Etikettarkiv: Of Truth And Sacrifice

Årsbästalistan 2020 – Amelie

Det här handlar om musik. Jag tänker inte säga ett ord om ni-vet-vad. Här är min årsbästalista och lite annat som jag tycker är värt att nämna om musikåret 2020.

Topp 10 skivor

10. City Burials – KATATONIA
Ett band att alltid återvända till när en vill ha det sådär mörkt och mysigt. De senaste släppen har inte riktigt nått mina hjärterötter så det känns skönt att få välkomna “City Burials” och KATATONIA in på årets topplista.

9. The Gost Of Orion – MY DYING BRIDE
Listans första brittiska doom-band. Jag har inte riktigt uppmärksammat MY DYING BRIDE på tillbörligt sätt tidigare. “The Gost Of Orion” är dock en skiva som inte kan förbigås. Något ojämn är den men med några helt fantastiska och starkt berörande låtar som Tired of Tears och inledande Your Broken Shore vilket renderar albumet en plats på listan.

8. Speglar Och Rök – LASTKAJ 14
Svensk punk med LASTKAJ 14, ett band jag upptäckte med 2014 års fantastiska album ”Becksvart”. Årets platta kändes till att börja med inte riktigt lika stark, tiden arbetar dock för den, och den tar sig självklart in bland årets topp 10.

7. Of Truth And Sacrifice – HEAVEN SHALL BURN
Tyskarna i HEAVEN SHALL BURN tar hem en ren arbetsseger med sitt dubbelalbum på nästan 100 minuter. Oupphörligt intressant, uppburet av en stor dos jävlaranamma.

6. Vökudraumsins Fangi – AUÐN
Årets ”upptäckt” för mig är isländska AUÐN som med sin charmiga black metal snabbt tog sig in bland årets favoriter. Rått och känslosamt på samma gång har “Vökudraumsins Fangi” spelats otaliga gånger under mörka hösten.

5. Hunter Gatherer – AVATAR
Jag har haft en kärlek till AVATARs musik alltsedan deras debut. Dock är bandets skivor av väldigt olika karaktär och ”tramset” med förra given och låtsaslandet ”Avatar Country” gav noll och intet. Desto mer glädjande när “Hunter Gatherer” visar sig vara en av bandets bästa skivor till dags dato.

4. Obsidian – PARADISE LOST
Efter att ha placerat 2015 års ”The Plague Within” på förstaplatsen när det året sammanfattades var jag en liten aning besviken på ”Medusa” (2017). Årets album har allt vad en vill ha av PARADISE LOST och lite till i form av några fina överraskningar.

3. Uncrown – AGES
Melodisk black metal-bandet AGES dundrade in med storm med sin debut 2015 och jag placerade den högt på det årets bästalista. Vartefter åren gått gav jag nästan upp hoppet om att något mer skulle komma från bandet men så i år slog de till igen! Lika fin, lika svart och lika melodisk seglar “Uncrown” upp högt i årets lista.

2. Moment – DARK TRANQUILLITY
DARK TRANQUILLITY gör aldrig fel och här med “Moment” gör de mer än rätt. Storslaget på bandets eget ödmjuka sätt skrev jag när jag recenserade skivan och den beskrivningen håller fortfarande efter ännu ett otal lyssningar sedan dess.

1. Utgard – ENSLAVED
De norska hjältarna i ENSLAVED tronar i toppen – igen är jag benägen att tillägga, det är som en vana. Även om faktiskt förra plattan ”E” (2017) inte riktigt levde upp till mina, alltid skyhöga, förväntningar på bandet.

”Utgard” är en så gott som fulländad platta, både i enskilda delar och helheten. Jag värjer mig lite för att ge ENSLAVED ännu mer cred, de har skäppan full, men det är bara att backa och buga för kombinationen perfektion och känsla såsom den bjuds här.

Övriga betraktelser

Årets internationella debut
Tidigt på året kom den, den danska kvartetten KONVENTs debut. Fyra kvinnliga musiker som spelar rå och blytung doom där vokalisten närmast growlar örona av dig. Ta dig tid med ”Puritan Masochist”, det betalar sig.

Årets svenska debut
Mer doom! De skånska bandet MALSTEN släppte sin ”The Haunting Of Silvåkra Mill” mitt i sommaren. Ljusa nätter och mörk doom kanske inte alltid känns kompatibelt men sanningen är att ”The Haunting…” funkar i alla lägen. Ett konceptalbum med fyra fullmatade spår i en riktig skräckhistoria.

Årets omslag
Niklas Sundins konst har en aktningsvärd verkshöjd. När han nu officiellt lämnat  DARK TRANQUILLITY som gitarrist finns han ändå med i skapandet. Detta omslag är magnifikt, detaljrikedomen känns igen från Sundins tidigare arbeten men färgskalan, mättnaden, kontrasterna gör detta unikt. För att se frontbilden i större format klicka i topplistan ovan.

Några album till att uppmärksamma…
Strax utanför topp 10-listan hittar vi, utöver nämnda debutanterna MALSTEN och KONVENT även fina släpp av APOCALYPTICA, ZIFIR, TESTAMENT, KVELERTAK, VAMPIRE, UADA, MR. BUNGLE och LUSTRE. Sen finns det också en del som hamnat lite mer utanför i lyssningen än de hade bort och jag vill nämna ett par av dem särskilt.

Enmannabandet KVAEN släppte debutalbumet ”The Funeral Pyre” tidigt på året. Melodisk blackish metal. Släppet uppmärksammades en del, bland annat i Nephentes strömmade måndagssändningar där en kunde hör ett samtal med Jacob Björnfot i april. Och ändå tog det mig ända till nyss för att jag skulle ge den tid nog. Detta är ett band jag kommer hålla koll på framöver. Franska HYRGAL släppte sitt andra album sent, i december, och deras likaså melodiska black metal vill jag också lyfta fram. Kolla in albumet ”Fin De Règne”.

Och framtiden då?
Ja jag tänker inte försöka spå något längre fram än 2021 och även det känns högst vanskligt i dagens läge.

Visst har det släppts en hel massa läcker musik under 2020, men ändå inte noterbart fler album än vanligt trots att många musiker sägs sitta hemma och komponera i större utsträckning nu när pandemin hindrar alla livespelningar. Jag tror dock att det är nu som korken går ur flaskan och att vi 2021 kommer överösas av uppdämt skapande. Det välkomnar vi och sedan hoppas vi på en konsertsommar och höst som blomstrar överflödigt!

Heaven Shall Burn – Of Truth And Sacrifice

ARTIST: Heaven Shall Burn
TITEL: Of Truth And Sacrifice
RELEASE: 2020
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

HEAVEN SHALL BURN beslutade sig för att ta tid på sig att göra “Of Truth And Sacrifice” – det är fyra år sedan som “Wanderer” kom ut, och att säga att de legat på latsidan hade varit att fara med osanning, för här räcker det inte med en kaffekopp, utan snarare en kanna med kaffe för att det ska räcka under lyssningen.

Nästan 1 och en halv timmes musik väntar er, och frågan som såklart infinner sig är om det håller hela vägen? Det finns några spår som hade mått bra av ytterligare arbete, men HEAVEN SHALL BURN kommer bra nära att leverera en maffig skiva som håller mitt intresse uppe nästan hela tiden.

Om ni uppskattar tyskarnas traditionella sätt att skriva låtar och hur de har låtit innan så kommer ni sannolikt att gilla den första hälften av dubbelskivan, “Of Truth” som känns som en vidareutveckling av vad bandet gjort tidigare, men ändå väldigt hemtamt. Vredgade Thoughts And Prayers är en rejäl känga till amerikanska konservativa politikers icke förpliktigande ord om tankar och böner vid valfri tragisk skjutning istället för att faktiskt agera på riktigt. Här tränger HSBs kärlek till den tidiga melodiska göteborgska dödsscenen igenom på ett underbart sätt, och banne mig om jag inte tycker att det känns fräscht och faktiskt helt underbart att lyssna på.

Mycket av det som får den första delen av detta mastodontverk att lyfta kan vi härleda till gitarristerna Maik Weichert och Alexander Dietz. De fullkomligen öser ut magiska riff och melodislingor genom hela skivan. Vill ni ha ett enda exempel så är My Heart And The Ocean en låt att spetsa ögonen lite extra till. Det känslomässiga löd som dominerar den här låten är helt magiskt. Hela låten känns som en triumf för vad HSB är kapabla till.

Men det blir extra intressant på den andra delen av skivan. “Of Sacrifice” visar ett nyfiket band som är mer än villigt att utforska nya territorier. Och det funkar faktiskt riktigt bra! Som roligast blir det i La Résistance där bandet går, nästan, all in i elektronisk musik på ett helt ogenerat sätt. Det här är en låt som gjord för att antingen hoppa upp och ner till, eller köra bil till.

Otroligt fint uppbyggda The Sorrows Of Victory som har ett vansinnigt fint och melankoliskt intro är en majestätisk bjässe till låt med helt otrolig variation där bandet tar ut svängarna rejält. Framför allt får trummisen Christan Bass visa vad han går för.

Här finns också Stateless som med sitt tvåtaktsmatande och eko från stockholmsscenen på 1990-talet gör att jag i mitt karantänsittande blir helt till mig och vill dricka öl och mosha.

Jag ska villigt erkänna att jag var djupt skeptisk till att HEAVEN SHALL BURN var mäktiga till att fylla en dubbelskiva. Gosse, vad jag har fått äta upp detta! “Of Truth And Sacrifice” kan vara det bästa som bandet producerat under sin karriär. Ni behöver kolla in den här skivan.