Alla inlägg av Amelie Schenström

Hot or not? – Oktober 2023

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje Oktober 2023för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?


LÅT: Watcher in the Dark

ARTIST: Guyođ
VALD AV: Amelie

Martin: Inte så tokig, men för lång för att hålla mitt intresse uppe hela vägen. Jag ogillar verkligen inte långa låtar, men det finns vissa tomgångspartier som drar ner låten i seghetsträsket. Bra stämning, jag gillar sången, och produktionen riktigt mycket. Ljummet mot varmt.
Robert: Detta är lite sådär lagomt raspigt och stämningsfullt, och precis den typ av black metal jag egentligen gillar. Däremot fäster det inte riktigt av någon anledning, och kanske är det lite för lång speltid jämfört med hur mycket som händer i låten? Inte dåligt, men det känns samtidigt som om det hade kunnat bli närmast briljant!
Fredrik: Blackened death i stadigt lunkande mellantempo. Snygg och stämningsfull produktion (jag älskar de reverb-stora pukorna!) och överlag ganska trivsam svärta. Men riktigt fullt ut lyfter det aldrig, det blir lite för jämntjockt i längden. Ett par D-takts-partier hade nog höjt detta till varmt, nu stannar det på ljummet.

LÅT: Victory Has 1000 Fathers, Defeat Is an Orphan
ARTIST: Primordial
VALD AV: Fredrik

Amelie: Detta gör mig lycklig! Jag hade helt missat att det irländska bandet hade en platta på gång när albumet damp ned. Nytt och vågat? Nej, inte alls men exakt det PRIMORDIAL åtminstone jag vill ha. Med A.A. Nemtheanga troget vid micken. På ett plan är det nog specifikt krig och elände låtarna åsyftar men för mig berättar albumet som helhet om mänsklighetens nutida tillkortakommanden och vandring mot vårt gemensamma öde och oundvikliga(?) slut. Hett!
Martin: Fruktansvärt bra! Ett underbart pulserande sväng och en, som vanligt, grym sånginsats av A. A. Nemtheanga gör att jag sväljer detta med hull och hår. Kokhett!
Robert: Ett säkert kort, detta är (som vanligt med PRIMORDIAL) rasande bra… och då är detta faktiskt inte alls plattans starkaste spår i mitt tycke! Stekhett, såklart!

LÅT: Carbon Based Misery
ARTIST: Terra Builder
VALD AV: Martin

Robert: Detta gillar jag, det är lite sådär lagom galet utan att skeva iväg fullständigt ner i diket a la SYSTEM OF A DOWN-vansinne. Helt klart ett lovande smakprov och något som väcker den musikaliska läckergommen till liv – det här vill man ha mer av!
Fredrik: Fin, rivig energi i anslaget, och köttig tyngd. Här finns en del rätt sköna partier, men precis som med föregående akt så hittar det inte riktigt rätt sträng hos mig att slå an. Det är inte dåligt på något sätt, det är bara inget jag känner något uppenbart behov av att återkomma till. Men stilpoäng för hög röj-faktor!
Amelie: Småmysig dödsmetall med lätt inslag av black. Trivsam ljudbild, allmänt tilltalande och lagom lättillgänglig. Ja ni hör, inga storslagna överraskningar, men TERRA BUILDER skickar oss en varm hälsning från debutplattan i form av  Carbon Based Misery.

LÅT: Stutter
ARTIST: Empire State Bastard
VALD AV: Robert

Fredrik: Punkrockigt skrammel med helt hämningslös skriksång. Låter lite som att CANCER BATS, THE HIVES och MINISTRY fått ett kärleksbarn tillsammans (ja, på tre) men att den havande parten druckit lite mer alkohol än lämpligt under graviditeten… (Och då menar jag inte nödvändigtvis det som något dåligt i det här fallet, även om ni inte skall pröva det hemma i verkligheten.) Den lite lugnare avslutningen är snygg, även om synthen som smyger med låter lite malplacerad. Ganska varmt, detta, ändå!
Amelie: Känner att jag ”borde” gilla det här mer än jag gör… Rytmiskt och melodiskt. Skramliga trummor och skriksång på det. Det är bara det att skriksången i detta fall skär som gnissel i mina öron. Inte alls den där sköna vokala desperationen som efterfrågas. Nej, det här funkar inte något vidare. För mig. Svalt.
Martin: Härligt stökig låt som gör mycket rätt. Jag gillar den illskrikande sången, ger en härlig nerv till låten. Bra sväng också stundtals, och så är det frenetiska riffandet svinbra. Jag gillar detta – hett!

Blackscape – Suffocated By The Sun

ARTIST: Blackscape
TITEL: Suffocated By The Sun
RELEASE: 7/7 2023
BOLAG: Massacre Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

BLACKSCAPE är ett albumdebuterande band att välkomna till den svenska metalscenen. Gruppen formades 2018 av musikerna Tage Andersson och Thomas Ohlsson och har skyndat relativt långsamt fram till debuten i år. Bandets starkt gitarrbaserade musik är både melodisk och tung. Förstasingeln tillika titellåten Suffocated By The Sun är ett av skivans starkaste spår men många fler fina enskilda låtar finns som exempelvis Colonized By The Dark, Bow To Me eller Enslaved med sin rensång och sitt riviga gitarrspel.

Bandet uppger sig spela thrash/death metal men visst finns det en del black-känsla också i det hela. En väl mixad extreme metal med mycket melodi som du inte tröttnar på även efter många lyssningar. Vokalist Lawrence Mackrory (även bl.a. i DARKANE) varierar rensång, skrik och growl på ett mycket tilltalande sätt. Likaså instrumentalisterna Thomas Ohlsson på trummor (tidigare bland annat i THE PROJECT HATE MCMXCIX) och Tage Andersson på gitarrer håller hög klass och får bland annat fritt spelrum i bonusspåret Blackscape som är helt instrumentalt.

Influenser är såväl internationell som svensk metal, bland annat AT THE GATES och OPETH, men enligt bandets gitarrist även klassisk musik och jazz. Ska inte påstå att någon jazz direkt lyser igenom men bredden av influenser speglar sig i känslan att musikerna inte låter begränsa sig inom snäva ramar vilket bidrar till att musiken lyfter lite utöver det vanlig. Lyriken känns öppen för olika tolkningar och är ofta både berörande och personlig, exempelvis i Waste Of Humanity.

Idag känns det närmast lite old school att bandet faktiskt har en egen webbplats (som inte enbart är ett försäljningsställe!) utöver sociala medier. Där finns det mesta av och om bandet samlat. Det uppskattas.

BLACKSCAPEs debut är ett stycke metal som står sig mycket väl i årets utgivning och den fyller gott sin plats i den svenska melodiska döds-/thrash-myllan. ”Suffocated By The Sun” är en skiva att återkomma till ofta och BLACKSCAPE ett nytt band på hårdrockskartan att hålla minst ett getöga på även framöver.

Hot or not? – Juni 2023

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: The Omni
ARTIST: Keep Of Kalessin
VALD AV: Fredrik

Amelie: Jag har sedan länge ett kärleksfullt förhållande till norska drakmästarna i KEEP OF KALESSIN – liksom till den litterära namnen skapad av Ursula K. Le Guin. Jag har stått vid dem över melodifestivalperioden och vidare. Bandet har haft ett antal sångare genom åren och tyvärr är inte den nuvarande, bandets grundare Obsidian C, min absoluta favorit även om också han är bra. Jag saknar fortfarande tonkonstnären Thebon. The Omni är definitivt inte bandets starkaste låt genom tiderna, ingen riktig drakeld här, men ändå klart varmt med dragning mot det heta.
Martin: Har inte lyssnat på KEEP OF KALESSIN på evigheter, men nu väcks lusten till bandets musik igen! Klart nöjsamt, och så fruktansvärt episkt mäktigt att nävarna knyts. Underbart trumspel med friskt tempo. Längden besvärar inte alls. Svinvarmt!
Robert: KEEP OF KALESSIN är bra på senaste plattan “Katharsis”. Inte “Armada”- eller “Kolossus”-bra, men bra. Obsidian C sjunger inte lika bra som Thebon, låtarna har inte riktigt samma verkshöjd – men lik förbaskat är det hett. Det här bandets lägstanivå är bra mycket högre än många andra bands högstanivå, och The Omni är en bra låt!

LÅT: Defiling of Spirit
ARTIST: Haradrim
VALD AV: Martin

Robert: Härligt black metal-plock som varvas med ett bra driv. Kort sagt, HARADRIM är möjligen inte det mest unika och omvälvande man kan höra – men det är bra! Balanserar precis på gränsen mellan trallvänligt och elakt, och det slutar riktigt hett. Bra grejer detta!
Fredrik: Snygg svärta, och bra mix mellan köttig tyngd och spröda mollklanger. Egentligen kanske mer black än döds till sin natur, men versriffandet är liiite för tugga-tugga-enahanda för att lyfta detta mot de BEHEMOTH-höjder man eventuellt har siktat mot. Stilpoäng dock för det sköna stackato-meckandet och det efterföljande lugna partiet i breaket, här hittar låten en växel till. Överlag tämligen varmt, gillar denna.
Amelie: Och här har vi månadens Tolkien-band 🙂 Till namnet alltså. Annars låter det väldigt mycket BEHEMOTH om detta – introt, sången osv. – och det är ju inte illa, verkligen inte illa alls. Influenserna från polackerna är inte på något sätt störande och även om detta således inte är helt unikt gör bandet det de gör på ett mycket tilltalande sätt. Vad finns här att inte gilla? Ingenting alls skulle jag vilja säga. Detta är riktigt hett!

LÅT: The Flame Rekindled
ARTIST: Sacred Outcry
VALD AV: Robert

Fredrik: Elegant på (who am I kidding, oftast över) gränsen till sliskigt. Hjälte-metal deluxe med ofantligt mycket mer glitter än svärta. Sen är det förvisso rätt snyggt emellanåt, och klart kompetent både i komposition och framförande, men som helhet blir det nog ändå lite för mycket, åtminstone för undertecknad. Ljummet, säger vi väl då, jag är givmild idag…
Amelie: Hyfsad låt, tråkig sång. Vet inte vad jag ska skriva mer om detta… Läste på om bandet och deras lyriska teman lär vara inspirerade av Michael Moorcocks litterära värld. Och det är ju alltid kul med litterära referenser, fast låten i sig blir inte roligare för det. Kylblaskigt.
Martin: Jag kan lova er att Robert visste att jag skulle gå igång på detta, haha! Den här sortens power metal äter jag, numera, med sked. Att sången påminner om Kiskes (HELLOWEEN) är enbart ett plus. Jag blir glad, stampar takten, och vill dricka öl när jag lyssnar på detta. Stekhett!

LÅT: Suffocated By The Sun
ARTIST: Blackscape
VALD AV: Amelie

Martin: Klart nöjsamt detta! Jag får lite DARKANE-vibbar, vilket inte ska ses som något dåligt, och går igång rejält på gitarrspelet. Såklart är detta inte helt originellt men hantverket är så pass bra att jag vill höra mer. Ganska varmt!
Robert: Dra mig baklänges, detta var vasst som Satan! BLACKSCAPE ska släppa debut i år om jag förstår saken rätt, och om Suffocated By The Sun är en indikation på innehållet är det en platta att hålla i med grillvantar – stekhett är det. Omgångens bästa spår i en i övrigt jävligt stark samling!
Fredrik: Skönt rivig sånginsats, svulstig produktion och ett klart godkänt riffande. Ganska tydlig personlighet i detta också, då gitarrljudet bitvis känns nästan djent, men melodierna är eleganta och sången så där härligt thrash-döds-raspig. Blir en fin kombo, så god temperatur här.