Hot or not? – Augusti 2019

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar och WeRock kör varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material. Alla är dock inte överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

VALD AV: Fredrik

Amelie: Lyssnade nog inte särskilt uppmärksamt på bandets debut 2017 även om Fredrik hade den på årstopplistan det året. Men det här låter ju mer än okej! Fina folkmusikinslag utan att vara för påträngande. Trevligt med svensk lyrik men också känsligt; jag hade önskat såå att de inte hade rimmat ‘mot den ny världen‘ med ‘följer jag dig på färden‘. I övrigt kommer detta absolut resultera i minst ett par varv med hela albumet “Nattarvet”.

Martin: Jag har lyssnat sporadiskt på WORMWOOD, men poletten har aldrig trillat ner fullständigt. Men detta gillar jag, trots att Av Lie Och Börda innehåller folkmusikaliska inslag. Jag är till och med beredd att acceptera den stundtals pinsamt högtravande sånginsatsen då de rent musikaliska delarna – och då framför allt solona – glöder utav bara fan.

Robert: WORMWOOD hypas och hyllas brett, men jag är inte kompatibel med dem. Fastnade aldrig för förra given, så det var med glädje jag såg att den här låten var med i Hot or Not – att tvingas till flertalet varv av en låt jag inte valt frivilligt kanske betyder att man hittar det man saknat?

Svaret: NEJ. Samtidigt som riffet i versen är helt gudomligt så tappar jag intresset snabbare än en tonåring skriver meddelanden på sin mobiltelefon när bandet bromsar varje gång jag tycker det börjar bli intressant, och går mot folkmusik-känslan. Det ser inte ut som vi hittar fram till varandra på den här skivan heller, jag och WORMWOOD…

VALD AV: Martin

Robert: Förra skivan med BORKNAGAR var fin men inte med det där riktiga lyftet för min del. Jag är ju fjantig på det sättet, men att den nya plattan har samma namn som ett album från BAD RELIGION gör mig genast pepp – och efter ett helt knippe varv med den här låten tycker jag det är mycket lovande. Jag har fortfarande inte förlikat mig med det lugna mittpartiet, men… det här kan bli bra!

Fredrik: Luftigt och vackert sound i produktionen, och ganska stämningsfulla mollslingor rakt igenom. Jag faller ganska hårt för de hårdare delarna av låten, när sången är mer klassisk black metal. De mjukare, rensjungna bitarna är däremot i överkant… tja, smöriga, nästan. Jag känner mig därför något kluven inför helheten, men blir i alla fall nyfiken på resten av albumet. För även om det finns dalar här, gnistrar snön frostigt kall på de ganska höga fjälltopparna.

Amelie: Väldigt mycket ENSLAVED i anslaget och det är ju bra! Det lugna mittpartiet drar ner helheten och sången håller inte helt, det blir för vekt – även om jag är glad att det inte längre är Anders “Vintersorg” Hedlund som står för rensången i BORKNAGAR. Som helhet dock intressant nog för att ge plattan som helhet lyssningstid. Även om det just nu får mig att byta spår och istället lyssna på ENSLAVEDs diskografi…

VALD AV: Robert

Fredrik: Radiovänlig screamo någonstans mitt emellan nu metal och pop. Elegant och polerat, och absolut skickligt utfört. Till exempek är gitarrslingan i bakgrunden på refrängen modellsnygg. Men låten har, apropå modellsnygg, också ungefär samma djup i personligheten som valfri Paradise Hotel-deltagare. Gääääääsp…

Amelie: Det är inte det att en inte har hört ingredienserna massor av gånger tidigare. Svängig melodi och pojksång, detaljer som avslutet med enbart vokalistens skrik och så vidare. Inte spännande för två öre, men ändå är det något som delvis slår an. Kanske för att jag själv fortfarande är i lättsamt sommar-mood innan den riktiga längtan till höstmörkret tar över? Så, alls ingen dålig låt i sin genre.

Martin: Modell 1A för hur folk som vill vara tuffa men inte är det tror att tuffa låtar ska skrivas. Den här typen av generisk musik får mig att rygga tillbaka, inte för att hantverket är antastligt, utan för att den rent känslomässiga aspekten av musiken oftast saknas. WOLVES AT THE GATE lyckas säkert övertyga några att de är värda att tas på allvar – för stunden. Den här typen av musik stannar inte kvar speciellt länge i skallen för mig.

VALD AV: Amelie

Martin: Det är svårt att komma undan SLIPKNOT. Den aura som bandet hade i början av sin karriär av att vara på liv eller död må vara försvunnen i takt med att bandet gjorde insteg i mainstreamen, men det är fortfarande ett band som jag känner är på riktigt, och som menar varenda ton med sin musik. Ger mersmak, utan att jag känner att detta är totalt livsnödvändigt för mig.

Robert: Jag har aldrig gillat SLIPKNOT. Till min förvåning finner jag mig då diggande detta? Det är så pass “HOT” att plattan ramlade ner i väskan när jag passerade min lokala skivnasare häromdagen!

Fredrik: Den första minuten, innan låten brakar loss på allvar, känns i längsta laget. Sen tar det fart rätt bra, dock med ett (i mitt tycke) oväntat bluesigt muskelrockigt riff för att vara signerat de maskerade marodörerna i SLIPKNOT. Stilpoängen för sången, vars desperation verkligen klöser på dörren till lyssnarens sinne, samt för drivet i de mer tempostarka bitarna. Dock något för frekventa mellantempo-partier för att jag verkligen skall gå igång. Bra, men inte lysande.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *