ARTIST: Poppy 
TITEL: Empty Hands
RELEASE: 23/1 2026
BOLAG: Sumerian Records

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Fram tills dess att Sofia Bergström skrev sin recension i Aftonbladet av ”Empty Hands” så hade jag inte ens hört talas om Poppy. Kan ha att göra med att jag aktivt undviker folk som startar sin karriär på YouTube, men som när de väl börjar respektera hantverket att göra skivor kan bli intressanta.

För Poppy är intressant, inte minst då hon har en röst som passar väl in i det mesta – arenastora refränger, skira verser – och totalt vredgade illvrål. Samtliga uttryck finns på ”Empty Hands” och beroende på vad man föredrar så kommer man uppskatta olika låtar.

Stundtals blir det för schlagerfierat för mig. En låt som Guardian hade, en smula elakt, kunnat få ett publikhav på valfri stadsfestival att hoppa upp och ner. Nä, bäst är Poppy när hon släpper fram sin vrede – Dying To Forget är en illtjutande vidräkning för hennes stämband som imponerar. Refrängen är snygg också. Likadant är det med avslutande titellåten som är en tung smocka med fruktansvärt ihärdigt trumspel och en sånginsats som mest kan liknas vid frätande syra – helt ljuvligt är det i alla fall.

Resten av skivan har sina fina stunder – det blir bara lite för tillrättalagt för att jag hel ska kapitulera. Mest imponerad är jag av Poppys röst – den har fått mig att återkomma till skivan, trots att låtarna inte bär hela vägen för mig.