Etikettarkiv: metalcore

Skivor

Heaven Shall Burn – Of Truth And Sacrifice

Lämna en kommentar

ARTIST: Heaven Shall Burn
TITEL: Of Truth And Sacrifice
RELEASE: 2020
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

HEAVEN SHALL BURN beslutade sig för att ta tid på sig att göra “Of Truth And Sacrifice” – det är fyra år sedan som “Wanderer” kom ut, och att säga att de legat på latsidan hade varit att fara med osanning, för här räcker det inte med en kaffekopp, utan snarare en kanna med kaffe för att det ska räcka under lyssningen.

Nästan 1 och en halv timmes musik väntar er, och frågan som såklart infinner sig är om det håller hela vägen? Det finns några spår som hade mått bra av ytterligare arbete, men HEAVEN SHALL BURN kommer bra nära att leverera en maffig skiva som håller mitt intresse uppe nästan hela tiden.

Om ni uppskattar tyskarnas traditionella sätt att skriva låtar och hur de har låtit innan så kommer ni sannolikt att gilla den första hälften av dubbelskivan, “Of Truth” som känns som en vidareutveckling av vad bandet gjort tidigare, men ändå väldigt hemtamt. Vredgade Thoughts And Prayers är en rejäl känga till amerikanska konservativa politikers icke förpliktigande ord om tankar och böner vid valfri tragisk skjutning istället för att faktiskt agera på riktigt. Här tränger HSBs kärlek till den tidiga melodiska göteborgska dödsscenen igenom på ett underbart sätt, och banne mig om jag inte tycker att det känns fräscht och faktiskt helt underbart att lyssna på.

Mycket av det som får den första delen av detta mastodontverk att lyfta kan vi härleda till gitarristerna Maik Weichert och Alexander Dietz. De fullkomligen öser ut magiska riff och melodislingor genom hela skivan. Vill ni ha ett enda exempel så är My Heart And The Ocean en låt att spetsa ögonen lite extra till. Det känslomässiga löd som dominerar den här låten är helt magiskt. Hela låten känns som en triumf för vad HSB är kapabla till.

Men det blir extra intressant på den andra delen av skivan. “Of Sacrifice” visar ett nyfiket band som är mer än villigt att utforska nya territorier. Och det funkar faktiskt riktigt bra! Som roligast blir det i La Résistance där bandet går, nästan, all in i elektronisk musik på ett helt ogenerat sätt. Det här är en låt som gjord för att antingen hoppa upp och ner till, eller köra bil till.

Otroligt fint uppbyggda The Sorrows Of Victory som har ett vansinnigt fint och melankoliskt intro är en majestätisk bjässe till låt med helt otrolig variation där bandet tar ut svängarna rejält. Framför allt får trummisen Christan Bass visa vad han går för.

Här finns också Stateless som med sitt tvåtaktsmatande och eko från stockholmsscenen på 1990-talet gör att jag i mitt karantänsittande blir helt till mig och vill dricka öl och mosha.

Jag ska villigt erkänna att jag var djupt skeptisk till att HEAVEN SHALL BURN var mäktiga till att fylla en dubbelskiva. Gosse, vad jag har fått äta upp detta! “Of Truth And Sacrifice” kan vara det bästa som bandet producerat under sin karriär. Ni behöver kolla in den här skivan.

Skivor

Caliban – Ghost Empire

Lämna en kommentar

Caliban - Ghost EmpireARTIST: Caliban
TITEL: Ghost Empire
RELEASE: 2014
BOLAG: Century Media

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Amelie

En smekning snarare än en käftsmäll

Tyska CALIBAN är nu inne på sitt 17:de verksamhetsår och efter ett uppehåll åren kring decennieskiftet och återkomsten med “I Am Nemesis” 2012 släpps i år bandets nionde album. “Ghost Empire” består av 48 minuter och 12 spår. Lyriken är på engelska utöver ett spår som, liksom på förra plattan, framförs på modersmålet. Låtmaterialet är inte dåligt, framförandet kompetent och i det stora hela mycket CALIBANskt men tyvärr inte heller särskilt roligt och inget som riktigt förmår skaka om.

Det är väldigt mycket “emo metal” över det hela, och 30 SECONDS TO MARS är det band som mest återkommande dyker upp i tanken vid lyssning (refrängen i yOURe song och inledningen på Good Man är två exempel bland många). Jag gillar Jared Letos band, men låt 30 SECONDS sköta det de är bäst på, och låt CALIBAN vara det CALIBAN som tidigare fått mig att vilja rusa ut på gatorna, sparka in en dörr(nåja) eller i alla fall på något sätt agera. Hockeykörerna signalerar mer “heja, heja!” än het ilska. Allsångsfaktorn går bortöver all rimlighet i en låt som Chaos – Creation.

Bäst är skivan i andra fjärdedelen, med spår som Wolves and Rats – vilken uppvisar fina likheter med fantastiska We Are The Many från “I Am Nemesis” – samt tyskljudande nebeL och ilsket bittra I Am Ghost. Sen kommer en halvsåsig Devil’s Night följd av en gladrolig yOURe Song:

This is your song – this is our song
We’re flesh and bone, so sing along
Oo-a-a-a-a-a-o, oo-a-a-a-a-a-o…

Där någonstans försvinner mitt intresse och min koncentration helt, och resten av spåren vill liksom aldrig fastna riktigt, hur många varv jag än låter skivan gå. Jag ruskas knappt ens om av hawaii-gitarren som, helt omotiverat känns det, inleder Cries And Whispers (mer nödrim stundar: “I can’t feel my aching heart – Everything has fallen apart”).

“Bandet är som bäst i sina argaste stunder” skrev jag om “I Am Nemesis” (2012) och det är som en stor del av den glöden har falnat. Visst hör jag en viss upprördhet lite här och då, men det saknas helig vrede, den där ilskan som tycks kunna försätta berg. Och visst finns det en hel del som är bra på “Ghost Empire”, men tyvärr är det framför allt det mindre bra som lämnar spår i minnesbanken. Så, även fortsättningsvis blir det ganska säkert “I Am Nemesis” eller annat tidigare material som åker in i spelaren när behovet av uppror och CALIBANsk urladdning pockar på. Inte “Ghost Empire”.

Skivor

August Burns Red – Rescue And Restore

Lämna en kommentar

ARTIST: August Burns Red
TITEL: Rescue And Restore
RELEASE: 2013
BOLAG: Solid State Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Med en dåres fulla envishet har jag hävdat att AUGUST BURNS RED är det enda metalcorbandet som är värda vår uppmärksamhet. Jag har baserat denna braskande inställning på att bandet från Pennsylvania alltid har strävat efter att bryta mot subgenrens dekret om breakdowns blandat med mer poppiga (läs rensångsrefränger) inslag. Därför blir jag glad att på något plan få rätt när jag läser att JB Brubaker, gitarrist och huvudsaklig låtskrivare, säger att metalcore som genre är ganska ointressant just nu.

Bandet backar upp denna inställning med att erbjuda oss sitt mest divergerande album hittills. Inte bara ryms här stråkar, spoken word, och blåsinstrument. Bandet har dessutom vettet att slänga konforma låtstrukturer fullständigt överbord. Och det är ack så rätt, det måste jag verkligen säga när jag hör resultatet.

Det jag uppskattar mest med ”Rescue & Restore” är det otroligt breda melankoliska anslag som går som en röd tråd genom i stort sett samtliga låtar och som verkligen ger en ökad tyngd till vad bandet försöker åstadkomma med skivan. Att detta är en skiva som betyder rätt mycket för bandet är uppenbart och detta märks i att samtliga bandmedlemmar är mer intresserade av att presentera AUGUST BURNS RED som ett kollektiv snarare än att lyfta fram den individuella spelskickligheten. Och gosse, gissa om de lyckas med detta.

AUGUST BURNS RED visar med all önskvärd tydlighet att de är ett band att ta på allvar och bevisar (återigen) att de är bandet som man bör kolla in om man har något som helst intresse för att veta vart metalcore som genre är på väg. Imponerande.