Skivor

Fractal Universe – The Impassable Horizon

Lämna en kommentar

ARTIST: Fractal Universe
TITEL: The Impassable Horizon
RELEASE: 25/6 2021
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Vid de första antalet genomlyssningarna av “The Impassable Horizon” var jag aningen skeptisk. “Vad är det med band som ska lägga till saxofon till den här graden?” tänkte jag. Jag har inget emot saxofonen som instrument – jag har lyssnat min försvarliga del på både SPIDERGAWD och den där berömda balladen på DREAM THEATERs “Images & Words” och njutit.

Men sedan började jag tänka hur otroligt logiskt användandet av saxofonen blir här. Vi pratar ändå om ett franskt progressivt och tekniskt dödsmetallband. Och nu får ni ta detta med en skopa salt om ni vill, men om jag jämför progressiva tekniska dödsmetallband från USA med band som kommer från Frankrike, Tyskland, Belgien, så nog har de europeiska banden en vida mer intellektuell inställning till sin musik? Med detta i åtanke så kanske frågan istället borde vara varför inte fler band använder sig av blåsinstrument?

Nu kanske ni tror att det liras rundor på luren i varenda låt på “The Impassable Horizon”, men så är det inte. Istället använder FRACTAL UNIVERSE instrumentet på ett skrämmande effektivt sätt som gör att låtarna förstärks på ett rent magiskt sätt. A Clockwork Expectation sammanfogar på ett oerhört fint sätt tungt sväng, blasts, djentiga inslag, lite Steve Vai-inspo på solot direkt efter saxsolot och en satans sånginsats av Vince Wilquin.

Men det tog en stund att komma dit, för då jag föll omedelbart för det här gängets förra skiva, “Rhizomes Of Insanity” som kom 2019, och spelade skivan om och om igen, så fick jag kämpa med “The Impassable Horizon”.

Är det för att bandet radikalt har ändrat inriktning? Nä, för det har de inte. Här finns fortfarande nickarna till CYNIC, ALKALOID, DEATH och GOJIRA i någon mån som, såklart, bandet gör sin egen grej av. Nej, snarare är det så att “The Impassable Horizon” har låtar som bänder och skaver åt fler håll än på tidigare plattor, och som gör den här plattan som helt enkelt behöver lite mer lyssnartid för att komma till sin rätt. När detta väl händer så kommer ni inse att den här skivan är lika bra som föregångaren och med eftertryck visar på att FRACTAL UNIVERSE är ett band som är så fantastiskt att lyssna på.

Jag hyllade produktionen på “Rhizomes Of Insanity”, och den som bandet har fått till här är faktiskt ännu bättre. Här finns en underbar rymd i ljudbilden som är direkt hänförande stundtals, men också en densitet i de mer gitarrstinna delarna. Att bandet tog två dagar att ratta ljudet på Clément Denys trummor märks för satan så bra de låter. Är då detta viktigt? Ja, när man betänker hur fantastiskt fint produktionen förstärker redan otroligt bra låtar så blir det ju det.

FRACTAL UNIVERSE bevisar med självklar tydlighet att de är ett av de intressantaste banden inom scenen med “The Impassable Horizon” som med råge kvalar in som en av årets hittills bästa skivor. Kolla in den.

Skivor

Kanonenfieber – Menschenmühle

Lämna en kommentar

ARTIST: KANONENFIEBER
TITEL: “Menschenmühle”
RELEASE: 2021
BOLAG: Noisebringer Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Det här är ingen lek. Tyska KANONENFIEBER levererar med sin debut “Menschenmühle” (betyder ungefär “mänsklig kvarn” på svenska) en synnerligen dyster och blek sammanfattning av den misär som var första världskriget. I en samling svärtade dödslåtar samlar man texter, samplingar och noteringar från överlevare för att skildra eländet och skräcken i kombination med det kamratskap som krävdes för att ta sig igenom kriget. Det hela summeras kanske bäst av Platons citat som pryder insidan av skivans booklet: “Nur die Toten haben das Ende des Kriegs gesehen”. Bara de döda har sett krigets slut.

För oss som gillar att nörda ner oss lite är det en fantastisk skiva att fördjupa sig i. Inledande Die Feuertaufe (vilket översätts till eldsdop) är ett alldeles lysande öppningsspår som väl representerar skivan. Ett intro, sen brakar det loss på ett väldigt drivet och snyggt sätt. Man tänker lätt på band som MGLA eller för den delen 1914 (speciellt med den liknande lyriken), men de tyska texterna ger en extra dimension. Låtar som Dicke Bertha (tjocka Berta var en kanon så kraftig att den var tvungen att gå på tågräls!) eller Die Slacht Bei Tannenberg (som behandlar den blodiga slakten i Östpreussen år 1914) kombinerar historia och dödsmetall när den är riktigt bra. Och skivan håller hela vägen, det är lätt att man anser just den låten som pågår är den bästa. Der Letzte Flug (Det sista flyget), In’s Niemansland (i Ingemansland), Grabenlieder (skyttegravsmusik)… listan är lika lång som antalet låtar på skivan.

KANONENFIEBER har lagt ribban för krigsbeskrivande dödsmetall ruggigt högt i samband med den här plattan. Därför kör vi på den här recensionen båda: du får en historielektion & en låt i videoform. Håll till godo!

Skivor

Jess And The Ancient Ones – Vertigo

Lämna en kommentar

ARTIST: JESS AND THE ANCIENT ONES
TITEL: “Vertigo”
RELEASE: 2021
BOLAG: Svart Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

JESS AND THE ANCIENT ONES, eller JATAO som vi kommer att förkorta namnet till i den här recensionen, har varit igång rätt länge nu, man bildades redan 2010 och har sedan starten varvat psychedelica, rock’n’roll och diverse flummiga  och ockulta influenser. Låtmaterialet håller sig sällan inom traditionella ramar, och bandet tillåter sig att följa sin egen kreativitet. Resultatet är allt som oftast en ganska spretig och aningen ojämn samling låtar som framförallt hålls samman av produktion och bandets närvaro och nerv – kanske främst personifierat av sångerskan Jasmin “Jess” Saarela.

Kort sagt: beroende på smak så kommer du att hitta en egen favoritlåt på i stort sett vilket JATAO-album som helst, och årets “Vertigo” är inget undantag. Personligen gillar jag bandet bäst när de ligger närmast den enkla rocken/popen oavsett om det resulterar i en snärtig dänga eller ett tiominutersepos, så denna heter de personliga favoriterna World Paranormal, Love Zombi och Burning Of The Velvet Fires. Det är som sagt en fråga om tycke och smak, och eftersom bandet kastar in allt från jazz och blues till rökelse och oujabräden i mixen så är det bara att leta sig fram till sin egen favorit.

Worship the Riff!