Etikettarkiv: Amon Amarth

Live: Amon Amarth på Liseberg

ARTIST: Amon Amarth
LOKAL: Liseberg (Stora Scenen)
DATUM: 31 augusti 2024

Fullsatt, påkostad pyroteknik, en scendekor värdig Jotunheim, samt ett rutinerat och alldeles lagom insmickrande band. Goda förutsättningar för en folkfest, vilket känns som ett rimligt ordval för att beskriva den lördagskväll på Liseberg tillsammans med AMON AMARTH där bandet avrundar sin ”Heidrun Over Europe”-turné.

Amon Amarth styr upp folkfest från stora scenen på Liseberg.

När jag står där på ett vad som får sägas vara fullsatt konsertområde på Liseberg, och ser stockholmarnas påkostade sceneri, tänker jag på hur jag för dryga tio år sedan intervjuade bandets dåvarande trummis Fredrik Andersson inför en spelning på Trädgårn. ”Vi råkar bara ha ett stort och genuint intresse för vikingatiden, det är ingen gimmick som vi kör bara för att. Det är ju inte som att vi har några props, eller så”, konstaterade skinnpiskaren då.

Jag undrar lite stillsamt vad Andersson hade sagt kring props-frågan idag om han suttit kvar på trumpallen, givet de tio meter höga figurerna av vikingagudar, långskepp och drakar som turas om att trona upp sig över scenen? Det spelar väl i och för sig egentligen mindre roll, AMON AMARTH är duktiga underhållare oavsett vad man tycker om tematiken. Den tanke som primärt slår mig när jag ser mig omkring i det mångfacetterade och allmänt festglada folkhav i blandade åldrar och klädstilar som tar plats framför stora scenen på Liseberg är denna – dödsmetallen har blivit folklig…

Påtaglig trängsel hela vägen bak – AMON AMARTH är utan tvekan populära!

Inget fel i det, jag är ingen elitist, och redan från inledande Raven’s Flight tar Johan Hegg & Co tag i taktpinnen och leder med van hand in publiken på en trivselresa genom dubbelkaggar, harmoniserande gitarrslingor och svulstiga riff. Guardians Of Asgard och In Pursuit Of Vikings följer, och jobbar upp en påtagligt god stämning.

Några låtar senare, under Death In Fire, brassas det på rejält med pyro, och det värmer skönt i den avsvalnande sensommarkvällen även för de som står en liten bit ifrån scenen. Jag ler åt den tjej i (gissar jag) sjuårsåldern som sitter på sin pappas axlar ett par meter fram, iförd rejäla hörselkåpor, och taktfast pumpar med näven tillsammans med resten av publiken.

Bandets pyrotekniker blev eld och lågor när han hörde att ”Death By Fire” skulle vara med i setlistan…

Tattered Banners And Bloody Flags följer, och här peakar kvällen för min personliga del, det rent musikaliska trycket är här som mest påtagligt. För publiken i övrigt är Put Your Back Into The Oar kanske mer av en favorit, givet den ganska månghövdade skara direkt framför scenen som sätter sig ner på marken och ror i takt med musiken. Sedan skadas säkert inte trivseln av hur Hegg efter låten konstaterar att ”det skall vara västkustbor till att veta hur man bäst hanterar en åra…”

Hegg och bandet verkar trivas själva de också, inte enbart baserat på de många gånger frontmannen berömmer Göteborgs-publiken, utan även på de många breda leenden han och de övriga bränner av i växelverkan med pyrotekniken.

Efter några låtar ackompanjerade av lite svärdskamp på scenen och ännu mer av maffig pyroteknik, får sedan Shield Wall och Raise Your Horns avsluta det ordinarie setet. Feststämningen är fortsatt påtaglig god bland publiken, särskilt under den sistnämnda. Innan avslutningslåten rasslar igång tömmer Hegg också det stora vikingahorn som sitter fastspänt i bältet på dryck, spiller lite, och beklagar sig över sitt ”alkoholmissbruk”, en humor som går hem i publikhavet. Som sagt… folkligt.

Under extranumren Crack The Sky och givna favoriten Twilight Of The Thunder God manglas det på rätt friskt, och oavsett om man är investerad i vikingaprylen eller ej, så går det inte att ta ifrån AMON AMARTH att de är såväl skickliga musiker som underhållare.

Läckert gnistregn under avslutningen!

Kvällen blir kanske aldrig särskilt farlig eller utmanande, och erbjuder heller inga pretentioner kring kultursvår verkshöjd. Men det var å andra sidan knappast det folk var där för, och det går inte att säga annat än att konserten är lyckad. Om inte annat så var kvällen väldigt… trevlig. Och ibland duger det nu faktiskt ganska fint.

Setlista:

Raven’s Flight
Guardians of Asgaard
The Pursuit of Vikings
Deceiver of the Gods
As Loke Falls
Death in Fire
Tattered Banners and Bloody Flags
Heidrun
War of the Gods
Put Your Back Into the Oar
The Way of Vikings
Under the Northern Star
First Kill
Shield Wall
Raise Your Horns

Crack the Sky
Twilight of the Thunder God

Hot or not? – Juni 2022

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?
LÅT: Ov My Herculean Exile
ARTIST: Behemoth
VALD AV: Amelie

Martin: En klart godkänd låt från titanerna. Men inte så mycket mer. Jag gillar det lågintensiva puttrandet, om man nu kan kalla det för det, när Inferno släpper på blastbeatsen i slutet under en ganska sparsmakad gitarrmatta. Ändå är det svårt att gå igång fullständigt för mig – i alla fall på studioversionen. Live kommer den här låten att vara fan så mycket mäktigare.
Robert: Polackerna BEHEMOTH är såklart mästerliga (framförallt live!), men de gör ibland märkliga singelval. Blow Your Trumpets Gabriel är en av de svagare låtarna på i övrigt mästerliga ”The Satanist”, och detta släpp av Ov My Herculian Exile som första smakprov från kommande ”Opvs Contra Natvrvm” har lite samma vibb. Mellanakt som bäst, och klarar inte riktigt av att stå på egna ben – man får hoppas att det lyfter när den hamnar i rätt sammanhang. Eller live!
Fredrik: Låten hade nog mått bra av någon mer tempoväxling, ett genuint snabbt parti någonstans, kanske? Men det är en acceptabel skönhetsfläck, BEHEMOTH levererar i övrigt ett stycke högkvalitativ svärta med bandets tydliga signum. Bra tryck i denna! Stilpoäng också för videon, en liten skräckfilm i kortformat, som dock inte är något för de lätt illa berörda…

LÅT: Heksedans
ARTIST: Sahg
VALD AV: Fredrik

Amelie: Norska SAHG bjuder upp till dans med mycket sväng och melodi. Trevligt att gunga med i och sjunga högt till och Heksedans växer med lyssningarna. Tror kanske jag får lov att ge bandet en extra chans i oktober när ”Born Demon” släpps.
Martin: Svårt att inte gilla detta. Påminner det om HELLACOPTERS? Jo, fast SAHG har ett, om ni frågar mig, aningens mer sväng än det svenska bandet just nu. Detta är långt ifrån det bästa norrmännen har släppt ifrån sig, men som stampa takten låt är detta klart nöjsamt. Ljummet mot varmt.
Robert: Som av en slump manglade jag norrmännens första tre plattor (finurligt döpta ”I” till ”III”) i våras, utan att veta att det vankades nytt. Järtecken månne? Med åren har bandets tydliga Black Sabbath-dyrkan blandats upp med ren rock’n’roll och smak av allt från Mastodon-riff till Clutch-uppkäftighet. Jag dansar lätt Heksedans till detta – omgångens bästa spår!

LÅT: Electrified Brain
ARTIST: Municipal Waste
VALD AV: Martin

Robert: Läckra riff. Rätt produktion. Refräng som lockar till allsång. What’s not to like? Hett!
Fredrik: Visst, det är charmigt old school, och det är snortight. MUNICIPAL WASTE är bra på det de gör. Men med undantag av den lite mer matiga avslutningen är det ändå inte en låt som riktigt talar till mig och min musiksmak. Känns för… meh, liksom.
Amelie: Här var det både fart och viss tyngd och sångaren Tony Foresta bjuder på skön skriksång. Låten kommer nog inte få mig att fördjupa mitt förhållande till MUNICIPAL WASTE ytterligare men duger gott till en stunds lyssning.

LÅT: Get In The Ring
ARTIST: Amon Amarth
VALD AV: Robert

Fredrik: Egentligen en rätt stabil och trivsam dödsmetall-låt, detta. Köttig ljudbild rakt igenom, och feta riff. Synd då bara att jag har svårt att bestämma mig för vilket som är töntigast, texten eller videon… Okej, videon har ju ändå en rätt cool steampunk-vibb, så texten, då.
Amelie: Har aldrig varit ett stort fan av bandets ”viking” metal. Icke heller här är det något annat än bröligt growl till lagom taktfast melodisk döds vi får. Jag är inte besviken då förväntningar saknas men fortfarande förvånad hur AMON AMARTH är ett av de större svenska metalbanden internationellt.
Martin: Hade detta varit ett debuterande band så hade jag tyckt att detta lovar gott. Nu är det ju inte det, utan ett av landets mest meriterade band. Därför känns detta som en alibilåt av ett band som kan betydligt bättre. Fisljummet.

Live: Amon Amarth, The Black Dahlia Murder & Evocation

ARTIST: Amon Amarth, The Black Dahlia Murder & Evocation
LOKAL: Stora Vega, Köpenhamn
DATUM: 17 maj, 2011

När AMON AMARTH tar med sig THE BLACK DAHLIA MURDER och EVOCATION ut på vägarna i närområdet för WeRocks skribenter Mats Manhammar och Martin Bensch – ja då var det omöjligt för sagda personer att stå emot. På ett välfyllt Vega i Köpenhamn visade minst två band att de minsann vet vad de sysslar med. 

Boråsarna i EVOCATION låter helt okej på platta i lagom dos. Live är jag glad för att bandet endast får en halvtimme, primärt för att jag tycker att sången leverad av Tjompe låter mer än lovligt dålig. Musikaliskt låter det helt okej om bandets musik som är en skön blandning mellan det mer ruffiga soundet från dödsscenen från huvudstaden och det mer melodiska från Göteborg, men jag förstår varför bandet aldrig har slagit igenom i någon större utsträckning då låtarna inte håller någon högre klass och där idéerna känns lite väl urvattnade.

THE BLACK DAHLIA MURDER

Lite annat ljud i skällan blir det när amerikanarna i THE BLACK DAHLIA MURDER går på. Att bandet sköter sin egen soundcheck är riktigt underhållande – att det är viktigt att hålla tiden för bandet förstår man när gitarristen Brian Eschbach säger till ljudteknikern att han har 20 sekunder på sig – sen kommer man dra igång. Och det gör bandet med besked.

The Black Dahlia Murder. Bild: Martin Bensch

Jösses, vilket ös! Everything Went Black från ”Nocturnal” vräks ut med ett ljud som ger rysningar – det är tajt, tungt och förödande energiskt och detta ger effekt på publiken som verkligen börjar visa sin uppskattning. Det hjälper såklart att sångaren Trevor Strnad är en av de mest sympatiska frontmän som finns inom branschen. Han ler mer än någon denna kväll, och det märks att hans glädje att stå på scen är, milt uttryckt, stor. Att ett band verkligen visar att de har roligt är en sak som fler band borde anamma eftersom det i alla fall denna kväll blir uppenbart att denna glädje smittar av sig på publiken som röjer storligen ju längre in i setet bandet kommer.

Att bandet bjuder på ett helt pärlband av krossande låtar gör ju såklart sitt till – Necropolis, Statutory Ape, A Vulgar Picture, What A Horrible Night To Have A Curse, Funeral Thirst – är alla låtar med bra verkshöjd om ni frågar mig och de visar med all önskvärd tydlighet gruppens förmåga att blästra på ordentlig, samtidigt som man bjuds på partier i 6/8 dels takt där Strnad allt som oftast dirigerar publiken. Nya låten Moonlight Equilibrium från kommande ”Ritual” är en låt som får mig att längta efter plattan och låten går väl hem hos publiken.

Jag har sett THE BLACK DAHLIA MURDER en gång tidigare. Precis som då imponerar bandet ordentligt. Det låter bra, och det är helt enkelt riktigt kul att se bandet på scen.

AMON AMARTH

Stora Vega har hunnit fyllas under THE BLACK DAHLIA MURDERs spelning. Det är en förväntansfull skara som har tagit plats framför scenen, som inför huvudbandets konsert helt domineras av den brutala backdropen bestående av eldjätten Surt som svingar sitt svärd i ett hav av eld. I ensamt majestät framför denna tronar sedan det största trumset jag sett sedan Nicko McBrains glansdagar.

AMON AMARTH inleder triumfatoriskt med War of the Gods, det klart bästa stycket från senaste alstret ”Surtur Rising”. Jublet som stiger mot taket när sista ackordet av denna låt klingat ut känner nästan inga gränser, och frontmannen Johan Hegg njuter i fulla drag. Det märks, både på scenen och i publiken, att AMON AMARTH har tagit nästa steg i sin utveckling och att bandet numera är ännu ett nummer större än senast det gästade Köpenhamn. Konserten förlöper utan större överraskningar och både framförandet och ljudbilden är mer än tillfredsställande.

Bandet har blandat låtlistan på ett föredömligt sätt. Av de 15 låtar som framförs (17 om man även räknar med de låtar som ingår i ett medley) spelades endast åtta under bandets förra konsert i den danska huvudstaden. Man lyckas även få med låtar från samtliga åtta fullängdsalbum. Från nya plattan spelas fem kompositioner och det kan man väl egentligen inte säga så mycket om. Problemet är emellertid att låtmaterialet på den nya skivan (inledande War of the Gods undantagen) inte håller riktigt samma klass som på de två föregående släppen. Jag hade personligen hellre hört ännu en låt från någon av dessa. Ska man gnälla lite till så känns konserten med sina 80 minuter inklusive extranummer i kortaste laget.

Amon Amarth. Bild: Martin Bensch

I stället för att gnälla jublar jag dock av glädje när jag upptäcker att det medley som avslutar det ordinarie setet innehåller bandets bästa låt någonsin – Gods of War Arise. När AMON AMARTH sedan som extranummer bränner av en riktig hitkavalkad i form av Twilight of the Thundergod, Runes to My Memory och The Pursuit of Vikings vore man en idiot om man inte kapitulerade inför Stockholmarnas plundringståg. Allt är med andra ord som det ska vara när Johan Hegg i det sista extranumret leder publiken i allsång medan han åter yttrar det numera klassiska skämtet: ”Det spelar ingen roll om ni inte kan texten, det är dödsmetall så det är ändå ingen som hör vad ni sjunger.”

Setlist AMON AMARTH: War of the Gods, With Oden on Our Side, Destroyer of the Universe, Masters of War, Live for the Kill, Guardians of Asgaard, Doom Over Dead Man, Slaves of Fear, God His Son and Holy Whore, Varyags of Miklagaard, For Victory or Death, Medley (Victorious March, Gods of War Arise, Death in Fire) extranummer: Twilight of the Thundergod, Runes to My Memory, The Pursuit of Vikings