Hot or not? – Januari 2023

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Ignis
ARTIST: Lotan
VALD AV: Amelie

Martin: Inte helt tokigt detta! Jag gillar produktionen som lyfter fram musiken på ett fint sätt. Bra driv och riff, sången härligt desperat utan att balla ur. Mellanspelet sagolikt bra. Jag vill höra mer! Varmt!
Robert: Mysigt! Trivsel-black, med snygg produktion och bra leverans i såväl framförande som produktion. Danska duon LOTAN ska släppa sin självbetitlade debut , och det måste man uppenbarligen lyssna på.
Fredrik: Elegant, förhållandevis finstämd black metal med extra stilpoäng för snygg sånginsats. Liiite tunn ljudbild emellanåt, lite mer bastryck hade inte skadat, men jag antar att black metal-puritanisterna inte har alltför ont av det… Inte stekhett, men absolut mer varmt än kallt.

LÅT: Nothing Left To Burn
ARTIST: Shores Of Null
VALD AV: Fredrik

Amelie: Italiensk doom som, inte minst sången, för tankarna väldigt mycket till brittisk dito och legendariska band som PARADISE LOST och kanske ännu mer MY DYING BRIDE. Inte oävet alls detta, värmer riktigt gott.
Martin: Oerhört vackert vemod. Inga höga odds på att jag skulle gilla detta. Sången framkallar rysningar av dystert välbehag, och med små enkla medel lyckas SHORES OF NULL få mig att längta något oerhört till mars då skivan släpps. Stekhett!
Robert: SHORES OF NULL har trefullängdare bakom sig. Debuten gick mig förbi och jag fastnade för italienarnas vemodiga och snygga black metal, medan förra plattan “Beyond The Shores (Of Death And Dying)” var en enda lång skitnödig överpretentiös låt. Det är en efterlängtad tillbakagång till det som bandet gör bra. Omgångens bästa bidrag, stekhett och nu ser man fram mot kommande plattan “The Loss Of Beauty”.

LÅT: Wall Of Sins
ARTIST: Licuation
VALD AV: Martin

Robert: Martin har lovat att gräva i undergroundscenen detta år, och det första exemplet är LICUATION från Kuopio, Finland: 1’798 lyssnare i månaden på Spotify. Det är, av låten Wall Of Sins att döma, åt helskotta för lite! Sure, det här saknar en del i produktion, och är lite råbarkat ibland – men visst gillar man drivet och känslan i den svärtade thrashen som grävts upp ur myllan underground!
Fredrik: Ja, men det här var ju riktigt trivsamt! Köttigt, riktigt energiskt driv, snyggt trumspel och med bra växelverkan mellan skrik och mer guttural growl. Kvalitetsdöds med old school-känsla i gitarrljudet, men iklädd modern kostym givet mängden blastbeats. Hett!
Amelie: Inleder flammande hett och med ett rivigt skrik som får med mig från start. Falnar en aning men ”duetten” mellan skriksång och djupgrowl funkar fint. På det hela taget rätt hett och LICUATION hör jag gärna mer av framöver.

LÅT: Power
ARTIST: Megaton Sword
VALD AV: Robert

Fredrik: Ett lite underligt nummer. Under första textstrofen hör jag inte ens vilket språk sångaren begagnar sig av, sen när jag greppat att det är engelska så fascineras jag av hur han låter som en aningen skrovligare MUSTASCH-Ralf Gyllenhammar, om än då med märkbar brytning. Refrängmelodin är rätt catchy och produktionen rätt för stilen, men i det stora hela är detta en ganska tam “tuff i jeansväst-hårdrock”-låt som känns mer ostig än nostalgiskt charmig. Rätt svalt omdöme, således.
Amelie: Nä, detta ger mig absolut ingenting positivt. Halvtråkig melodi och en ganska obehaglig röst att lyssna på. Har ändå gett den ett antal varv men det blir absolut ingenting bättre av. Lutar mot fryspunkten.
Martin: Oerhört svårt att veta hur jag ska ställa mig till detta. Riffandet gillar jag skarpt. Sången gillar jag till viss del, förutom då sångaren i en enda stavelse låter som Ralf Gyllenhammar i MUSTASCH, då kräks jag lite i munnen. Mellanspelet är fint, förutom väsandet om power, mmm, power sweet – episk cringe som kidsen skulle ha sagt. Texten är inte bra. Nä, det blir nog ljummet med dragning mot svalt.

Årsbästalistan 2022 – Amelie

Härligt, det är vad musikåret har varit. Melodisk och känslofull black metal är det som har fångat mig allra mest i år. Eller som jag säger i ett av inläggen nedan; musik med lika delar hjärta, hjärna och muskler. Här följer således de tio nysläppta album som betytt mest för mig år 2022. Och därpå några andra funderingar kring årets musik med debutanter, veteraner, favoriter och konserter.
God läsning!

Topp 10 skivor

10. Call Down The Sun – KONVENT
Det andra albumet är precis lika mörkt, tungt och doomigt som debuten Puritan Masochism (2020) och Rikke Emilie List growlar precis lika dovt och kraftfullt. Under våren fick jag också nöjet att se danskorna framträda på Gefle Metal-båten. Kan informera att KONVENT är precis så tunga live som studiomusiken utlovar.

9. Til Klovers Takt – KAMPFAR
Med förra albumet Ofidians Manifest (2019) blev jag slutligt frälst för norska KAMPFAR. Årets album är mer av en utmaning, inte lika tätt sammanhållen och har sina toppar och dalar. Det är en växare som behöver tid – vilket i sig är en positiv upplevelse. Och mycket riktigt har Til Klovers Takt jobbat sig in på topplistan under senhösten.

8. The Agony & Ecstasy Of Watain – WATAIN
”Inbjudande, krävande och gömmer på överraskningar” skrev jag i recensionen i april månad. Sen har den periodvis legat lite åt sidan innan den åter grävdes fram inför årssummeringen. Jäkla bra skiva helt enkelt som införlivar det bästa från WATAINs karriär; det brutala, som dominerade senaste plattan, det melodiska, som alltid funnits där i olika doser, och som alltid 100% seriositet.

7. Övergivenheten – SOILWORK
SOILWORK har aldrig varit mitt främsta band inom melodisk dödsmetall trots att de alltid gör bra skivor. Övergivenheten är dock något av det bästa bandet släppt ifrån sig på många år. En gallring bland de 14 spåren på den timslånga skivan hade kunnat utmynna i ett ännu bättre album men enskilda låtar som Death, I Hear You Calling bär ändå helheten mot höjderna.

6. En Rispa I Evigheten – CRASH NOMADA
Äntligen lite punk i listan! CRASH NOMADA låter sin fjäderlätta tungsinthet sippra ner i vartenda spår på denna skiva. Hjärtevärmande humor därtill. Nytt blod med basisten Mathilda Sundin som på några spår också med sin röst förtjänstfullt kompletterar Ragnar Beys sång. Lite mer av vemod och melankoli och lite mindre av upproriskhet och näven i luften än föregångaren. Men alltid lika nära hjärtat och innerligheten.

5. Opvs Contra Natvram – BEHEMOTH
På något mentalt plan ville jag inte ens ha BEHEMOTH här på den övre delen av listan. Upptäckarglädjen jag kände de första åren med bandets musik är sedan länge borta. Och kraven, förväntan på ständig genialitet, är ohemult höga. Rent objektiv är dock Opvs Contra Natvram lika bra som de flesta av bandets plattor. Storslagenhet, närhet, brutalitet och musikalisk glöd. Allt finns där och vem är jag att begära mer än allt – ens av BEHEMOTH?

4. The Great Below – KVAEN
Efter att nästan ha missat debutalbumet 2020, men spelat det desto flitigare året efter det, hade jag mycket höga förväntningar på andra albumet från Jacob Björnfots projekt KVAEN. Och som det infriades! Mörkt men samtidigt riktigt svängigt emellanåt. Lyrik som närmar sig döden från en ny vinkel i varje spår. En av årets allra bästa black metal-skivor i Sverige och internationellt.

3. Days Of The Lost – THE HALO EFFECT
Man måste nästan skratta; hur kunde det bli så här nästan löjligt förväntat och samtidigt så bra? THE HALO EFFECT samlar forna ”avhopparna” från IN FLAMES – Jesper Strömblad, Peter Iwers, Daniel Svensson och Niclas Engelin – och frontas därtill av Mikael Stanne från DARK TRANQUILLITY. Och det är exakt så det låter. Och vilket mottagande bandet sedan fått med spelningar på de stora festivalerna innan ens debuten släppts. Helt välförtjänt.

2. The Long Road North – CULT OF LUNA
Tungt och troget. Också en skiva som kom tidigt på året, nästan glömdes av i musikfloden och fick sin återupprättelse på höstkanten. CULT OF LUNA låter som CULT OF LUNA ska och ändå med så mycket spännande musikaliska utvikningar att jag aldrig tröttnar. Med The Long Road North tog sig bandet mot den absoluta toppen av årsbästalistan

1. Moribund – IN APHELION
En singel och en EP släpptes hösten 2021 av ett för mig okänt band som sedan kom att prägla hela mitt musikaliska 2022. Jag fick en djup och omfattande intervju med bandets grundare och frontman Sebastian Ramstedt vilket gjorde mig än mer själsligt berörd av IN APHELIONs musik. Det händer ytterst sällan att ett för mig helt nytt band gör så här starkt intryck. Detta är black metal när den är som allra starkast och vackrast. Het svärta och djupt lodande smärta. Musik med lika delar hjärna, muskler och hjärta. Våga kasta dig in i den värld som är Moribund, årets givna album nummer ett.

Övriga betraktelser

Årets band, årets debut, årets album, årets låt, årets video
Vi river av alla dessa kategorier i ett enda stycke då svaret på alla frågorna ändå är ett och detsamma; IN APHELION och Moribund. Årets låt kunde vara en av flera från denna platta men den som står mig allra närmast är This Night Seems Endless. Årets video, som samtidigt är en hyllning till ENTOMBEDs bortgångne LG Peterov får du här.

Årets (mini-)festival
Flera av kollegerna nyttjade första året efter pandemirestriktioner till att mer eller mindre frossa i konserter och festivaler. Det blev inte så för mig men några spelningar lyckades jag komma iväg på i alla fall. Roligast av dessa var den lilla minifestivalen på Parksnäckan i Uppsala som jag fann och närmast till egen överraskning bokade mindre än en vecka innan den gick av stapeln.

Inramningen var perfekt och intim på Rock The Park med en liten utomhusscen och max 400 åskådare. Och dit hade man tagit svenska toppband som LIK, HORNDAL, MASS WORSHIP och inte minst bandet som släppte 2021 års bästa album Arkivet; för första gången fick jag höra WORMWOODs musik live vilket var en fantastisk upplevelse.

Årets veteraner

Dismember 2022 (eget foto)

Jajamensan!

Äntligen fick jag uppleva DISMEMBER på scen. Bandet la ner för mer än tio år sedan innan jag ”hunnit” se dem och att nu få uppleva deras ur-stockholmsdöds live på Gefle Metal-båten var större än förväntat.

Årets svenska debutanter (och o-debutanter)
Jag kan tycka att det på nåt sätt är lite ”fusk” att benämna IN APHELION och THE HALO EFFECT debutanter då banden består av gamla rävar som har hållit på i typ 30 år. Så nog ordat om dessa två.

Årets svenska “riktiga” debut blir därmed istället albumet Age Of Dystopia och bandet med samma namn. Med sin thrashiga death/black metal är deras fullängdsdebut något av en frisk fläkt i årets utgivning. Slamrigt, punkigt med ångestframkallande skriksång. Kolla in dem om du inte gjort det.

Årets album som inte platsade i listan
Det är alltid ett gäng plattor som hamnar strax utanför topplistan eller helt enkelt släpptes sent/inte fick tillräckligt lyssning eller på annat sätt inte riktigt hanns med. Ett axplock av intressanta album i denna grupp är ZEAL & ARDORs självbetitlade platta, svenska MESHUGGAHs Immutable och VANANIDRs Beneath The Mold samt de norska banden DARKTHRONE med Astral Fortress och DJEVEL med sin Naa skrider natten sort. För att nämna några. Säkert har jag glömt andra som borde uppmärksammas – men nu är det 2023 och tid att blicka framåt!

Årsbästalistan 2022 – Martin

2022, året då de kvalitativa skivsläppen har stått som spön i backen. Lätt som en plätt att göra årsbästalistan då tänker ni? Nej, verkligen inte! 2022 var året som jag mer än tidigare har omvärderat skivor som jag vid släppen totalt tokdyrkat för att sedan stryka från årsbästalistan. I vilket fall – här har ni nu en – hade jag gjort den senare hade den kunnat se annorlunda ut, haha! 

Topp 10 Skivor

10. Portal Tombs – MASS WORSHIP
Desperation i oxmånadernas oxmånad – februari. Med känslomässig ackuratess mejslar skivan ut en känsla av i det närmaste fullständig nödvändighet. Ett av Sveriges absolut mest intressanta band har, återigen, gjort en skiva som karvar sig in i hjärnan och stannar där.

9. From The Fathomless Deep – BEHOLD! THE MONOLITH
Lätt skivan som det svänger mest om i årets lista. Ett helvetiskt driv, otroligt gitarrspel och upplyftande stoner/sludge gör att bandet levlar upp från att “bara” ha ett fräckt namn till att bli ett band som jag kommer följa med intresse framöver!

8. Starlight & Ash – OCEANS OF SLUMBER
En lika ödesmättad som förförande känslomässig uppvisning. Det tycks som att bandet från Houston oavsett vad de gör lyckas med att få mig att nicka uppskattande och ge dem en plats på listan. De gotiska och oerhört sense of place-fokuserade låtarna är – helt uppriktigt – omöjliga att stå emot.

7. Liminal Rite – KARDASHEV
Kanske den mest emotsedda skivan på hela året för min del. Komplexiteten är stor, ändå är detta en skiva att bara förlora sig i om man är på det humöret. Skivan som har det mäktigaste ljudet på virveltrumman ni kommer att höra på ett bra tag.

6. Mirage – GAEREA
Sent in – GAEREA, med ett bandnamn som jag fortfarande får koncentrera mig att skriva rätt – dök upp i en av våra Hot or Not. Då gillade jag det. Sen glömde jag bort bandet tills jag för ett tag sedan dök ner i “Mirage” och hade väldigt svårt att släppa taget. Detta är så oerhört känslomässigt tillfredställande att varenda låt känns som en drabbande svallvåg av ångestfylld tröst. En motsägelse? Ja, kanske det. Bra är det i vilket fall.

5. False Light – WHITE WARD
Jag hade mina aningar om att jag skulle gilla detta – den föregående plattan “Love Exchange Failure” tyckte jag var oerhört bra. Detta, gott folk, är ännu bättre. Det är svårt att inte koppla känslorna jag får vid lyssningen till faktumet att WHITE WARD är från Ukraina. Detta förstärker skivans pregnans – och då är den bedövande bra till att börja med. Att WHITE WARD lyckas med att utveckla sin black metal med avvikande element utan att kännas ett uns konstlade är en stor bedrift. “False Light” är en platta att upptäcka, återupptäcka och beröras av under lång tid framöver.

4. The Great Below – KVAEN
Från styrka till kross skulle man kanske kunna beskriva “The Great Below”. Debuten från KVAEN var ju stark, så stark att den fick rätt många att joddla i extas, men detta är ju next level shit som ungdomarna kanske skulle säga. En grymt sjudande häxkittel av riktad kreativitet som briserar av skaparkraft skulle kanske en pretentiös jävel som jag själv säga. I vilket fall är “The Great Below” en av årets starkaste black metalskivor. Att detta är verket av en enda låtskrivare borde få hela scenen att rysa i vördnad inför Jacob Björnfot, men något säger mig att han nog skulle tycka att det var ganska jobbigt.

3. Intet • Altet  – ORM
Skivan som bokstavligt talat fick mig att gråta av rörelse. Och vi pratar inte stilla tårar, nä tänk snarare hulkande bölande. Fastän hela skivan är späckad med känsla, så kan partiet vid ungefär 14-minutersstrecket i Floden, som kan skabe vara något av det vackraste jag hört i hela mitt liv. Det var i det närmaste givet att denna skiva skulle hamna på listan då den är en i stort sett fulländad black metalplatta. Med tanke på att jag vet vilka ambitioner ORM har med varje skiva är det magiskt tillfredsställande att kunna konstatera att de sannerligen lever upp till dessa.

2. Moribund – IN APHELION
Under väldigt lång tid var detta skivan som med självklar ackuratess höll förstaplatsen. “Moribund” är en nästan provocerande förträfflig platta som kryssar i så många rutor för mig. Låtskrivandet ligger på en fruktansvärd hög och jämn nivå. Produktionen passar musiken perfekt. De individuella insatserna – framför allt gitarrspelet borde åtalas för elitism och fingertoppskänsla – är magiska. Flödet rakt igenom skivan bjuder in till att lyssna om och om igen. En skiva som lyckas förena så mycket av metallens historia med ett mer samtida uttryck, ja det är bara att konstatera att “Moribund” är en i stort sett fulländad skiva.

1. Woe – AN ABSTRACT ILLUSION
Fullständig kärlek. Jag skulle, och kommer, såklart bre på än mer om varför jag älskar den här skivan, men de inledande orden är det mest kärnfulla yttrande jag har om “Woe”. Skivan flödar på ett fullständigt självklart sätt – de enskilda delarna bildar en mäktig musikalisk katedral i låtskriveriet, produktionen, och de enskilda medlemmarnas otroliga insatser. Med bibehållen känsla för sina föregångsband lyckas AN ABSTRACT ILLUSION  göra något nytt, fräscht men ändå magiskt hemtamt på “Woe”. En skiva som jag har återkommit till med en stigande känsla av att den är direkt nödvändig att lyssna på minst en gång varje vecka.

Övriga betraktelser

Årets power metal!
Jag har inte ens försökt undvika power metal i år. Snarare har jag sökt med emfas efter än mer musik ur denna så disneyfierade subgenre och kastat mig över den med iver när den dykt upp. Noterbara och djupt ystra skivor som jag tycker att ni ska kolla in är utan inbördes ordning “Illusions” av BOREALIS av så totalt uppenbara personliga anledningar att jag inte tänker gå i alls på dem, “The Saberlight Chronicles” av FELLOWSHIP en platta som ni antingen kommer älska eller hata och “Zenith” av SEVEN KINGDOMS som får mig att längta än mer efter ny musik av UNLEASH THE ARCHERS. Ni kommer fatta, jag lovar.

Årets grindcore!
“Hiss” av WORMROT. Bandet från Singapore som med allt tydligare eftertryck har blivit den nyare grindcorens banerförare. Detta är en skiva som utmanar vad grindcore är, vilket också gör den till en traditionell komponent inom rörelsen. Den känns både hemtam och progressiv.

Årets “skivan var värd att vänta på”!
“Inhuman Spirits” av DARKANE. 9 års väntan på nytt material från Helsingborgs mest undervärderade band är alldeles för länge. Visar återigen att de är ett magiskt bra band. Produktionen från sångaren Lawrence Mackrory är sagolikt bra och lyfter fram låtarna på ett fint sätt. Gitarrspelet fullständigt glöder, och frågar ni mig så är solot i Conspiracies Of The Flesh ett av de bästa från hela 2022.

Årets bästa låtar
I princip omöjligt att lista alla fantastiska låtar från 2022, men jag provar!

Spillways  av GHOST
World Serpent (devourer of dreams) av IN APHELION
Austerity av KATATONIA
Acheron av NITE
Behind Closed Doors av WORMROT
Passenger av WILDERUN
Now Defied! av MISERY INDEX
Disgust av VORGA
Glory Days av FELLOWSHIP
Ashes Turn To Rain av BOREALIS

Worship the Riff!