Etikettarkiv: Willowtip Records

An Abstract Illusion – Woe

ARTIST: An Abstract Illusion
TITEL: Woe
RELEASE: 9/9 2022
BOLAG: Willowtip

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag och AN ABSTRACT ILLUSION har ett förhållande som präglas senkommenhet från min sida.  Jag upptäcker bandet första gången 2017, ett år efter det att bandet släpper sin första fullängdare “Illuminate The Path” (2016) går helt bananas över den i en fredagslista 2017 för att sedan glömma bort bandet. Tills dess att jag upptäcker “Woe” på Bandcamp, tycker att bandnamnet klingar lite vagt bekant, men sedan syltar ner mig fullständigt i själva skivan att jag inte undersöker detta förrän jag gör en ny fredagslista i förra veckan. 

Och då har poletten trillat ner och jag har dragit mig till minnes att jag verkligen gillade bandet. Vid det här laget så har “Woe” snurrat fruktansvärt mycket i lurarna – en dag klockade jag in fyra lyssningar på rad – det gick inte att sluta lyssna. Tydligen är jag inte ensam om detta absorberande sätt att lyssna på skivan – Eric i Metalpodden verkar har upplevt liknande.

För det är svårt att sluta lyssna på “Woe”. Den är sagolikt vacker på så många olika sätt, och med så många nyanser. Den drar åt en massa olika håll – traditionell döds, jazz, djent och spoken word. Och den gör det på ett sätt som i det närmaste förtrollar mig. Den målar upp bilder av ödsliga fjällvidder, väcker känslor av förgänglighet och beständighet och får mig att tänka på så pass olika band som BETWEEN THE BURIED AND ME, CYNIC och VAN HALEN.

Att AN ABSTRACT ILLUSION gillar och tar sin progressiva vurm på allvar tar det inte lång tid att fatta. Tear Down This Holy Mountain bjuder på klarinettspel (för övrigt otroligt passande och vemodigt som satan), orgel och i det närmaste orkestrala passager utan att använda klassiska instrument. Det tar fullständigt andan ur mig.

Skivor som får så här höga betyg brukar oftast utmärkas av att de har en tydlig röd tråd. Så är det även här. “Woe” känns som ett enda långt stycke som har delats upp i enskilda låtar. Den flödar fram med dalar och vågtoppar på ett rent enastående sätt. Ska jag välja en enda låt som sticker ut lite extra så är det In The Heavens Above, You Will Become A Monster, en låt som klockar in på strax över 14 minuter. Inte en enda grej i låten känns överflödig.

AN ABSTRACT ILLUSION har med “Woe” lyckats skapa en skiva av sådan dignitet att jag baxnar. Det här kan absolut vara en av årets bästa skivor.

Countless Skies – Glow

ARTIST: Countless Skies
TITEL: Glow
RELEASE: 4/11 2020
BOLAG: Willowtip

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

När jag drar igång “Glow” och framför allt öppningslåten Tempest så tänker jag på vilket mäktigt inflytande som Finland har haft inom metalscenen. För trots att COUNTLESS SKIES kommer från England så har de gjort en låt som låter som en perfekt finländsk melodeathlåt. Här finns det episka anslaget, melodierna som bölar fram, och faktiskt får mig att uppleva något som kan liknas med sann lycka när basisten Phil Romeo släpper på den mäktigaste rensången jag hört denna sidan ICS Vortex när den norske jätten klämde i som bäst.

Ja, ni fattar att COUNTLESS SKIES sätter ribban ganska högt för sig själva med en sådan inledning. Dessbättre lyckas de leverera även efter öppnaren.

“Glow” är en,  om jag ser till hur bandet lät och förde sig i höjd med debuten “New Dawn” som kom 2016, satans kvalitetshöjning. Jag har lyssnat försvarliga mängder på bägge skivorna, och kan inte säga annat än att bandet växlat upp på samtliga områden. Musicerandet ligger på en högre höjd, sången är bättre, låtarna visar upp en fantastisk variationsrikedom, och produktionen dräper.

Inte minst avslutande tredelade titellåten där man tar i från tårna. Att bandet lite väl tydligt visar sin enorma kärlek till OPETH kan man ha åsikter om. För egen del tycker jag det bara är charmigt, och jag köper det inte minst för att bandet inte stannar vid detta utan broderar ut låten till ett monster till låt, fylld av självförtroende.

Bandet är tydligt med att även ifall Ross King på gitarr och sång, Phil Romeo på bas och sång, James Pratt på gitarr och Nathan Robshaw på trummor sannerligen kan lira på sina instrument, så handlar “Glow” om en samling låtar som skiner och tillåts glänsa. Med tanke på vilket enormt steg som bandet tagit på fyra år sedan debuten så ska det bli väldigt intressant att se var bandet är på nästa skiva. Jag längtar redan efter den.

Defeated Sanity – The Sanguinery Impetus

ARTIST: Defeated Sanity
TITEL: The Sanguinery Impetus
RELEASE: 24/7 2020
BOLAG: Willowtip

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

DEFEATED SANITY innehar en särställning inom den brutala tekniska dödsmetallen. Jag kan inte minnas någon skiva med bandet som jag inte tycker är intressantare än det mesta som släpps inom subgenren. Bandets musik är både så organisk och tekniskt avancerad att de flesta nog skulle se det som ett prov i att härda ut att lyssna på ens en enda låt av bandet. Vad är det då som gör att när bandet kommer med ny skiva som får mig att lyssna på repeat och tycka att bandets musik känns så självklar och i det närmaste vilsam för mina öron?

Det är i alla fall inte teknikaliteten som särskiljer bandets musik från andra band inom skrået – att kunna lira patronbältena av de flesta är en förutsättning inom genren. Är det den gastkramande sången där texthäftet är ett måste om du vill kunna hänga med i lyriken? Eller det slirande trumspelet från grundaren Lille Gruber? Detta är i alla fall faktorer som gör att jag vet att slutresultatet högst sannolikt gör att jag kommer gilla bandets musik.

Nä, jag skulle snarare säga att det är den djupa innerligheten och den rent känslomässiga reaktionen jag får varje gång jag lyssnar på bandet. Det känns så fruktansvärt äkta i brist på andra ord. DEFEATED SANITY gör helt enkelt vad som faller bandet in. Ta inledningen till exempel. Jag tror att de flesta som sätter igång en skiva med ett tekniskt dödsmetallband förväntar sig en furiös attack från sekund ett. Vad gör DF? Inleder med ett virveltrumslag och ett accelerando. De är de här små detaljerna som gör att jag gillar DF än mer.

“The Sanguinery Impetus” är en mer traditionell brutal dödsmetallplatta än föregångaren “Disposal Of The Dead // Dharmata” där den andra hälften av skivan sannerligen såg bandet ta ut svängarna, och mer välkomponerad än “Passages Into Deformity”. Dagens DF känns mer traditionsbundna, men verkligen inte stagnerade när det kommer till att vara ambitiösa. Nye sångaren Josh Welshman får nog gå i vokal terapi efter den rent straffande sånginsatsen han står för här. DF har haft en formidabel förmåga att rekrytera sångare av högsta klass som tillåts stiga fram och ta plats på precis samma sätt som de alltid har premierat att basen inte bara ska utgöra en förväntad komponent utan briljera. Och har man en basist som Jacob Schmidt så förstår jag varför man vill göra det.

“The Sanguinery Impetus” är en sådan briljant skiva att jag inte kommer bli förvånad alls om den dyker upp på många årsbästalistor. Den är så pass bra att jag tror och hoppas att fler än bara vi genredyrkare kommer att våga kolla in den.