Alla inlägg av Amelie Schenström

Solbrud – IIII

ARTIST: Solbrud
TITEL: IIII
RELEASE: 2 februari 2024
BOLAG: Vendetta Records
BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

 

När det kommer till nordisk black metal tänker du helt säkert Norge. Sen tänker du kanske Island och varför inte Sverige? Det är inte omöjligt att Danmark kommer längst ner på listan men här har vi ett band och ett album som kan vända upp-och-ned på den ”sanningen”. I alla fall om du är inne på den mer melodiska och atmosfäriska delen av black metal

Det namnmässigt anonyma albumet ”IIII” av det från Köpenhamn stammande bandet SOLBRUD (soluppgång) är en skön best. Bandet, som sitt första år gick under namnet GARGOYLE, bildades 2009 av de fyra musiker som tillsammans även skapat detta mästerstycke. De genomskickliga musikerna är bröderna Tobias och Troels Hjorth på bas respektive trummor. Adrian Utzon Dietz delar gitarr-uppdraget med Ole Luk som även är albumets vokalist och som med sin röst förtätar lyrikens känsla och svärta. Luk har efter inspelningen av ”IIII” lämnat bandet.

Albumets koncept är olika aspekter av talet fyra. Det är bandets fjärde album och temat är de fyra elementen; luft, vatten, jord och eld. Varje elements musik och med det varje sida på dubbelvinylen har dessutom komponerats av bandets respektive fyra musiker. Och visst finns det variation i delarna av detta dryga en och en halv timme långa epos men det är på intet sätt något brott mellan de olika kompositörernas bidrag. Tvärtom finns en harmoniskt genomarbetad utveckling under albumets gång. Spåren varierar i längd från två till dryga sjutton minuter och lyssnandet blir aldrig någonsin tråkigt utan är tvärtom ständigt intressant. Här finns spännande ingredienser som lite ”hawaianskt” gitarr-svaj för den som önskar sig det, liksom andra detaljer att upptäcka under den upprepade lyssning som anbefalles. Det läckra omslaget följer även det albumets tema.

Detta är melodisk black metal när den är som allra bäst. Drypande av vacker svärta. Arbetande sig långsamt in med sin smärta mot dina hjärterötter. Albumet är välproducerat, välkomponerat och på alla sätt musikaliskt väl genomfört. Här finns absolut ingenting att inte älska.

Årsbästalistan 2023 – Amelie

Nu firar vi av 2023! Det har som vanligt varit svårt att besluta årets albumlista även om skivorna på den övre halvan varit givna ganska så länge. Vilka ska med, vilka ska bort? Som ofta blir det mycket svenskt och mycket nordiskt på min lista. Och inte mindre än tre albumdebuterande band bland de tio som gjort starkast intryck på mig i år. Detta ser bra ut för framtiden!

Topp 10 Album

10. Heimdal – ENSLAVED
I år tar sig ENSLAVED med knapp nöd in på listan efter att vanligtvis belamra någon av de högsta placeringarna varje gång de släpper album. Är detta inte en bra platta då? Jo, absolut men kanske inte lika spännande som tidigare alster. Eller så beror det helt på mig. Bra nog att knipa en tiondeplats på listan är i varje fall norrmännens “Heimdal”.

9. Spellbinder – GYRDLEAH
Spännande debutalbum från engelska GYRDLEAH. Melodisk black metal med sin egna touch. Singeln Speak of the Devil från våren gav mersmak och albumet ”Spellbinder” visade sig ha mer spännande att ge, så pass att debuten tar sig ända upp på listan i år.

8. Goliath – KATAKLYSM
KATAKLYSM är tillbaka efter fem år och deras melodiska döds är igenkännlig på det trevligaste sätt. Jag har alltid varit svag för kanadensarnas version av ”göteborgsdöds” och som alltid levererar de med årets ”Goliath”,

7. Katharsis – KEEP OF KALESSIN
Åtta år sedan förra plattan som då var den första med grundaren och låtskrivaren Obsidian C. själv på sång. Då saknade jag ändå tidigare vokalisten Thebon. Årets album ”Katharsis” känns fräscht och rent av som något av en nytändning. Inte illa av ett band med nästan 30 år i branschen!

6. Foregone – IN FLAMES
Gammal kärlek… osv. Det är roligt att få skriva att ”Foregone” är kanske det bästa IN FLAMES kommit med sedan 2011 års ”Sounds Of A Playground Fading”. Bandet vågar återvända till sina rötter och samtidigt bejaka det bästa i sitt nyare sound. Inte en ”Clayman” men väl en platta som kan leva med länge i diskografin.

5. Egolution– BLACK OAK
Först på övre halvan av topplistan finner vi en svensk debut. BLACK OAK har som band funnits relativt länge och gett ut några singlar och en EP under åren. 2023 blev året då bandet äntligen släppte sin debutfullängdare. Inte alltför lättillgängligt utan tvärtom ganska krävande lyssning, men det ger också en oerhört stark upplevelse. Vokalisten Samuéla Burenstrand bidrar starkt till detta.

4. Deities Of Deathlike Sleep – GRAND CADAVER
“Supergruppen” som både känns tryggt bekant och som ändå med andra fullängdsalbumet lyfter ytterligare med sin grundmurade death metal. Jag ska inte förneka att Mikael Stanne på sång för mig är en stor del i detta. Inget revolutionerande med GRAND CADAVER men ack så njutbar lyssning.

3. Suffocated By The Sun – BLACKSCAPE
En svensk debutant tar sig in på topp tre! BLACKSCAPEs melodiska metal med doft av både death, black och thrash är tilltalande på alla sätt. Albumet ”Suffocated By The Sun” har fått en försvarlig mängd speltid sedan den landade i somras och är en prydnad för svenska modern metal.

2. Blackbraid II – BLACKBRAID
Mörkt, vackert, berörande och emellanåt upphov till rent meditativ lyssning.  Ett för mig nytt band för i år och på köpet finns även bandets första albumet, också det med fantastisk musik. BLACKBRAIDs atmosfäriska och melodiska svartmetall landar precis i mitt musikaliska hjärtas centrum.

1. How It Ends – PRIMORDIAL
Jag hade noll koll på att PRIMORDIAL var på gång med nytt album innan det damp ner i oktober. Och vilket album det är! En skiva som upprör känslorna om och om igen när jag lyssnar på den. Och som jag aldrig tröttnar att lyssna till utan låter gå ett varv till så snart sista tonerna avslutat suveräna albumet “How It Ends“.

Och en EP…

The Forgotten Inmates – ZORNHEYM
Topp tio-listan ska innehålla fullängdsalbum vilket gör att denna EP inte kommit på fråga i det avseendet. ZORNHEYM släppte 2021 albumet ”The Zornheim Sleep Experiment” som tog sig upp till plats sex på min topplista det året. I år kom så ”The Forgotten Inmates” med fem låtar från det tidigare albumet. Är det verkligen värt att nämna då? Jo, låtarna är desamma men på EP:n får vi både ett par akustiska versioner samt favoriten Keep The Devil Away på franska(!); Garde Le Diable Éloigné. Det som kunde känts som ”gammal skåpmat” blir istället en ny fin musikupplevelse.

Hot or not? – Oktober 2023

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje Oktober 2023för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?


LÅT: Watcher in the Dark

ARTIST: Guyođ
VALD AV: Amelie

Martin: Inte så tokig, men för lång för att hålla mitt intresse uppe hela vägen. Jag ogillar verkligen inte långa låtar, men det finns vissa tomgångspartier som drar ner låten i seghetsträsket. Bra stämning, jag gillar sången, och produktionen riktigt mycket. Ljummet mot varmt.
Robert: Detta är lite sådär lagomt raspigt och stämningsfullt, och precis den typ av black metal jag egentligen gillar. Däremot fäster det inte riktigt av någon anledning, och kanske är det lite för lång speltid jämfört med hur mycket som händer i låten? Inte dåligt, men det känns samtidigt som om det hade kunnat bli närmast briljant!
Fredrik: Blackened death i stadigt lunkande mellantempo. Snygg och stämningsfull produktion (jag älskar de reverb-stora pukorna!) och överlag ganska trivsam svärta. Men riktigt fullt ut lyfter det aldrig, det blir lite för jämntjockt i längden. Ett par D-takts-partier hade nog höjt detta till varmt, nu stannar det på ljummet.

LÅT: Victory Has 1000 Fathers, Defeat Is an Orphan
ARTIST: Primordial
VALD AV: Fredrik

Amelie: Detta gör mig lycklig! Jag hade helt missat att det irländska bandet hade en platta på gång när albumet damp ned. Nytt och vågat? Nej, inte alls men exakt det PRIMORDIAL åtminstone jag vill ha. Med A.A. Nemtheanga troget vid micken. På ett plan är det nog specifikt krig och elände låtarna åsyftar men för mig berättar albumet som helhet om mänsklighetens nutida tillkortakommanden och vandring mot vårt gemensamma öde och oundvikliga(?) slut. Hett!
Martin: Fruktansvärt bra! Ett underbart pulserande sväng och en, som vanligt, grym sånginsats av A. A. Nemtheanga gör att jag sväljer detta med hull och hår. Kokhett!
Robert: Ett säkert kort, detta är (som vanligt med PRIMORDIAL) rasande bra… och då är detta faktiskt inte alls plattans starkaste spår i mitt tycke! Stekhett, såklart!

LÅT: Carbon Based Misery
ARTIST: Terra Builder
VALD AV: Martin

Robert: Detta gillar jag, det är lite sådär lagom galet utan att skeva iväg fullständigt ner i diket a la SYSTEM OF A DOWN-vansinne. Helt klart ett lovande smakprov och något som väcker den musikaliska läckergommen till liv – det här vill man ha mer av!
Fredrik: Fin, rivig energi i anslaget, och köttig tyngd. Här finns en del rätt sköna partier, men precis som med föregående akt så hittar det inte riktigt rätt sträng hos mig att slå an. Det är inte dåligt på något sätt, det är bara inget jag känner något uppenbart behov av att återkomma till. Men stilpoäng för hög röj-faktor!
Amelie: Småmysig dödsmetall med lätt inslag av black. Trivsam ljudbild, allmänt tilltalande och lagom lättillgänglig. Ja ni hör, inga storslagna överraskningar, men TERRA BUILDER skickar oss en varm hälsning från debutplattan i form av  Carbon Based Misery.

LÅT: Stutter
ARTIST: Empire State Bastard
VALD AV: Robert

Fredrik: Punkrockigt skrammel med helt hämningslös skriksång. Låter lite som att CANCER BATS, THE HIVES och MINISTRY fått ett kärleksbarn tillsammans (ja, på tre) men att den havande parten druckit lite mer alkohol än lämpligt under graviditeten… (Och då menar jag inte nödvändigtvis det som något dåligt i det här fallet, även om ni inte skall pröva det hemma i verkligheten.) Den lite lugnare avslutningen är snygg, även om synthen som smyger med låter lite malplacerad. Ganska varmt, detta, ändå!
Amelie: Känner att jag ”borde” gilla det här mer än jag gör… Rytmiskt och melodiskt. Skramliga trummor och skriksång på det. Det är bara det att skriksången i detta fall skär som gnissel i mina öron. Inte alls den där sköna vokala desperationen som efterfrågas. Nej, det här funkar inte något vidare. För mig. Svalt.
Martin: Härligt stökig låt som gör mycket rätt. Jag gillar den illskrikande sången, ger en härlig nerv till låten. Bra sväng också stundtals, och så är det frenetiska riffandet svinbra. Jag gillar detta – hett!