Kvaen – The Formless Fires

ARTIST: Kvaen
TITEL: The Formless Fires
RELEASE: 21/6 2024
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

För två år sedan recenserade jag KVAENs “The Great Below”, en skiva som vid tiden för släppet var hypad bortom  gränser. En hype som visade sig vara helt och fullt befogad. Jacob Björnfot hyllades och vilken annan skapande människa som helst hade kanske tyckt att nu blev det än mer press att göra en redigt bra skiva, igen.

Men nä, Björnfot verkar inte vara funtad som de flesta, för satan vilken tredjeskiva han har gjort med “The Formless Fires”. Jag hade kunnat skriva en karbonkopia av min recension av “The Great Below” i fråga om förträffligheten i alla fall.

Men jag misstänker att ni vill veta lite mer om vad som gör “The Formless Fires” så bra? Tänkte väl det.

Det första som jag tänker på är att gitarrspelet, redan lysande sedan innan, har höjts ytterligare ett snäpp. Den här skivan briserar med solon som glöder intensivt. I stort sett varenda låt har solon antingen av Björnfot själv eller gästande musiker som DARK FUNERALs Shaq Mol i The Wings Of Death eller NECROPHOBICs/IN APHELIONs Sebastian Ramstedt i Traverse The Nether. 

Det andra jag tänker på är att nu får vi trumspel av Fredrik Andersson som varit KVAENs livetrummis sedan 2021, och detta lyfter skivan något enormt. Maken till kreativitet som Andersson visar upp här – utan att ta över ett uns på bekostnad av låtarna – sväng, driv, fantastiskt bruk a bastrummorna och en frenetisk närvarokänsla – gör att låtarna lyfter än mer.

För här finns inte en enda svag låt, och det är ytterst svårt att låta bli att skivan går varv efter varv. Här finns både det högstämt episka, triumfatoriska och det härjiga – ingen del känns främmande eller obekväm. Med osviklig känslomässig precision lyckas Björnfot beröra både intellekt och känsla. “The Formless Fires” är inte bara en rejäl dos metal från Kalix, det är en skiva som med emfas slår fast att Jacob Björfot är en av landets bästa låtskrivare och att KVAEN förtjänar en massiv publik över hela världen. Kolla in den.

Copenhell 2024

ARTIST: Jungle Rot, Dvne, Plaguemace, Dying Fetus
LOKAL: Copenhell 2024
DATUM: 19 juni, 2024

Danmarks största renodlade metalfestival Copenhell har blivit en tradition att besöka för Martin. Igår var han och fick se old school-banden dominera, och så ett progressivt band från Skottland.

Att PERSECUTOR har fått en bra speltid – de öppnar hela festivalen  – förvaltar de bra. Med en basist/sångare i Christian Andrés Almaza som påminner inte så lite om Freddie Mercury som skickligt dompterar publiken till hela två Wall Of Deaths blir bandets spelning en trevligt och sympatisk inledning på festivalen.

Att band som lirar old school metal uppskattas på festivalen det märks när JUNGLE ROT går på Gehenna. Det är smockat framför den kanske mest sympatiska scenen på festivalen med de omkringliggande träden som ramar in området. Att Jungle Rot omfamnar sin hemvist inom den gamla dödsmetallen är så tydligt – det är mer ett stridsrop än något annat när bandet kavlar ut sin musik på ett sätt som är vida mer sympatiskt än jag tycker att bandet är på skiva. Kanske är det så att det behövs interaktion med publik för att bandet ska funka riktigt för mig? Måhända, men det är en oerhört sympatisk konsert med mycket närvarokänsla och uppskattning från publikens sida.

Dave Matrise – Jungle Rot. Bild: Martin Bensch

Jag blev lyrisk när festivalen bokade DVNE. Skottarnas musik kanske inte är den mest självklara på en festival som mer inriktar sig på andra genrer än progressiv sludge, men skottarna ror ändå hem en konsert som är lika delar koncentrerad som uppsluppen. När bandet lirar är det stenhård koncentration på leveransen, mellan låtarna är det mycket leenden. Även om jag inte riktigt uppskattar hur bandet låter på framför allt senaste skivan “Voidkind” så har DVNE den goda smaken att styra upp en ljudbild live som lyfter låtarna betydligt från hur de lät på skivan. Och tur är väl det, för hela 6 av 7 låtar bandet spelar ikväll tar de från den senaste plattan.

Daniel Barter – Dvne. Bild: Martin Bensch

PLAGUEMACE är ett av de band som följer efter i BAESTs fotspår, och de gör det bra. Jag imponeras av vilket sanslöst röj som bandet från Horsens lyckas piska upp på Gehenna, och det härjas något så grymt i publiken att jag knappast blir förvånad när en person i rullstol crowdsurfar. Sångaren Andreas Truelsen har en mäktig pipa, och att han uppenbarligen trivs på scen – det gör de andra medlemmarna också – lyfter konserten till fina höjder. PLAGUEMACE känns redan för stora för Gehenna och det ska bli kul att se hur det går för dem i framtiden.

Andreas Truelsen – Plaguemace. Bild: Martin Bensch

DYING FETUS är inte och kommer aldrig att vara de stora åthävornas band. Men jag skulle aldrig få för mig att säga att bandet är tråkigt för det. Att gammal är äldst är en devis som passar bra in på denna trio från Baltimore som har en lång karriär bakom sig. Visserligen kommer flest låtar från den senaste skivan “Make Them Beg For Death”, men då bandets formula knappast har ändrats sedan början av karriären gör detta ingenting. Men att låtar som Subjected To A Beating från “Reign Supreme” eller Grotesque Impalment får publiken att gå lite mer bananas är ingen överdrift. Bandet är tajt, låter förträffligt och har, trots den sparsmakade scenproduktionen förmåga att engagera den stora och framför allt hängivna publiken så att konserten blir en fin avslutning på festivalen för min del.

Hot or not? – Juni 2024

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Teenage Rebel
ARTIST: Nestor
VALD AV: Robert


Martin: Mina känslor kring NESTOR är väl kända efter min grovt entusiastiska recension av “Teenage Rebel”. Detta är helt enkelt totalt oemotståndligt bra. När retro görs på detta kärleksfulla sätt med koll på detaljer som gäller de flesta av aspekterna av dylik musik, ja då går jag upp i brygga. Hetare än lava.
Amelie: Alltså detta är inte min musik alls. Den här typen av nostalgi gör mig mest trött och jag kan alls inte instämma i hyllningskören från vissa av kollegerna. Samtidigt en ganska okej låt när sommarkänslan sätter in. Någorlunda ljummet ändå.
Fredrik: En fifty-fifty-grogg på AOR och poprock á la 80-talet, garnerad med en rejäl skiva Bruce Springsteen. Lätt och luftig, påtagligt elegant, och lite som Jorden beskrivs i “Liftarens Guide Till Galaxen” – i stort sett menlös… Nej, men skämt åsido, det här är väl ganska trivsamt, och gitarrsolot är jättesnyggt. Men genuint engagerande blir det dock aldrig.

LÅT: Decode
ARTIST: Octohawk
VALD AV: Fredrik


Amelie: Tidigare för mig helt okänt norskt band som spelar en progressiv metal med växlande inslag. Det hinner hända mycket på låtens åtta minuter. Riktigt, riktigt bra detta men ett spår av detta slag räcker gott för mig märker jag när jag lyssnar igenom hela nya plattan. Låten i sig är dock varm mot det riktigt heta.
Martin: Finns mycket att gilla här – gitarrspelet är riktigt bra, sången också. Trumspelet är när trummisen får fria händer är helt fruktansvärt. Trumfill som känns frikopplade från resten av musiken, nja, det sänker betyget rätt rejält för mig är jag rädd. Dessutom funkar inte trummornas plats i ljudbilden. Ljummet? Ja, det får det nog bli. Jag är inte sugen på att höra mer i alla fall.
Robert: Jag gillar det här!  Det är relativt “konstnärligt” och “svårt”, men med precis lagom svärta och smuts för att behålla cred. Möjligen är det aaaaaningen långt, men det är petitesser i sammanhanget, denna första kontakt (för min del) med OCTOHAWK lovar gott!

LÅT: To See Death Just Once
ARTIST: Ulcerate
VALD AV: Martin


Robert: ULCERATE skojar såklart inte. Det är inte deras stil. Relativt tekniskt avancerad döds som kräver lyssnarens engagemang, men utan att bli… teknifierat till olyssningsbarhet. Bra grejer detta, och i kontrast till övriga låtar på junilistan för Hot or Not står det ut extra mycket. Hett!
Fredrik: Lite halvtam inledning, men sedan väller mörkret och desperationen in på ett fint sätt. Intensivt, men inte utan viss elegans trots ofta rätt rått blastbeat-manglande. Aningen kaosartat i överkant i vissa delar, men överlag vass och stark black metal med teknisk verkshöjd. Gillar detta!
Amelie: Detta är inget man hastar igenom. Bandets tekniska dödsmetall kräver sitt lyssnande, både mentalt och uthållighetsmässigt – låtarna på senaste albumet snittar på dryga åtta minuter – men ger också mycket tillbaka till den tålmodige. Jag kommer uppsöka ULCERATE igen så snart nya albumet ”Cutting the Throat of God” snart släpps digitalt. Omgångens hetaste!

LÅT: One
ARTIST: Apocalyptica
VALD AV: Amelie


Fredrik: Jag vill ju så gärna gilla detta! Konceptet APOCALYPTICA är ascoolt, och James Hetfield är ju… James. Jag gillar att de verkligen har fått “One” att låta som ett klassiskt stycke i original i de instrumentala bitarna, men spoken word-grejen känns mest krystad, pretto-skitnödigid och ganska tafflig. De stråksvingande finnarna (och METALLICA med, för den delen) har gjort så oändligt mycket bättre än detta, så tyvärr, detta går bort. Svalt med dragning mot ännu kallare….
Robert: Första varvet med den hår låten var mina tankar att “wow, det här var häftigt”. Andra varvet fann jag mig peta lite på snabbspolnings-knappen eftersom det inte var lika intressant när man hört det förrut. Tredje gången hamnade fingret på hoppa till nästa spår-knappen. Fjärde gången spellistan rullade startade jag inte låten alls. Märkligt. Detta är riktigt häftigt, men bara en gång – sen går det från hett till fullständigt iskallt?
Martin: Mycket intressant nytolkning av en väl spelad, (sönderspelad?) dunderklassiker. Jag gillar detta som fan – det känns som något av det mest intressanta APOCALYPTICA gjort faktiskt. Det är kusligt, omstörtande och känns både fräscht och hemtamt. Att man fått med Hetfield är extra episkt! Skållhett!

Worship the Riff!