Enslaved – Caravans To The Outer Worlds

ARTIST: Enslaved
TITEL: Caravans To The Outer Worlds
RELEASE: 1/10 2021
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Veteraner, genreledande, genreinovatörer, Spellemannmästare (har vunnit norska Grammis fem gånger), ja många epitet kan fästas på norska ENSLAVED, bandet som med Grutle Kjellson och Ivar Bjørnson vid rodret seglat över de norska metalhaven i jämnt 30 år.

EP:n ”Caravans To The Outer Worlds” är en nätt sak på dryga 18 minuter bestående av två egentliga spår och två instrumentala ”intermezzon”. Kortare låtar är i och för sig en trend hos ENSLAVED sedan förra albumet där låtlängden hölls nere kring 5-6 minuter vilket får anses kort i bandets diskografi där snittlängden på spåren annars konstant ökat de senaste 20 åren. Lyriken är tematiskt en sorts utlöpare från förra årets fullängdare ”Utgard”. Starkast är titelspåret som bjuder allt du förväntar från bandet av progressiv metal med rötter i svartmyllan, och även Ruun II – The Epitaph är tät, spännande och knyter an till bandets historia (titellåten på albumet ”Ruun” 2006).

Således en liten fin munsbit från ett alltid beundransvärt varierat och musikaliskt exakt band som ändå har kvar känslan från sina rötter. Otillfredställande kort ja men en EP som fortsätter ta bandet vidare på sin till synes oändeliga utvecklingsstig.

 

The Night Flight Orchestra – Aeromantic II

ARTIST: The Night Flight Orchestra
TITEL: Aeromantic II
RELEASE: 3/9 2021
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag vet inte hur ni förhåller er till fortsättningsskivor, men för min del så är de verkligen ett tveeggat svärd. Skräckexempel: METALLICAS “Load” och “Reload” och QUEENSRŸCHES “Mindcrime”-plattor. Nu spelar TNFO i en lite annan liga än banden bakom dessa plattor, men jag blev ändå tveksam när de annonserade att det skulle bli en sorts fortsättning på “Aeromantic” som kom förra året.

Jag gillade den skivan, men inte lika mycket som de andra skivorna i bandets diskografi. Jag har konsekvent delat ut betygsåttor till bandet förutom just “Aeromantic”. Nu är detta, som ni ser på betyget, åtgärdat.

Och det är av den enkla anledningen att TNFO har sett till att majoriteten av låtarna på “II” håller en genomgående hög och jämn kvalitet. Det finns två, i mitt tycke, svagare låtar på den här skivan – och det är Change och Zodiac som mest är tjatig utfyllnad.

Resten, gott folk, är ren mumma. Den mäktiga inledaren Violent Indigo med en så satans fin inledning, de två rakt på varandra följande partyrökarna Midnight Marvelous och How Long. Framför allt den sistnämnda har jag tokdyrkat sedan lyssning ett. Det grymt hängande breaket innan gitarrsolot är ren magi.

Burn For Me visar upp bandets kärlek till boogien, fast med omisskännlig touch av vad TNFO handlar om. Chardonnay Nights tyckte jag var ett märkligt singelval i förstone, men låten har växlat upp några snäpp för mig.

Amber Through A Window ångar av 80-tal och refrängen är så satans bra att bandet hade kunnat mata på varv på varv.

I Will Try andas för mig så mycket 80-tals TOTO att bandet nästan borde skämmas, men den funkar ändå.

You Belong To The Night är skivans solklara discovinnare och White Jeans funkar trots sin ganska tjatiga refräng mycket beroende på Björn Strids envetna sång och Moonlit Skies känns som en lång vemodig kram.

Sen är det ju, som vanligt, så att det här bandet lirar med en sjuk samspelthet och kompetens. Strid sjunger som en gud, gitarrspelet är så groteskt varierande och inspirerande och kompet är tajt och svängigt. Ska jag nämna en sak som har blivit snäppet bättre så är det keyboardspelet. Det knyter samman den här skivan så vansinnigt bra, och används så skickligt av bandet för att både särskilja och utmärka låtarna. Att bandet bandet måste ha spenderat timtal på att leta vilka ljud de ska använda i vilka låtar visar på graden av hängiven nördighet som präglar TNFO.

“Aeromantic” är en sjukt underhållande skiva som kommer logga fler lyssningstimmar från mig under resten av året.

Iron Maiden – Senjutsu

ARTIST: IRON MAIDEN
TITEL: “Senjutsu”
RELEASE: 2021
BOLAG: Parlophone Records (f.d. EMI, del av Warner Music Group)
Fullängdare
#17
Speltid: 1hr 21 min

SKRIBENT: Martin Bensch
Favoritalbum med Maiden: “Seventh Son Of A Seventh Son”
BETYG: 7/10

Låt mig slå fast att det är alltid trevligt med ett nytt album av IRON MAIDEN, bandet som jag har ett förhållande till sedan jag 1988 köpte “The Number Of The Beast” när jag var 12 år. Att de kommer göra fler hela skivor som är magiska rakt igenom har jag släppt sedan länge – att de når upp till dessa nivåer på ett par eller fler låtar per skiva räcker rätt långt. Som ni förstår så lider även “Senjutsu” av den längdsjuka som samtliga album av bandet har lidit av sedan “Dance Of Death” – där har alla plattor varit på över en timme. Första halvan av “Senjutsu” känns väldigt överflödig, och som gåendes på tomgång. Hade det varit något annat band än MAIDEN så hade jag lessnat rakt av, men nu är det ju MAIDEN och de har en ganska hög lägstanivå att komma undan med en halvseg öppnare som titelspåret faktiskt är. Ett schysst gitarrsolo dock.

Nä, det är andra halvan av skivan som visar att bandet fortfarande är mäktigt till stordåd. Om ni kan köpa att Darkest Hour  har gjorts av Bruce Dickinson på en soloplatta så är den så satans bra i MAIDENs version att det är njutning rakt av. Efterföljande Death Of The Celts är en mycket snygg nickning till The Clansman på “Virtual XI”. Ett helt underbart gungande sväng med mycket vackra och fina melodier gör den här låten till en blivande favorit även live. The Parchment har en inte lika given självklarhet. Det finns andra band som lirar mellanösterninspirerad metal bättre, men detta låter ändå MAIDEN på ett sympatiskt sätt.

Avslutande Hell On Earth tar dock priset som den bästa låten på skivan. Jag är faktiskt beredd att gå så långt som att säga att det kan vara en av de bästa låtarna bandet gjort på bra länge. Introt får mig att tänka på musiken till John Carpenters “Flykten från New York” lirat på gitarr. Oerhört effektfullt och episkt. Snyggt sammanslingrande gitarrer med Bruces sång och mer än lovligt snygga nickningar till Powerslave vid 8-minutersstrecket gör att jag går igång rejält på detta.

“Senjutsu” kommer inte hamna på min årsbästalista, men den är ändå bra – det är ju MAIDEN vi pratar om – och att ett band fortfarande kan hänföra stundtals på det här sättet på sitt 17:e album i karriären – det är tillräckligt imponerande för att jag ska ta fram betygssjuan.

SKRIBENT: Fredrik Sandberg
Favoritalbum med Maiden: “Iron Maiden” (den nordamerikanska utgåvan, där Sanctuary är med)
BETYG: 6/10

Att som metalhead recensera IRON MAIDEN måste väl vara lite som att som bokstavstroende kristen recensera Gamla Testamentet? Å andra sidan måste väl det här med att släppa nytt när man har den katalog Maiden har vara lite som att vara Gud, och släppa nya budord som uppföljare till de tio. Det är således med en antydan av skräckblandad förtjusning jag tar mig an “Senjutsu” – kommer jag att behöva svära i kyrkan…?

Jo, men lite, faktiskt. Och då är “Senjutsu” absolut ingen dålig skiva. IRON MAIDEN skall ha cred för att de vågar ta ut svängarna lite, det är en skiva med nerslag i lite olika stilar utan att för den skull tappa bandets själ. Inledande titelspåret och efterföljande Stratego är rätt pompösa, även om den senare har den karaktäristiska galopp-rytmen. The Writing On The Wall har en väldigt behaglig western-vibb, som vore låten en bortglömd del av soundtracket till “Young Guns”, och en påtagligt betvingande refräng. Lost In A Lost World är länge flummigt drömsk, sedan bitvis närmast punkpoppig till sitt sound. Exakt 3:08 in på The Time Machine kommer skivans mest klassiskt ringande Maiden-lick, medan Darkest Hour är en tvättäkta – och ganska fin – powerballad. The Parchment? Tja, hej och välkommen till orienten och dess frygiska skalor!

Ni fattar, det spretar lite, men på ett ganska charmigt (och trots allt som helhet ändå tillräckligt sammanhängande) vis. Därmed inte sagt att skivan är utan brister och skavanker. Stundvis är Bruce Dickinson fortfarande en galet bra hårdrocks-sångare, bitvis hörs det (lite för) bra att han trots allt hunnit bli 63. Hans röst har hållit bättre än för de flesta i hans ålder, men ibland skaver det allt lite att den inte riktigt har samma kraft och säkerhet som förr om åren. Sen har vi ju också det där med att snittlängden på låtarna är två och en halv mansålder… Okej, inte riktigt, kanske, men hälften av de tio spåren är över åtta minuter långa, två till över sju, och starkt är inte materialet att det är nödvändigt. Bitvis blir jag rejält rastlös över det planlösa tuggandet.

Så, hur sammanfattar vi då detta hårdrockens evangelium som en Maiden-platta trots allt är? Det är en fullt godkänd skiva, med en hel del fina glimtar av skickligt låtslöjdande. Men det är långt ifrån en given del av ett kanon, ingen klassiker i vardande. För den brännande frågan går så klart inte att ducka: Hur många av dessa låtar hade haft en chans att platsa på “A Real Dead One”?

En, max två. The Writing On The Wall och Stratego har åtminstone i närheten av den allsångs-faktorn, utan att för den skull vara säkra på att kvala in, men där stannar det också.

SKRIBENT: Amelie Schenström
Favoritalbum med Maiden: “The Number of The Beast”
BETYG: 7/10

IRON MAIDEN är ett band vars musik jag älskar på ett helt okomplicerat sätt. De har ”alltid” funnits där, alltid varit bra och alltid fyllt på med nytt i ojämna skopor under mer än 40 år, fatta 40 år! Sympatisk musik, sympatiskt band rakt igenom. Och som grädde på moset övernaturligt bra live, kanske det band som jag sett flest gånger av alla.

Precis så okomplicerat är det också att ta till sig och älska nya albumet. Behöver egentligen inte lyssna på hela plattan för att veta ”det här är MAIDEN, jag kommer att gilla det”. Nåja, lite överdrivet men i princip. ”Senjutsu” är inte det allra bästa som Iron MAIDEN gjort nej, men svarar helt upp mot behovet av påfyllnad av nytt fint material från ett älskat band. Bäst är de riktiga tunga bestarna som The Parchment, Death Of The Celts och Hell On Earth. Men det finns också dängor med gott lynne som kommer kunna få en publik att skråla i allsång, kanske ingen Run To The Hills eller Fear Of The Dark men gott nog. Jag är nöjd med vad vi fått från veteranmästarna.

SKRIBENT: Robert Gustafsson
Favoritalbum med Maiden: “Powerslave”
BETYG: 8/10

Peppen när Maiden släpper nytt? Alltid giganorm! 2021 års “Senjutsu” är inget undantag, även om förväntningarna inte längre ligger på världsdominans – därtill är bandets backkatalog och historia helt enkelt för bländande för att det ska gå att överträffa. Dessutom är bandet på ålderns höst – Bruce Dickinsons karakteristiska röst är liiiite raspigare och någon oktav lägre, bandet kan ibland nästan gå vilse i sin strävan att låta alla tre gitarristerna komma till tals – men… vafaaaan? Det är IRON MAIDEN vi snackar om, och när de går på halvfart springer de ändå om de flesta!

Precis som förra given “The Book Of Souls” (och ja, i stort sett alla skivor efter Dickinsons återkomst med ruggigt starka “Brave New World”) så är detta en fullmatad platta. Så fullmatad att den inte ryms på en disc utan kommer som dubbelutgåva för att kunna ackommodera dryga 81 minuter musik. Det betyder att det inte bara är guldkorn som skakats ner i säcken denna vända, och jag är personligen relativt tveksam till exempelvis singeln The Writing On The Wall som är ett av de svagare spåren på plattan. Bättre smakar då en relativt rak rocklåt som Days Of Future Past eller mäktigt episka spår som Lost In A Lost World, Death Of The Celts, Darkest Hour eller avslutande Hell On Earth.

“Senjutsu” är inte lika stark som förra skivan men väl på par med sentida plattor som “A Matter Of Life And Death”, “The Final Frontier” eller för all del “Dance Of Death” – en skiva som man får lite samma vibbar av. Den där plattan som ska följa upp en överraskningsbra giv, och som är bra men inte magisk. Att betygsåttan åker fram är ändå givet, speciellt om man som undertecknad sitter och myser med deluxe-extra-allt-utgåvan. Bara förpackningen väger upp från eventuella lägre betyg eftersom… ja.. det är ju Maiden. What’s not to like?

Worship the Riff!