Kategoriarkiv: Skivor

Skivor

Blood Red Throne – Siltskin

Lämna en kommentar

ARTIST: Blood Red Throne
TITEL: Siltskin
RELEASE: 5/12 2025
BOLAG: Soulseller Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

En skiva som jag önskade att jag kunde uppskatta mer, så kanske jag skulle kunna sammanfatta min upplevelse av  ”Siltskin” – Blood Red Thrones elfte platta.

Jag erkänner villigt att det gick en rysning genom kroppen när promon till skivan damp ner. Denna känsla baserade jag helt och hållet på att bandets förra skivor, ”Imperial Congregation” och ”Nonagon” var riktigt bra skivor.

Kanske är jag orättvis – norrmännen har varit igång sedan 1998 – och deras diskografi håller en otroligt hög och jämn nivå. Är det då inte fullständigt i sin ordning att de har gjort en skiva som ”bara” är helt ok och dessutom redan året efter att ”Nonagon” kom?

Jag tror att jag blir frustrerad eftersom även ”Siltskin” har låtar och element i låtar som är mycket bra, men där det allmänna intrycket över helheten blir att bandet kanske borde ha varit strängare mot sig själva för att lyfta skivan ytterligare några snäpp.

Ställer jag två låtar som Scraping Out The Cartilage mot Anodyne Rust mot varandra som exempel så tycker jag att den senare med sitt fullständigt ondsinta driv i både riffen och trummandet med lätthet tacklar ut den förstnämnda vars småtrista lunkande och alibitvåtaktande gör mig ytterst tveksam till låtens plats och placering på skivan.

När bandet släpper på ett ös som i Husk In The Grain som får nävarna att knytas i extas och som, dessutom, har ett fantastiskt sväng då är det inte svårt att tycka att skivan är rejält bra. Att bandet dessutom har fått till en bra, ja till och med mycket bra, ljudbild på skivan gör att det inte gör ont att lyssna på ”Siltskin”. Sindre Wathne Johnsens sång, gitarrtonen hos Død och Meathook och tydligheten i Stian Gundersens bas är rena drömmen, och Freddy Bolsøs trummor bor hyresfritt i öronen – sammantaget låter bandet fantastiskt.

Att då inte nå upp till tidigare nivåer ger fel skav. Jag tror dock att Blood Red Throne är kapabla till bättre musik än så här. ”Siltskin” är en skiva som har fina poänger och jag väljer att betrakta den som en sympatisk skiva till stora delar. Men helt fram kommer inte bandet den här gången.

Skivor

Kaunis Kuolematon – Kun Valo Minussa Kuoli

Lämna en kommentar

ARTIST: Kaunis Kuolematon
TITEL: Kun Valo Minussa Kuoli
RELEASE: 28/11 2025
BOLAG: Noble Demon

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det finns vemod, och så finns det finskt vemod. Har man inte blivit varse detta innan så kan jag i det närmaste lova att det kommer man bli när man lyssnar på Kaunis Kuolematons senaste skiva ”Kun Valo Minussa Kuoli” som betyder när ljuset i mig dog.

Detta finska melodiska doom/dödsband har hållit igång sedan 2012, men detta är första gången jag stöter på bandet. Jag önskar att jag hade upptäckt bandet tidigare, för jag gillar verkligen det jag hör på den här skivan.

Det är musik så massivt fylld med känsla att det är en smula förunderligt att jag inte finner skivan utmattande. Kaunis Koulematon har nämligen en så självklar pondus i sin musik att den snarare kan upplevas som vilsam, ja, trösterik. Jag har inga svårigheter att spela plattan om och om igen.

Att all sång, oavsett om det gäller growlet från Olli Saakeli Suvanto eller den rena sången från Mikko Heikkilä (Dawn Of Solace), framförs på finska gör att ytterligare nerv tillförs skivan.

Riffen och solona från Mille Mussalo och tidigare nämnde Mikko Heikkilä sitter som en keps, och höjer flera av låtarna till fantastiska nivåer. Att man dessutom använder sig av piano gillar jag oerhört mycket.

Produktionen är rena drömmen – mustigt fullödig och helt rätt för låtmaterialet.

Trots att ”Kun Valo Minussa Kuoli” klockar in på 50 minuters speltid så känns ytterst lite överflödigt på skivan. Gillar man doomig och vemodig döds så är detta en skiva som man bör kolla in.

Skivor

Omnium Gatherum – May The Bridges We Burn Light The Way

Lämna en kommentar

ARTIST: Omnium Gatherum
TITEL: May The Bridges We Burn Light The Way
RELEASE: 7/11 2025
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Omnium Gatherums musik har varit en stadig följeslagare under åren, det märks inte minst på att jag har recenserat alla bandets skivor sedan 2013 års ”Beyond”. Den vanliga invändningen är både det som är bra med bandet och det som talar mot det – melodisk dödsmetall av finskt snitt, ja jag har hört detta förut. Så varför ger jag väsentligt med tid till det här bandet?

Tja, mycket har att göra med att bandet är väldigt duktiga på sitt hantverk, och lyckas hålla majoriteten av låtarna på varje skiva på en så pass hög nivå att det verkligen inte känns som bandet stagnerar, eller inte får det att bränna till.

Ser jag på de skivor som bandet har släppt från 2013 och framåt så framstår framför allt ”The Burning Cold” som skivan som står sig starkast. Det är också den skiva som jag helst har satt på om jag känt ett sug att lyssna på bandet.

”…Bridges…” upplever jag som en skiva som har potentialen att verkligen nå upp till denna nivå, men som inte riktigt lyckas hela vägen. När bandet – sedan starten chefat av Markus Vanhala – lyckas som bäst, ja då är det fantastiskt bra musik som gång efter annan har fått mig att sluta ögonen i nästan fullkomlig njutning, medan andra låtar får mig att känna att ja, det är väl okej.

Som bäst är det i My Pain som har ett glimrande gitarrspel, inte minst i solodelen som är överjävligt bra, och ett fint och tungt sväng och avslutande kvartetten låtar på skivan där bandet vågar släppa på i stort sett alla spärrar och vräker på med assnygga melodier och rent magiskt fint trumspel. Det är inte det mest komplicerade trumspelet som Atte Pesonen bjuder på, men ack så effektivt tryfferat att jag hajar till mest hela tiden. Kolla bara in de accentuerande cymbalslagen i Streets Of Rage – ren mumma!

Det är bara att konstatera att Omnium Gatherum fortfarande är en extremt trevlig bekantskap som, även om ”…Bridges…” inte håller helt igenom, lyckas med att locka till lyssning med behållning.