ARTIST: Defeated Sanity
TITEL: The Sanguinery Impetus
RELEASE: 24/7 2020
BOLAG: Willowtip
BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch
DEFEATED SANITY innehar en särställning inom den brutala tekniska dödsmetallen. Jag kan inte minnas någon skiva med bandet som jag inte tycker är intressantare än det mesta som släpps inom subgenren. Bandets musik är både så organisk och tekniskt avancerad att de flesta nog skulle se det som ett prov i att härda ut att lyssna på ens en enda låt av bandet. Vad är det då som gör att när bandet kommer med ny skiva som får mig att lyssna på repeat och tycka att bandets musik känns så självklar och i det närmaste vilsam för mina öron?
Det är i alla fall inte teknikaliteten som särskiljer bandets musik från andra band inom skrået – att kunna lira patronbältena av de flesta är en förutsättning inom genren. Är det den gastkramande sången där texthäftet är ett måste om du vill kunna hänga med i lyriken? Eller det slirande trumspelet från grundaren Lille Gruber? Detta är i alla fall faktorer som gör att jag vet att slutresultatet högst sannolikt gör att jag kommer gilla bandets musik.
Nä, jag skulle snarare säga att det är den djupa innerligheten och den rent känslomässiga reaktionen jag får varje gång jag lyssnar på bandet. Det känns så fruktansvärt äkta i brist på andra ord. DEFEATED SANITY gör helt enkelt vad som faller bandet in. Ta inledningen till exempel. Jag tror att de flesta som sätter igång en skiva med ett tekniskt dödsmetallband förväntar sig en furiös attack från sekund ett. Vad gör DF? Inleder med ett virveltrumslag och ett accelerando. De är de här små detaljerna som gör att jag gillar DF än mer.
“The Sanguinery Impetus” är en mer traditionell brutal dödsmetallplatta än föregångaren “Disposal Of The Dead // Dharmata” där den andra hälften av skivan sannerligen såg bandet ta ut svängarna, och mer välkomponerad än “Passages Into Deformity”. Dagens DF känns mer traditionsbundna, men verkligen inte stagnerade när det kommer till att vara ambitiösa. Nye sångaren Josh Welshman får nog gå i vokal terapi efter den rent straffande sånginsatsen han står för här. DF har haft en formidabel förmåga att rekrytera sångare av högsta klass som tillåts stiga fram och ta plats på precis samma sätt som de alltid har premierat att basen inte bara ska utgöra en förväntad komponent utan briljera. Och har man en basist som Jacob Schmidt så förstår jag varför man vill göra det.
“The Sanguinery Impetus” är en sådan briljant skiva att jag inte kommer bli förvånad alls om den dyker upp på många årsbästalistor. Den är så pass bra att jag tror och hoppas att fler än bara vi genredyrkare kommer att våga kolla in den.