Kategoriarkiv: Skivor

Skivor

Sigyn – From Nation To Chaos

Lämna en kommentar

ARTIST: Sigyn
TITEL: From Nation To Chaos
RELEASE: 2026-07-10
BOLAG: Noble Demon

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Sigyn är enligt fornnordisk mytologi asaguden Lokes hustru, men detta till trots är den metal finnarna i Sigyn inte noterbart folkmusik-anstruken, utan utgörs mer av konventionell melodisk dödsmetal med tydliga orkestrala inslag. Valtteri Nieminens synthspel är framträdande, och gitarrspelet från Aki Saastamoinen och Markus Soumela förvaltar både i riff och i solon ganska väl Alexi Laihos (Children of Bodom) minne.

”From Nation to Chaos” är bandets andra fullängdare, och om man jämför med förstlingsverket ”Dehumanized” (2023) är de tydligaste skillnaderna att synthen blivit mer framträdande (inte nödvändigtvis odelat positivt) samt att produktionen blivit klart bättre (vilket tämligen självförklarande är odelat positivt). Det är bra tryck i bas och trummor, och den tämligen behagligt riviga skrik-growlen ligger bra i mixen.

Låtmaterialet blandar och ger en smula, där de tydligast synth-burna partierna/låtarna inte riktigt flyger för undertecknad. Sen finns det även både en del riktigt fina blastbeat-partier samt några mer stackato-meckiga riff, vilket ger anrättningen en viss verkshöjd. Allra bäst skulle jag säga att våra östliga grannar får till det i svulstiga Break These Chains, lite hårdare Creating My Own Chaos, bitvis fint mangel-drivna Illusion Of Justice, samt avslutande World In Flames som lite väl insmickrande gitarrsolo-lir till trots ändå kommer undan med sitt tämligen skamlösa pumpande med näven i luften.

Jag skulle ljuga om jag sade att jag faller handlöst för anrättningen Sigyn serverar, det är överlag liiite för polerat för min smak. Men det finns absolut något här att bygga vidare på, för i sina bästa stunder är finnarnas svulstiga anslag ändå rätt betvingande.

Blind Prophet (nedan) är i mitt tycke ett av de svagare numren på plattan, men den enda officiella video som än så länge finns att tillgå:

Skivor

Psycroptic – The Pulse Of Annihilation

Lämna en kommentar

ARTIST: Psycroptic
TITEL: The Pulse Of Annihilation
RELEASE: 17/7 2026
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ytterligare ett kärt återseende! Det var ett bra tag sedan som jag lyssnade på Psycroptic, det tekniska dödsmetallbandet från South Hobart på Tasmanien, men det fanns en period som bandets musik frekvent förekom i både hörlurar och högtalare.

Ny giv, och det är bara att konstatera att det här bandet fortsätter att kavla ut högkvalitativ teknisk döds.

De gör det med ett formidabelt sväng som i mycket kommer från det rent fantastiska trumspelet signerat David Haley som samsas ack så bra med gitarrspelet från brodern Joe Haley.

Med väl avvägd känsla för balans lyckas Psycroptic  fascinera från i stort sett första till sista ton på ”The Pulse Of Annihilation”. Många av låtarna bjuder dessutom både på sväng och rent mosande blästrande – ett fint grepp – men bandet lyckas göra en skiva där låtarna växer ut till en stark enhet sammantaget.

Att man också har haft den goda smaken att rekrytera Jason Keyser, som även gastar i Origin, vid sidan av Jason Peppiatt gör att även den vokala insatsen blir varierad och mångsidig. Ett grepp som kanske fler band borde ta efter? Jag gillar det i vilket fall.

Här finns flera finfina dängor, jag gillar speciellt No Blade Of Grass som har illasinnat riffande, sväng och – såklart – en oroväckande stark sånginsats.

Det finns mängder av band som lirar teknisk dödsmetall – Psycroptic sticker ut som ett band som sannerligen vet vad de sysslar med, och där verkshöjden ligger hög och jämn på flertalet av bandets skivor. Man har kunnandet, passionen och drivet som gör att bandet sticker ut i den murkna flora i underjorden. Har ni inte haft koll på bandet tidigare så är det bara att dyka in – ni kommer inte att ångra er.

Skivor

If These Trees Could Talk – The Hidden Hand

Lämna en kommentar

ARTIST: If These Trees Could Talk
TITEL: The Hidden Hand
RELEASE: 10/7 2026
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag överdriver inte när jag skriver att en välbehaglig rysning upplevdes av undertecknad när jag såg att promon till ”The Hidden Hand” låg i mejlkorgen.

En av huvudanledningarna till detta är, såklart, att jag uppskattar If These Trees Could Talk från Akron i Ohio sedan en herrans massa år. Vi har också fått vänta ett ohemult antal år på nytt fullängdsmaterial sedan bandet släppte ”The Bones Of A Dying World” för hela tio år sedan. Då till ihärdiga applåder från mig – tror ni mig inte så kan ni läsa recensionen jag skrev om den skivan. 

Har det skett några stora förändringar sedan dess? Det är ju en befogad fråga, och svaret är – nä inte speciellt mycket. Hur i hela världen kan jag då dela ut en betygsåtta?

Jo, för att ITTCT helt enkelt är ett band som, fortfarande, litar väldigt mycket på sin formel. De är skickliga på att värka fram rent episkt drabbande låtar.

Som vanligt är det rikligt och stringent tyngd på att bandet har tre gitarrister – och vet hur man sätter igång riff som fastnar i skallen trots att formeln är väl känd sedan innan.

Helt instrumentellt är skivan inte – det förekommer ytterst sparsam sång utan text i Blurry Creatures, något som fick mig att haja till när jag hörde låten första gången. Och, likt en ärkereaktionär, tänka att det var bättre förr. Nu är det så pass lite sång det rör sig om att jag skäms för tanken.

Annars är det genomgående oerhört vacker musik som bjuds – till och med introt Archons är så bra att en introhatare som jag gärna spelar det. Svävande rymder dyker upp i skallen, och det blir precis den igenkänningens glädje som jag uppskattar så mycket med det här bandet. Man känner sig omhändertagen, ja, omfamnad av bandets musik.

Likadant är det i Silence Between Mountains och då framför allt del två i stycket – bandet bygger skickligt upp från den diminutiva starten till något som i slutet liknar en katedral i storlek.

Till samma himlastormande höjder som föregångsplattan når inte ”The Hidden Hand” – men det är mest en enda låt som drar ner betyget, Flim, – och jag kan inte annat än tänka att om bandet hade strukit denna, ja då hade ”The Hidden Hand” rankats ett snäpp högre. Nu stannar betyget ändå på ”vansinnigt bra” och det är ju gott så.

Vill ni ha en skiva som omfamnar, och skickar ut er i omloppsbana i tanken nästan hela tiden, då tycker jag ni ska kolla in ”The Hidden Hand”.