Etikettarkiv: Orecus

Listor

Halfway to Hell 2024

Lämna en kommentar

Halva musikåret 2024 har passerat, och som vanligt har det funnits mycket nytt att ta del av på metalfronten. Här plockar vi WeRock-skribenter ut våra individuella favoritkarameller så här långt. Hoppas det skall smaka!

Alla pralinerna i gottepåsen hittar ni i spellistan här under. Varför respektive bit har valts ut kan ni läsa om ni scrollar ned!

Amelie

VÆGTLØS – Først da vi bar din kiste, gik det op for mig, hvor meget tungt du skulle igennem, før du blev så let
Med sitt debutalbum fick VÆGTLØS mig att just nu förbehållslöst älska allt som är danskt, till och med språket. Kanske just språket, som tidigare aldrig varit mitt förstaval i den nordiska språkgemenskapen. Här är allt allvarsamt tungt och bittert vackert till bristningsgränsen. Lyssna, lid och lättna.

ROTTING CHRIST – La Lettera Del Diavolo
Ren glädje över att bandet firar sin 30-åriga tillvaro med att släppa en skiva som återför mig till min kärlek till bandet efter senaste något svagare album. La Lettera Del Diavolo är en karaktäristisk ROTTING CHRIST-låt med de ingredienser som fortfarande gör bandet högintressant med sin världsmusikinspirerade black metal.

LASTKAJ 14 – För Dig
Svensk punk lever i högsta välmåga. Glädje, ångest och motstånd samsas i LASTKAJ 14. Låten För dig är att gott exempel på bandets nutida musik, musik som stärker och lyfter. Och jag älskar Bultens sång, här som alltid!

SOLBRUD – Hvile
Glädjen i att upptäcka ett fantastiskt band en bra bit in i dess karriär – och sorgen när de samma år lägger ner… Nåja, SOLBRUDs musik har vi kvar och Hvile är ett gott exempel på danskarnas vackra, spröda, melodiska svartmetall.

DARKENED – Just Close Your Eyes
Svensk-kanadensiska DARKENED bjuder oss i Just Close Your Eyes skön death metal just såsom death metal ska vara. Inga konstigheter här. Gord Olsons growl ligger inom den perfekta skalan. Du känner dig hemma i traditionen och önskar bara mer.

HAMFERÐ –  I Hamferð
Snacka om att ett band sätter ett land på kartan, i detta fall metal-kartan. Färöiska HAMFERÐ dök upp på min radar med 2018 års album ”Tamsins Likam” och med årets platta ”Men Guðs hond er sterk” visar de ytterligare sin styrka. Valda låten I Hamferð besitter både det mjuka, spröda och det tyngre, hårdare i bandets musik.

DAGOBA – Minotaur
Fransmännens tilltalande grove/industrial/death metal presenterar sig väl i spåret Minotaur. Behaglig tyngd och samtidigt melodiskt och svängigt. Hela skivan ”Different Breed” är finfin lyssning som ändå inte kräver alltför mycket av dig. Precis så som en ibland vill ha det.

IN APHELION – A Winter Moon’s Gleam
Jag har så fullständigt orimliga förväntningar på IN APHELIONs kommande skiva efter debuten MORIBUND. Första singeln, When All Stellar Light Is Lost, var… bra, javisst, men inte så överdjävligt bra som jag önskade. A Winter Moon’s Gleam återgav mig sinneslugnet. Det här är riktigt bra, det här blir bra. Med tillförsikt inväntar jag nu albumet “Reaperdawn” den 9 augusti.

CRASH NOMADA – Öppna En Till
Bandets internationella folkpunk öppnar alla dörrar och uppmuntrar lyssnarens alla känslor av glädje, ilska, sorg, motstånd och solidaritet. Senaste singeln Öppna En Till hör till de mer personliga låtarna i bandets katalog och så är det, vi är alla både individer och delar i en gemenskap. Och musik kan förena.

WORMWOOD – Stjärnfall
Jag avslutar denna glimt av första halvårets musik med inledande spåret på WORMWOODs senaste mästerverk, ”The Star”. Vackert, melodiskt, med övervägande svensk sång och redan i detta spår får vi del av det varierade men genomgående vemodiga i albumets musik. Låt gärna Stjärnfall bli inledningen till din lyssning av hela plattan. Den är väl värt din tid.

Fredrik

ORECUS – Culminating
Skoningslöst mangel och guttural aggression, men ändå inte utan ett medsmygande finstämt vemod, och med en stämningsfull atmosfär i det stora hela. Det är klart att en sådan kombo blir vinnande.

PERSEFONE – One Word
Mångfacetterat, intrikat, meckigt, men inte överarbetat. Här finns verkshöjd utan att det blir pretentiöst eller skitnödigt, och en väldigt fästande refräng. En smocka i silkeshandskar, helt enkelt.

DVNE – Reaching For Telos
DVNE är ofta riktigt bra, och aldrig dåliga, utan som sämst intressanta. Reaching For Telos tillhör den förra kategorin, och har därmed den där rätta DVNE-touchen av flummig intensitet. Det är nervigt, kaosartat, men ack så elegant och vackert.

ROTTING CHRIST – The Apostate
Om förra spåret var klassisk DVNE, är The Apostate klassisk ROTTING CHRIST. Den malande rytmen, de mässande manskörerna, de mollklingande lead-gitarrerna, och inte minst den svulstiga produktionen. Mäktigt!

HAMFERÐ – Ábaer
Jag inser att första halvan av karamellerna i min personliga gottepåse har lite av samma smakprofil, för även HAMFERÐ är ju aningen pompösa och har mer av skönhet än aggression att erbjuda, kanske mest så hittills. Men jisses vilka mängder skönhet färöingarna har att erbjuda i sin musik! Stark gåshudsvarning här…

MAC GLOCKY – Never Get Nowhere
När sådana där cover-artister som är bra på att stöpa om låtar i samma stil som en given annan artist ger sig på att göra egen musik, är det långt ifrån alltid som det blir bra. MAC GLOCKY är dock ett undantag, givet att hans Never Get Nowhere är en påtagligt catchy liten historia som svänger fint. Något för fans av BILLY TALENT, kanske, även om här också finns en subtil ådra av grunge.

GATECREEPER – Tears Fall From The Sky
Köttig och tämligen rakt-på-sak dödsmetall av den gamla skolan, här i ett sakta malande tempo. (GATECREEPER brukar annars riffa loss med något mer intensitet).  Mäktig tyngd, svulstigt gitarrljud och vackert mollklingande harmonier ovanpå de feta riffen kittlar nostalgi-nerven fint!

SIAMESE – Through My Head
Lite otippat, kanske, att jag skulle ha med något med ett så “samtida” sound i mitt urval, men även om detta nummer kanske kan sägas tillhöra en annan generation än min, är refrängen löjligt fästande. Och att en stark refräng kan slå hårt är väl ändå att se som tidlöst. Sen gillar jag den råare aggressionen i breaket också. Maffigt.

KVAEN – The Formless Fires
Så här. Det är precis så här bra black metal kan låta. Rått, elakt, mörkt, men samtidigt inte utan ett vackert mollklingande vemod. Kul också att man vågar leka lite med formatet, och slänga in ett atypiskt elegant gitarrsolo mitt i den svaveldoftande, oljiga gyttjan. Bra så inihelv… detta!

OCTOHAWK – Decode
Lekfullt, respektlöst och väldigt representativt för vad som känns som en levande norsk metal-scen. Här finns vibbar av allt från GOJIRA via MASTODON och BARONESS till KVELERTAK. Hög verkshöjd, men med tillräckligt jordnära hooks för att vara bra, inte bara intressant. Spännande band!

Martin

IN VAIN – To The Gallows
En förbryllande och myllrande låt som med ackuratess visar att varje gång IN VAIN släpper nytt så blir man bortskämd. Jag älskar den här låten i stort sett förbehållslöst. Den har en känslomässig tyngd, en desperation och angelägenhet som berör. Men den är också smäcker och nästan folkmusikartad ibland. Desto märkligare att jag gillar den? Ja, kanske.

CALIGULA’S HORSE – The World Breathes With Me
En orgie i musiknörderi? Jo, men det är också låtens styrka om ni frågar mig. Från den kontemplativa rytmiken till de svävande melodierna är detta en låt som imponerar med sin bredd.

CHILD – Welfare Collapse
CHILD visar att skaparkraften inte sinar trots att vi knappt hann att hämta andan från första skivan. Maniskt och vredgat driv i den här låten som varit en favorit sedan första lyssningen. För mig är den soundtracket till den motrörelse mot det rådande samhällsklimatet som vi behöver.

HAMFERÐ – Glæman
Hade kunnat välja vilken låt som helst från den här plattan, men jag tycker att den eftertänksamhet som HAMFERÐ visar upp här är så underbar. Att den ljuvliga färöiskan kommer fram så fint är ett extra plus.

NESTOR – Caroline
Smart, effektiv och oerhört ostig (på ett förträffligt sätt). En vattendelare, kanske, men jag har svårt att bortse från NESTOR som med emfas visar att de behärskar sitt hantverk till perfektion.

HORNDAL – Famine 
Såklart dyker HORNDAL upp här. Den skönt skavande känslan i Famine är beroendeframkallande. Känslan i den trötta och nästan desperata uppgivenheten som bandet framkallar i låten får den att sticka ut på ett sätt som är svår att greppa. Det ypperliga gitarrspelet i slutet av låten är ytterligare ett plus.

LASTKAJ 14 – Dubbelt Så Mycket Hälften Så Bra
Soundtracket till att göra politiskt motstånd inte bara uthärdligt, men också kul! LASTKAJ 14s musik gör att jag blir glad och sammanbiten på samma gång. Detta är så satans bra, upplyftande, och det är orimligt svårt att inte stampa takten till.

DARK TRANQUILLITY – Unforgivable
Har vi hört detta innan? Ja, men det är kört ändå. När DT mosar på med massiv tvåtakt, episka gitarrer, melodier att knyta näven i eufori till och en – i vanlig ordning – storpresterande Stanne då är det givet att de slår sig in på listan. Total kärlek!

KVAEN – Traverse The Nether
Ett givet val för mig. KVAEN är, helt enkelt, för bra för att inte hamna på listan. Driv, finessrikt trum- och gitarrspel, melodierna och ett solo som jag knyter nävarna i extas till.

JUDAS PRIEST – The Serpent And The King
Gammal är äldst, och Halford dominerar de geriatriska åldermännen med emfas. Det är omöjligt att inte gilla PRIEST när de levererar låtar som de på “Invincible Shield”.

Robert

SMOKING SNAKES – Angels Calling
Upplägget för denna avslutande del av spellistan är lite som en platta. Tänk fräscht, samma upplägg som en skiva du aldrig hört – och då startar man med en rökare, det är sen gammalt! SMOKING SNAKES är ohämmat W.A.S.P-älskande och passar såklart utmärkt till att få lite fart på tillställningen. Höj volymen: festen är här!

XION – Death Cap
Vi håller oss kvar i Sverige i vårt botaniserande utanför de (kanske?) väntade och givna akterna. Uppkäftiga Borlängekidsen i XION bjuder på thrashkarameller från start till mål på debutskivan “Between Shadows And Gods”, och här får vi inte en av singlarna. Det är lika bra ändå. Bara mosha på.

SLOPE – It’s Tickin’
Beastie Boys. Red Hot Chili Peppers. Fuck-you-fingret till allt! SLOPE får vem som helst att vilja sluta vara en medlem i det organiserade etablissemanget/livet och bara… ge fan i allt. Tick-tick-time is up!

COUNTING HOURS – Starlit / Lifeless
…du minns det där med att denna del av spellistan skulle ses som en klassisk LP? Spår 4 är viktigt. Nästa sista låten på sidan, och det måste vara en låt med djup och lång hållbarhet. Som växer. Där finner vi COUNTING HOURS, vars finska vemod mixas med lite härligt dubbeltramp för att bjuda på precis exakt nyans av mörker.

HULDER – Verses In Oath
Okej, nu stänger vi del ett med lite black metal. HULDER’s “Verses In Oath” är en platta som växer vid varje lyssning, och här är det titelspåret som får representera.

CRAWL – Undead Crypts
B-sidan heter det på vinyl. Det har enligt CRAWL inte ett smack med kvalitén att göra, för helvetet vad de ställer skåpet rakt av.

THE WATCHERS – Garden Tomb
Gillar du Black Sabbath? Eller, ja – vem fan gör inte det? THE WATCHERS gör det i alla fall, och det får vi lyssnare tacka för. Nya plattan “Nyctophilia” innehåller flera ess, nu blev det den här. Kolla in!

THERMALITY –  Stranger
Nu rör vi oss i gamla Göteborgska trakter. Det luktar inte så lite gamla IN FLAMES av pratsången, och visst hör man ekon av DARK TRANQUILLITY. Sämre förebilder kan man ha, right?

FREEDOM – Eye Of The Storm
Okej, vi går vidare med en stänkare som luktar Bryan Adams, replokal, ångest, Bruce Springsteen och liv.  Har du inte koll på FREEDOM sen innan är det hög tid att skaffa det nu. Detta är sommarens soundtrack!

CRYPT SERMON – Scrying Orb
Dags att stänga butiken – och det gör vi såklart bäst med doom. Heavy metal-anstruken episk doom. Jänkarna i CRYPT SERMON är aktuella med sin tredje platta. Ett perfekt slut, precis som man vill ha det.

Intervjuer

Intervju: Elias från Orecus

Lämna en kommentar

WeRock har haft nöjet att få en exklusiv pratstund med Elias Ryen-Rafstedt, gitarrist och huvudsaklig grundare av stenhårda ORECUS, som i dagarna är aktuella med nya skivsläppet “Dreadnought”. Vi pratar lite post-black och köttdöds, men även barndomshjältar, världsläget, och om att våga stå för något.

ORECUS lineup 2024
ORECUS består av Elias Ryen-Rafstedt och Kim Wiklund på gitarr, Martin Maxe på bas, Philip Grüning på sång och Herny Gonzalez på trummor.

– Okej, så för den som inte alls är bekant med ORECUS och ert sound, och inte vet vad den kan förvänta sig av “Dreadnought”” när den släpps nu 5 april… Tre spontana ord för att beskriva plattan och dess sound?
Med bara en vecka kvar till skivsläpp är det en taggad Elias Ryen-Rafstedt som tar sig en pratstund med WeRock, så svaret kommer snabbt.
– Klyschigt som det är, så är det alltid svårt att beskriva sitt eget sound! Men jag skulle säga att detta album till skillnad från debuten anspelar mer på vemod, blint raseri och besinningslös aggression. Vår första skiva “The Obliterationist”  var mer tämjd och kalkylerad i sitt utförande.

Jag anför att “Dreadnought” kan upplevas som något mer mångbottnad och med större variation i uttrycket jämfört med föregångaren från 2021. Jag undrar om om Elias håller med om det, och hur den konstnärliga visionen ut när bandet började skriva den här plattan? Fanns det en målbild kring utfallet som de strävade efter?
Gitarristen instämmer i att den här plattan nog har fler nyanser, och utvecklar sedan:
– En stor anledning till att detta albumet tar en lite annorlunda riktning är att jag, så när som på ett riff på en låt, är ensam låtskrivare den här gången. Det har gjort att jag kunnat ta mig friheten att verkligen forma min specifika vision, och fånga precis det sound jag eftersträvat i mitt skrivande. Jag var tidigt inne på att album nummer två skulle vara mer dynamiskt. Ha mer sväng och midtempo-variation, samtidigt som det också skulle varvas med snabbare och hårdare låtar än på föregångaren. Det skulle bli ett mer enhetligt släpp helt enkelt.

Apropå snabbt och hårt, så framstår det som rätt tydligt att ORECUS har rötterna djupt begravda i den tekniska döds-myllan. För mig personligen verkar det dock som att det finns lite fler och tydligare flirtar med black metal på denna platta, jämfört med tidigare alster. Jag undrar om Elias håller med om detta, och vad det i så fall är som gjorde att skrivandet tog lite mer av den riktningen?
– Absolut, det ligger något i det där. Jag inspireras ofta av banden jag lyssnar på under perioden jag skriver musiken. Den största delen av “Dreadnought” skrevs under en ganska intensiv period på runt sex månader, och under den tiden lyssnade jag mycket på post-black som blivit något av en favorit-genre.

Här undrar jag så klart om det finns några särskilda band som haft extra stor inverkan på skapande-processen? Alla band, så även ORECUS, har så klart sin egen identitet och sitt eget sound. Men som musiker måste det väl ändå vara svårt att inte bli inspirerad av andra band, även om det inte alltid behöver gå så långt som till att bli influerad av dem?
– Band som WAKE och GAEREA har helt klart influerat mitt låtskrivande under denna period. Vi är långt ifrån post-black genremässigt men jag har en stark fallenhet för det melankoliska i den typen av musik och känslan av vemod och ångest den förmedlar. Elias pausar en stund och tänker efter, innan han fortsätter:
– Utöver ovannämnda band, som kanske färgade skapandet av just det nya albumet extra mycket, kommer mina influenser annars mycket från klassisk modern ”köttdöds”. Band som DECAPITATED, DYSCARNATE, tidiga GOJIRA, och inte minst svenska AS YOU DROWN, vars debutalbum gått varmt genom åren.

Samtalet glider över på det faktum att “Dreadnought” har utsmyckats med gott om (namnkunniga) gästspel på plattan. Jag undrar om gitarristen kan berätta lite mer om dem? Var det en medveten ambition att ha många gästspel, eller föll det sig bara så? Och varför just dessa individer?
– Jag har alltid tyckt att det är en jävligt rolig grej att göra även med tidigare band jag spelat i. Både för att det gör musiken mer intressant, men också för att det är kul och inspirerande att jobba med artister utanför det egna bandet. Särskilt när det som här i flera fall är barndomshjältar, rent ut sagt. Visst, några av gästartisterna är nog att se som genuina polare till mig, men  där finns också musiker jag nått ut till just för att de spelat en viktig roll i min egna uppväxt, min utveckling inom musiken som helhet och metal i synnerhet. Att till exempel få med Björn [Strid] från SOILWORK och Kevin [McCaughey] från ION DISSONANCE är minst sagt ett privilegium.  Bägge de banden har haft stor inverkan på hur jag själv formats som utövare.

Sedan 2021, när ”The Obliterationist” släpptes, har det hänt mycket i världen. Det är krig i Europa, ekonomin knakar med rusande räntor och energipriser. Jag undrar i vilken utsträckning Elias skulle säga att omvärlds-händelserna har påverkat hans skrivande, avseende texter och/eller sound? Och om hans texter nu inte är inspirerade av världsläget, vad är de då som regel sprungna ur?
– Mitt textskrivande är definitivt kopplat till både pågående händelser, världsläget och allt sådant där, men också övergripande observationer av mänskligheten och dess beteenden som helhet. En låt som Pacifist berör exempelvis diverse aktuella världskonflikter just nu och hur de hanteras av passiva länder i dess närhet, medan ett alster som Culminating behandlar teman som självcensur och yttrandefrihet. Överlag känns det för mig som ganska tydligt att vår musik tagit ett par steg åt det aggressivare och mörkare hållet.

När vi nu ändå snackar specifika låtar på plattan konstaterar jag att det som låtskrivar-förälder rimligen är svårt att välja vilket av ens barn som är favoriten. Men om strängbändaren nu måste försöka, har han någon egen favoritlåt på plattan? I så fall vilken, och varför?
– Ha ha, skrattar gitarristen, i så fall får det bli två favoriter! Harm, för det klassiska krogröj-svänget och det riktigt arga gästspelet från Joe [McGlynn] i MAN MUST DIE, samt Culminating för att det nog är låten som jag i sig är mest nöjd med. Den är ett bra showcase för vart ORECUS står nu, och vart vi är på väg soundmässigt. Det finns melankoli, det finns vemod, det finns ilska.

Gällande soundet på plattan, så är mannen bakom spakarna för produktionen Chris Kreutzfeldt. Vad var det som gjorde att ORECUS valde att samarbeta med honom, och vad – om något – har han bidragit med avseende hur slutresultatet låter?
– Chris är bekant med vår basist Martin sedan många år tillbaka. När vi släppte Hunter som singel under 2023 så valde vi att jobba med honom, helt enkelt för att testa en ny approach produktionsmässigt. Vi gillade det han tidigare hade gjort med CABAL och GHOST IRIS. Chris har i allra högsta grad bidragit till soundet på “Dreadnought”. Inte bara i mix och master-biten, utan även i själva produktionen då han bidragit med en del av de ”ambient”-spåren och effekter som ligger lite här och var på albumet. Stråkar, keyboard och sådant som ligger subtilt långt bak i mixen, men som verkligen färgar soundet i sin helhet.

Något som också bidrar till att sätta en sinnesstämning, en vibe, är så klart skivans artwork. Omslaget signerat Jorden Haley är intressant, med sin döde riddare i en rikt ornamenterad rustning, omgiven av blödande halvmånar. Finns det någon symbolik eller något budskap här som det är avsett att gestalta genom omslaget, eller är det bara en cool bild?
– Det finns definitivt en tanke och symbolik med omslaget, kopplat till det övergripande temat på albumet. En definition av termen från sent 1600-tal, “a fearless person who dreaded naught”, fångade mitt intresse och ledde sedermera till albumets namn. För mig så knyter den beskrivningen tydligt an till teman som pacifism, yttrandefrihet och att stå för någonting. Omslaget är vår och Jorden Haleys tolkning av vad en sådan person skulle vara.
Elias ler lite pillemariskt, och konstaterar sedan att det för den uppmärksamme även finns en halvt subtil blinkning till “The Obliterationist” på omslaget, då en hel del textuella teman från den plattan så att säga fortsätter på “Dreadnought”.

Omslagsbild till ORECUS andra platta "Dreadnought"
Omslaget till “Dreadnought”, signerat Jorden Haley.

Det börjar bli dags att runda av vår intervju-stund, men först vill jag veta hur den närmaste framtiden ser ut för ORECUS. Har man några turnéplaner att dela med sig av; finns det möjlighet att se bandet live inom överskådlig framtid?
– Yes, närmast ligger en spelning i Uppsala! Utöver detta jobbar vi febrilt med att boka så mycket vi kan för 2024, och vi har även en hel del intressanta planer som börjar ta form för 2025.

Jag tackar Elias för pratstunden, och undrar om han vill avsluta med någon hälsning, information eller uppmaning till WeRocks läsare, så här inför det strax stundande skivsläppet?
– Tja, funderar gitarristen, det får väl i så fall bli klassikern att om ni gillar det ni hör – lyssna, dela, sprid ordet!

“Dreadnought” släpps 5 april på Violent Groove.

https://www.youtube.com/watch?v=h_OhVthXLfY

Skivor

Orecus – Dreadnought

Lämna en kommentar

ARTIST: Orecus
TITEL: Dreadnought
RELEASE: 5 april 2024
BOLAG: Violent Groove

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Du kommer att be om nåd. Men du kommer inte att få någon.

Jag kunde nästan ha nöjt mig så, men det hade varit slött i överkant. Självklart finns det också mer att säga om ORECUS andra platta “Dreadnought”, uppföljaren till 2021 års debut “The Obliterationist”. Det är ju en sjusärdeles käftsmäll till album som svenskarna har knåpat ihop.

Från första riffets ångvältslika tyngd i inledande All Traitors Bleed The Same, till de utdöende synthslingor som avrundar mässande  slutspåret Culminating, är det intensitet som gäller. Ljudbilden är svulstig och köttig men utan att bli grötig, vilket är trivsamt då det skoningslösa piskandet av trumskinnen tillåts framträda med önskad skärpa.

Sångaren Philip Grüning imponerar även han med vad som i utgångsläget är en härligt grov och grusig growl, men där det också erbjuds variation i hur sången tar sig uttryck under olika partier. Lite skrikigare ibland, lite mer artikulerat på andra ställen, vilket ger materialet mer liv än vad som var fallet på “The Obliterationist”.

Apropå sånginsatser, förresten, så görs ORECUS på denna giv sällskap av flera namnkunniga gästspelare, i form av Björn Strid (SOILWORK), Kevin McCaughey (ION DISSONANCE), Joe McGlynn (MAN MUST DIE) och Filip Danielsson (HUMANITY’S LAST BREATH) med varsin sånginsats, samt Peter Wichers (ex-SOILWORK) som lägger ett gitarrsolo på Dark Matter.

All denna gästartist-lyx till trots är det dock den fina växelverkan mellan intrikata trummor och ack så feta, ack så arga gitarrer som imponerar mest. När jag recenserade “The Obliterationist” konstaterade jag att materialet, trots sin i grunden goda slagkraft, i längden ändå kunde kännas lite enahanda. Jag får inte samma känsla av “Dreadnought”, materialet här är mer levande.

Desperationen under Björn Strids sångpartier på The Pacifist, det nästan aningen thrashiga stackato-riffandet i Control, den black metal-värdiga mässande atmosfären i maffiga Culminating, harcore-ilskan i Fuming, det galet kompromisslösa manglandet i Warning Shot… Guldkornen är, om man lyssnar noga, många. ORECUS skall också ha en eloge för att låtarna hålls föredömligt korta, de tar slut medan man fortfarande vill ha mer.

Men som sagt, framför allt är det som dukas upp hårt. Och mörkt. Och riktigt, riktigt bra. Sade jag hårt?

Anse dig tillbörligen varnad: Du kommer att be om nåd. Men du kommer inte att få någon.