Skivor

Fanalo – Fanalo

Lämna en kommentar

ARTIST: Fanalo
TITEL: Fanalo
RELEASE: 28/2 2025
BOLAG: Klonosphere Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Fanalo är en fransk gitarrist som, fram tills nu, gått mig helt förbi. Han har ett gediget CV, både som musiker och som lärare. Och det märks, för gitarrarbetet är något som det verkligen slår gnistor om på den här skivan, och hade jag satt betyg på enbart det så hade det blivit högsta betyg.

Det börjar löjligt bra med Tribes som är en låt som jag säkert lyssnat på 25 gånger, och njutit storligen varje gång. Gitarrspelet är något som lyfter hela skivan, men framför allt den här låten något så extremt. Det låter så lekande lätt – riffen sitter där de ska, och här finns ett förträffligt sväng som inte gör ont alls. Lägg till att Fanalo har en grym ton i sin gitarr och det blir ett fantastiskt resultat.

Härligt road-trippiga Moon är nästan bagatellartad i sitt uttryck, men det är svårt att värja sig mot hur hantverket går bortom detta. Jag gillar verkligen hur keyboards används i denna låt, den får ett drömskt uttryck som jag uppskattar.

”Fanalo” är en genuint sympatisk skiva, det rent instrumentella spelet lämnar ytterst lite att anmärka på. Det är när det kommer sångare in i bilden som det börjar skava på fel sätt. Och då är det inte så att det är dåliga sångare vi pratar om – vi har till exempel Jeff Scott Soto med här – men låtkvalitén droppar radikalt i och med att texterna är, ska vi säga, inte direkt lysande. Jag har verkligen försökt tänka bort dessa, men den enda låten jag lyckas göra detta med är Die To Live, och då enbart för att den låten är så otroligt mäktig med symfoniska inslag som inte går av för hackor.

”Fanalo” skulle kunna vara en så mycket bättre skiva, men som det är nu så kan jag inte sätta mer än en sjua på den, och det består så oerhört mycket på att jag verkligen gillar gitarrspelet på den här skivan, så pass mycket att jag vill kolla in Fanalos tidigare eskapader.

Skivor

Apocalypse Orchestra – A Plague Upon Thee

Lämna en kommentar

ARTIST: Apocalypse Orchestra
TITEL: A Plague Upon Thee
RELEASE: 2025-02-14
BOLAG: Despotz Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Maffigt malande, melodiskt mässande medeltids-metal, milt mellantempo, men möjligen med missad maximal minnesvärdhet?

Nja, riktigt så enkelt är det förstås inte att koka ner APOCALYPSE ORCHESTRA och deras ”A Plague Upon Thee” till endast en mening, alliteration eller ej. Till att börja med vill jag vara tydlig med att det där med ”medeltids-metal” alls inte är något skällsord i det här sammanhanget, även om just folk metal som genre emellanåt balanserar på en tunn skiljelinje mellan pampigt och  pompöst. Gävle-bandet har hittat ett anslag som känns genuint, genomtänkt och välbalanserat. Är det uppenbart att det finns medeltida folkmusik i botten? Absolut. Är det likafullt otvetydigt en metalplatta? Japp!

Höjdpunkerna på plattan håller riktigt god kvalité och bjuder ibland på en närmast DEVIN TOWNSEND-minnande, eteriskt luftighet, medan andra partier har lite av ROTTING CHRISTs svulstiga kraft (om än med mindre vassa klor). Inslagen av forna tiders instrument känns heller inte krystade eller påklistrade, utan smälter vackert in i helheten.

Inledande Virago och filmiska, avslutande Saint Yersinia bär bägge den prägel jag ovan nämnde. Andra fina nummer inkluderar den vackert trögflytande Glass And Sun samt malande tunga ångvälten From The Athanor. Även resterade låtmaterial har glimtar av guld, särskilt när (den överlag något för sällsynta) growlen får ta plats tillsammans med skönsången, vilket absolut lyfter helheten.

Sen har vi ju det där med att samtliga ”riktiga” låtar (jag räknar här inte mellanspelet To Arrive som en sådan) klockar in på sju minuter eller mer, med en snittlängd på över åtta minuter, där i princip allt går i mer eller mindre samma makligt morgontrötta mellantempo. Det är lite för få partier som sticker ut, bryter mönstret, skapar lite vassa kanter och hörn som vi lyssnare kan skrapa oss på om vi inte aktar oss…

Visst, APOCALYPSE ORCHESTRA varken är eller skall vara BEHEMOTH, och det är heller inte det jag vill säga. Här är det skönhet och mäktigt mässande som med flit står i centrum, inte aggression eller ångest, och det är så klart helt i sin ordning. Inte desto mindre behöver åtminstone undertecknad verkligen vara på rätt humör för att orka hålla intresset uppe helt och fullt under genomlyssningar från start till mål.

Givet hur mycket jag tycker om ett spår som The Garden Of Earthly Delights (från 2017 års ”The End Is Nigh”) så vet jag att Gävle-sönerna har kapaciteten att hitta en växel till. Sen gör bandet sin grej tillräckligt bra för att plattan som helhet ändå måste ses som bra, och det finns ett par spår här som kommer att hänga med mig hyggligt länge, skulle jag tro. Men liiite mer variation och oförutsägbarhet (och mer av den utmärkta growlen!) hade lyft anrättningen ännu en nivå.

*Sneglar åt Gästriklands-hållet till inför ett framtida nästa släpp…*

Skivor

Dawn Of Solace – Affliction Vortex

Lämna en kommentar

ARTIST: Dawn Of Solace
TITEL: Affliction Vortex
RELEASE: 2025-02-14
BOLAG: Noble Demon

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Ni vet hur man avseende vissa band (och särskilt inom vissa genres) verkligen kan höra vilket land akten ifråga kommer från? Så där som en del amerikansk ”radiometal” eller nu metal verkligen skriker USA, till exempel. Vissa band kan man på samma sätt verkligen höra att är från Finland. DAWN OF SOLACE är ett av dem. Den där teatraliskt pompösa svulstigheten, den vemodiga, stillsamma sorgen, det kraftfulla malandet…? Check.

Firma Toumas Saukkonen (som står för allt utom rensång) och Mikko Heikkilä (som står för honungshals) döljer verkligen inte sitt ursprung. För den som gillar band som AMORPHIS, SWALLOW THE SUN och CHARON innebär det således att denna fjärde fullängdare från vad som från början var Saukkonens sidoprojekt till BEFORE THE DAWN torde falla i god jord.

”Affliction Vortex” inleds förvisso med ett sådant där instrumentalt intro som många älskar att hata, och jag får väl erkänna att även om jag inte direkt är allergisk, så tycker även jag att det ofta andas lite utfyllnad. Så även här. Men när första riktiga låten Murder väl drar igång, så är det ett av årets hittills vackraste spår som möter oss som lyssnar.

Överlag är låtmaterialet starkt, med skönhet och melankoli som ledord snarare än aggression eller komplexitet. Heikkiläs eteriska stämma är löjligt vän och len, så till den milda grad att Saukkonens hetsiga growl nog faktiskt hade behövts liiite oftare än vad som nu bjuds.

För det är väl det som är min enda noterbara invändning mot ”Affliction Vortex”, att helheten nästan blir lite väl polerad och… tja, snäll? Några fler skaviga nummer likt Perennial och avslutande Mother Earth hade förmodligen gjort gott. Trots att de i sig inte är de starkaste numren, lyfter den lite råare energi de erbjuder helheten på ett förtjänstfullt sätt.

Samtidigt vill jag på inget sätt förringa skönheten i den mjukt vaggande, sprött vackra ljudbild finnarna annars bjuder på. Skivan är packad med eleganta mollharmonier, beväpnad med en svulstig produktion när gitarrerna väl krämar på, och så kvarstår förstås det faktum att Heikkilä är en högst välsignad sångare. I spår som Rival och Dream når DAWN OF SOLACE samma höjder som i Murder, och då snackar vi riktigt, riktigt bra grejer. En hel platta på den nivån hade varit årsbästalistan, inget snack.

Nu återstår det att se. Ännu är skivan inte där, men jag märker att den uppvisar tendenser av att växa på mig. Oavsett hur det blir med den saken är ”Affliction Vortex” absolut en platta man bör spana in, särskilt om man gillar sin musik vemodig, elegant, och.. .tja, finsk.

Worship the Riff!