Etikettarkiv: In MOURNING

Listor

Hot or not? – Juli 2025

2 kommentarer

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Scum
ARTIST: Clawfinger
VALD AV: Amelie

Martin: Det enda jag kan sympatisera med här är låtens budskap. I övrigt är detta så iskallt att öronen får frostskador.
Fredrik A: Metal som passar perfekt på förfesten och får igång tempot i en. Till det svängiga machoriffandet en text, som jag tolkar, beskriver ett rövhål (läs: Donald Trump). Men efter 2-3 spelningar av låten på förfesten så räcker det.
Robert: Clawfinger! Jag lyssnade igenom deras ikoniska ”Deaf Dumb Blind” för att försöka få lite sammanhang här, och.. .jodå, det är ju mer eller mindre samma band. Samma lyrik, samma stil. Cudos för att inte ha ändrat sig alls tycker jag. Problemet är kanske att det inte åldrats så där vansinnigt väl, och att jag har ändrats. Det som kändes rebelliskt och finurligt träffsäkert då känns mest ostigt och en aning barnsligt nu. Det är inte ni, det är jag. Så det blir mest ljummet och lite avslaget här…
Fredrik S: Okej, två saker. ETT: Jag köpte ”Deaf Dumb Blind” när det begav sig i mitten på 90-talet. Clawfinger är således kult, och ett band jag vill tycka bra om. TVÅ: utan att bli överdrivet politisk, och med respekt för att vi har åsiktsfrihet i det här landet, så gillar jag verkligen verkligen inte Donald Trump. Således borde den här låten egentligen falla mig i smaken. Men sen är det ju det här med att nivån på lyriken i texten hade fått en genomsnittlig mellanstadie-elev att framstå som denna generations Shakespeare. Det är så erbarmligt infantilt och i outhärdligt komplett avsaknad av minsta spår av verkshöjd, att det är helt omöjligt att inte ta fram skämskudden. Musikaliskt är det väl okej, men helhetsintrycket triggar fight or flight-systemen hårt. Iskallt, dessvärre.

LÅT: Collateral
ARTIST: Blood And Bones
VALD AV: Fredrik S

Amelie: Det är bara att erkänna, jag hade inte reagerat på den AI-genererade rösten om jag inte sett kommentarer likt Martins först. Kulturupplevelse handlar inte enbart om mottagare, sändaren är en del i helheten och sådant som detta kommer vi få leva med framöver. Jag har många åsikter men inga svar. I övrigt är låten inte alls tokig.
Martin: Tycker ni att detta låter meh? Det är för att detta är delvis AI-genererad musik. Som sådant faller detta totalt för min del. Iskallt med snudd på provocerande uselt.
Robert: Skapligt okej låt stundtals, men… herregud vad själlöst och enligt mallen  Tänkte jag. Sen fick jag se att det är AI-genererad sång, och det känns nästan bra. Hellre att detta kommer från en maskin än från någon av kött och blod,, även om tydligen instrumenten är ”riktiga”. Nja, det faller på att det helt enkelt är för generiskt, ironiskt nog.
Fredrik A: Skön kraftfull refräng men resten av låten går mig förbi. Har hört denna typ av metal till leda. Det krävs mer för att imponera på mig.

LÅT: The Rot Beneath
ARTIST: Grand Cadaver
VALD AV: Fredrik A

Robert: Är ju typ fusk att ta denna låt på Hot or Not. Skitbra såklart, och en dänga som gått ett knippe varv hos undertecknad innan den hamnade på den här listan. Stekhett!
Fredrik S: Stabil och kompetent dödsmetall av den gamla skolan. Lite av en musikalisk kebabpizza, ont om pretentioner och särskiljande drag, men funkar det så funkar det. Vilket det gör i fråga om Grand Cadaver och deras The Rot Beneath, som svänger skönt. God sommarvärme på detta nummer.
Amelie: Säg Mikael Stanne och jag säger: Ja tack, oavsett genre. Fortfarande är Dark Tranquillitys med sin melodiska dödsmetall den form jag föredrar allra mest men både mjukmörka gotiska Cementery Skyline, kompis-retro-bandet The Halo Effect eller, som här, något mer åt ren death metal i form av Crand Cadaver smakar också finfint. Riktigt varmt!
Martin: Svårt att stå emot detta. Ja, jag inser att Grand Cadaver mest är ett band som finns för att medlemmarna ska få lira den här typen av döds. Men när det görs med sådan här kvalitet i hantverket då är det bara ljuvligt. Varmt.

LÅT: Song Of The Cranes
ARTIST: In Mourning
VALD AV: Martin

Robert: In Mourning gör ju aldrig fel, det ska vi nog börja med att konstatera. Sen är frågan: hur mycket rätt gör de? Denna gången en hel massa, speciellt refrängen som kommer in och härjar runt 2-minutersstrecket får mig i att veva runt med högernäven i luften och vilja ha mer. Stekhett även detta!
Fredrik A: Välspelat och vi bjuds på många olika element. Allt från rytmiskt tekniska riff, skönsång, tvåtakt och bra melodier. Efter flera lyssningar har låten växt på mig och jag börjar förstå strukturen. Den utmanar mig på ett intressant sätt och jag blir nyfiken på att lyssna på mer.
Amelie: Småtrevligt men inget jag går i taket för. Sockersött intro och medsångsvänligt, melodiskt growl. Badvattenstemperatur denna heta juli 2025. Ljummet.
Fredrik S: Inte In Mournings allra vassaste vapen, men visst är deras blandning av finstämd melankoli och rivig desperation trivsam även här. Vackert utan att vara insmickrande, mörkt utan att vara otillgängligt. Gott så.

LÅT: Serpent On The Cross
ARTIST: Paradise Lost
VALD AV: Robert

Fredrik S: Vansinnigt elegant intro som fortsätter att växa med varje lyssning, och spåret som helhet känns absolut som klassisk Paradise Lost. Sen hade låten mått bra av lite fler tempo- eller formskiftningar, och sånginsatsen låter i ärlighetens namn en liiiiten aning… trött? Eller ja, för jämntjock, i alla fall. Så någon glödhet temperatur tycker jag kanske inte uppnås. Sen är förstås Paradise Lost även på en ”bara bra” dag en jäkligt kompetent goth/doom-orkester, så mer varmt än kallt, absolut.
Fredrik A: Melankolin har länge varit ledstjärna för detta brittiska gäng och det fortsätter den att vara i bandets nysläppta singel “Serpent On The Cross”. Låten är riktigt bra och den drabbar mig. Det melodiska gitarrspelet till trots, så går fraseringarna rakt in i mig. Melodierna är ljuset som lyser igenom det tunga mörkret. Efter denna singeln har jag höga förväntningar på det kommande albumet.
Amelie: Ja, vad ska man säga? Kunde själv tro att jag nån gång, till slut, skulle tröttna på att höra nytt – som inte låter så nytt det erkänns – från britterna men, nej. Det funkar varenda jäkla gång. Hett som julisolen och självklart omgångens bästa spår.
Martin: Att använda oboe i inledningen är ju bara så bra! Och jag slutar inte att tycka om låten som jag tycker är omgångens starkaste. Fylld med känsla lyckas Paradise Lost övertyga mig om att jag inte bara vill, utan måste, kolla in fullängdaren när den släpps. Hett!

Listor

Halfway to Hell 2023

Lämna en kommentar

Halva musikåret 2023 har passerat, och som vanligt har det funnits mycket nytt att ta del av på metalfronten. Här plockar vi WeRock-skribenter ut våra favoritkarameller så här långt. Hoppas det skall smaka!

Alla pralinerna i gottepåsen hittar ni i spellistan här under. Varför respektive bit har valts ut kan ni läsa om ni scrollar ned!

Amelie

ANGSTKRIEG – Vishedens Ulidelige Lethed
Vi inleder med en äktnorsk ångestvisa på black metal-vis. Titeln är snodd från Milan Kunderas bok ”Varats olidliga lätthet” och det ger ju extra pluspoäng! Det är bara att lyssna och njuta av rösten, gitarrsolot, helheten.

BLACK OAK – Conflict
Det inleder så förrädiskt vackert men att lyssna till BLACK OAK är ingen vilsam syssla. Här förbyts hastigt skönsång och mjuka gitarrer till growl, ångestskrik och gnissel. Debutalbumet ute nu. Varsågod och häng med på resan!

BLACKSCAPE – Suffocated By The Sun
Mer svärta och smärta. Här finns känslan från både death, black och thrash metal i ett nöjsamt konglomerat. Lyriken och sången höjer känslan ett extra snäpp. Vi välkomnar bandets kommande fullängdsdebut.

GRAND CADAVER – Vortex Of Blood
Nu blir det högklassig svensk döds. Och Mikael Stannes röst tackar jag aldrig nej till. Varken i sina delvis mer softare former som i DARK TRANQUILLITY eller som här, där det alltid välartikulerade growlet får fullt utrymme.

GYRDLEAH – Speak Of The Devil
Doomig black metal i första fullängdaren från brittiska GYRDLEAH. Ett ovanligt lyckat enmansprojekt i genren måste jag tillstå och som jag gärna hör mer av framöver.

THE HALO EFFECT – Path Of Fierce Resistance
Bandet visar här upp exakt det som är deras starka sida; traditionell melodisk göteborgsdöds i skärningspunkten mellan medlemmarnas båda ursprungsband IN FLAMES och DARK TRANQUILLITY. Och se här har vi Stanne åter i listan med sin alltid älskade röst <3 .

KATAKLYSM – Bringer Of Vengeance
Kanada bringar oss emellanåt fantastisk musik och KATAKLYSM är ett säkert kort inom den melodiska dödsen. Årets album är det femtonde i karriären och vi plockar här åt oss förstasingeln Bringer Of Vengance.

LOTAN – Ignis
Vi förflyttar oss tillbaka till black metal, tillbaka till Norden och denna gång till Danmark. LOTAN har hållit på sedan 2020 men släppte i mars sin första fullängdare. Älskar inledningen till Ignis med sina ”torra” trumslag och dominerande sång. Eller förresten, dessa inslag finns ju dess bättre med hela vägen 🙂

VAK – Bodies
Jag tokälskar VAKs förra album ”Loud Wind” från 2019. Äntligen kommer ny musik. I de första singlarna känner jag inte riktigt igen mitt VAK men i Bodies är bandets sludge metal precis så spooky och mystisk som jag längtat efter.

VREID – Flammen
Vi avslutar listan med norskt, såsom som vi inledde. VREIDs första nya låt sedan mästerverket ”Wild North West” 2021. Vi avnjuter bandets Sognametal i full episk kraft.
”Heller urein og fallen
Enn syndbunden av skriftas ord”

Fredrik

THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA – The Sensation
Jag brukar envetet hävda att det inte finns några guilty pleasures, man gillar det man gillar, och det är alltid okej. Men OM jag skulle hålla mig med guilty pleasures, hade The Sensation absolut varit ett sådant. Luftigt, insmickrande och hämningslöst glättigt – men därmed också ett spår med så mycket livsglädje att det inte går att undvika att charmas av det…

STONE OF DUNA – Stygian Slumber
Det här är ett spår som hardcore TOOL-fantaster sannolikt kommer att avsky, då likheterna är svåra att snacka bort. För undertecknad som inte har någon marker i den potten (TOOL är bra, men inga husgudar) är detta därför bara en jäkligt bra låt, med gott om nyanser och verkshöjd. Nerviga stackaton, svävande sångslingor och lekfulla trummor samverkar och bygger en imponerande helhet.

MAREKVIST – Myling
En lite udda och säregen låt, detta, i gränslandet mellan metal, folkmusik och 70-talsrock, men likafullt kanske min absoluta favorit så här långt detta år. Jag finner envetenheten i riffandet omöjligt att värja sig mot, och den hedonistiska kombinationen av kraft och känsla i sången är fantastisk.

SERMON – Golden
Artsy och kultursvårt, men med en uppenbar känsla för både finstämd melankoli och taggig trasighet. Ett hypnotiskt och förförande spår, utan att för den skull tappa sin energi. Lätt att låta sig vaggas in i musiken här.

KEEP OF KALESSIN – The Omni
En fantastisk tsunami av rå men vacker smärta, som kastar sig skoningslöst mot lyssnarens trummhinnor. Man hinner ändå tänka ”herregud, vad vackert det är!” innan man översköljs och handlöst kastas runt i de mörka malströmmarna. Mäktigt!

SOEN – Unbreakable
Varje gång SOEN släpper nytt så är det med skräckblandad förtjusning som jag tar mig an en första lyssning. Inte kan de väl lyckas nå samma svindlande höjder ännu en gång? Förr eller senare måste väl ändå bubblan av konstnärlig perfektion spricka? Tja, den dagen kommer kanske – men inte med Unbreakable… Klassisk SOEN, vilket innebär intrikata gitarrer, perfekt accentuerande trummor, och ovanpå detta Joel Ekelöfs lika eteriska som kraftfulla stämma. Gåshudsvarningen finns alltid där, så även denna gång.

DÅÅTH – Purified By Vengeance
Verkshöjd och artistiska ambitioner är inget att förakta, men ibland behöver man inte krångla till det. DÅÅTH (här gästade av Mark Holcomb) fläskar på med köttig och vass stackato-döds av modernt snitt, och även om det är högst begränsat med ny mark som bryts, så är detta ett väl utfört värv. Ditt huvud kommer att nicka i takt, gott så.

BEYOND THE BLACK – Free Me
Ja ja, visst är det teatraliskt och högtravande på ett sätt som lär göra majoriteten av alla ESC-bidrag avundsjuka. Men det spelar liksom ingen roll när melodin och kraftfullheten i framförandet ligger på den här nivån. Det är pampigt värre, och jag gillar det, punkt.

WOLFNAUT – Brothers Of The Badlands
Förvånansvärt lite groove bland mina tio karameller denna första halva av 2023. Men här kommer det en riktigt trivsam pralin, i form av WOLFNAUT och deras taktfasta, skapligt flummiga men ändå drivna riffande. Rötterna är tydligt och tryggt förankrade i 70-talet, och det gungar så skönt, så skönt…

SWORN – Grand Eclipse
Jag får lite vibbar av ROTTING CHRIST och BATUSHKA i vissa partier, men överlag är det nog mer konventionell black metal som utgör stommen i Grand Eclipse. SWORN bjuder på krispig svärta, ångestladdat driv och vackert melankoliska mollharmonier, och då är det förstås svårt att inte gilla det man hör.

Martin

ROTTEN SOUND – Sharing
Bra, bättre, ROTTEN SOUND? Ja, när det finska grindcorebandet stämmer upp till yster ringdans på det här sättet kan det vara befogat att skriva så. ”Apocalypse” är en rungande skiva, och Sharing en av de bästa låtarna inte bara på skivan, utan en av de bästa låtarna bandet gjort överhuvudtaget.

WITCH RIPPER – Enter The Loop
Magiskt bra och knäckande episkt! WITCH RIPPER bygger i Enter The Loop en majestätisk katedral till låt som framkallar njutningsfull svindel varje gång jag lyssnar på den.

CHILD – Manic Vortex
Dags att knyta näven i extas – satan så bra detta är! Med furiös HM-2 dyrkan dukar CHILD upp till en rejäl rensbuffé av yttersta kvalitet. En av årets bästa grindcoreplattor med råge, och – rätt gissat – Manic Vortex  är en av de bästa låtarna därpå.

RIVERSIDE – The Place Where I Belong
Otroligt vacker och majestätisk låt som på ett magiskt sätt koncentrerar vad RIVERSIDE gör bäst. Det svänger, berör och hänför. Total orgeldyrkan dessutom. Pretentiöst i ordets bästa bemärkelse!

KOLLAPS\E – Beautiful Desolate
Med tung känslomässig intensitet dräper helsingborgarna det mesta inom skrået. Den i stort sett episka inlevelsen i bandets tonkonst drabbar likt en kärvänlig och välbehövlig rivningskula.

IN MOURNING – The Broken Orbit
Dalabandet går från klarhet och visar med kraft att melodisk döds kan vara det bästa som finns. Det är orimligt svårt att sluta lyssna på den här låten som levererar i alla aspekter. Riffen, sången, stämningen, trumspelet – allt krokar i varandra på ett underbart sätt.

KATATONIA – Austerity
Refrängen. Där har ni ett starkt skäl till varför den här låten är med. Den är så helvetiskt vacker, och höjer en redan underbar låt till utomatmosfäriska nivåer. Antalet gånger jag lyssnat på denna låt är nästan oförsvarligt många.

HAKEN – Nightingale
HAKEN – ett band som bara blir bättre för varje skiva. Här levlar de upp något så djävulskt i en enda låt. Nightingale är en mästerlig uppvisning i inkluderande progressiv metal. Jag skriver inkluderande då HAKEN smeker trumhinnorna med verkligt bra produktion och episkt låtskriveri.

CATTLE DECAPITATION – Just Another Body
När CATTLE DECAPITATION är bra, ja då är de så överjävligt bra att man baxnar. Just Another Body är en av bandets bästa låtar i karriären. Den känns fullständigt logisk, men också lite skev. Ändå kan jag inte få nog av vare sig den, eller ”Terrasite” som kan vara en av årets bästa skivor.

REZN – Hypersurreal
Åh, när den släpande tyngden sitter som en keps som i Hypersurreal då är det svårt att stå emot. REZN levererar en makalöst snygg – ja vacker – låt med enormt mycket stämning och känsla. Hypnotiskt bra!

Robert

IGGY POP – Frenzy
Gammal är äldst, men det märks inte när James Newell Osterberg, aka Iggy Pop bränner av ett sjuhelsickes uppror på nya albumet ”Every Loser”. Hör och lär, kids!

INDUSTRIAL PUKE – Constant Pressure
Jomenvisst – detta låter ungefär som du kunde tänka dig när du lästa bandnamnet. Smutsigt. Som tur är så är det också löjligt medryckande och bra = alla rätt, med andra ord.

THE HU & Willim DuVall – This Is Mongol (Warrior Souls)
THE HU från Mongoliet har väl egentligen släppt den här låten tidigare, men jag tycker det först i årets remake där man lånar in ALICE IN CHAINS sångare William DuVall som det lyfter rejält. Nu är den här låten en sån där som sätter sig som berget och liksom inte går att sluta sjunga och nynna på…

FOO FIGHTERS – Under You
Klassisk rocklåt a la FOO FIGHTERS, men ååååååååhhhh: hjärtesorgen som är central i hela skivan ”But Here We Are” är giganorm. Saknaden efter Taylor Hawkins, bandets spillevink och trummis utgör fond för en av årets starkaste plattor, oavsett om låten i fråga går i dur eller moll.

FROZEN SOUL  – Glacial Domination
Jänkarna med dille på snö, is och BOLT THROWER-döds tar här hjälp av Matt Heafy från TRIVIUM, och resultatet är duktigt mysig!

CHILD  – Burn As One
Fy satan vad bra CHILD och deras fullängdsdebut ”Meditations In Filth” är! Känns som man kunde valt vilken låt som helst därifrån, och nu blev det denna. Skruva upp volymen och njut!

MEGATON SWORD – The Raving Light Of Day
Bra heavy metal gillar man ju alltid, och när Schweiz MEGATON SWORD väljer att förvalta arvet från MANOWAR på detta sätt är det väl bara att gilla läget?

UNTO OTHERS – The Fire Of Youth
UNTO OTHERS hade lite ”leftovers” från plattan ”Strength” och släppte dem som en EP med namnet ”Strength II.. Deep Cuts”. Det lustiga är att det materialet nästan är snäppet vassar är nsjälva albumet…

NON EST DEUS – Written On Tombstones
Det har släppts ruggigt mycket bra black metal i år, och som representant för det första halvåret tar vi den här given. Gillar man MGLA och HARAKIRI FOR THE SKY (och vem gör inte det?!?) så är detta obligatorisk lyssning!

RIVAL SONS – Nobody Wants To Die
Rock’n’roll i form av RIVAL SONS är tillbaka, och den här låten är sådär underbart smittande som man vill! Sjunger du inte med i refrängen så är du trasig, typ. ”Nobody Wants To Die, But They Know They Gonna Have To”….!

Listor

Årsbästalistan 2021 – Martin

Lämna en kommentar

2021, året då allt skulle återgå till det normala, eller hur? Vi skulle vada fram genom konserter, vi skulle – äntligen – få kasta oss in i moshpits, svettas tillsammans i extas och ägna oss åt allsång tillsammans med alla de band som nu äntligen kunde ge sig ut på vägarna. Är det någon mer än jag som känner att 2021 blev året av grusade förhoppningar vad gäller detta? Tänkte väl det. Och det är synd, för om det är något som verkligen har levererats så är det mängder av magiskt bra skivor som hade kunnat stå till grund för episka spelningar. Samtidigt är det underbart att faktiskt kunna konstatera att så många band med rika diskografier har fortsatt att göra fruktansvärt bra skivor, samtidigt som mängder av nya band har lagt in seriösa bud i spelet som ska bli mycket intressanta att följa i framtiden.  

Topp 10 Skivor

10. ”Odyssey” – VOKONIS
En skiva som med förkrossande tydlighet visar på mångsidigheten VOKONIS besitter. Svänget, drivet, det fantastiska gitarrarbetet och genidraget att ha med Per Wiberg på orgel gör att ”Odyssey” inte bara är bandets hittills bästa skiva, det är en skiva som är gravt beroendeframkallande. Omslaget av Kyrre Bjurling är, med råge, det snyggaste från i år.

9. ”Access All Worlds” – IOTUNN
En vindlande och ständigt överraskande skiva. Den rent episka mäktigheten som det bjuds på här skulle ta andan ur de flesta om ”Access All Worlds” var en instrumental skiva. Då kommer Jón Aldará in och smockar den sista luften ur lungorna med sin sånginsats. Det här är utan tvekan det bästa albumet från Danmark i år, och en satans debut.

8. ”Etemen Aenka” – DVNE
En majestätisk uppvisning av ett band som hade stora förväntningar på sig. Med sjudande tyngd och stor känsla för att både bjuda lyssnaren på tillbakadragna och episkt mäktiga partier har DVNE gjort en skiva progressiv sludge som är förbannat kul och underhållande att lyssna på.

7. ”As The Flame Withers” – YOTH IRIA
En löjligt stark skiva som imponerar med sin soniska såväl som sin känslomässiga tyngd. När jag väl tog tag i att faktiskt lyssna på skivan hade jag ytterst svårt att slita mig från den. Här finns en klar vision om vad bandet vill säga med sin musik, och de drämmer i med sådan pondus att jag faktiskt undrar om bandet kommer att kunna toppa detta i framtiden.

6. ”The Bleeding Veil” – IN MOURNING
Melodisk death metal när det funkar på alla nivåer. Detta är IN MOURNINGs, hittills, bästa skiva. Den emotionella yxhammare som bandet vevar loss med här fyller mig med känslor som vemod, högoktanig energi och djupaste lugn. Jag känner mig konstant omhändertagen av bandet genom hela skivan.

5. ”A Diabolic Thirst – SPECTRAL WOUND
Black metal som sannerligen berör på djupet. Stämningen som framkallas på den här skivan närmar sig perfektion, det i det närmaste magiska gitarrarbetet hänför och sången från Jonah Campbell dräper och hemsöker mig i sömnen. Det var otroligt längesedan jag lyssnade på en så här bra black metalskiva.

4. ”The Grand Scheme Of Things” – DORMANT ORDEAL
Årets så kallade bullet. Det brukar alltid dyka upp ett album som tvingar mig att kasta om i årsbästalistan. I år är det polska DORMANT ORDEALs ”The Grand Scheme Of Things” som står för detta. Den nästan hypnotiska kombinationen mellan djup melankoli och blästrande döds som det bjuds på här fick mig att återfå tron på den polska dödsmetallscenen. Detta är det bästa jag hört från Polen på bra länge, och det jag hör här får mig att höra ett band redo att plocka upp den tappade staffettpinnen från BEHEMOTH, DECAPITATED och VADER och löpa hem segern.

3. ”Imperial” – SOEN Varje år som SOEN har gett ut ett album så har någon skribent haft med skivan i årsbästalistan. För egen del var det ”Lykaia” som jag satte på plats 2 för 2017 som bandet dök upp senaste gången för mig i årsbästalistan. ”Imperial” är, om ni frågar mig, bandets hittills bästa skiva. Den är nästan kejserlig i sin framtoning – låtarna har växlat upp ytterligare när det gäller känslosamhet. Detta kontrasteras mycket effektfullt mot den oerhört organiska ljudbilden – och det är i denna skärningspunkt som skivan är så oerhört intressant. Spelmässigt är ju detta oantastligt. Trum- gitarr- och basspel är vansinnigt bra  såklart! Men i vanlig ordning är det Joel Ekelöf som med sin vansinnigt fina stämma höjer SOEN till de galaktiska nivåerna.

2. ”Where The Gloom Becomes Sound – TRIBULATION Ett av Sveriges mest egensinniga band har, om ni frågar mig, inget kvar att bevisa. De har med skiva efter skiva höjt nivån för sitt skapande. På den här skivan skapar de sitt utan tvekan starkaste album som vibrerar av en mängd olika konstformer. TRIBULATION har aldrig varit ett band som enbart sysslar med musik. Här skaver det sakrala mot det världsliga på ett rent magiskt sätt som ger återklang över hela året. När jag recenserade skivan i början av året så hade jag en mycket stark aning om att detta kunde vara ett album som skulle komma ifråga för årsbästalistan. Det känns underbart att konstatera att så verkligen var fallet.

1.  ”Lake Drinker” – HORNDAL.  Alla band som vill skapa ett klassiskt album vet förmodligen inte om att de faktiskt gör det. Alla band som faktiskt lyckas med denna bedrift skapar, oftast, ett verk som ger återklang genom historien. Och då menar jag inte enbart ett album som står sig framåt i tiden, utan ett som kopplar samman dåtid med nutid. Jag skulle våga mig på att säga att HORNDAL inte bara har skapat en, utan flera, skivor av denna dignitet. ”Lake Drinker” är en skiva som på ett oerhört påtagligt sätt har musik som tydligt knyter an till en skitig dödsmetalltradition med rikliga inslag av sludge. Men framför allt har HORNDAL något som få andra band inom denna genre har: ett satans grepp om sin berättelse. Det är en berättelse om, å ena sidan, bruket, arbetarklassen och orten Horndal.  Å andra sidan har vi företagarna och politikerna som drivs av ett kortsiktigt vinstintresse. Det är berättelsen om att skapa sig en tillvaro med trygghet och om svek från de med makt. Det är detta som gör ”Lake Drinker” till en skiva som skiljer sig från alla andra skivor jag lyssnat på under året. Det är ett sant nöje att konstatera att det betyg som Robert delade ut, 10/10, faktiskt är fullständigt befogat.

Övriga betraktelser

Årets mest upplyftande skivor som jag inte hade klarat mig utan är THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRAs ”Aeromantic II” och NESTORs ”Kids In A Ghost Town”. Herrejävlar vad rotation de skivorna har fått, vilket man kan se som ett tecken på att den här typen av retroartad musik sannerligen har behövts i min vardag. Att NESTOR dessutom har bemödat sig med att göra riktigt underhållande videor till sina låtar är ytterligare ett plus i kanten för det bandet.

Årets uppföljare är, hands down, THE LURKING FEARs ”Death, Madness, Horror, Decay”. En skiva som det gjorde ont att stryka från årsbästalistan, det måste jag erkänna. Med spetskompetens inom tvåtaktsdödsen gjorde bandet väntan på skiva nummer två väl värd lidandet.

Årets crossover är ”Grim” av Sara Bergmark Elfgren. En bok som har fått och kommer att få så många att kanske våga sig på att lyssna på death metal som kanske inte skulle gjort det annars, och som har fått och kommer att göra många metalheads till fanatiska fans av Saras författarskap som tillhör bland de bästa i Sverige.