Etikettarkiv: power metal

Scanner – The Cosmic Race

ARTIST: Scanner
TITEL: The Cosmic Race
RELEASE: 12/1 2024
BOLAG: Rock Of Angels Records

BETYG: 4/10
SKRIBENT: Martin Bensch

På vinst och förlust tar jag mig an “The Cosmic Race” av SCANNER. Jag gör det inte på helt fria boliner – SCANNER är från Tyskland, lirar power metal, och har varit igång ett bra tag (under namnet SCANNER sedan 1986) – och just dessa faktorer gör att jag tänker att detta kanske kan vara något.

Som ni förstår på betyget är detta inte speciellt bra, men det är inte heller totalt värdelöst. Det är kanske detta som gör “The Cosmic Race” så frustrerande att lyssna på – att här finns en del grejer som verkligen funkar. Gitarrspelet från Axel Julius är till största delen riktigt bra, vissa av solona är fruktansvärt nöjsamma att lyssna på och ibland så får resten av bandet ihop en klar stadga som kan backa upp honom. Sången från Efthimios Ioannidis är också klart acceptabel.

Där det felar, ja det är ju en del, men det som jag framför allt tänker på är att SCANNER känns lite som bandet som det går att uppskatta om du inte har något annat att lyssna/kolla på om du är redigt berusad och vill ha något som inte förargar speciellt mycket, alternativt något som – om du sluter ögonen – kanske i sina bästa stunder påminner dig om varför tysk power metal kan vara bra. Trumspelet från Boris Frenkel är dock det som irriterar mig mest. Det är, som bäst, totalt oförargligt och som sämst, ja mest hela tiden. Vill man vara snäll så kan man säga att det är “organiskt”. Vill man vara elak så kan man säga att detta låter som om någon som har spelat trummor för länge sedan återvänder till instrumentet och spelar hellre än bra. Frenkels fills är hopplöst obehagliga att lyssna på och slirar på ett totalt felaktigt – för mig – sätt.

Och låtarna är i bästa fall acceptabla, men till största delen inte speciellt originella. Detta hade kunnat funka, jag menar jag begär inte att ett tyskt power metalband från 80-talet ska uppfinna hjulet på nytt, om inte genomförandet var så taffligt.

Nej, gott folk, jag tror ni har min uppfattning klar: detta är inte speciellt bra.

Running Wild – Blood On Blood

ARTIST: RUNNING WILD
TITEL: “Blood On Blood”
RELEASE: 2021
BOLAG: Steamhammer

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

En av de roligaste recensioner jag någonsin läst var i Close-Up Magazine, och offret var någon av de sentida RUNNING WILD-plattorna. Minns inte vilken, men strofen “nu har Rock’n’Rolf bajsat i piratbyxan för sista gången” har för alltid fastnat hos mig. Det var en sågning utan dess like, och nu, när herr Rolf släpper sitt 17:e album med legendariska RUNNING WILD så är det tänkte jag att jag kanske skulle få återanvända den där frasen. Att det skulle vara skit och kasst och trött och uselt och att det skulle gå att gödsla texten med pikande “arrrgh” och “ohoy”.

Men det är går ju inte.

Visst, jämfört med fornstora dagar så är detta relativt banalt för ett band som trots allt tillhör hårdrockens ABC, men ändå – det är till stora delar påfallande piggt och vitalt. Extra bra blir det när man drar upp på tempot lite, så en låt som singeln Diamonds & Pearls sticker verkligen ut på ett fint sätt, likväl som Crossing The Blades och det inledande titelspåret. Det är nästan så att man är beredd att dra på sig ögonlappen och mönstra på ett skepp som lämna i gryningen, och det är trots att det kan bli lite väl ostigt i låtar som Wild Wild Nights och Say Your Prayers. Det är som det är, och inte mycket att orda om egentligen – har man som RUNNING WILD släppt episka plattor sen urminnes tider befinner man sig lite i samma kategori som IRON MAIDEN: det finns en artistisk frihet och ett ljus över ålderns höst.

Du får faktiskt ganska precis vad du vill ha på “Blood On Blood”, men gör kanske ändå bäst i att plocka fram gamla klassiker som “Under Jolly Roger”, Death Or Glory”, “Black Hand Inn” eller “Port Royal” om sjön suger.

Helloween – Helloween

ARTIST: Helloween
TITEL: Helloween
RELEASE: 16/6 2021
BOLAG: Victor/Nuclear Blast

BETYG:7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

2018 kollade jag på HELLOWEEN på Copenhell, och med tanke på att jag var väldigt nöjd med den konserten framför allt för att Michael Kiske återigen hade kommit tillbaka till bandet tillsammans med Kai Hansen, så är det väl ingen högoddsare att jag har sett fram emot den här skivan.

Men att göra succé på turné är en sak, alldeles oaktat hur bra man spelar, och jag var sugen på att se om bandet lyckats omvandla energin från liveframträdanden till ett starkt album. Svaret är både ja och nej.

I ärlighetens namn så sticker jag inte under stolen med att HELLOWEEN i mina ögon aldrig har varit ett band som gjort en helt igenom stark skiva. När de har lyckats träffa mitt i prick då har det varit starkt som satan, och snart sagt varje platta bandet har gjort har innehållit minst 3 sådana låtar – inte undra på att det blir fantastiska setlists av det, och lägg därtill att 3 sångare får vilopauser just på grund av att de är så många och det blir otroligt med löd i sången.

På “Helloween” märks det att de har bemödat sig å det grövsta att skriva en helgjuten skiva. Med tanke på bandets historia som den europeiska power metallens gudfäder är bagaget både sporre och tungt bagage föreställer jag mig. Många av låtarna är helt magiska. Inledande trojkan Out For The Glory, Fear Of The Fallen och Best Time är otroligt fin med inspirerat lir och mycket bra sång. Likaså Indestructible och monumentala Skyfall visar ett band som sannerligen handlar om att skriva bra musik och visa världen att de är tillbaka med kraft.

Inte minst då de tre sångarna Kiske, Deris och Hansen ser till att backa upp varandra ordentligt. Men jag tror inte att någon är förvånad att det är Kiske som lyser starkast – hans stämma svävar lika majestätiskt som den där fågellåten från “Keeper Of The Seven Keys Part II” ni vet, och att Andi Deris visserligen ger Kiske en match om “segern” så kommer ni aldrig övertyga mig om att Deris röst är bättre. Likaså gillar jag att bandet har tre gitarrister – Hansen, Gerstner och Michael Weikath triggar varandra rejält och både riff och solon håller hög klass.

Med en speltid på över en timme så håller HELLOWEEN sitt fort förvånansvärt väl – här finns en del musik som jag känner skulle kunna tas bort, då detta hade gjort skivan starkare, men som helhet är “Helloween” en grymt trevlig platta att lyssna på.