HAMFERÐ – Men Guðs Hond Er Stark

ARTIST: HAMFERÐ
TITEL: Men Guðs Hond Er Stark
RELEASE: 22/3
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 10/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det har gått sex år sedan jag, till en början, misstog HAMFERÐ för att vara ett folk metalband. Promon till “Támsins Likam” hade ramlat in i mejlkorgen och det dröjde ett tag innan jag lyssnade på skivan.

Så var det inte när “Men Guðs Hond Er Stark” – jag kastade mig över den som en törstande efter vatten efter en dag i öknen – och som ni förstår är detta en skiva som gör det mesta rätt.

Vi börjar med berättelsens grund. Färöarna är ett samhälle långt bort från det mesta. En sedvänja som valjakt har bestått under årens lopp, och är något som fortfarande förekommer på öarna. HAMFERÐ hämtar stoff till skivan från en katastrof som ägde rum 1915 i Sandvik under valjakten. 14 män omkom inför åsynen av sina familjer. Trots att jag är starkt emot valjakt så kan jag inte annat än att finna att detta skav förstärker känslan av djup, ja av vad är jag faktiskt osäker på, men en känsla av att HAMFERÐ inte väjer från kärva ämnen att skriva musik kring. Det bidrar säkert till den hemsökande effekt som hela skivan har, från inledande Ábær till avslutande titellåten, som egentligen inte är en låt i ordets strikta mening utan tal ovanpå sparsmakade gitarrer.

https://youtu.be/nzTXA4oEcgE?si=1OgWTzgPrr5Bfrlp

Inledande Ábær är en tung, melankolisk och oerhört passande inledningslåt som på ett effektivt sätt befäster tonen på skivan. Det är skärande vackert, men tro mig när jag säger att detta är inte den starkaste låten på skivan. Någonstans vid tionde lyssningen så var jag övertygad om att Marrusorg var den låten jag uppskattade mest, med sin stundtals skira inramning som tillåter det vackra färöiska språket att komma fram så överdjävligt fint.

Men så kommer Glæman direkt efter och dräper med ett så magiskt vackert gitarrspel och vill vara med i leken. Men, ja ni fattar vid det här laget eller hur, så stannar inte bandet med detta, för när I Hamferð böljar in med den djupaste melankolin ni kommer uppleva under 2024 då är det hart när omöjligt att bortse från faktumet att detta är en av de starkaste skivorna, kanske till och med den starkaste, skivan som släppts under året.

Det är inte bara det att låtmaterialet ligger på en fruktansvärd hög och jämn nivå som gör “Men Guðs Hond Er Sterk” så otroligt bra. HAMFERÐ visar hur det kan bli när en grupp människor samspelar på en nästan telepatisk nivå rent känslomässigt. Kanske har det med faktumet att skivan är inspelad när hela bandet lirar tillsammans som gör det – ett i sig modigt beslut då detta kan  slira lite hur som helst om bandet inte får till det – men här klaffar det förträffligt.

Jón Aldará svarar för en sånginsats som sätter inälvorna i oroväckande gungning. Faktum är att jag inte har hört honom på en högre nivå. Gitarristerna Theodor Kapnas och Eyðun í Geil Hvannastein kavlar ut mattor av ren känsla och kompet bestående av trummisen Remi Johannesen, basisten Jenus Í Trøðini och keyboardisten Esmar Joensen lägger en sådan bergfast grund att de lirar som ett instrument. Ja, det är faktiskt rent omöjligt att inte plocka fram högsta betyget. HAMFERÐ är tillbaka, och de är det med besked.

Live: Soen & Naryan på Pustervik

ARTIST: SOEN, med support från NARYAN
LOKAL: Pustervik
DATUM: 18 mars , 2024

– I SOEN så tycker vi att man får dansa inom metal, så därför skrev vi den här låten. De orden från Joel Ekelöf sammanfattar väl intrikat egensinniga SOENs gärning tämligen väl, givet hur bandets musik består av ett lyckligt äktenskap mellan stackato-taggig aggression och honungslent eteriska melodier. Att den relationen är välmående märks också tydligt denna afton på Pustervik – en oväntad fusklapp till trots…

SOEN – ömsom vin, ömsom… starkvin?

En vacker vårvinterdag följs av en ganska kylig afton, denna marsmåndag, så det nyper lite i kinderna på vägen till Pusterviks mörka värme och trivsamma trängsel. Väl inne är både temperaturen hög och humöret gott, det är tämligen välfyllt och med en sorlande förväntan. Men innan de efter många år äntligen väletablerade svenskarna skall äntra scenen, är det dags för supporterande akten NARYAN från vårt östra grannland.

Deras teatraliska, ganska lugna, symfoniska metal är finstämd med trivsamma inslag av klaviatur och fiol, men blir överlag aningen för ”snäll” för att riktigt grabba tag i publiken. Sångaren Tommi Niemi hinner dock imponera med en sångröst som faktiskt är bättre live än på skiva, kanske framför allt i inledande Nevertheless. Avslutande 764 höjer också intensiteten ett par hack, och börjar få igång publiken hyggligt väl, lagom till det är dags att lämna över till huvudakten.

NARYAN glimrar till emellanåt, men lyfter inte riktigt fullt ut. Sångaren Tommi Niemi visade sig dock ha en stark pipa.

Efter ett stämningsfullt intro bestående av en mörkt mässande uppläsning av Dylan Thomas dikt Do not go gentle into that good night drar showen igång. Sincere är först ut, och följs av löjligt starka kortet Martyrs oväntat tidigt i setlistan. Sen tuggar det på, SOEN sitter ju på en kortlek innehållande väldigt många äss. Memorial följs av Lascivious, där den senare som jag nämnde i ingressen presenteras som ”dansvänlig”… Här tar Joel Ekelöf ut de teatraliska svängarna lite extra, och förlorar sig i en drömskt vaggande tryckare med sig själv.

Sångarens oerhört starka scennärvaro till trots får han styv konkurrens i det avseende denna afton, givet hur gitarristen Cody Fords uppenbara spelglädje och allmänna lycklighet skiner som en sol över på vänster sida av scenen.

Joel Ekelöf och Cody Ford myser ihop.

Skiner gör så klart även hans skicklighet, och för de som kan sin SOEN är det så klart ingen överraskning att detta gäller för samtliga i bandet. Martin Lopez på trummorna är ett unikum, basisten Oleksii “Zlatoyar” Kobel oförskämt skicklig, och multibegåvningen Lars Åhlund som på sätt och vis mest smyger med i bakgrunden även han viktig för bandets sound. Här finns så mycket talang och färdighet på alla händer i uppställningen att det närmast är orimligt att de dessutom kan applicera den i låtar med verkshöjd, som inte bara utgör ett fönster för deras individuella skicklighet.

Lars Åhlund får för ett ögonblick ta spotlighten.

Även om bandet fortsätter att charma och imponera under spår som Unbreakable, Deceiver (allsången i refrängen här är fin!) och Monarch, så visar det sig att även solen har ack så små fläckar. Den uppmärksamme noterar nämligen att Ekelöf förmodligen kunde ha varit aningen bättre instuderad inför denna turnévända, då han återkommande under kvällen sneglar ner på den fusklapp med texterna som uppenbarligen finns någonstans på golvet framför hans mickstativ. Nu tappar han aldrig bort sig, och sången i sig sitter precis lika helgjutet som alltid, karln är ju en fantastisk sångare, men det gör ändå att åtminstone min koncentration delvis dras bort från den fantastiska musikupplevelsen.

I övrigt finns det föga att anmärka på, vilket publikens gensvar också tydligt visar. Eller, som Ekelöf lite putslustigt själv kommenterar det vid ett tillfälle under andra halvan av kvällen:

– Jaha, nä, men det här var ju faktiskt riktigt trevligt! Han fortsätter med att berätta att det är skönt för SOEN att äntligen börja kunna känna sig tagna till svenskarnas hjärtan, efter att i många år mest rönt uppmärksamhet utomlands. Den uppskattning publiken visar så här på hemmaplan värmer lite extra, konstaterar han.

Joel Ekelöfs karisma som frontman går inte att förneka.

I samma anda som denna mysiga förtrolighet tas intensiteten sedan på sedvanligt SOEN-vis ned under den avslutande delen av det ordinarie setet. Illusion, Modesty och sedan Lotus, en trio känslosamma och vackra spår, som vaggar in lokalen i behagligt varm avslappning. Sortin från scenen följs av det väntat starka mässandet av bandnamnet, och blir tämligen kort.

Sen blir det lite mer tryck under extranumren. Först ut är Antagonist, och när den allsångsvänliga passagen två och en halv minut in i låten kommer låter bandet till slut publiken helt ta över, det är bara vi som sjunger – och som vi gör det! Det är nog fler än jag som är en liten aning hesa idag, efter denna giggets höjdpunkt…

Lunacy och Violence avslutar, varpå Ekelöf efter att sista tonen klingat ut tar ett varv längst med scenkanten för handskakningar, high fives och fist bumps med alla i första raden. Ett fint slut på en fin kväll.

Medges, fusklappen gör att jag inte kan räkna detta som SOENS allra finaste live-stund, jag har sett dem ett par gånger förut och vet att det finns ännu en växel där att hämta. Men även på nivån strax under toppform är de ett helt galet begåvat och förföriskt gäng, och denna livespelning är således även den en stark och mycket tillfredsställande upplevelse. Gott så!

Hot or not? – Mars 2024

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Grace Of The Past
ARTIST: Necrophobic
VALD AV: Amelie

Martin: NECROPHOBIC har gått från klarhet till klarhet under en väldans massa år, och detta är också bra. Fruktansvärt bra gitarrspel, och då tänker jag på solona som det slår gnistor om. Bra sväng, bra blastbeats och en överlag en trevlig stund. Det är hett, även om jag tror att resten av skivan kommer att få mig att tända än mer.
Robert: Inledningen känns som bandets magnum opus-låt Blinded By Light, Enlightened By Darkness, men refrängen håller inte riktigt samma klass. Inget konstigt med det, detta är fortfarande rasande bra och kommande “In The Twillight Grey” lär vara en given kandidat för årsbästalistan. Stekhett!
Fredrik: Det här är en bra NECROPHOBIC-låt, och då är det med andra ord bra på riktigt. Jämför man t.ex. med tillika ganska färska singeln Stormcrow så finns det mer nerv och fler hooks i detta spår. Sen har NECROPHOBIC i mina ögon (öron?) ytterligare en växel de kan lägga i. Jag vill ha deras melodiösa men blastbeat-intensiva black metal ännu lite elakare, lite råare, för då är de som allra bäst. Men detta är fortfarande bra grejer.

LÅT: One Word
ARTIST: Persefone
VALD AV: Fredrik

Amelie: Kan inte vara fel att utse PERSEFONE till Andorras stolthet inom genren. Med tanke på deras framgångar och samtidigt att landet, enligt Metal Archives, har exakt fyra aktiva metalband. Skönt gung i detta, varmt mot det riktigt heta.
Martin: Jag älskar PERSEFONE sedan bra många år. Detta är till stora delar bra, refrängen är liiiite tjatig och alibiartad som gjord för att kunna yla tillsammans med publik och visst, det kan behövas det med, men bättre är resten av låten om ni frågar mig. Varmt men inte kokande.
Robert: Jag brukar inte orka med PERSEFONE, tycker ofta de går vilse i sin egen musikaliska förträfflighet och krånglar till saker. Det här går dock ner ganska lätt, och är inte oävet alls. Det tar sig och är ljummet!

LÅT: Blacklisted
ARTIST: Horndal
VALD AV: Martin

Robert: HORNDALs förra platta “Lake Drinker” var ju typ facit i musik , så det känns nästan orättvist att de ska vara med i Hot or Not – omdömet kan nästan inte bli annat än stekhett. Omgångens bästa spår (förstås), och ökad förväntan på kommande “Head Hammer Man” som släpps  i april…
Fredrik: Köttigt, svulstigt, alldeles lagom elakt, och med ett riktigt snyggt signaturriff. Även om en del av mellanspelspartierna känns aningen lättviktiga och planlösa, är helhetsintrycket således mer än godkänt. Absolut trivsamt hög temperatur på detta sköna tunggung.
Amelie: Kanske HORNDALs ”rusty metal” inte känns lika glödande som inför första albumet för fem år sedan men bandets bruksortsförankrade komposition är här som alltid stark i sitt uttryck. Omgångens starkaste, hett!

LÅT: I Am The Night
ARTIST: Wizard Death
VALD AV: Robert

Fredrik: När introriffet börjar tänker jag att detta låter klart lovande. När falsettsången kommer in blir jag aningen skeptisk, men tänker att det finns en viss HORISONT-vibe där som ändå inte är så tokig. Över tid blir dock sånginsatsen aningen påfrestande, och refrängen känns aningen som en misslyckad crossover mellan spandex-hårdrock och opera. Riffandet är dock fortsatt rätt behagligt, och sångmelodin i sig ganska catchy. Men varmare än “svalt+” blir det ändå inte.
Amelie: Som alltid till Hot or Not? har jag lyssnat igenom även denna låt ett försvarligt antal gånger. Jag kommer garanterat aldrig mer lyssna på den. Jag vill bara säga; Robert, varför gör du så här mot oss?! Iskallt.
Martin: Faktiskt inte helt tokigt. Sången stör jag mig inte överdrivet mycket på, och det svänger ganska bra om detta. Att det går tretton på dussinet av dylika band och låtar är det som sänker detta till en ljummen nivå för min del. Jag kan lyssna på detta utan att kräkas i munnen men den är glömd lika fort. Det blir 2 av 5 fisljumna folköl.

Worship the Riff!