Listor

Hot or not? – Juli 2026

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: The Loneliest Place
ARTIST: Grave Dance Company
VALD AV: Amelie

Martin: Så udda, och så bra! Sånginsatsen från Michelle Darkness – som har en minst sagt trollbindande stämma – gör att denna låt blir i det närmaste beroendeframkallande. Storartad svärtad och melankolisk stimmung, ja, jag vill ha mer! Stekhett!
Robert: Ooooohhhhh! Dämn, det här träffar rakt i min svarta själ. En gnutta Type O Negative, en gnutta Paradise Lost från sina goth-år, en knivsudd som minner om Underground Fire från min del av 2026 års Halfway to Hell… och ändå helt eget. 25:e september släpps fullängsdebuten ”Ruins”, och det är väl bara att ställa klockan. Låter det ens litegrann som detta kommer det vara en rykande het platta!
Fredrik: Låter extreeeeeemt mycket The 69 Eyes om detta. Nu är sagda finnar förstås rätt bra inom sitt segment, rejält kajal-svärtad doomig goth-pop, så det är ingen förolämpning, tvärtom. Sen har möjligtvis Jyrki 69 en ännu svulstigare och mer liderlig stämma än sin tyske genrekollega Michael Huber, men produktionen är fin och melankolin ganska trallvänlig, så uppdraget (att servera millenial-generationens take på Paradise Lost) får ändå anses väl utfört. Inte glödhett, men inte alls så dumt.

LÅT: The Seventh Verdict
ARTIST: Melechesh
VALD AV: Fredrik

Amelie: Melechesh är och förblir ett favoritband. Detta är, som oftast, starkt beroendeframkallande, och alls inte för långt som vissa kolleger låter påskina, utan precis som det ska vara. Stekhett såklart, och snart förväntar vi oss verkligen ett nytt album av bandet!
Martin: Helvetiskt svängigt! Trumspelet som samsas så ypperligt med riffen höjer den här låten till mycket fina nivåer. Det enda jag kan störa mig lite på är att den blir liiite väl utdragen i slutet. I övrigt är detta mycket hett!
Robert: Melechesh var med i vår Hot or Not i april också, och det finns fog för det myckna närvarandet: detta går liksom inte att inte gilla. Förstår jag saken rätt är det en EP på gång snarare än ett fullängdsalbum, men det känns ju lite dumt? Om två av två låtar är dyngbra (om än kanske liiiiite långa ibland..) vore det ju synd att inte fortsätta på inslagen väg. NåväL: hett är det. Som fasen. och fortsatt med ett unikt anslag som gör att man direkt hör vilka som spelar!

LÅT: Death III
ARTIST: Zørza
VALD AV: Martin

Robert: Måhända är det inte unikt, men vad gör väl det? Black metal som rör sig i samma gracer som Harakiri For The Sky och MGLA – och det är ju verkligen inte illa! För min del är ZØRZA en ny bekantskap, men detta smakprov fick mig genast att plocka in polackernas andra platta ”Twillight Of The Golden Star” i spellistan. Det är ju inget man ångrar direkt, såhär i sommarhettan passar det fint!
Amelie: En låt som föll mig på läppen direkt och på hjärnan har den satt sig även efter många lyssningar. ”Twilight of the Golden Star” är polackernas andra skiva och efter vad jag hör är det värt att kolla upp både den och tidigare släpp av bandet. Hett som en högsommardag!
Fredrik: Absolut den bästa av de tre låtarna. (Mestadels) mellantempo-black med mer skönhet än råhet, men med tillräckligt av ångest och riv i sånginsatsen för att inte bli för medhårs strykande. Även om mellantempot dominerar finns det tillräckligt med variation med inslag även av blastbeats och ett härligt dubbelkagge-smattrande avslutsparti. Starkt nummer, god hetta här!

LÅT: Wake Of Aquarius
ARTIST: Dead Kosmonaut
VALD AV: Robert

Fredrik: Bitvis ganska charmig retro-metal med lagom sliskiga gitarrslingor och solon, uppbackade av habil produktion och skapligt driv. Sen händer det väl egentligen inte sååå mycket, och till skillnad från mina kollegor är jag inte överförtjust i sångstilen. Ljummet, ändå.
Amelie: Okomplicerad hårdrock med skönsång och fångande melodislingor. På gränsen till klistrigt. Passar ypperligt i sommarlätta sammanhang och sprider trevlig värme.
Martin: Fantastiskt bra! Svänget, tyngden och den rent överjävliga sånginsatsen från Hellbutcher! Vem kunde ana att karln besatt en sådan stämma? Inte jag i alla fall, och det är en glad överraskning. Jag blir genast sugen på att lyssna mer på Dead Kosmonaut, hett som satan!

Skivor

Psycroptic – The Pulse Of Annihilation

Lämna en kommentar

ARTIST: Psycroptic
TITEL: The Pulse Of Annihilation
RELEASE: 17/7 2026
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ytterligare ett kärt återseende! Det var ett bra tag sedan som jag lyssnade på Psycroptic, det tekniska dödsmetallbandet från South Hobart på Tasmanien, men det fanns en period som bandets musik frekvent förekom i både hörlurar och högtalare.

Ny giv, och det är bara att konstatera att det här bandet fortsätter att kavla ut högkvalitativ teknisk döds.

De gör det med ett formidabelt sväng som i mycket kommer från det rent fantastiska trumspelet signerat David Haley som samsas ack så bra med gitarrspelet från brodern Joe Haley.

Med väl avvägd känsla för balans lyckas Psycroptic  fascinera från i stort sett första till sista ton på ”The Pulse Of Annihilation”. Många av låtarna bjuder dessutom både på sväng och rent mosande blästrande – ett fint grepp – men bandet lyckas göra en skiva där låtarna växer ut till en stark enhet sammantaget.

Att man också har haft den goda smaken att rekrytera Jason Keyser, som även gastar i Origin, vid sidan av Jason Peppiatt gör att även den vokala insatsen blir varierad och mångsidig. Ett grepp som kanske fler band borde ta efter? Jag gillar det i vilket fall.

Här finns flera finfina dängor, jag gillar speciellt No Blade Of Grass som har illasinnat riffande, sväng och – såklart – en oroväckande stark sånginsats.

Det finns mängder av band som lirar teknisk dödsmetall – Psycroptic sticker ut som ett band som sannerligen vet vad de sysslar med, och där verkshöjden ligger hög och jämn på flertalet av bandets skivor. Man har kunnandet, passionen och drivet som gör att bandet sticker ut i den murkna flora i underjorden. Har ni inte haft koll på bandet tidigare så är det bara att dyka in – ni kommer inte att ångra er.

Skivor

If These Trees Could Talk – The Hidden Hand

Lämna en kommentar

ARTIST: If These Trees Could Talk
TITEL: The Hidden Hand
RELEASE: 10/7 2026
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag överdriver inte när jag skriver att en välbehaglig rysning upplevdes av undertecknad när jag såg att promon till ”The Hidden Hand” låg i mejlkorgen.

En av huvudanledningarna till detta är, såklart, att jag uppskattar If These Trees Could Talk från Akron i Ohio sedan en herrans massa år. Vi har också fått vänta ett ohemult antal år på nytt fullängdsmaterial sedan bandet släppte ”The Bones Of A Dying World” för hela tio år sedan. Då till ihärdiga applåder från mig – tror ni mig inte så kan ni läsa recensionen jag skrev om den skivan. 

Har det skett några stora förändringar sedan dess? Det är ju en befogad fråga, och svaret är – nä inte speciellt mycket. Hur i hela världen kan jag då dela ut en betygsåtta?

Jo, för att ITTCT helt enkelt är ett band som, fortfarande, litar väldigt mycket på sin formel. De är skickliga på att värka fram rent episkt drabbande låtar.

Som vanligt är det rikligt och stringent tyngd på att bandet har tre gitarrister – och vet hur man sätter igång riff som fastnar i skallen trots att formeln är väl känd sedan innan.

Helt instrumentellt är skivan inte – det förekommer ytterst sparsam sång utan text i Blurry Creatures, något som fick mig att haja till när jag hörde låten första gången. Och, likt en ärkereaktionär, tänka att det var bättre förr. Nu är det så pass lite sång det rör sig om att jag skäms för tanken.

Annars är det genomgående oerhört vacker musik som bjuds – till och med introt Archons är så bra att en introhatare som jag gärna spelar det. Svävande rymder dyker upp i skallen, och det blir precis den igenkänningens glädje som jag uppskattar så mycket med det här bandet. Man känner sig omhändertagen, ja, omfamnad av bandets musik.

Likadant är det i Silence Between Mountains och då framför allt del två i stycket – bandet bygger skickligt upp från den diminutiva starten till något som i slutet liknar en katedral i storlek.

Till samma himlastormande höjder som föregångsplattan når inte ”The Hidden Hand” – men det är mest en enda låt som drar ner betyget, Flim, – och jag kan inte annat än tänka att om bandet hade strukit denna, ja då hade ”The Hidden Hand” rankats ett snäpp högre. Nu stannar betyget ändå på ”vansinnigt bra” och det är ju gott så.

Vill ni ha en skiva som omfamnar, och skickar ut er i omloppsbana i tanken nästan hela tiden, då tycker jag ni ska kolla in ”The Hidden Hand”.

Worship the Riff!