ARTIST: Iotunn
TITEL: Waves Over Copenhell
RELEASE: 9/1 2026
BOLAG: Metal Blade
BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch
När Iotunn brakade in med besked 2021 med plattan ”Access All Worlds” var det många av oss som hajade till. Ytterligare ett danskt band med fantastisk verkshöjd att hålla koll på. När sedan skivan ”Kinship” kom 2024 befästes bara den initiala känslan av att detta är ett makalöst band.
Det är med denna förväntan som jag närmar mig bandets första liveplatta, ”Waves Over Copenhell”. Inspelad under bandets konsert på Danmarks största metalfestival 2023 är detta ett bra exempel på att bandet inte bara klarar av att leverera ypperlig musik på platta, utan också ser till att hänföra under liveframträdanden.
Jag tycker dessutom att det är djupt sympatiskt att konserten ägde rum på festivalens minsta, men mest sympatiska scen – Gehenna – som är en scen som ger en fantastisk inramning till vilken konsert som helst.
Men det är inget ”litet” band som står på scen. När jag lyssnar på skivan så märks det att Iotunn är ett band fyllt av självförtroende och pondus. Det är majestätiskt redan från inledande Waves Below och då tycker jag att den låten är visserligen marginellt något mindre förträfflig än resten av de låtar bandet bränner av under konserten.
För resten av skivan är nästan absurt bra – det enda som jag egentligen har att invända är att den är för kort – för jag vill bara ha mer av detta makalösa band som gör i stort sett allt rätt.
Att det rent musikaliska sitter som en keps är en sak, men när bandet dessutom har Jón Aldará på sång så växlas saker och ting upp nästan av sig självt. Maken till sångare, och det märks när han ser till att skjuta ut låtar som The Tower Of Cosmic Nihility och Mistland i stratosfären.
”Waves Over Copenhell” är en djupt sympatisk skiva som ser till att visa ett band som är komplett i sitt uttryck. Iotunn vet vad de kan och vill och närvaron är påtaglig både vad gäller hur bandet låter på den den här skivan – det kan vi tacka Jacob Hansen för – men också hur bandet gestaltar sin show. Kolla bara in videon nedan och försök sedan att hävda att ni inte blir imponerade.
Sent på året dök danska Morild upp på min radar med sitt andra album. Metal Archives benämner musiken Atmospheric Black Metal och visst finns det stundom atmosfär och melodi i ”Disse Fugle Får Ingen At Se” men framför allt är det skränigt, slamrigt och obekvämt – på bästa tänkbara sätt. Och ibland vill man inte ha det bekvämt alls. Då är det perfekt att plocka fram detta album på dryga 46 minuter fördelade på endast fyra spår.
För tio år sedan hade det aldrig hänt att Behemoth placerats så här långt ner på min topplista. Jag har fortfarande en känsla av besvikelse över att bandet inte längre gör det suveränt känslostarka intryck som det gjorde under första tjugo åren av sin karriär, med ”The Satanist” som absoluta topp.
Ett löfte till mig själv detta år var att lyssna på mer hårdrock från utanför den vanliga sfären. Ni vet, Europa, USA, Latinamerika… Och mer har det blivit, om än inte riktigt i den grad jag avsett från start.
Mycket black, death och doom blir det i årets lista. Tyska Caliban lyckas dock med sitt bidrag få in lite fart och fläkt, ja faktiskt blir det metalcore här på sjunde plats, en genre jag annars inte lyssnar mig fördärvad på.
Med en del Melechesh, i både tema och ljudbild, en del Behemoth, inte minst i vokalistens framförande och frasering, och en alldeles, alldeles egen del gör portugisiska Anzv ett djupt intryck med årets ”Kur”, bandets andra album.
Vilken debut! 
Veteranerna som återkommer med album efter album och med dessa också regelbundet på mina årslistor. Musikaliskt kunde man byta ut en eller annan låt från en platta till en annan och ändå tröttnar jag aldrig på nytt material från doomens mästare.
Crash Nomadas insiktsfulla och varma lyrik kombinerat med deras glädjeskapande globala folkpunk är en injektion rakt i hjärtat.
Denna kom tidigt under året, så tidigt att jag var på väg att ”glömma” den och tänka den som förra årets album. Turligt kom jag på bättre tankar. Skotska SAOR skapar magiskt vacker black metal med djupa inslag av folktoner. Naturmystik och historiska skeenden befolkar lyriken.
Jag var inte särskilt förväntansfull när “Between You, God, The Devil And The Dead dök upp i flödet. Men en viss nyfikenhet att lyssna på albumet då jag haft bekantskap med bandets tidigare alster. Efter ett par lyssningar var jag återigen fast i Avatariums doom och Jennie-Ann Smiths drömska stämma. Riffen är tydliga att de härstammar från Black Sabbath via Candlemass och in i Avatarium. Lyssna på öppningsriffet i Long Black Waves så förstår ni. Men trots tydliga influenser så lyckas Avatarium att kännas egna. Titelspåret är en uppvisning i känsla.
Children Of The Sün har med sitt tredje album visat sig vara en självklar akt på den svenska rockscenen. “Leaving Ground, Greet The End” innehåller en av årets absolut starkaste låtar: Lilium. Jag har svårt för att inte dras med i bandets drömska och 70-tals doftande rock. Starkast av alla är sångerskornas insatser. Herregud vad de kan sjunga!
Det unga bandet The Riven släppte i år sin tredje fullängdare “Visions Of Tomorrow”. Med rötterna i 70-talet bjuder bandet på hård rock med psykedeliska inslag. Instrumentalisterna är duktiga på sina instrument men den som sätter störst prägel på musiken är sångerskan Charlotta Ekberg med sin varma och bluesiga stämma. The Riven är väl värda en plats på årsbästalistan och borde vara större än vad de är.
Death by Horse har med släppet av sitt tredje album “Liminal State” gjort sin plats på punkscenen självklar. Soundet på “Liminal State” är mer samlat än på sin föregångare “Reality Hits Hard” vilket helhetsintrycket vinner på. Albumtiteln syftar till ett mellanrum, där du inte längre är den du brukade vara, men ännu inte den du kommer att bli. Texterna levereras av Jahna med stor passion, frustration och trovärdighet. Med rätt promotion och vägval så borde Death By Horse växa sig större i undergroundscenen.
För mig var Dead Heat ett okänt band fram tills att jag blev rekommenderad “Process Of Elimination”. Slayer-thrash blandas med hardcore och svängiga riff. 110% mosh-vänligt! Albumet har gett mig boost till otaliga träningspass och varenda gång vill jag bara ge mer och mer. Vill du ha en käftsmäll? Lyssna på detta!
Det har rått delade meningar om Ghosts album “Skeletá” i We Rocks redaktion. Jag ställer mig till dem som hyllar albumet. Tobias Forge och co har återigen lyckats med att skriva ett starkt och medryckande album som tagit dem på segertågsturnéer världen över. Låtarna på “Skeletá” kan var och en stå för sig själv samtidigt som de bildar en gjuten helhet. Solona på “Skeletá” är skrivna och spelade med en precision av Fredrik Åkesson (Opeth) som få i gitarrist-eliten kan leva upp till.
Vid det här laget så vet vi ungefär vad som förväntas när LIK släpper nytt album. Men tro för guds skull inte att jag tänker att det skulle vara tråkigt. När LIK släpper album vet jag att det är Sthlm-döds av högsta kvalitet. Med “Necro” tycker jag att bandet befäster sin plats på tronen. Albumet innehåller starka låtar, feta riff, snygga melodier och fenomenala insatser från alla medlemmar. Som kronan på verket vävs allt ihop i en knivskarp och detaljerad produktion signerad Lawrence Mackrory.
Min relation till “Overdriver” startade en aning trevande till en början men har växt till sig ju mer jag lyssnat på albumet under året. Rötterna är som bekant i action-rocken men “Overdriver” bjuder på inslag av både soul och pop. För mig blir allt som Nicke Andersson rör vid till guld så även The Hellacopters 10:e studioalbum “Overdriver”.
Fjärde och sista albumet av Novarupta. Detta majestätiska och melankoliska projekt. Alex Stjernfeldt går till musikhistorien efter att med fyra album tonsatt elden, vattnet, luften och nu till sist jorden. Jag fäller tårar för att detta projekt nått sitt slut men är djupt tacksam för att jag kan återvända till albumen när jag än vill.
