Etikettarkiv: 2021

Skivor

Mastodon – Hushed And Grim

Lämna en kommentar

ARTIST: MASTODON
TITEL: “Hushed And Grim”
RELEASE: 2021
BOLAG: Reprise Records (part of Warner Music Group)

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Åttonde studioalbumet från MASTODON är också det mastigaste. “Hushed And Grim” är en dubbelplatta med närapå en och en halv timme musik där bandet påtagligt visar hur pass långt man kommit från den i sammanhanget råbarkade debuten “Remission” för snart 20 år sedan. För egen del är det också den första skivan bandet släppt som jag fått tampas med en bra stund för att komma till tals med, till stora delar för att det är ett stadigt stycke musik att sätta i sig men även för att det totalt sätt är en relativt strömlinjeformad skiva för att vara just MASTODON. Finstämd, till och med.

Indelningen i två delar ger helt naturligt att vi som tillgodogör oss stora delar av vårt dagliga musikaliska intag via fysisk media snarare än strömmande att en del i taget hamnar i fokus. Kanske är det därför den första delen av skivan haft lättare att sätta sig? Klart är i alla fall att där återfinns det personliga favoriterna när det gäller låtmaterialet, från inledande Pain With An Anchor, via läckra The Crux, Sickle And Peace och The Beast till avslutande Teardrinker och Pushing The Tides. Det är mäktigt, och bandet visar verkligen vilket djup de har i sitt kreativa skapande – ett djup vars nivå gör att detta har krävt en hel del varv innan i alla fall den här skribenten känner att han bottnar skapligt. Dessutom är det ofta otroligt vackert. Skört, till och med, och tittar man bakåt på bandets diskografi framstår “Hushed And Grim” helt klart som den mest vemodiga och sorgsna, och den minst arga skivan. Det finns relativt få tillfällen när det liksom brakar loss rejält, och ser man över skivan som helhet så känns det väldigt kontrollerat från start till mål.

Kanske blir det lite mycket av det goda till slut, för även om det fortsätter regna pärlor under den andra halvan av skivan (Gobblers Of Dregs samt en av skivans stökigare spår Savage Lands är väl två utmärkta exempel på det!) så finner jag mig ofta tycka att skivans naturliga slutpunkt hade varit efter magnifika Eyes Of Serpents. Efterföljande Gigantum är nästan irriterande, inte för att den är dålig utan för att jag är mätt på MASTODON efter Eyes Of Serpents. Mätt på ett bra sätt, inte julbords-överflödes-mår illa-mätt.

“Hushed And Grim” är ett statement av Brann Dailor (trummor, sång), Bill Keliher (gitarr), Brent Hinds (gitarr, sång) och Troy Sanders (bas och sång). Det är ett sätt att följa upp 2017 års eminenta “Emperor Of Sand” likväl som det visar på ett band med total insikt om vad man vill åstadkomma samtidigt som man låter kreativiteten och känslorna löpa fria. Det är imponerande.

Skivor

Unanimated – Victory In Blood

Lämna en kommentar

ARTIST: UNANIMATED
TITEL: “Victory In Blood”
RELEASE: 2021
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Svenska UNANIMATED är genuint elaka, i alla fall musikaliskt. I två omgångar har man blästrat trumhinnor i en ohelig attack, och för de flesta kanske det är skivorna från de tidiga åren (“In The Forest Of The Dreaming Dead” från -93 och “Ancient God Of Evil” från -95) som satt sig mest, men då lurar man sig lite. “In The Light Of Darkness” från andra vågen, 2009, och framförallt 2018 års EP “Annihilation” är väldigt bra och sådana där släpp som förtjänar speltid. Årets “Victory In Blood” ställer sig i samma led, men kommer sannolikt i en feltajmad tid för att lyckas knö sig in på en massa årsbästalistor – ett skivsläpp i december är inte optimalt om målet är sådant. Fast det är det nog inte för UNANIMATED. De tycks ha ett annat syfte, mer kopplat till att sprida död, misär och elände.

Grafiskt är den här plattan genomarbetad och proppfull med direkt stötande och upprörande bilder i sin fysiska utgåva. Musikaliskt är det black metal som gäller, stundtals med bandets karaktäristiska uppblandning med thrashiga riff. Ofta är det en direkthet och en enkelhet som är det geniala i riffen och låtarna, där det bärande riffet i inledande titelspåret är ett bra exempel. Första gången det går, vid första lyssningen, så kanske det inte känns speciellt märkvärdigt – men ge det ett varv till. Sen ännu ett. Sen sitter du där och väntar på just det där enkla och träffsäkra.

“Victory In Blood” är ganska lång som helhet, speciellt som UNANIMATED är rätt intensiva, och har ett par riktiga höjdpunkter i låtar som As The Night Takes Us, The Devil Rides Out och XIII. Anders Schultz (trummor), Rickard Cabeza (bas), Micke Broberg (skrik) ,  Jonas Deroueche och Johan Bohlin har snickrat ihop en duktigt kaotisk men ändå träffsäker historia. En blodig seger. Kolla in den!

Skivor

Lucifer – Lucifer IV

Lämna en kommentar

ARTIST: LUCIFER
TITEL: “Lucifer IV”
RELEASE: 2021
BOLAG: Century Media 

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Fjärde plattan för Johanna Sadonis LUCIFER och det är bara att erkänna: vi är inte helt kompatibla, bandet och jag. Alla plattorna står i skivhyllan – 2021 års “IV” såklart inget undandtag – men det är bara stundtals jag verkligen gillar bandets blandning av doom, 70-talsrock och ockultism. De rockiga delarna faller mig väl i smaken, men när det blir lite långsammare och mer “domedag” så går vi skilda vägar. Ett bra exempel på den här plattan är andra spåret Wild Hearses som mest känns… sävlig, medan efterföljande Crucifix (I Burn For You) har ett groove och en refräng som får mig att digga med. Singelsläppet Bring Me His Head är även det av ypperligt mått – klart starkast på skivan –  och  hamnar på “diggar-sidan” när jag nöter plattan.

Nöter?

Det låter kanske en aning märkligt, men så är det. Jag vill ju nämligen gilla LUCIFER hårt då det egentligen har samtliga karaktärsdrag som behövs för att det ska sätta sig hårt. I någon form av semi-desperat försök att överbrygga de där stunderna när det inte klickar riktigt har jag verkligen försökt nöta skivan. Upprepning är inlärningens moder och när man kan text och musik i även de låtar som inte riktigt tilltalar hjärtat från början så är de mer hanterbara, men så är det ju inte tänkt med musik? Att man ska behöva gnugga för att komma till statusen “okej”?

Nicke Anderssons trumspel till trots, den sköna produktionen och Johannas rena stämma till trots: för min del lyfter inte LUCIFER mot de höjder man teoretiskt utlovar, och såhär vid fyra fullängdssläpp utan att det lossnar är det väl antagligen dags att inse fakta: det är inte dem. Det är jag.