Kategoriarkiv: Listor

Listor

Hot or not? – Februari 2025

2 kommentarer

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Mau Moko
ARTIST: Alien Weaponry
VALD AV: Amelie

Martin: Finns inte mycket som stör med den här låten, men inte mycket som berör genuint heller. Det är ju lite coolt att de sjunger på maori, men sången är rätt enahanda, precis som resten av låten. ALIEN WEAPONRY har gjort betydligt bättre låtar än så här. Fisljummet.
Robert: Denna låt är rätt bra. Det svänger, jag gillar det när jag lyssnar – men samtidigt är det enda jag minns i efterhand att de sjöng på ett udda språk. Maori, visar det sig, bandet kommer från Nya Zeeland. Och skulle man ta bort den detaljen och ställa Mau Moko bredvid den uppsjö av liknande alster som finns så finns tyvärr inget som sticker ut. Okej för stunden, men inte mer…
Fredrik: Jag känner mig automatiskt lite skyldig de gånger jag inte spontangillar metal med etniska inslag. Det blir lite som att jag känner mig ytlig och trångsynt. Därför finner jag mig här i ett komplicerat förhållande med nya zeeländarna i ALIEN WEAPONRY. Deras crossover mellan melodisk, thrashig dödsmetall och hjältehårdrock har en hel del fina inslag, riffandet är bra, refrängen ganska catchy, och breaket hyggligt tungt. Men av någon anledning funkar inte sången på maori-språket för mig, det blir lite ”Moana goes metal” för mig. Slutresultat: rumstempererat.

LÅT: Havukruunu ja Talvenvarjo
ARTIST: Havukruunu
VALD AV: Fredrik

Amelie: Musiken är rättfram och ärlig black metal utan krusiduller och det är fint. Sången i det rätta skrikraspiga läget. Jag förstår tyvärr inte ett ord av texten men titeln ska tydligen översättas ungefär ”Barrträdens krona och vinterns skugga”. Inte utan viss hetta detta.
Martin: Jag har lärt mig att gilla detta. Det är bra stämning, jag gillar till stora delar melodierna, och sången är riktigt bra. Det blir lite tjatigt i längden. Mellanspelet gillar jag inte alls, det drar ner en annars helt habil låt. Mer varmt än kallt dock!
Robert: Detta kan vara omgångens bästa spår,  kanske mest beroende på svag konkurrens. Detta är driven black metal, med envist monotona trummor under låtens första halva. Skönt ångestladdat och med tillhörande halvskräpig produktion som sig bör. Ljummet!

LÅT: P. S. Far er død
ARTIST: Danefae
VALD AV: Martin

Robert: Antal gånger jag klarat av att lyssna igenom hela låten P.S. Far e død: 0. Dansk sorgemelodi med spoken word rimmar illa med undertecknads preferenser från start, och när vansinnestrallandet infaller mellan femte och sjätte minuten kastar jag panikartade blickar på displayen för att se hur länge som återstår. Svaret är lika länge till. Minst. Fingret kan inte komma till ”skip”-knappen fort nog, detta är dryga 12 meningslösa minuter av ditt liv (ja, eller kortare då om du gör som jag och hoppar vidare….) då du kunnat göra i stort sett vad som helst annat. Lära dig mer om den absoluta nollpunkten, till exempel?
Fredrik: Den stämningsfulla inledningen avger subtila vibbar av uppbyggnad, vilket får mig att förväntansfullt tänka att det här kommer att bli maffigt när det väl brakar loss. Och det blir det – synd då bara att mina tonårssöner hann gå i pension innan det hände… Nej, skämt åsido, det tar ”bara” lite drygt åtta minuter innan låten på fullt allvar fäller ut sina vingar och blir den vackra fjäril puppan utlovat. Då finns det förvisso tre och en halv minut ytterligare av eteriskt suggestiv progressiv folk metal kvar, och gott så. Det här är en klart intressant låt, och bitvis också väldigt vacker, men den hade behövt vara hälften så lång… Ändå mer varmt än kallt, faktiskt.
Amelie: Jag har verkligen försökt. Inte gett upp utan lyssnat igenom denna låt ett antal gånger (även om jag ofta tappat fokus). Det ger mig fortfarande ingenting, berör inte. Sångerskan har en fantastiskt fin röst det går inte att säga annat. Och någon gång rister det till med lite mer spännande avsnitt. Annars går jag mest in i dvala vid lyssning. Kallt.

LÅT: The Shit Ov God
ARTIST: Behemoth
VALD AV: Robert

Fredrik: Liiite oklart hur den kreativa processen gick till när text och titel sattes här, det andas kanske inte direkt peak verkshöjd. Men i övrigt kan man lita på BEHEMOTH. Det här är ett spår med bandets klassiska blackened death-sound, om än kanske aningen långsammare i tempot än genomsnittet. Snabba baskagge-smatter och stooora pukor ackompanjerar läckert ett betvingande mörkt och svulstigt riffande, och Nergals growl är som vanligt av högsta klass. Även om jag inte kan låta bli att störa mig på spårets titel, är det ändå utan tvekan omgångens hetaste spår.
Amelie: Nergal är i sitt skapande till stor del upptagen av den kristna religionen, att kritisera, håna, förnedra och förringa den. Det är inget att säga om det även om låttiteln här närmast känns som ett extremt barnsligt sätt att försöka provocera. Det BEHEMOTH framför i texten ska väl tolkas som att ”jovisst, Jesus är guds son men även jag är en del av gud så ät min lekamen, drick mitt blod”.
Låten är absolut inte en av BEHEMOTHs bästa men ändå den här omgångens starkaste.
Martin: Skitdålig (pun intended!) titel på låten. Det drar initialt ner stämningen redan innan jag tryckt på play. Annars är detta helt okej. Vilket betyder inte bra när vi pratar BEHEMOTH. Det känns mest som alibi för att ha något att turnera på om jag ska vara helt ärlig, och det ligger mil från det som BEHEMOTH presterade när de var som allra bäst.

Listor

Hot or not? – Januari 2025

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Metamorfos
ARTIST: Häxkapell
VALD AV: Amelie

Martin: Inte helt tokigt detta. Isande stämning rakt igenom, nästan. Jag hade kunnat leva utan allt mässande i slutet på låten, jag är inget fan av denna typ av grepp. Svinsnygga stämmor i gitarrspelet vilket gör att jag ändå tycker att detta är rätt jävla hett.
Robert: HÄXKAPELL är ett av de mer kreativa och intressanta svenska black metal-bandet i farten för tillfället, och de är som allra bäst när de kombinerar ett mer direkt anslag med det svängiga och episka och håller sig undan från ”spoken word” och mässande. Denna låt innehåller lite av båda, men överlag är det ändå riktigt bra. Partiet från dryga två minuter in i låten och till dess att solot slutar efter 3 och en halv eller så är riktigt skönt. Hett!
Fredrik: Härligt rått och illasinnat sound, framför allt i det inledande och avslutande gitarrspelet. Kombinerat med en god dos av elegant vemodiga mollharmonier räcker det långt. Sen är sången bitvis lite för väsande och slätstruken för att anrättningen skall bli genuint glödhet. Ändå bra, detta!

LÅT: Azalia
ARTIST: Eric Bass Presents
VALD AV: Fredrik

Amelie: Kan vara kul att lyssna på en gång men absolut inte mer. Allt är skumt: komposition, utbrotten av ”oh-ih-ah, oh-ih-ey”, pratsång mm mm… För mina öron är detta bara konstigt och väldigt, väldigt svalt.
Martin: Det hade varit lätt att såga detta som generisk dynga med hockeyrefräng. För dessa element finns här. Men så kommer ett stick med pianospel vid ungefär 2-minutersstrecket med stämsång – och detta är så satans snyggt att låten räddas upp till att inte suga totalt. Med detta sagt, jag hatade låten som fan vid lyssning ett. Efter cirka 30 stycken så kan jag faktiskt leva med den, haha!
Robert: Fredrik aviserade sitt val med orden ”mitt val kommer att bli toksågat denna runda”, men så blir det inte. Visst är det udda jämfört med vad vi oftast hör här, men detta är musik av ”Mix Megapol”-snitt: efter ett gäng varv sitter det och man nynnar med och gillar det mer än man vill. Förvånansvärt bra detta!

LÅT: Strangled From The Inside
ARTIST: Industrial Puke
VALD AV: Martin

Robert: Det är nästan fusk att välja ett så säkert kort som detta till Hot or Not, för INDUSTRIAL PUKE är såklart alla rätt. Skitigt, rått, kort och snärtigt kombinerat med bra låtskrivande. Omgångens bästa låt (såklart), och hett som i helvetet (såklart)!
Fredrik: Skramlig och skitigt punkig hardcore, som ganska väl kompenserar bristen på fantasi och nyans med ett överskott av svettig, folkilsken energi. Över tid lite enahanda på skiva, men mosh pit-garanti live! Absolut mer varmt än kallt.
Amelie: Fullt ös och när jag är på rätta humöret är detta riktigt hett! Dock något enahanda att lyssna till upprepade gånger. Så på totalen blir omdömet varmt men inte mer.

LÅT: Under The Sign Of Koth
ARTIST: The Great Old Ones
VALD AV: Robert

Fredrik: Stämningsfull och ganska teatralisk black metal med gott om atmosfär och nyanser. Kanske ett aningen långt nummer, som varierar något lite i förmågan att engagera, men överlag ett starkt kort som absolut gör mig nyfiken på fullängdaren ”Kadath” som släpps nu 24/1.
Amelie: Stilig låt rakt igenom. Gillar Benjamin Guerrys skriksång. Sen att jag inte kan förstå band (det finns flera!) som bygger hela sitt program på att skriva lyrik utifrån H P Lovecrafts universum. Men såhär i ental blir det bra och detta är omgångens hetaste spår.
Martin: Åt helvete för lång, men detta är till stora delar riktigt bra. Gitarrspelet är riktigt bra, bra driv i trumliret som också är tillräckligt kreativt för att jag ska lyssna koncentrerat på det. Jag vet inte om jag blir sugen på att lyssna mer, men detta är mer än ljummet, det är det.

Listor

Årsbästalistan 2024 – Martin

Lämna en kommentar

Ett år till brädden fyllt med musik som överträffade alla förväntningar, så kanske man kan beskriva 2024? Inte bara gamla favoriter som visade att det faktiskt går att ställa extremt höga krav på deras musik, men också band som med debutskivor ser till att återväxten inom genren ligger på en stadig och hög nivå. 

Topp 10 Skivor

10. Reaperdawn – IN APHELION
En besinningslöst imponerande skiva, som med kraft befäster bandet som en urkraft med både djup credd och hantverkskunnande. Att produktionen är ännu bättre än på debuten skadar inte, men det är låtarna som hamrar in förträffligheten med emfas.

9. Solemn – IN VAIN
En skiva som det var värt att vänta på! ”Solemn” är exakt det som titeln betyder, en högtidlig och allvarsam skiva som tål att återkommas till gång efter gång. Fullpackad med känsla och stringent genomarbetade låtar har IN VAIN återigen övertygat mig om att de är ett av Norges bästa band.

8. The Formless Fires – KVAEN
En skiva som inte har en enda svag låt skrev jag i min recension av skivan. Jakob Björnfot bevisar igen vilken magisk låtskrivare han är. Skivan briserar av fantastiska insatser av samtliga inblandade på ett sätt som inte annat än kan imponera. Kalix bör vårda Björnfot med stor stolthet, för satan så bra musik han gör!

7. Coma – GAEREA
En bisarrt hypad skiva från ett band som byggt upp en fanatisk följarskara, med rätta. ”Coma” är en skiva som det tog tid att uppskatta för mig – som helhet i alla fall. När väl poletten trillade ner så gick det inte att bortse ifrån att detta är en av årets mest drabbande och desperat vackra skivor.

6. Omegon – WORMED
En djupt känslomässig skiva som ställer stora krav på lyssnaren. Men som belönar så pass mycket att den slår sig in på listan. Det bänds, stretas emot och ändå är detta en av de roligaste skivorna från 2024. Ett vittnesmål om hur bra teknisk dödsmetall faktiskt är, om man bara tar sig tid.

5. Songs Of Blood And Mire – SPECTRAL WOUND
En av årets mest balanserade plattor, i den betydelsen av att verkshöjden är sinnesjukt bra rakt igenom. Med spöklik närvaro och sjudande känsla har kanadensarna återigen bevisat vilket magiskt band de är.

4. Absolute Elsewhere – BLOOD INCANTATION
En skiva från ett band som vet exakt vad de sysslar med, och som både bestrider och bekräftar dödsmetallen som genre. Ett drömlikt tillstånd med lika delar PINK FLOYD som gamla MORBID ANGEL försatte mig i sällsamma tillstånd under lyssningarna.

3. Men Guðs Hond Er Stark – HAMFERÐ
Melankolins mästare HAMFERÐ svingar släggan med, återigen, förödande kraft och ackuratess. En skiva som skaver på fler än ett sätt, marinerad i sorg, död och våld och som demonstrerar vilken kraft det finns i det färöiska språket, mästerligt hanterat av sångaren Jon Aldará.

2. Kinship – IOTUNN
En sagolikt vacker skiva. ”Kinship” överträffade mina förväntningar redan med första låten på skivan, en 14-minuters episkt modig låt att inleda skivan med, och hamrar in resten av skivan med lika stor förträfflighet. En skiva som jag återkommit till varje vecka sedan den släpptes, och som jag fortfarande häpnar över hur bra den är. Att Aldará, ständigt denne Aldará, svarar för ytterligare en magisk sånginsats skadar ju sannerligen inte skivan.

1. Head Hammer Man – HORNDAL
Jag tror att det var flera av er läsare som anade att denna skiva skulle hamna högst upp i år. ”Head Hammer Man” är en skiva, likt flera av HORNDALS skivor, som talar till mig på ett sätt som inga andra skivor i år gör, eller ens kunde göra. Den talar till mig som fackligt engagerad, som socialist, som människa, och den gör det på ett sätt som ger återklang av historien. Att HORNDAL återigen lyckas göra en sak som storstrejken 1909 och historien om Alrik Andersson till något djupt personligt och som, igen, knyter an till orten Horndal är imponerande. Att musiken är lika innerlig som berättelsen, och som förstärker den på ett magiskt sätt gör att det hade varit en ren orimlighet att inte sätta ”Head Hammer Man” på plats ett i år.

Övriga betraktelser

Årets powermetal

2024 var ett år som jag inte gav speciellt mycket tid till powermetal, lite märkligt så jag verkligen gillar genren. Men med skivor som UNLEASH THE ARCHERS ”Phantoma”, FELLOWSHIPs ”The Skies Above Eternity” och DGMs ”Endless”  blev det ändå ett otroligt nöjsamt år.

Årets nostalgi

Är såklart NESTOR med ”Teenage Rebel”, en skiva som är ännu bättre än debuten och som med besked gav oss 80-talsdyrkare en skiva att återkomma till med glädje under 2024.

Årets upp till kamp

Vid sidan av HORDAL så dök tre skivor med mer politisk klang upp i mitt lyssnande under 2024. Den första är ”Djävulskorset” av LASTKAJ 14 som jag lyssnat vansinnigt mycket på. Med devisen trallpunk, jämlikhet, solidaritet har bandet hamrat in budskapet med melodi och en stor dyrkan av tvåtakt. Den andra är CHILDs ”Shitegeist” , en lika rask som arg skiva från ett band som inte bara fyller sin plats inom grindcoren med sträng arbetsmoral utan också med variation i låtarna. Den tredje är ”Dead End” av NIGHT FEVER som är ett hardcoreband att inte bara hålla koll på, utan dyrka. Varning utfärdas för den här skivan är fruktansvärt beroendeframkallande och skapade stora leenden på arbetsplatsen för min del.