Etikettarkiv: technical brutal death metal

Defeated Sanity – Chronicles Of Lunacy

ARTIST: Defeated Sanity
TITEL: Chronicles Of Lunacy
RELEASE: 22/11 2024
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Läsare som följt mina skriverier kanske hajar till över faktumet att jag ger en skiva av DEFEATED SANITY enbart en betygssexa. Framför allt då förra plattan, ”The Sanguinery Impetus” fick en betygsnia och hamnade på min årsbästalista 2020 samt att jag har hyllat bandet storligen genom åren.

Men hur gärna jag än vill gilla ”Chronicles Of Lunacy” så har jag så ytterst svårt att hitta annat än staplande av det gamla vanliga, blästrande trumspel från en av branschens bästa Lille Gruber, demolerande gitarr- och basspel från Vaughn Stoffey och Jacob Schmidt och en straffande sånginsats av Josh Welshman. Nöjer man sig med detta, ja då kommer man gilla ”Chronicles Of Lunacy” alldeles utmärkt.

För oss som har vant oss vid att DEFEATED SANITY hela tiden flyttar gränser och skriver riktigt bra låtar som – trots att det är tekniskt brutal death metal vi pratar om – fastnar i skallen, och där skivorna bildar en helhet som är starkare än de enskilda delarna, ja, då blir man aningens besviken.

Här finns ljuspunkter – en låt som Accelerating The Rot med sitt fläskiga gung och vansinniga strängspel är ju hart när omöjlig att värja sig emot. Likaså A Patriarchy Perverse som följer liknande linjer är sagolik i sin mäktighet.

Ändå kan jag inte slå mig fri från känslan av att DEFEATED SANITY har passerat sin kreativa peak och gjort en skiva som många andra band skulle klassa som episk, men som i detta sammanhang fallerar att uppfylla de högt ställda förväntningarna.

Wormed – Omegon

ARTIST: Wormed
TITEL: Omegon
RELEASE: 5/7 2024
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det har gått hela åtta år sedan spanska WORMED gav oss ”Krighsu”, en skiva som jag, kanske helt förväntat, höjde till skyarna.

När jag skriver gav oss så får man kanske intrycket att det var en present, vilket ju är en sanning med modifikation. Gillar man den typ av tekniskt brutal death metal som bandet har lirat sedan starten, så är ändå bandets skivor rejäla utmaningar. Jag vågar knappt tänka på vad någon som inte uppskattar dylik musik känner när bandet bjuder upp till yster ringdans.

Det hinner passera mycket vatten under broarna på åtta år. Så även i WORMEDs värld. Såklart har bandet en ny trummis – jag misstänker att det, dessvärre,  har med att den makalöse batterist som spelade på ”Krigshu” inte är i livet längre. Guillamo Calero var en fantastisk trummis vars spel höjde den skivan till stratosfären. Stora skor att fylla för Gabriel Valcázar, ja, men han gör det med bravur.

Vad som inte har ändrats så mycket är bandets musik. Vissa nyanser har smugit sig in, till det bättre, men annars är ”Omegon” en minst lika vindlande och brutalt förvirrande skiva som föregångaren. Detta är en skiva som det knappt går att logiskt lyssna på, den nästan tvingar lyssnaren att bara sjunka in i och känna mer än tänka på traditionella musikaliska faktorer som vilken taktart bandet spelar i, ackordsanalys eller ens låtuppbyggnad. Förresten, skriv upp att inte ens försöka hänga med i den vokala insatsen av Phlegeton – det är lika omöjligt med texthäftet framför sig som vanligt.

Med tanke på hur påfrestande det är att lyssna på ”Omegon” är det ens lönt? Ja, det skulle jag med emfas hävda. Sådana här skivor behövs för att påminna oss om att det är oerhört viktigt att ibland bara släppa taget och bara försänkas i känslor utan rationalitet. WORMED är världsmästare på att förse oss med soundtrack till dylika övningar.

Defeated Sanity – The Sanguinery Impetus

ARTIST: Defeated Sanity
TITEL: The Sanguinery Impetus
RELEASE: 24/7 2020
BOLAG: Willowtip

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

DEFEATED SANITY innehar en särställning inom den brutala tekniska dödsmetallen. Jag kan inte minnas någon skiva med bandet som jag inte tycker är intressantare än det mesta som släpps inom subgenren. Bandets musik är både så organisk och tekniskt avancerad att de flesta nog skulle se det som ett prov i att härda ut att lyssna på ens en enda låt av bandet. Vad är det då som gör att när bandet kommer med ny skiva som får mig att lyssna på repeat och tycka att bandets musik känns så självklar och i det närmaste vilsam för mina öron?

Det är i alla fall inte teknikaliteten som särskiljer bandets musik från andra band inom skrået – att kunna lira patronbältena av de flesta är en förutsättning inom genren. Är det den gastkramande sången där texthäftet är ett måste om du vill kunna hänga med i lyriken? Eller det slirande trumspelet från grundaren Lille Gruber? Detta är i alla fall faktorer som gör att jag vet att slutresultatet högst sannolikt gör att jag kommer gilla bandets musik.

Nä, jag skulle snarare säga att det är den djupa innerligheten och den rent känslomässiga reaktionen jag får varje gång jag lyssnar på bandet. Det känns så fruktansvärt äkta i brist på andra ord. DEFEATED SANITY gör helt enkelt vad som faller bandet in. Ta inledningen till exempel. Jag tror att de flesta som sätter igång en skiva med ett tekniskt dödsmetallband förväntar sig en furiös attack från sekund ett. Vad gör DF? Inleder med ett virveltrumslag och ett accelerando. De är de här små detaljerna som gör att jag gillar DF än mer.

”The Sanguinery Impetus” är en mer traditionell brutal dödsmetallplatta än föregångaren ”Disposal Of The Dead // Dharmata” där den andra hälften av skivan sannerligen såg bandet ta ut svängarna, och mer välkomponerad än ”Passages Into Deformity”. Dagens DF känns mer traditionsbundna, men verkligen inte stagnerade när det kommer till att vara ambitiösa. Nye sångaren Josh Welshman får nog gå i vokal terapi efter den rent straffande sånginsatsen han står för här. DF har haft en formidabel förmåga att rekrytera sångare av högsta klass som tillåts stiga fram och ta plats på precis samma sätt som de alltid har premierat att basen inte bara ska utgöra en förväntad komponent utan briljera. Och har man en basist som Jacob Schmidt så förstår jag varför man vill göra det.

”The Sanguinery Impetus” är en sådan briljant skiva att jag inte kommer bli förvånad alls om den dyker upp på många årsbästalistor. Den är så pass bra att jag tror och hoppas att fler än bara vi genredyrkare kommer att våga kolla in den.