Intervju: Paul Mazurkiewicz från Cannibal Corpse

När CANNIBAL CORPSE drog genom Europa med BEHEMOTH, MISERY INDEX, LEGION OF THE DAMNED, SUICIDAL ANGELS och NEXUS INFERI på Full Of Hate-turnén slog sig Martin Bensch ner med en nyvaknad Paul Mazurkiewicz, trummis i bandet, på Trädgår’ns övervåning för ett samtal om bland annat turnerande och låtskrivande.

Redan när turnémanager Pete tar emot mig utanför Trädgår’n i Göteborg slås jag av hur avslappnat allt är runt omkring CANNIBAL CORPSE. Att anstränga sig för att allt ska funka så smidigt som möjligt verkar vara viktigt för bandet.  Vid sidan av att skapa någon av den mest extrema dödsmetallen som gjorts verkar veterangänget inte vilja skapa något väsen kring sig som personer. Stämningen på klubben är samlad – på scen soundcheckar MISERY INDEXs crew trummor – och när väl Paul glider in efter en stunds väntan för mig är det med en mycket avslappnad attityd och en kopp kaffe i högsta hugg.

Okej, kul att se dig Paul.

– Tack, kul att vara här.

CANNIBAL CORPSE har ju varit med sedan slutet av 1980-talet, och har ju haft sina upp- och nergångar. Vad skulle du säga är det bästa med att vara med i bandet idag?

– Well, jag vet inte riktigt. Faktumet att jag kan göra detta, och har gjort det under de gångna nästan över 20 åren är ju stort i sig. Att spela den musiken som du älskar, fullständigt galen dödsmetall, och att du kan försörja dig på det är fullständigt häpnadsväckande egentligen. Och det har ju varit så sedan vi startade. Du går ju inte in i denna scenen och tänker att du ska vara där CANNIBAL CORPSE är idag. Turligt nog så hade vi flyt från början. Vi fick möjligheten att turnéra redan från början av vår karriär och på det sättet bli större och kunna lägga undan lite pengar.

Full Of Hate-turnén tog bandet till en del ganska stora spelställen. Hur skiljer sig detta från när bandet började frågar jag Paul.

– Well, från början var ju inte dödsmetallscenen så speciellt stor, som du vet. Det var mer klubbkänsla på gigen, och musiken var så ny för i stort sett alla. Om du kunde fylla ett ställe med en publik på mellan 300 till 400 personer så var det ett bra gig. Och det var ju det vi var vana vid, vi gjorde en hel del gig i den storleksordningen i början. Och vi gör dem fortfarande här och där, men just nu är det galet att tänka på att scenen faktiskt startade som en liten, underjordisk grej och jämföra med hur det är idag. Det är lite av en bedrift faktiskt.

Paul vet vad han talar om. Tillsammans med basisten Alex Webster är han en av två originalmedlemmar i bandet. Vid intervjutillfället är Paul den ende i bandet som både är på spelstället, och vaken. Gitarristerna Pat O’Brian och Rob Barrett och sångaren George ”Corpsegrinder” Fisher utgör de övriga tre femtedelarna av dödsorkestern som faktiskt har sålt mest plattor inom dödsmetallscenen.

Berätta lite om Full Of Hate-turnén. Hur blev den av?

– I vanlig ordning var det genom managementet.

Paul blir lågmält till sig när jag säger att det verkligen är ett respektingivande paket.

– Ja, det är det verkligen. Vi visste att BEHEMOTH var på väg att göra comeback (efter Nergals framgångsrika kamp mot cancer) och de högre makterna kom med en plan, typ vad skulle ni säga om att turnera med BEHEMOTH? Och vi sade, typ visst – varför inte?

Var det första turnén ni gjorde med BEHEMOTH?

– Ja, vi har inte gjort denna typ av vända med dem. Några festivalgig, mest i USA. Och det har verkligen kommit mycket publik till konserterna. Jag tror att hade du pratat med vilket som helst av banden i paketet, så skulle de säga att detta har varit en mycket bra turné.

Några galna grejer som har hänt?

– Haha, inte alltför många. Vi har ju varit med en del, så det är ju inte så att allting med turnerande är nytt för oss. Vi är verkligen nedtonade i vårt beteende. Inte för att vi någonsin har varit de vilda grabbarna, haha! Det enda som egentligen hände var att George halkade och trillade ur bussen på turnéns andra dag och slog i sina revben rejält. Hans armbåge var inte heller direkt vacker. Så under den kommande veckan så fick han ju spela med smärta. Men i övrig har det mest handlat om att hänga med de andra banden. Inget utöver det vanliga egentligen.

Om du skulle jämföra turnerande i USA mot Europa – är det stora skillnader tycker du?

– Nej, inte egentligen. Jag menar, i Europa är det ju lite annorlunda med tanke på alla olika kulturer. Men annars är det mesta likt. Vi har bra konserter i USA, vi har bra konserter i Europa, haha!

Jag har läst att Alex speciellt gillar att turnera i Skandinavien. Hur är det för dig?

– Well, jag vet inte om jag har ett speciellt land som favorit. Överallt där vi har spelat på denna turnén så har det varit kul. Här i Skandinavien så har vi haft några fantastiska konserter, och där är det en liten skillnad mot övriga Europa tycker jag. Varje land är olikt det andra, och det är coolt att få uppleva det. Skandinavien dock är ett fantastiskt ställe för oss – speciellt Sverige. Jag brukar alltid säga det, på tal om nåt annat, att med tanke på hur många svenska band vi turnérat med, och hur många svenskar vi känner så är det fantastiskt att jag inte har träffat en enda svensk som jag inte gillar. Jag säger alltid det till folk, att alla svenskar är trevliga. Det är galet!

Snälla ord, i sanning, från trummisen som nu börjar piggna till på allvar.

Jag brukar alltid vilja veta vad musiker i band själva lyssnar mycket på. Svaret från Paul gör mig minst sagt förvånad.

– Well, personligen gillar jag gamla grejer. Jag har gått tillbaka och börjat lyssna på band från 60- och 70-talen. Jag har gjort en poäng att hitta band som jag inte kände till sedan tidigare, alls. Det stora bandet för mig under de senaste åren har varit STEPPENWOLF. De första sju plattorna från det bandet är i mina öron helt makalösa. Fast det är klart, sen finns det ju de banden som man alltid gillat – SLAYER, KREATOR, DARK ANGEL och SACRIFICE. Det finns ju många verkligt duktiga musiker därute, men inget tycks fånga mig lika mycket som de tidiga grejerna. Egentligen, det enda bandet som har gjort det under, säg de tio senaste åren, är AEON. ”Bleeding The False” är en otrolig skiva. När vi hörde den för första gången blev reaktionen så här ska dödsmetall låta. Kan inte hylla den plattan nog.

Har du hört nåt från ”Path Of Fire”?

– Oja! Men av någon anledning så blåste ”Bleeding The False” bort mig fullständigt.

Tillbaka till era egna grejer – hur gör ni när ni skriver låtar?

– Idag är det ganska mycket en individuell grej. Det har ändrats en del över åren hur vi skriver. I början, när vi inte visste bättre, så skrev vi  allt tillsammans. Inte för att det är fel metod, inte alls. Idag är det mycket friare. När vi skulle börja skriva ”The Bleeding” kom Alex och sa att han ville skriva en hel låt på egen hand, och det var nytt för oss vid den tidpunkten, men det har blivit sättet vi arbetar på idag. Dagens situation med all teknik gör att alla har mer verktyg till att skriva musik på än tidigare.

Men när väl en låt är skriven, innebär det att kompositören säger spela exakt så här?

– Nej, egentligen inte. Fast på de två senaste albumen (”Evisceration Plague” och ”Torture”) och de låtar Alex skrev hade han faktiskt i stort sett skrivit trumpartierna. Han kan tillräckligt om programmering och vet dessutom vad som funkar, så för mig var det i stort sett bara att le och spela. Och i hans låtar så är det faktiskt inte mycket jag brukar ändra.

Okej Paul – det var allt jag hade.

– Well, allright. Tack ska du ha.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *