Kategoriarkiv: Skivor

The Great Discord – Deam Morte

ARTIST: The Great Discord
TITEL: Deam Morte
RELEASE: 17/2 2022
BOLAG: Pazuzu Recordings

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Gör man sökningar på THE GREAT DISCORD på WeRock så får man ett antal träffar – intervjun jag gjorde med Fia och Axel i maj förra året, recensionerna av “Duende” och “The Rabbit Hole”, plus en hel massa annat. Det är inte en överdrift att säga att vi, och kanske framför allt jag, gillar det här gänget från Linköping.

Därför är det kanske en smula konstigt att jag inte kastade mig över bandets tredje fullängdare, “Deam Morte” vid tiden för skivans släpp i februari. Mina skäl var helt och hållet egoistiska. Jag hade lovat mig själv att ge den här skivan så mycket lyssnartid som jag tyckte att den krävde av mig, för den har snurrat i stort sett varje vecka sedan den släpptes.

“Deam Morte” är en mörkare skiva än föregångarna, som ju inte var några ljusbärare av större mått. Dels får vi en ny karaktär, Dea, och hon känns betydligt mycket farligare och besjälad av en vrede som kommer fram mycket tydligt på skivan. Det är mycket kamp, mycket våld – jag är inte förvånad att bandet gör en låt som Dies Irae som på ett oerhört påtagligt sätt handlar om våld i nära relationer. Den känslan som kommer fram i låten, och framför allt videon är så fruktansvärt drabbande, och det är något som präglar hela skivan.

Den är textmässigt den absolut mest innerliga skivan som TGD har gjort. Det här är inte “bara” musik för musikens skull, utan bandet har en hel massa saker som de vill ta upp.

Ska jag inte nämna Fia Kempe? Det har jag ju gjort i samtliga andra texter jag skrivit om bandet. Såklart ska jag det! Om ni inte har stiftat bekantskap med sångerskan innan så har ni ett vokalt gottebord att se fram emot. Jag tycker att hon här svarar för den bästa insatsen jag hört henne göra på någon skiva, vilket jag tror har att göra med att hon verkligen menar vartenda ord hon sjunger på “Deam Morte”.

Musikaliskt så spretar det lite mer än på tidigare skivor, även om det finns gemensamma beröringspunkter. Jag tycker att “Deam Morte” är bandets mest dansanta skiva – här finns en fysisk puls som i Blood And Envy som jag gillar som framkallar bilder av hoppande publikhav, men också en oerhört smittande lekfullhet som i Noonday Devil som är helt oemotståndlig.

“Deam Morte” är ytterligare en skiva som visar på att THE GREAT DISCORD är ett så vansinnigt begåvat band som fortfarande levererar skivor som skakar om och berör på sätt som känns nyfikna och intressanta. Gillar man bandet sedan innan så gillar man detta också, men “Deam Morte” är också en bra startpunkt om man inte känner till bandet sedan innan. Kolla in den.

Kvaen – The Great Below

ARTIST: Kvaen
TITEL: The Great Below
RELEASE: 25/3 2022
BOLAG: Black Lion Records 

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Två år efter “The Funeral Pyre” – en skiva som med rätta hyllades – återvänder KVAEN med sjukt hypade “The Great Below”. Som ni förstår av betyget så är det läge att använda det gamla uttrycket believe the hype.

Jakob Björnfot visade på “The Funeral Pyre” att han är en grym låtskrivare. Tro mig, han har inte försämrats på detta hantverk under de två år som förflutit, snarare tvärtom.

“The Great Below” sjuder av kreativ skaparkraft. Här finns inte en enda svag låt och skivan utmärks av ett fantastiskt flow som håller mig fast och intresserad genom hela lyssningsprocessen. Jag tror inte jag överdriver om jag säger att jag lyssnat minst 30 gånger på skivan, och då pratar vi hela genomlyssningar. Den låt som jag oftast tryckt igång som enskild lyssning är Ensamvarg, en låt som har ett i det närmaste triumfatoriskt anslag. Gitarrspelet är helt underbart, och andas så mycket Norrbotten att det inte är svårt att se Björnfot blicka ut över landskapet när han skrev låten.

Gästartisterna är väl valda, och deras insatser förstärker redan magiska låtar. Bekanta Sebastian “Batte” Ramkvist från NECROPHOBIC och IN APHELION bränner av ett grymt solo i Ensamvarg till exempel.

Även om stora delar av skivan präglas av kaotisk musik så känner jag mig så oerhört väl omhändertagen av den, och också överraskad. På skivor som inte präglas av den här graden av kvalitet börjar öronen stänga av när slutet närmar sig. Det går inte att göra här. De två sista låtarna på skivan, Your Mighty Has Fallen och The Fire Within Him Burns är så fruktansvärt bra att jag kippar efter andan.

“The Great Below” är, det tror jag ni förstår, en skiva som utan tvekan kan komma ifråga för topplaceringar på årsbästalistan för min del. Kolla in den.

Ghost – Impera

ARTIST: Ghost
TITEL: Impera
RELEASE: 11/3 2022
BOLAG: Loma Vista Recordings

BETYG: 6/10 (Martin) 7/10 (Robert)
SKRIBENT: Martin Bensch & Robert Gustafsson

Martin: Nytt album av GHOST, och ny dubbelrecension från mig och Robert. Jag kan lika gärna säga det direkt – “Impera” låter väldigt mycket som “Meliora”, en skiva som jag utan vidare delade ut en betygsåtta till. Klas Åhlund proddade bägge skivorna, och det är en väldigt bra sak, för satan vad jag gillar hur allting låter på bägge plattorna. Trummorna till exempel är en ren njutning att lyssna på rent akustiskt, och dubbelt så med tanke på hur mycket trummumma som finns på “Impera”.

Vid första till femte lyssningen var jag övertygad om att GHOST hade gjort sitt bästa album hittills. Efter 20 lyssningar är jag inte lika övertygad. I vanlig ordning så är topparna extremt höga. När GHOST är bra, ja då är de fruktansvärt bra. Det är de i stora delar av Kaisarion, Spillways, Call Me Miss Sunshine och Hunter’s Moon. De låtarna ligger rakt efter varandra, vilket är huvudanledningen till att jag tokdiggade skivan till en början. Men sedan kommer tre riktiga alibilåtar – Watcher In The Sky, Dominion som känns som ett intro i mitten av skivan och ganska urtråkiga Twenties vars cirkusanslag inte kan räddas upp av lite trevligt baskaggespel.

Resten av skivan är ganska nöjsam. GHOSTs försök till ballad i Darkness At The Heart Of My Love är bättre än mycket annat i svängen, men långt under standard för bandet, och ack så VAN HALEN-minnande Griftwood är också trevlig om man kan svälja ner textrader som I’m your rock, baby, I won’t back down. Bite Of Passage är kort men stämningsfull och Respite On The Spitalfields är märkligt återhållsam för att vara en låt med episka ambitioner.

Det blir lite hackat och malet på “Impera” men stundtals är den oerhört trevlig att lyssna på.

Robert: Fenomenet GHOST släpper nytt, och efter förra riktiga lågvattenmärket “Prequelle” är förväntningarna lågt ställda. De kommer dock på skam, framförallt är det första intrycket av plattan ganska fint. Det finns ett par starka spår, och det omedelbart bestående intrycket är att här är 80-talet närvarande på ett sätt som inte visats tidigare. Inledande Kaisarion luktar lika mycket SURVIVOR & JOURNEY som någonsin GHOST låtit påskina. Det blir nästan glättigt, och det är i ärlighetens namn uppfriskande. Som om Forge öppnat fönstret och släppt in ny inspiration, och under stora delar av skivan löper det där som en röd tråd. Griftwood luktar RATT och DOKKEN, och riffet som återfinns ca 2:30 in i avslutande Respite On The Spitalfields är i stort sett stulet rakt av från stråkarna i WHITESNAKES Still Of The Night (!! – Det är sant, lyssna på på hur de läggs ca 3:15 in i låten). Det hela görs dock på ett sätt som integreras i bandets sound och lite mörkare klangbotten, så det ska ses med kärlek. Dessutom är Fredrik Åkessons (OPETH) gitarrspel förstklassigt skivan igenom och gör att man balanserar fint på eggen mellan att släppa igenom inspirationen och att ändå vara just GHOST.

Problemet med plattan kommer efter det initiala intrycket. När den första charmen och förtjusningen lagt sig, och den där gnagande känslan av att det inte håller hela vägen börjar infinna sig. Call Me Little Sunshine, Spillways och Darkness At The Heart Of My Love är över tid skivans bästa spår med  rejäl slitstyrka, men det visar sig att här finns en del låtar som blir ganska banala (Hunter’s Moon, Watcher In The Sky och Griftwood är bra exempel) likväl som låtar man bara hoppar över efter några varv. Twenties är verkligen inte rolig, och de insprängda små instrumentala passagerna Bite Of Passage och Dominion samt introt Imperium är över tid bara skittråkiga.

Ojämnt alltså, men ändå ett stort steg mot att göra GHOST intressanta igen. “Impera” innehåller en del riktigt bra musik och låtar, och gissningsvis är den stora behållningen möjligheten att plocka upp dessa godbitar och inkorporera dem i ett set av livellåtar. Väl där finns goda möjligheter att historien kastar ett gott öga bakåt mot “Impera” så som tät på hits.