Etikettarkiv: Metal Blade

Kardashev – Liminal Rite

ARTIST: Kardashev
TITEL: Liminal Rite
RELEASE: 10/6 2022
BOLAG: Metal Blade 

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

För lite mer än ett år sedan så kollade jag in KARDASHEVs EP “The Baring Of Shadows”, skivan som egentligen kom ut 2020, men som Metal Blade gav ut ett år senare. Att säga att jag var i det närmaste överväldigad av den skivan är lite av ett understatement, precis som det är ett kanske ett ännu större understatement att skriva att “The Baring Of Shadows fick mig att längta intensivt efter mer musik från Arizonabandet. EP:n var nämligen alldeles för kort, och det kändes som att bandet bara hade visat en del av sin potential, både känslomässigt såväl som hantverksmässigt.

Som ni förstår av betyget så är detta verkligen fallet. “Liminal Rites” ligger snubblande nära det högsta betyget vi kan dela ut här på WeRock – hade vi sysslat med decimaler så hade jag lagt till 0.5.

För er som inte var med i förra vändan så lirar KARDASHEV en otroligt intressant blandning av döds, shoegaze och post-metal som de verkligen gör till sin egen. Att det blir ganska många lager i bandets musik kanske avskräcker en del, för det krävs tid att upptäcka och ta in allt det bandet gör på “Liminal Rite”. Är man å andra sidan redo att faktiskt ge det här albumet ett antal lyssningar så ger det tillbaka i drivor. Är det obegriplig musik som stöter ifrån? Nä, jag blev såld redan vid första lyssningen, och den satte standarden för en rent världsfrånvänd repeatlyssning – jag tror att jag lyssnade på skivan rakt igenom tre gånger – och så hade tre timmar gått. Att lyckas göra en skiva som är så lång, och ändå få den att kännas som att den skulle kunna vara lite längre är något av en bedrift.

Vill man så går det att lyssna på skivan som en sammanhållen berättelse om en man på väg ner i demens som ser tillbaka på sitt liv. Detta parat med musiken lyfter sannerligen upplevelsen av “Liminal Rite” på ett rent känslomässigt plan, för detta är en känslomässig skiva. Mycket av det har att göra med sångaren Mark Garrett. Han är en sångare som bemästrar alla sina uttryck till perfektion. Det är black metalyl, avgrundsdjupa growl och rensången. Samtliga exekverar han med en förkrossande tydlighet, och på en nivå som får mig att utnämna hans insats här som den starkaste sånginsatsen för hela 2022.

Trodde ni att det var slut där? Nä, ni får ju lägga till resten av bandet också, för är det något som KARDASHEV visar här så är det att samtliga medlemmar drar åt samma håll. Trummisen Sean Lang, som även står för en del spoken word, växlar lika lätt som ledigt mellan blasts till oerhört finkänsligt spel. När vi ändå pratar trummor så måste jag skriva att hans virvel är rena drömmen att lyssna på. Basisten Alex Rieth och gitarristen Nico Mirolla väver sina mattor på ett rent magiskt sätt. Det är hela tiden melodiskt och med sväng de spelar.

Låtmässigt finns här bara höjdpunkter. Det sätt som bandet växlar mellan olika uttryck men ändå lyckas hålla den röda linjen är vad som gör “Liminal Rite” så bra. Jag känner mig hela tiden både lamslagen av känsla och oerhört omhändertagen när jag lyssnar på den här skivan som kan  vara årets bästa. Kolla in den.

Armored Saint – Symbol Of Salvation (Live)

ARTIST: ARMORED SAINT
TITEL: “”Symbol Of Salvation (Live)”
RELEASE: 2021
BOLAG: Metal Blade Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Jänkarna i ARMORED SAINT har hållit på ett tag nu, och tycks ha lagt sig på en form av platå. Med karismatiske sångaren John Bush (du vet, han som också gästspelade ett tag i ANTHRAX?) och bandets starke man Joey Vera (bas) i spetsen har man karvat ut ett stabilt följe för sin klassiska heavy metal – men det lyfter ju inte riktigt till stjärnklass? Visst, man har Sandovalbröderna (Phil på gitarr och Gonzo på trummor) och Jeff Duncan på gitarr och i och med det en stabil och duktigt kunnig sättning, men… det blir aldrig riktigt magi. Tycker jag då, trots att jag är ett ganska troget fan och köper allt bandet släpper. Och kanske fångas det bättre än någonsin på den här skivan, då bandets fjärde platta “Symbol Of Salvation” framförs i sin helhet live?

Det är nämligen rätt trevligt och bra på det hela taget. Bandet briljerar i sin spelning från New York och hela klabbet är på det hela taget bättre och tyngre än det nu 30-åriga originalet. Allt fint så, månne?  Inte riktigt! Materialet är som helhet just inte så starkt att det blir “magi”. Eller att det kommer bära bandet till superstjärnenivå. Allra bäst är personliga favoriten Last Train Home, men för att skrapa ihop ett högre betyg och ordentligt underhållsvärde hade bandet nog behövt ta material från hela sin karriär. Visst, det hade varit att frångå syftet med att spela en skiva i sin helhet men just det är ju ARMORED SAINTs utmaning: man är bra i sjok. Sällan eller aldrig har man släppt en skiva utan dalar. Senaste släppet “Punching The Sky” är inget undantag och det är kanske dags att fråga sig: is this it?

Aeon – God Ends Here

ARTIST: Aeon
TITEL: God Ends Here
RELEASE: 15/10 2021
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

För alla som föredrar sin death metal efter det amerikanska sättet att lira – tänk mycket CANNIBAL CORPSE, HATE ETERNAL med ett stänk av MORBID ANGEL – då finns AEON som en trygg bastion i tillvaron.

Det svenska gänget sviker inte heller vad gäller texttematiken. Det är antikristendom som gäller fullt ut i varenda låt. Antingen så gillar man det, kan leva med det eller så håller man sig borta från det. AEON kommer sannolikt aldrig att ändra sig på denna punkten.

Musikaliskt låter det som det brukar. Det är dödsmetall åt det brutalare hållet, med tydliga influenser i ljudbilden åt hur death metal av detta snittet har låtit sedan början av 2000-talet. Det känns aningen märkligt att skriva det, men det här är en produktion som känns “modern” trots att den varit legio sedan många år tillbaka.

AEON vet hur man skriver bra låtar. Därför hade jag hoppats på att de hade fått till den här skivan med fler ljuspunkter med tanke på att det gått hela 9 år sedan “Aeons Black” kom.  Förstå mig rätt, här finns några riktigt vassa låtar. Let The Torturing Begin har ett giftigt av DECAPITATED minnande riff som gör jobbet, God Ends Here är en mäktigt tung dänga och Forsaker är en smocka av rang.

Men ändå, med tanke på att jag vet att AEON är kapabelt till så mycket mer kvalitetsmusik per skiva så blir det lite av känslan att “God Ends Here” kommer bjuda på några fina tillskott till en framtida setlist, men inte så mycket mer.