favoritpodden alla kategorier, Metalpodden –  en podcast om hård musik. Av mjuka killar., har i år gått från klarhet till klarhet. Efter debutåret 2016 med en underhållande och ibland något förvirrande form har ”hårdrockspapporna” i år snäppat upp sig i både form och innehåll. (Med det inte sagt att det inte fortfarande varit över gränsen mycket bajssnack emellanåt, hehe…) Varannan torsdag är den bästa dagen i veckan. Fortsätt som ni gör, Tomasz och Erik!

Årets Nergal
Ingen BEHEMOTH-platta i år så en fick kolla in det nya projektet ME AND THAT MAN. Bluesig rock som svänger som tusan. Bra i sitt ställ men inget jag i första hand kommer att återvända till när jag vill lyssna till Nergals bedrifter. Till 2018 tycks det vara en ny BEHEMOTH-platta på gång? Det har iaf noterats att ”magic is happening” i studion…

Årets konsert – som jag missade
Det blev ingen enda konsert för mig i år av olika orsaker… Och den tillställning jag mest önskar jag hade varit på är Close Up-båten i höstas som bland annat bjöd på ENSLAVED och favoriterna i ROTTING CHRIST. Två band jag ännu inte sett live fast jag lyssnat en sån oherrans massa timmar till deras musik. Surt.

Årets ”jamen, den där lät väl jäkligt bra – varför har jag inte lyssnat mer på den?”
I musikutgivningens framrusande flodström fann jag mig i år (igen!) med knapp nöd hinna lyssna till de skivor som stod allra högst upp på önskelistan. Bland dem som fått kanske oförtjänt lite uppmärksamhet återfinns SEPULTURA, OVERKILL, LOCK UP, WOLVES IN THE THRONE ROOM med många, många fler. En ursäktande tanke sänds till alla dessa.

Årets låt
Länge, länge var denna utmärkelse vikt åt SATYRICONs fantastiska To Your Brethren In The Dark. Så kom i december ett singelsläpp inför ORPHANED LANDs i januari väntade konceptalbum betitlat ”Unsung Prophets & Dead Messiahs”. Like Orpheus är till lika delar vacker orientalisk metal och (för många?) provocerande politisk/religiös kommentar. För mig blev den ett stimulerande avstamp inför nästa år; Hej musikåret 2018, jag välkomnar dig!

Skivor

Samael – Hegemony

Lämna en kommentar

ARTIST: Samael
TITEL: Hegemony
RELEASE: 2017
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

”Vi är inte politiska, men…” Jag tycker mig höra det allt oftare av både det ena och det andra av banden som släpper nytt. Och fortsättningen brukar vara ungefär att det knappast går att undvika att ta ställning till dagens samhälleliga, mellanmänskliga eller ekologiska utmaningar.

Vokalisten Vorph från SAMAEL uttrycker sig på liknande sätt i intervjuer inför släppet av bandets elfte fullängdsskiva. Tolkningen av musik och lyrik är öppen framhåller han men speglar bandets syn på människors samhörighet och det som förenar oss. ”More than anything we’ve done so far, that album has direct connections with the world we’re living in” (Decibel Magazine).

Sen må vi tolka låttexterna till Red Planet, Black Supremacy, Samael m.fl. som vi kan. Black Supremacy är intressant, den sägs i samma intervju vara ”an hommage to our favorite color”. Samtidigt kan inte brödraduon Vorph och Xy varit omedvetna om användandet av begreppet ”svart överhöghet” i andra, mer politiska sammanhang.  Makalös låt är det i alla fall och med en refräng som gärna klistrar sig på hjärnan.

Black ink, black paint, black skin
Black moon, black sky, black hole,
Black candle, black magic, black power

Through all the shades of grey
Black is the new white
It is the time, it is the day of
Black supremacy

Albumet innehåller flera fantastiska spår som singlarna Angel of Wrath, Red Planet och ovan omtalade Black Supremacy samt inte minst den självbetitlade Samael, kanske det allra vassaste spåret. Kan möjligen tycka att det fullmatade albumet innehåller aningen väl mycket av samma typ iofs högkvalitativa melodier. Tretton spår kunde ha bantats något, jag märker att efter första halvan som kröns med Black Supremacy börjar min koncentration svaja och jag tar gärna om spår 2-6 i stället för att lyssna på andra halvan av albumet. BEATLES-covern Helter Skelter har trevligt gung och är det spår som mest sticker ut – på både gott och ont.

SAMAEL har på sitt trettionde år och efter sex års uppehåll släppt en skiva full med just SAMAEL, såsom vi känner bandets musik och med en uppdaterad twist. En matig platta som väl fyller behovet av ny industrial black metal i åtminstone undertecknades hjärta.