Arch Enemy – Deceivers

ARTIST: Arch Enemy
TITEL: Deceivers
RELEASE: 12/8 2022
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det verkar, banne mig, som om vi är inne i en mäktig våg av svensk melodisk death metal där band inte bara vilar på tidigare lagrar, utan ser till att växla upp ganska rejält. Amelies recension av THE HALO EFFECTs “Days Of The Lost” talar sitt tydliga språk.  Och så har vi ARCH ENEMY, ett band som har en hel del mycket bra musik i sin bakkatalog, men som inte har nått upp till verkligt relevanta nivåer på de gångna plattorna “War Eternal” och “Will To Power”.

Bandet har lyckats göra enskilt starka låtar som har passat bra in i gruppens setlistor, men på “Deceivers” lyckas bandet skapa en skiva som i både sina enskilda beståndsdelar och som helhet ligger på en hög och jämn nivå. Betygsåttan ligger faktiskt snubblande nära en nia. Jag har inte lyssnat så mycket på en enskild ARCH ENEMY-platta sedan “Wages Of Sin” kom 2001 och även om jag dyrkade “Rise Of The Tyrant” så är “Deceivers” en av bandets absolut bästa skivor i karriären.

Alissa White-Gluz gör sin bästa sånginsats sedan hon kom in i bandet. Hennes growlkapacitet är ju välkänd sedan innan, och vi som lyssnade på henne när hon sjöng i THE AGONIST vet hur bra hon är på rensången också. Growlet dominerar, men hon får tillfälle att visa sin sinnessjuka bredd i en låt som inledande Handshake With Hell. 

Ska vi prata lite om gitarrspelet? Såklart ska vi det. I ett band där Michael Amott och Jeff Loomis tar så pass stor plats och har så tung betydelse vore det kardinalfel att inte nämna gitarrspelet. Dessa gitarrfantomer har ju tidigare visat att de sannerligen kan lira gitarr, men nu når deras samspel helt otroliga nivåer. Riffen ligger på rent magiska nivåer – stundtals (äh, vem driver jag med – mest hela tiden) drar gitarristernas dyrkan för IRON MAIDEN in i deras gitarrspel. Gör detta någonting? Nä, fan heller! Med låtar som ligger ruggigt nära toppkvalitet i sin egen rätt är detta bara en helt underbar krydda som ger skivan ytterligare dimensioner.

Faktum är att det var längesedan jag lyssnade på en skiva inom den melodiska dödsmetallen som så tydligt håller sig till genrens förväntningar och ändå lyckas andas liv in i en genre som annars kan tyckas förstockad och daterad. “Deceivers” fullständigt bågnar av ett helvetiskt driv och en hunger som är påtaglig. Frågan vi bör ställa oss är om bandet någonsin varit bättre?

The Halo Effect – Days Of The Lost

ARTIST: The Halo Effect
TITEL: Days Of The Lost
RELEASE: 2022-08-12
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Du får aldrig nog av göteborgsmetal och slukar hungrigt allt av DARK TRANQUILLITY, GRAND CADAVER och äldre IN FLAMES-material? Då är detta definitivt något för dig. Med THE HALO EFFECT får du fem tidigare IN FLAMES-medlemmar som tillsammans tycks både lyckligare och mer på hugget än på länge.

Själv är jag oerhört glad att välkomna gitarrist Jesper Strömblad, basist Peter Iwers och inte minst favorittrummis Daniel Svensson tillbaka in i spelet. Jag ska glatt erkänna att det var just IN FLAMES som ledde mig in i de lite tyngre metalgenrerna efter att naivt och aningslöst ha konsumerat mer radiovänlig heavy metal i årtionden (jo, faktiskt). Tack för det! Här dessutom kryddat med Niclas Engelin, nyligen i IN FLAMES och älskad Mikael Stanne numera från DARK TRANQUILLITY.

THE HALO EFFECT är väldigt mycket tidig IN FLAMES – tacka framför allt Jesper Strömblad för det tänker jag – samtidigt för Mikael Stanne med sin röst, sina sångmelodier och sina texter in en försvarlig mängd DARK TRANQUILLITY i sammanhanget. Mycket från gamla säkra kort kan alltså tyckas men ändå lyckas bandet, kanske inte att slita sig från sina rötter, men ändå att med förutsättningarna för handen skapa tillräcklig variation och mycket hög kvalitet.

Visst har vi här spår med klara drag av typiska IN FLAMES-låtar, såsom titellåten Days Of The Lost, och samtidigt väldigt typiskt DARK TRANQUILLITY-sound i spår som The Needless End. Har finns också stunder som når en perfekt mix av de två veteranbanden inom melodisk dödsmetall som i A Truth Worth Lying For. Men vi finner också lite annat som bryter detta mönstret såsom Gateways och inte minst här ganska udda Last Of Our Kind med både fiol och cello samt vokal förstärkning av Matt Heafy från TRIVIUM.

Mikael Stannes melankoli återfinns dock överallt i lyrik och sång och den är alltid högst välkommen. Mellan djupgrowlen bjuder han dessutom emellanåt på sin vackra rena sångröst – exempelvis i fina In Broken Trust – vilken han även brukat i senare DARK TRANQUILLITY-plattor. Vad finns att inte älska här?

Riktigt roligt är att nuvarande IN FLAMES på något vis tyckts “anta utmaningen” och med sina senaste två singlar når en nivå de inte gjort på flera album. Kanske inser de att det inte går att leva på gamla lagrar hur länge som helst, kanske har Anders Fridén insett att den visserligen fantastiska utveckling hans rensång gjort inte kan ersätta growlet och det unika sound som bandet för många av oss egentligen står för? Men nog om IN FLAMES nu.

THE HALO EFFECT ger oss allt det vi kan önska av melodisk death metal. Varför ändå inte de allra högsta betygen? Jag väntar mig mer, ännu mer, av dessa pigga veteraner som tycks totalt lyckliga att ha (åter)funnit varandra i denna form. Det bästa av forna segrar i ny tappning. Jag förväntar mig kommande stordåd från detta band!

Hot or not? – Augusti 2022

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Harbour Of Souls
ARTIST: Within The Fall
VALD AV: Amelie


Martin: Tror ingen blir förvånad av att jag gillar detta. Underbara melodier, djupt vemod och djupt growl brukar kirra biffen för min del. Mycket varmt, med dragning mot hett.
Robert: Riktigt riktigt bra! Inte helt oväntat faller undertecknad för den här typen av dödsdoom, och detta står ut som omgångens hetaste vax. Gillar’t skarpt!
Fredrik: Det är inget fel på att ha pretentioner, men man måste ha substans också om man skall kunna engagera. Det här blir mest högtravande och ganska fantasilöst, trots det konstnärliga anslaget. Ett stort och ointresserat “meh” från mig på denna.

LÅT: Heads Off
ARTIST: Combichrist
VALD AV: Fredrik


Amelie: Det finns absolut något här att gilla, ryggradsrysningar från skriksång och o-melodiöst skräll. Samtidigt blir det lite för mycket av båda. Ljummet.
Martin: Detta skaver på helt fel sätt. Påminner om RAMMSTEIN, fast mer urvattnat. Texten är djupt cringe. Nä, detta funkar inte alls för mig. Iskallt.
Robert: Detta luktar MINISTRY, RAMMSTEIN och industri. Med Brasses ord från “En ska bort” i klassikern “Fem Myror Är Fler Än Fyra Elefanter”: Fel, fel, fel. Visst kan man gilla desperationen, men det är också allt. Midvinterkallt, detta.

LÅT: Bottomless Pit
ARTIST: Wayward Dawn
VALD AV: Martin


Robert: Härligt halvdassig och lite gravlikt unken produktion i kombination med alla de rätta attributen musikaliskt. Det är måhända inte nyskapande, men vad gör det? Det är bra och framförs med hjärta. Termometern drar sig precis förbi “varmt” och tickar nästa hela vägen till “hett”.
Fredrik: Jag brukar nuförtiden vara rätt svårflörtad när det kommer till den här typen av relativt konventionell old school-döds, men WAYWARD DAWN gör det faktiskt riktigt bra. Ingen unikt, inget nyskapande, men med skönt driv och behagligt trivsam köttighet. Inte distinkt glödhett, men definitivt fullt godkänd sommarvärme.
Amelie: Dansk döds visar ännu en gång hur skåpet ska dunkas på plats. Och dunkas görs det här, på bästa sätt. Gött slammer även om det skär lite i öronen när growlet glider och närmar sig pig squeal. Ändå. Varmt mot det heta.

LÅT: Swallow The Light
ARTIST: Wake
VALD AV: Robert


Fredrik: Bitvis atmosfäriskt och stämningsfullt, och i de lite mer desperata partierna inte alls dumt. Men lite för stor andel av de sju minuterna låter likartat och jämntjockt, så det lyfter inte riktigt till den nivå man ändå kan höra att finns där hos WAKE. Ljummet, men jag hade nog både önskat och förväntat mig mer..
Amelie: Detta gillar jag! Sanningen är den att detta hade blivit mitt bidrag denna månad om jag inte till sist valt bort den för låten ovan. Precis rätt avvägning av mörker, tyngd och melodi. Av growl och skriksång. Hett!
Martin: Riktigt bra! Älskar den innerliga desperationen som finns här, och melodierna går inte av för hackor heller. Sången är riktigt vass och varierad och produktionen är maffig. Ja, detta är riktigt hett!

Worship the Riff!