ARTIST: Obscura
TITEL: A Valediction
RELEASE: 19/11 2021
BOLAG: Nuclear Blast
BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch
Slutet av året brukar innebära att jag kollar in skivor som vi inte har fått några promos till – oftast från Nuclear Blast – men som jag ändå tycker är värda att skänka lite tid åt.
OBSCURA – den tekniska dödsmetallens svar på MOTÖRHEAD – tillhör den skara band som jag gärna återvänder till.
Om jag skulle räkna upp vad som är sedan gammalt med det här bandet?
- Fortfarande är det Steffen Kummerer som driver skutan framåt. Han är den ende originalmedlemmen kvar.
- Resten av banduppsättningen har roterat sedan förra given.
- Nya medlemmar – två stycken har såklart varit med innan. Christian Münzner på gitarr och basisten Jeroen Paul Tesserling är åter i bandet efter en frånvaro på 6 respektive 9 år.
- Ny trummis, såklart, i David Diepold.
- Bandet lirar fortfarande teknisk dödsmetall.
Inget av detta förtar upplevelsen att OBSCURA sannerligen vet vad de sysslar med. Om något så känns gitarrspelet ännu mer glödande än tidigare. Jag älskar Münzners spel som både bjuder på teknisk fingerfärdighet och så mycket känsla att jag ibland baxnar.
Som bäst är det i When Stars Collide som nog är min absoluta favoritlåt på skivan. Riffen och solospelet är så fruktansvärt bra. Diepold svarar för en smattertornado bakom kaggarna som tar andan ur mig. Lägg till att Björn Strid gästar på sång och ni får en låt som inte går av för hackor.
Överlag känns det som om bandet har haft extremt roligt under både skapandeprocessen och inspelningen, för musiken känns ystert lekfull mest hela tiden. Här finns tydliga nickningar till vad bandet brukade göra tidigare, men också med en tydlig vilja och förmåga att bryta med tidigare mallar. Hela tiden känns musiken fräsch och driven, trots att den också känns så hemtam.
Här finns också en tydlig koppling till hur göteborgsscenen låter, mycket tror jag, för att det är Nicklas Nordström som står för produktionen på “A Valediction”. Skivan känns både som oerhört headbangningsvänlig och teknisk. Det är inte det mest tekniska jag hört bandet göra, men det är ändå gott om teknikalitet för att inte skrämma bort gamla fans, även i fall de nog hoppas på mer inkrökthet än här.
En klart njutbar skiva från ett band som fortfarande levererar på hög nivå.