Kategoriarkiv: Listor

Hot or not? – Februari 2023

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: The God Furnace
ARTIST: Child
VALD AV: Amelie

Martin: Jag hade förhoppningar på CHILD och de har infriats varenda en. Satan så bra detta är! Jag inser att jag har längtat efter bra grindcore från Sverige, och det är bara att gilla läget. CHILD är helt enkelt lika bra som hypen säger. Röj undan möblemanget, nu blir det mosh!
Robert: Bästa låten i en totalt sett stark omgång – det här röjer faktiskt satan så hårt! CHILD har “bara” sin EP om 7 minuter och 17 sekunder att hålla sig i, men… ärligt – jag undrar om man kan göra något bättre med sina dryga sju minuter än att skruva upp volymen på max och röja järnet? Stekhett!
Fredrik: Knappa två minuter med käftsmälls-intensivt metal-moshande. CHILD hinner faktiskt med ett par tempoväxlingar på de tvenne minuterna, vilket får sägas vara bra jobbat. I övrigt death/grind som varken är vansinnigt fantasifull eller överdrivet välproducerad, men energinivån är så pass imponerande att helhetsintrycket ändå blir påtagligt gott, The God Furnace röjer fint!

LÅT: Third Eye Catalyst
ARTIST: …And Oceans
VALD AV: Fredrik

Amelie: Fint som snus från finska kombon! Hade ändå gärna avstått blipp-bloppet i inledning och avslut men i övrigt en godbit detta, där helheten är så smått beroendeframkallande och jag lyssnar gärna från start igen och igen.
Martin: Fruktansvärt bra, precis som hela skivan. Jag har varit svårt nerknarkad på …AND OCEANS senaste alster, en skiva som jag tycker är årets hittills starkaste. Detta, gott folk, är hetare än lava! Melodierna, stämningen, insatserna på instrumenten, sången – jag gillar prick allt.
Robert: Hela plattan är riktigt bra, och att ett spår som detta ligger som extranummer säger rätt mycket va? Finska …AND OCEANS levererar, och förväntningarna på nya skivan har infriats med råge. Hett, detta!

LÅT: Mammut
ARTIST: Late Night Venture
VALD AV: Martin

Robert: Ooooohhhhh… Jag gillar detta! Kargt, med ett ben i doom, ett i sludge och ett i total undergång. (Hmm… hur många ben blev det där egentligen?) LATE NIGHT VENTURE är för undertecknad en ny bekantskap, men det är riktigt vasst!
Fredrik: Ljudbilden är väl ungefär lika fluffig som pälsen på bandnamns-djuret, vilket gör att en del nyanser går aningen förlorade om man inte verkligen lyssnar koncentrerat. Men den malande känslan är maffig, och tyngden oklanderlig. Så absolut ganska hög temperatur här.
Amelie: Tungt och doomig och likaså något tungsint. Lite känsla av ”dansk CULT OF LUNA” över låten Mammut. Kan gott vara värt att ta en lyssningsvända med hela femte albumet av LATE NIGHT VENTURE efter detta.

LÅT: Steps Of Damnation
ARTIST: Ontborg
VALD AV: Robert

Fredrik: Har svårt att bestämma mig för om bandnamnet är småtöntigt hyperkitchigt eller charmigt coolt? (Eller kanske lite av varje?) Signatur-riffet i Steps Of Damnation är hursomhelst riktigt snyggt, sånginsatsen bra, och låten överlag ganska trivsam. Lite för jämntjockt tempo, och lite för lång, men ändå på det hela taget värd lyssningen.
Amelie: Ja men, ännu en förbaskat trevlig låt som avslutar månadens fält. Visst, det känns som en hört den förut men vad gör det när det är så här bra? Överlag utmärkt låtval denna gång där jag måste utse Steps Of Damnation till omgångens hetaste spår!
Martin: Jag anade att Robert skulle välja en låt från ONTBORGs senaste platta, haha! Det gör mig alls ingenting, för satan vad sympatiskt detta är! Stämningen är det i alla fall inget fel på, och även om låten lunkar på i lite för såsigt tempo och känns aningen för trygg så är det inte svårt att gilla detta. Ganska varmt, men inte hett.

Hot or not? – Januari 2023

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Ignis
ARTIST: Lotan
VALD AV: Amelie

Martin: Inte helt tokigt detta! Jag gillar produktionen som lyfter fram musiken på ett fint sätt. Bra driv och riff, sången härligt desperat utan att balla ur. Mellanspelet sagolikt bra. Jag vill höra mer! Varmt!
Robert: Mysigt! Trivsel-black, med snygg produktion och bra leverans i såväl framförande som produktion. Danska duon LOTAN ska släppa sin självbetitlade debut , och det måste man uppenbarligen lyssna på.
Fredrik: Elegant, förhållandevis finstämd black metal med extra stilpoäng för snygg sånginsats. Liiite tunn ljudbild emellanåt, lite mer bastryck hade inte skadat, men jag antar att black metal-puritanisterna inte har alltför ont av det… Inte stekhett, men absolut mer varmt än kallt.

LÅT: Nothing Left To Burn
ARTIST: Shores Of Null
VALD AV: Fredrik

Amelie: Italiensk doom som, inte minst sången, för tankarna väldigt mycket till brittisk dito och legendariska band som PARADISE LOST och kanske ännu mer MY DYING BRIDE. Inte oävet alls detta, värmer riktigt gott.
Martin: Oerhört vackert vemod. Inga höga odds på att jag skulle gilla detta. Sången framkallar rysningar av dystert välbehag, och med små enkla medel lyckas SHORES OF NULL få mig att längta något oerhört till mars då skivan släpps. Stekhett!
Robert: SHORES OF NULL har trefullängdare bakom sig. Debuten gick mig förbi och jag fastnade för italienarnas vemodiga och snygga black metal, medan förra plattan “Beyond The Shores (Of Death And Dying)” var en enda lång skitnödig överpretentiös låt. Det är en efterlängtad tillbakagång till det som bandet gör bra. Omgångens bästa bidrag, stekhett och nu ser man fram mot kommande plattan “The Loss Of Beauty”.

LÅT: Wall Of Sins
ARTIST: Licuation
VALD AV: Martin

Robert: Martin har lovat att gräva i undergroundscenen detta år, och det första exemplet är LICUATION från Kuopio, Finland: 1’798 lyssnare i månaden på Spotify. Det är, av låten Wall Of Sins att döma, åt helskotta för lite! Sure, det här saknar en del i produktion, och är lite råbarkat ibland – men visst gillar man drivet och känslan i den svärtade thrashen som grävts upp ur myllan underground!
Fredrik: Ja, men det här var ju riktigt trivsamt! Köttigt, riktigt energiskt driv, snyggt trumspel och med bra växelverkan mellan skrik och mer guttural growl. Kvalitetsdöds med old school-känsla i gitarrljudet, men iklädd modern kostym givet mängden blastbeats. Hett!
Amelie: Inleder flammande hett och med ett rivigt skrik som får med mig från start. Falnar en aning men ”duetten” mellan skriksång och djupgrowl funkar fint. På det hela taget rätt hett och LICUATION hör jag gärna mer av framöver.

LÅT: Power
ARTIST: Megaton Sword
VALD AV: Robert

Fredrik: Ett lite underligt nummer. Under första textstrofen hör jag inte ens vilket språk sångaren begagnar sig av, sen när jag greppat att det är engelska så fascineras jag av hur han låter som en aningen skrovligare MUSTASCH-Ralf Gyllenhammar, om än då med märkbar brytning. Refrängmelodin är rätt catchy och produktionen rätt för stilen, men i det stora hela är detta en ganska tam “tuff i jeansväst-hårdrock”-låt som känns mer ostig än nostalgiskt charmig. Rätt svalt omdöme, således.
Amelie: Nä, detta ger mig absolut ingenting positivt. Halvtråkig melodi och en ganska obehaglig röst att lyssna på. Har ändå gett den ett antal varv men det blir absolut ingenting bättre av. Lutar mot fryspunkten.
Martin: Oerhört svårt att veta hur jag ska ställa mig till detta. Riffandet gillar jag skarpt. Sången gillar jag till viss del, förutom då sångaren i en enda stavelse låter som Ralf Gyllenhammar i MUSTASCH, då kräks jag lite i munnen. Mellanspelet är fint, förutom väsandet om power, mmm, power sweet – episk cringe som kidsen skulle ha sagt. Texten är inte bra. Nä, det blir nog ljummet med dragning mot svalt.

Årsbästalistan 2022 – Amelie

Härligt, det är vad musikåret har varit. Melodisk och känslofull black metal är det som har fångat mig allra mest i år. Eller som jag säger i ett av inläggen nedan; musik med lika delar hjärta, hjärna och muskler. Här följer således de tio nysläppta album som betytt mest för mig år 2022. Och därpå några andra funderingar kring årets musik med debutanter, veteraner, favoriter och konserter.
God läsning!

Topp 10 skivor

10. Call Down The Sun – KONVENT
Det andra albumet är precis lika mörkt, tungt och doomigt som debuten Puritan Masochism (2020) och Rikke Emilie List growlar precis lika dovt och kraftfullt. Under våren fick jag också nöjet att se danskorna framträda på Gefle Metal-båten. Kan informera att KONVENT är precis så tunga live som studiomusiken utlovar.

9. Til Klovers Takt – KAMPFAR
Med förra albumet Ofidians Manifest (2019) blev jag slutligt frälst för norska KAMPFAR. Årets album är mer av en utmaning, inte lika tätt sammanhållen och har sina toppar och dalar. Det är en växare som behöver tid – vilket i sig är en positiv upplevelse. Och mycket riktigt har Til Klovers Takt jobbat sig in på topplistan under senhösten.

8. The Agony & Ecstasy Of Watain – WATAIN
”Inbjudande, krävande och gömmer på överraskningar” skrev jag i recensionen i april månad. Sen har den periodvis legat lite åt sidan innan den åter grävdes fram inför årssummeringen. Jäkla bra skiva helt enkelt som införlivar det bästa från WATAINs karriär; det brutala, som dominerade senaste plattan, det melodiska, som alltid funnits där i olika doser, och som alltid 100% seriositet.

7. Övergivenheten – SOILWORK
SOILWORK har aldrig varit mitt främsta band inom melodisk dödsmetall trots att de alltid gör bra skivor. Övergivenheten är dock något av det bästa bandet släppt ifrån sig på många år. En gallring bland de 14 spåren på den timslånga skivan hade kunnat utmynna i ett ännu bättre album men enskilda låtar som Death, I Hear You Calling bär ändå helheten mot höjderna.

6. En Rispa I Evigheten – CRASH NOMADA
Äntligen lite punk i listan! CRASH NOMADA låter sin fjäderlätta tungsinthet sippra ner i vartenda spår på denna skiva. Hjärtevärmande humor därtill. Nytt blod med basisten Mathilda Sundin som på några spår också med sin röst förtjänstfullt kompletterar Ragnar Beys sång. Lite mer av vemod och melankoli och lite mindre av upproriskhet och näven i luften än föregångaren. Men alltid lika nära hjärtat och innerligheten.

5. Opvs Contra Natvram – BEHEMOTH
På något mentalt plan ville jag inte ens ha BEHEMOTH här på den övre delen av listan. Upptäckarglädjen jag kände de första åren med bandets musik är sedan länge borta. Och kraven, förväntan på ständig genialitet, är ohemult höga. Rent objektiv är dock Opvs Contra Natvram lika bra som de flesta av bandets plattor. Storslagenhet, närhet, brutalitet och musikalisk glöd. Allt finns där och vem är jag att begära mer än allt – ens av BEHEMOTH?

4. The Great Below – KVAEN
Efter att nästan ha missat debutalbumet 2020, men spelat det desto flitigare året efter det, hade jag mycket höga förväntningar på andra albumet från Jacob Björnfots projekt KVAEN. Och som det infriades! Mörkt men samtidigt riktigt svängigt emellanåt. Lyrik som närmar sig döden från en ny vinkel i varje spår. En av årets allra bästa black metal-skivor i Sverige och internationellt.

3. Days Of The Lost – THE HALO EFFECT
Man måste nästan skratta; hur kunde det bli så här nästan löjligt förväntat och samtidigt så bra? THE HALO EFFECT samlar forna ”avhopparna” från IN FLAMES – Jesper Strömblad, Peter Iwers, Daniel Svensson och Niclas Engelin – och frontas därtill av Mikael Stanne från DARK TRANQUILLITY. Och det är exakt så det låter. Och vilket mottagande bandet sedan fått med spelningar på de stora festivalerna innan ens debuten släppts. Helt välförtjänt.

2. The Long Road North – CULT OF LUNA
Tungt och troget. Också en skiva som kom tidigt på året, nästan glömdes av i musikfloden och fick sin återupprättelse på höstkanten. CULT OF LUNA låter som CULT OF LUNA ska och ändå med så mycket spännande musikaliska utvikningar att jag aldrig tröttnar. Med The Long Road North tog sig bandet mot den absoluta toppen av årsbästalistan

1. Moribund – IN APHELION
En singel och en EP släpptes hösten 2021 av ett för mig okänt band som sedan kom att prägla hela mitt musikaliska 2022. Jag fick en djup och omfattande intervju med bandets grundare och frontman Sebastian Ramstedt vilket gjorde mig än mer själsligt berörd av IN APHELIONs musik. Det händer ytterst sällan att ett för mig helt nytt band gör så här starkt intryck. Detta är black metal när den är som allra starkast och vackrast. Het svärta och djupt lodande smärta. Musik med lika delar hjärna, muskler och hjärta. Våga kasta dig in i den värld som är Moribund, årets givna album nummer ett.

Övriga betraktelser

Årets band, årets debut, årets album, årets låt, årets video
Vi river av alla dessa kategorier i ett enda stycke då svaret på alla frågorna ändå är ett och detsamma; IN APHELION och Moribund. Årets låt kunde vara en av flera från denna platta men den som står mig allra närmast är This Night Seems Endless. Årets video, som samtidigt är en hyllning till ENTOMBEDs bortgångne LG Peterov får du här.

Årets (mini-)festival
Flera av kollegerna nyttjade första året efter pandemirestriktioner till att mer eller mindre frossa i konserter och festivaler. Det blev inte så för mig men några spelningar lyckades jag komma iväg på i alla fall. Roligast av dessa var den lilla minifestivalen på Parksnäckan i Uppsala som jag fann och närmast till egen överraskning bokade mindre än en vecka innan den gick av stapeln.

Inramningen var perfekt och intim på Rock The Park med en liten utomhusscen och max 400 åskådare. Och dit hade man tagit svenska toppband som LIK, HORNDAL, MASS WORSHIP och inte minst bandet som släppte 2021 års bästa album Arkivet; för första gången fick jag höra WORMWOODs musik live vilket var en fantastisk upplevelse.

Årets veteraner

Dismember 2022 (eget foto)

Jajamensan!

Äntligen fick jag uppleva DISMEMBER på scen. Bandet la ner för mer än tio år sedan innan jag ”hunnit” se dem och att nu få uppleva deras ur-stockholmsdöds live på Gefle Metal-båten var större än förväntat.

Årets svenska debutanter (och o-debutanter)
Jag kan tycka att det på nåt sätt är lite ”fusk” att benämna IN APHELION och THE HALO EFFECT debutanter då banden består av gamla rävar som har hållit på i typ 30 år. Så nog ordat om dessa två.

Årets svenska “riktiga” debut blir därmed istället albumet Age Of Dystopia och bandet med samma namn. Med sin thrashiga death/black metal är deras fullängdsdebut något av en frisk fläkt i årets utgivning. Slamrigt, punkigt med ångestframkallande skriksång. Kolla in dem om du inte gjort det.

Årets album som inte platsade i listan
Det är alltid ett gäng plattor som hamnar strax utanför topplistan eller helt enkelt släpptes sent/inte fick tillräckligt lyssning eller på annat sätt inte riktigt hanns med. Ett axplock av intressanta album i denna grupp är ZEAL & ARDORs självbetitlade platta, svenska MESHUGGAHs Immutable och VANANIDRs Beneath The Mold samt de norska banden DARKTHRONE med Astral Fortress och DJEVEL med sin Naa skrider natten sort. För att nämna några. Säkert har jag glömt andra som borde uppmärksammas – men nu är det 2023 och tid att blicka framåt!