Etikettarkiv: Behemoth

Listor

Hot or not? – Februari 2025

2 kommentarer

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Mau Moko
ARTIST: Alien Weaponry
VALD AV: Amelie

Martin: Finns inte mycket som stör med den här låten, men inte mycket som berör genuint heller. Det är ju lite coolt att de sjunger på maori, men sången är rätt enahanda, precis som resten av låten. ALIEN WEAPONRY har gjort betydligt bättre låtar än så här. Fisljummet.
Robert: Denna låt är rätt bra. Det svänger, jag gillar det när jag lyssnar – men samtidigt är det enda jag minns i efterhand att de sjöng på ett udda språk. Maori, visar det sig, bandet kommer från Nya Zeeland. Och skulle man ta bort den detaljen och ställa Mau Moko bredvid den uppsjö av liknande alster som finns så finns tyvärr inget som sticker ut. Okej för stunden, men inte mer…
Fredrik: Jag känner mig automatiskt lite skyldig de gånger jag inte spontangillar metal med etniska inslag. Det blir lite som att jag känner mig ytlig och trångsynt. Därför finner jag mig här i ett komplicerat förhållande med nya zeeländarna i ALIEN WEAPONRY. Deras crossover mellan melodisk, thrashig dödsmetall och hjältehårdrock har en hel del fina inslag, riffandet är bra, refrängen ganska catchy, och breaket hyggligt tungt. Men av någon anledning funkar inte sången på maori-språket för mig, det blir lite ”Moana goes metal” för mig. Slutresultat: rumstempererat.

LÅT: Havukruunu ja Talvenvarjo
ARTIST: Havukruunu
VALD AV: Fredrik

Amelie: Musiken är rättfram och ärlig black metal utan krusiduller och det är fint. Sången i det rätta skrikraspiga läget. Jag förstår tyvärr inte ett ord av texten men titeln ska tydligen översättas ungefär ”Barrträdens krona och vinterns skugga”. Inte utan viss hetta detta.
Martin: Jag har lärt mig att gilla detta. Det är bra stämning, jag gillar till stora delar melodierna, och sången är riktigt bra. Det blir lite tjatigt i längden. Mellanspelet gillar jag inte alls, det drar ner en annars helt habil låt. Mer varmt än kallt dock!
Robert: Detta kan vara omgångens bästa spår,  kanske mest beroende på svag konkurrens. Detta är driven black metal, med envist monotona trummor under låtens första halva. Skönt ångestladdat och med tillhörande halvskräpig produktion som sig bör. Ljummet!

LÅT: P. S. Far er død
ARTIST: Danefae
VALD AV: Martin

Robert: Antal gånger jag klarat av att lyssna igenom hela låten P.S. Far e død: 0. Dansk sorgemelodi med spoken word rimmar illa med undertecknads preferenser från start, och när vansinnestrallandet infaller mellan femte och sjätte minuten kastar jag panikartade blickar på displayen för att se hur länge som återstår. Svaret är lika länge till. Minst. Fingret kan inte komma till ”skip”-knappen fort nog, detta är dryga 12 meningslösa minuter av ditt liv (ja, eller kortare då om du gör som jag och hoppar vidare….) då du kunnat göra i stort sett vad som helst annat. Lära dig mer om den absoluta nollpunkten, till exempel?
Fredrik: Den stämningsfulla inledningen avger subtila vibbar av uppbyggnad, vilket får mig att förväntansfullt tänka att det här kommer att bli maffigt när det väl brakar loss. Och det blir det – synd då bara att mina tonårssöner hann gå i pension innan det hände… Nej, skämt åsido, det tar ”bara” lite drygt åtta minuter innan låten på fullt allvar fäller ut sina vingar och blir den vackra fjäril puppan utlovat. Då finns det förvisso tre och en halv minut ytterligare av eteriskt suggestiv progressiv folk metal kvar, och gott så. Det här är en klart intressant låt, och bitvis också väldigt vacker, men den hade behövt vara hälften så lång… Ändå mer varmt än kallt, faktiskt.
Amelie: Jag har verkligen försökt. Inte gett upp utan lyssnat igenom denna låt ett antal gånger (även om jag ofta tappat fokus). Det ger mig fortfarande ingenting, berör inte. Sångerskan har en fantastiskt fin röst det går inte att säga annat. Och någon gång rister det till med lite mer spännande avsnitt. Annars går jag mest in i dvala vid lyssning. Kallt.

LÅT: The Shit Ov God
ARTIST: Behemoth
VALD AV: Robert

Fredrik: Liiite oklart hur den kreativa processen gick till när text och titel sattes här, det andas kanske inte direkt peak verkshöjd. Men i övrigt kan man lita på BEHEMOTH. Det här är ett spår med bandets klassiska blackened death-sound, om än kanske aningen långsammare i tempot än genomsnittet. Snabba baskagge-smatter och stooora pukor ackompanjerar läckert ett betvingande mörkt och svulstigt riffande, och Nergals growl är som vanligt av högsta klass. Även om jag inte kan låta bli att störa mig på spårets titel, är det ändå utan tvekan omgångens hetaste spår.
Amelie: Nergal är i sitt skapande till stor del upptagen av den kristna religionen, att kritisera, håna, förnedra och förringa den. Det är inget att säga om det även om låttiteln här närmast känns som ett extremt barnsligt sätt att försöka provocera. Det BEHEMOTH framför i texten ska väl tolkas som att ”jovisst, Jesus är guds son men även jag är en del av gud så ät min lekamen, drick mitt blod”.
Låten är absolut inte en av BEHEMOTHs bästa men ändå den här omgångens starkaste.
Martin: Skitdålig (pun intended!) titel på låten. Det drar initialt ner stämningen redan innan jag tryckt på play. Annars är detta helt okej. Vilket betyder inte bra när vi pratar BEHEMOTH. Det känns mest som alibi för att ha något att turnera på om jag ska vara helt ärlig, och det ligger mil från det som BEHEMOTH presterade när de var som allra bäst.

Listor

Årsbästalistan 2024 – Amelie

Lämna en kommentar

Året 2024 var rakt av ett jäkligt bra hårdrocksår. Inte minst den mer melodiösa svartmetallen firade åtskilliga triumfer, vilket också avspeglar sig i min topplista nedan. Jag upptäckte ett togolesiskt metalband av hög kvalitet och kom att fundera över hur ofta mina ramar är geografiskt snäva när det gäller metal. Min ambition blir att framöver kolla upp mer musik från länder och delar av världen som inte är de mest förväntade. Hoppas kunna dela med mig en del av det här på WeRock under 2025. Men tillbaka till 2024, här har vi årets tio bästa album!

Topp 10 Skivor

10. Pro Xristou – ROTTING CHRIST
Att ett favoritband som ROTTING CHRIST hamnar först på tionde plats på min årsbästalista beror inte på brister i albumet ”Pro Xristou” utan enbart på den höga nivå så otroligt många utgivningar har i år. Albumet är ROTTING CHRIST exakt såsom jag vill ha det och som det i princip varit de senaste 30 åren. Starkt jobbat!

9. Djävulskorset – LASTKAJ 14
Mycket svartmetall är det i min lista i år (som ofta) men lika viktig som den genrens personliga djup, är behovet av band som också har utblick, överblick och ser människan som den samhällsvarelse hon är. Exakt detta och dessutom starkt personlig och varm är punken i LASTKAJ 14s ”Djävulskorset”. Man behöver verkligen i dagens mörka värld ibland få bli Försiktigt hoppfull som också ett av spåret heter.

8. Kinship – IOTUNN
Ett album fyllt med känslor som fyller lyssnaren med känslor. Och så den färöiske sångaren Jón Aldará som förgyllande grädde på moset. Kinship är en platta som kan belyssnas när som helst, hur som helst, lågintensivt eller högintensivt, och hur ofta som helst.

7. Blazing Inferno – YOTH IRIA
I den interna grekiska kampen går i år YOTH IRIA segrande ur striden i min lista, före kollegerna i ROTTING CHRIST. Debutalbumet ”As the Flame Withers” (2021) var uppseendeväckande och med årets ”Blazing Inferno” tar musiken ytterligare ett steg framåt. Mindre svettigt rå och mer av elegans får du i YOTH IRIAs goth-inspirerade black metal.

6. Dzikkuh – ARKA’N ASRAFOKOR
Så kul att få upptäcka högklassig metal från ett för mig helt nytt land i sammanhanget, Togo i Västafrika! ARKA’N ASRAFOKOR sägs också vara Togos enda aktiva metalband så kanske inte konstigt att landet är okänt i sammanhanget. Lyriken är på engelska, franska och folkets traditionella språk, ewe. Inslag av folkinstrument och tradition, javisst, men framför allt ett varierat och spännande album.

5. Head Hammer Man – HORNDAL
När metal även blir en kulturgärning, historiska studier och samhällskritik kanske några tilltänkta lyssnare drar sig ett steg bakåt, vad vet jag. För mig är det alltid ett steg framåt. På sitt tredje album känns bandets robust rockiga metal ännu mer intensiv och jag låter mig mer än gärna föras med i HORNDALs berättelse om fackföreningsledaren Alrik Andersson och Storstrejken 1909. Kampen går sannerligen vidare!

4. IIII – SOLBRUD
År 2024 upptäckte jag på allvar det danska bandet SOLBRUDs musik, de släppte sin kanske bästa skiva i hela karriären – och la ner bandet. Allt detta under loppet av året. Känslan att förlora något man alldeles nyss fått… SOLBRUDs black metal är elegant, melodisk och dubbelalbumets variation över dryga 90 minuter kunde ha verkat splittrande men kittas ihop alldeles utmärkt. Sätt dig bekvämt tillrätta och njut!

3. The Star – WORMWOOD
Efter helt fantastiska ”Arkivet” (2021) var förväntningarna skyhöga och årets ”The Star” gör nog heller ingen besviken. För egen del grep temat i föregångaren tag ännu hårdare än årets alster som tar oss igenom en total och oundviklig undergång. Musikaliskt är dock ”The Star” minst lika vass och höjdpunkterna många, inte minst de två övervägande svenskspråkiga spåren som ramar in verket, inledande Stjärnfall och avslutande Ro.

2. Reaperdawn – IN APHELION
Debutalbumet 2022 tog många, och däribland mig, med storm. Årets IN APHELION är ytterligare ett storslaget album som berör teman som ljusdyrkan, sekterism och kärnan i black metal. Bandmotorn och frontmannen Sebastian Ramstedt gör det inte alltid enkelt för lyssnaren men det är så en riktigt god skiva ska funka. Frågetecken uppstår och panna rynkas men upprepat och närgånget lyssnande rätar ut och fyller mig återigen med glädjen över att möta ett både intelligent och känslomättad skapande. Och ett album som har kraft att hålla dig fängslad i många, många lyssningar.

1. Aftryk – VÆGTLØS
Jag tänkte med SOLBRUD att jag hittat något unikt i det danska black metal-landskapet och absolut, det är det också. När jag sedan fick lyssna på VÆGTLØS debutalbum ”Aftryk” har jag insett att varken Norge eller Sverige kanske längre sitter på tronen i den nordiska svartmetallens högsäte.

Detta är tystlåten, ömsint och våldsamt vacker musik. VÆGTLØS musik rispar, skrapar och skär i själens djupaste vrår med sin bitterljuva shoegazande black metal och sina texter, djupa som Marianergravar, om döden, sorgen och livet i saknad av dem vi mist. Med risk att hamna i närmast religiösa övertoner känner jag mig djupt tacksam att få ta del av detta ytterst berörande musikaliska och mänskliga mästerverk.

Övriga betraktelser

Bästa live-upplevelsen

Jag har nästan tappat räkningen på hur många gånger jag sett BEHEMOTH nu, första gången var 2007. I år delade bandet scen med veteranerna i TESTAMENT på lilla Parksnäckan i Uppsala, snacka om bonus. En utomhusscen med 400 sittplatser (parkbänkar!) och ungefär lika många stående metallskallar visade sig vara ett perfekt forum för en intim upplevelse med dessa båda storheter. Underbar sommarkväll!

Bästa båtturen

Close Up-båten till Tallinn var en av höstens höjdpunkter på många vis. Njutfullt att tillbringa två dygn med en båtlast med metal-folk och fler konserter än, i alla fall jag, kunde mäkta med under den tidsrymden. Så det blev ett urval av tiotalet band med TIAMAT, BURST och ETERNAL EVIL i topp för min del. Ett fantastiskt arrangemang och en resa som jag mer än gärna upprepar kommande år.

Bästa låt

Albumet “The Star” nådde inte riktigt till översta pinnhålet av mina topplaceringar. WORMWOOD är dock ohotad med årets bästa låt. Njut av Ro.

Många fler album värda att nämna…

De som kom sent på året, inte fått nog lyssningstid eller som jag på andra sätt inte gett nog uppmärksamhet och rättvisa är många. Eller som gjort sig förtjänt av en plats på vilken topp 15-lista som helst. Av respekt vill jag åtminstone nämna albumen av HAMFERÐ, MALSTEN, MÖRK GRYNING, KVAEN, OPETH, SÓLSTAFIR, TRIBULATION, VANHELGD, ZEAL & ARDOR…

Listor

Årsbästalistan 2022 – Amelie

Lämna en kommentar

Härligt, det är vad musikåret har varit. Melodisk och känslofull black metal är det som har fångat mig allra mest i år. Eller som jag säger i ett av inläggen nedan; musik med lika delar hjärta, hjärna och muskler. Här följer således de tio nysläppta album som betytt mest för mig år 2022. Och därpå några andra funderingar kring årets musik med debutanter, veteraner, favoriter och konserter.
God läsning!

Topp 10 skivor

10. Call Down The Sun – KONVENT
Det andra albumet är precis lika mörkt, tungt och doomigt som debuten Puritan Masochism (2020) och Rikke Emilie List growlar precis lika dovt och kraftfullt. Under våren fick jag också nöjet att se danskorna framträda på Gefle Metal-båten. Kan informera att KONVENT är precis så tunga live som studiomusiken utlovar.

9. Til Klovers Takt – KAMPFAR
Med förra albumet Ofidians Manifest (2019) blev jag slutligt frälst för norska KAMPFAR. Årets album är mer av en utmaning, inte lika tätt sammanhållen och har sina toppar och dalar. Det är en växare som behöver tid – vilket i sig är en positiv upplevelse. Och mycket riktigt har Til Klovers Takt jobbat sig in på topplistan under senhösten.

8. The Agony & Ecstasy Of Watain – WATAIN
”Inbjudande, krävande och gömmer på överraskningar” skrev jag i recensionen i april månad. Sen har den periodvis legat lite åt sidan innan den åter grävdes fram inför årssummeringen. Jäkla bra skiva helt enkelt som införlivar det bästa från WATAINs karriär; det brutala, som dominerade senaste plattan, det melodiska, som alltid funnits där i olika doser, och som alltid 100% seriositet.

7. Övergivenheten – SOILWORK
SOILWORK har aldrig varit mitt främsta band inom melodisk dödsmetall trots att de alltid gör bra skivor. Övergivenheten är dock något av det bästa bandet släppt ifrån sig på många år. En gallring bland de 14 spåren på den timslånga skivan hade kunnat utmynna i ett ännu bättre album men enskilda låtar som Death, I Hear You Calling bär ändå helheten mot höjderna.

6. En Rispa I Evigheten – CRASH NOMADA
Äntligen lite punk i listan! CRASH NOMADA låter sin fjäderlätta tungsinthet sippra ner i vartenda spår på denna skiva. Hjärtevärmande humor därtill. Nytt blod med basisten Mathilda Sundin som på några spår också med sin röst förtjänstfullt kompletterar Ragnar Beys sång. Lite mer av vemod och melankoli och lite mindre av upproriskhet och näven i luften än föregångaren. Men alltid lika nära hjärtat och innerligheten.

5. Opvs Contra Natvram – BEHEMOTH
På något mentalt plan ville jag inte ens ha BEHEMOTH här på den övre delen av listan. Upptäckarglädjen jag kände de första åren med bandets musik är sedan länge borta. Och kraven, förväntan på ständig genialitet, är ohemult höga. Rent objektiv är dock Opvs Contra Natvram lika bra som de flesta av bandets plattor. Storslagenhet, närhet, brutalitet och musikalisk glöd. Allt finns där och vem är jag att begära mer än allt – ens av BEHEMOTH?

4. The Great Below – KVAEN
Efter att nästan ha missat debutalbumet 2020, men spelat det desto flitigare året efter det, hade jag mycket höga förväntningar på andra albumet från Jacob Björnfots projekt KVAEN. Och som det infriades! Mörkt men samtidigt riktigt svängigt emellanåt. Lyrik som närmar sig döden från en ny vinkel i varje spår. En av årets allra bästa black metal-skivor i Sverige och internationellt.

3. Days Of The Lost – THE HALO EFFECT
Man måste nästan skratta; hur kunde det bli så här nästan löjligt förväntat och samtidigt så bra? THE HALO EFFECT samlar forna ”avhopparna” från IN FLAMES – Jesper Strömblad, Peter Iwers, Daniel Svensson och Niclas Engelin – och frontas därtill av Mikael Stanne från DARK TRANQUILLITY. Och det är exakt så det låter. Och vilket mottagande bandet sedan fått med spelningar på de stora festivalerna innan ens debuten släppts. Helt välförtjänt.

2. The Long Road North – CULT OF LUNA
Tungt och troget. Också en skiva som kom tidigt på året, nästan glömdes av i musikfloden och fick sin återupprättelse på höstkanten. CULT OF LUNA låter som CULT OF LUNA ska och ändå med så mycket spännande musikaliska utvikningar att jag aldrig tröttnar. Med The Long Road North tog sig bandet mot den absoluta toppen av årsbästalistan

1. Moribund – IN APHELION
En singel och en EP släpptes hösten 2021 av ett för mig okänt band som sedan kom att prägla hela mitt musikaliska 2022. Jag fick en djup och omfattande intervju med bandets grundare och frontman Sebastian Ramstedt vilket gjorde mig än mer själsligt berörd av IN APHELIONs musik. Det händer ytterst sällan att ett för mig helt nytt band gör så här starkt intryck. Detta är black metal när den är som allra starkast och vackrast. Het svärta och djupt lodande smärta. Musik med lika delar hjärna, muskler och hjärta. Våga kasta dig in i den värld som är Moribund, årets givna album nummer ett.

Övriga betraktelser

Årets band, årets debut, årets album, årets låt, årets video
Vi river av alla dessa kategorier i ett enda stycke då svaret på alla frågorna ändå är ett och detsamma; IN APHELION och Moribund. Årets låt kunde vara en av flera från denna platta men den som står mig allra närmast är This Night Seems Endless. Årets video, som samtidigt är en hyllning till ENTOMBEDs bortgångne LG Peterov får du här.

Årets (mini-)festival
Flera av kollegerna nyttjade första året efter pandemirestriktioner till att mer eller mindre frossa i konserter och festivaler. Det blev inte så för mig men några spelningar lyckades jag komma iväg på i alla fall. Roligast av dessa var den lilla minifestivalen på Parksnäckan i Uppsala som jag fann och närmast till egen överraskning bokade mindre än en vecka innan den gick av stapeln.

Inramningen var perfekt och intim på Rock The Park med en liten utomhusscen och max 400 åskådare. Och dit hade man tagit svenska toppband som LIK, HORNDAL, MASS WORSHIP och inte minst bandet som släppte 2021 års bästa album Arkivet; för första gången fick jag höra WORMWOODs musik live vilket var en fantastisk upplevelse.

Årets veteraner

Dismember 2022 (eget foto)

Jajamensan!

Äntligen fick jag uppleva DISMEMBER på scen. Bandet la ner för mer än tio år sedan innan jag ”hunnit” se dem och att nu få uppleva deras ur-stockholmsdöds live på Gefle Metal-båten var större än förväntat.

Årets svenska debutanter (och o-debutanter)
Jag kan tycka att det på nåt sätt är lite ”fusk” att benämna IN APHELION och THE HALO EFFECT debutanter då banden består av gamla rävar som har hållit på i typ 30 år. Så nog ordat om dessa två.

Årets svenska ”riktiga” debut blir därmed istället albumet Age Of Dystopia och bandet med samma namn. Med sin thrashiga death/black metal är deras fullängdsdebut något av en frisk fläkt i årets utgivning. Slamrigt, punkigt med ångestframkallande skriksång. Kolla in dem om du inte gjort det.

Årets album som inte platsade i listan
Det är alltid ett gäng plattor som hamnar strax utanför topplistan eller helt enkelt släpptes sent/inte fick tillräckligt lyssning eller på annat sätt inte riktigt hanns med. Ett axplock av intressanta album i denna grupp är ZEAL & ARDORs självbetitlade platta, svenska MESHUGGAHs Immutable och VANANIDRs Beneath The Mold samt de norska banden DARKTHRONE med Astral Fortress och DJEVEL med sin Naa skrider natten sort. För att nämna några. Säkert har jag glömt andra som borde uppmärksammas – men nu är det 2023 och tid att blicka framåt!