Skivor

Neurosis – An Undying Love For A Burning World

Lämna en kommentar

ARTIST: Neurosis
TITEL: An Undying Love For A Burning World
RELEASE: 20/3 2026
BOLAG: Neurot Recordings

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Skivan som var totalt oväntad? Det var i alla fall det intryck jag fick när ”An Undying Love For A Burning World” dök upp på många streamingtjänster. Inga promos, inga teasers, inga singlar – ett oerhört demokratiskt sätt att släppa en skiva på. Alla börjar på samma ställe, med samma förutsättningar.

Eller, ja inte jag då. Jag hade inte lyssnat på en enda av Neurosis skivor innan. Tror inte ens att jag har hört en enda låt. Varför vet jag inte – det är ett band som nämns med respekt och vars musik har betytt mycket för många. På ett sätt är det kanske bra att jag börjar lyssna på bandet nu – när bandet har gått vidare med ny sångare efter det att den knarkande misshandelsmannen Scott Kelly inte är en del av bandet längre.

Men nu tryckte jag utan vidare eftertanke igång skivan, utan att egentligen veta vad som väntade mig. Som ni förstår av betyget tycker jag att detta kan vara en av årets bästa skivor – lika oväntad som behövlig. För satan så bra ”An Undying Love…” är. Jag tänker inte ens på att skivan är över en timme lång. Jag kan mest likna lyssnandet till att stiga ner i ett tillstånd som ömsom smeker, ömsom levererar stränga tillsägelser och formligen kräver min uppmärksamhet.

Det är helt enkelt en skiva som levererar på nästan alla nivåer en skiva kan göra detta på.

Låtarna ligger på en hög och jämn nivå. Produktionen är rena drömmen och totalt byggd för att lyfta fram känslorna bandet vill förmedla. Stämningen är påträngande. Samtliga bandmedlemmar lirar besjälat, och sången är svinbra.

Egentligen tycker jag att man inte ska lyssna på ”bara” en enda låt från skivan, utan i sin helhet. Men vill man ändå till äventyrs lyssna på en enskild låt så tycker jag att man ska ta Seething And Scattered som är som ett tvärsnitt av hela skivan. Skira melodier, mangel, ursinnig sång – makalöst bra.

Jag känner mig egentligen inte färdig med skivan på långa vägar – ”An Undying Love For A Burning World” kommer att vara en stadig följeslagare under resten av året, jag känner detta på mig oerhört påtagligt.

Men jag känner i alla fall att jag kan säga att den är helt fantastisk. Kolla in den.

Skivor

Myrath – Wilderness Of Mirrors

Lämna en kommentar

ARTIST: Myrath
TITEL: Wilderness Of Mirrors
RELEASE: 27/3 2026
BOLAG: earMUSIC

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Tunisiska Myrath har skvalpat runt i periferin hos mig ett tag, och när de, en smula retfullt, släppte tre låtar till ”Wilderness Of Mirrors” som åt sig in i hörselgångarna hos mig insåg jag att jag längtade efter att få höra mer av plattan.

Som ni förstår av betyget är detta en mycket bra skiva. Det kan vara värt att hålla i åtanke, också, att inslag av folkmusik i metal inte är något som jag gillar nämnvärt. Men Myrath gör detta så bra, och så grundat i den musikaliska identitet som bandet har odlat sedan innan.

”Wilderness…” är en mycket varierad platta. Här finns ett visst mått av lättillgänglighet som man kan tycka är lite för mycket stundtals, men som oftast slinker ner utan större motstånd. ”Wilderness…” upplever jag som en skiva som jag har svårt att tröttna på – här finns en tanke med varenda låt och bandet lyckas till största delen att leverera låtar som inte bara formar en angenäm helhet, utan också ligger på en hög och jämn nivå i varje låt.

När man tar in gästartister sker detta på ett sätt som höjer låtarna. Elize Ryds (Amaranthe) sång i Until The End är fantastiskt bra – en låt som jag har återvänt till många gånger.

Till och med när jag misstänker att bandet medvetet försöker gå över ostighetsgränsen som i Soul Of My Soul lyckas de ändå ro hem skutan med bravur. Att videon är som den är, ja, det kan man kanske bortse ifrån.

”Wilderness Of Mirrors” kläs i en produktion som gör att de enskilda instrumentalisterna kommer fram bra. Jag måste säga att det är inte speciellt svårt att gilla både hur trummisen Morgan Berthet (även i Klone) spelar och hur hans trummor låter. Likadant är det med gitarristen Malek Ben Arbia och sångaren Zaher Zorgati – finfina insatser som verkligen inte sänker min vilja att återkomma till skivan under resten av året.  Kolla in den.

Skivor

Gaerea – Loss

Lämna en kommentar

ARTIST: Gaerea
TITEL: Loss
RELEASE: 20/3 2026
BOLAG: Century Media

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Gaereas karriär har varit i stadigt uppåtgående, men här bryts trenden. Jag känner mig, ofrivilligt, som den grinige musikafficionadon som minsann hävdar att antingen var bandet bäst på demon, eller så har de sålt ut sig. Tro mig, jag unnar verkligen detta portugisiska känsloknippe till band all framgång de haft, och kommer att ha nu när de har hamnat på Century Media.

Men ”Loss” känns inte på långa vägar lika angelägna – ja, livsviktiga – som exempelvis ”Mirage” från 2022, eller ”Coma” från 2024 som åt sig in i hjärnbarken med sina känslostormar till låtar.

Därför vill jag tycka mer om ”Loss” än jag gör. Här finns väldiga toppar, stunder då bandet lyckas att leverera samma känslomässiga frenesi, men också där bandet visar att de kanske är på väg till aningens mer lättillgängliga, och mer arenavänliga(?) tongångar – jag tänker på fina Hellbound  som jag gillat sedan första genomlyssningen.

Eller varför inte Uncontrolled som har en underbar tyngd, och ack så snygga melodislingor som ger känslan av att sväva fram.

Men lika ofta så upplever jag att bandet vilar lite för mycket i mellanlägen, som i Phoenix som börjar rent förödande starkt, men där bandet under stora delar av låten väljer att alibispela, visserligen snyggt, men utan att matcha inledningen på låten. LBRNTH dyker upp som något sorts mellanspel och bryter helt rytmen på plattan, en ren utfyllnad, och totalt onödig.

”Loss” är trots mina ganska allvarliga reservationer en habil skiva – här finns tillräckligt med bra musik för att jag ska känna att det är lönt att kanske komma tillbaka till skivan senare under året. Men den där totala nerven som bandet uppvisade tidigare, ja den är som tidigare konstaterat, borta. Istället får vi en snyggt producerad skiva, påkostad, med en del bra låtar. Förväntar man sig mer än så kommer man gå bet.

Worship the Riff!