ARTIST: Metallica
TITEL: Hardwired…To Self-Destruct
RELEASE: 2016
BOLAG: Blackened

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ett bevis på att tiden är relativ är att ett band som METALLICA utan vidare kan ta 8 år på sig mellan skivorna utan att egentligen påverkas ekonomiskt av detta, medan alla andra band (i stort sett) skulle gått under.

I nästan alla recensioner jag läst om “Hardwired…To Self-Destruct” har tagit upp faktumet att METALLICA hade behövt en redaktör och en nej-sägare  (Mattias Kling i Aftonbladet) alternativt en sträng jävel som hade sagt till dessa megastjärnor att strama åt alla infall som finns på skivan.

Hade detta varit fallet så är jag helt övertygad om att skivan hade hamnat på minst ett steg upp på de flestas betygskalor. För med låtar som Atlas, Rise! (som för övrigt är en av de bästa låtarna bandet gjort efter det där storsäljande svarta albumet), effektiva Hardwired, grymma Moth Into Flame, stundtals rent fantastiska Confusion och avslutande Spit Out The Bone som är en synnerligen inspirerande låt så känns METALLICA högst relevanta, inspirerande och förbannat taggade. Det finns gott om nickningar åt både “Load” och “Re-Load” men referenserna till bandets 1980-tal överväger och känns helt ärligt menade från bandet.

Mycket i plattans förtjänster ligger såklart i att bandet i sig spelar rejält bra. Riffen känns verkligen inte alibiartade om jag säger så, och här finns rejält med accentspel från Ulrich som jag blir riktigt imponerad av. Plus att Hetfield sjunger så rasande bra att jag blir golvad under långa stunder. Men jag måste ge Greg Fidelman en eloge av stora mått, för äntligen låter METALLICA riktigt bra på skiva igen!

“Hardwired…To Self-Destruct” är METALLICAs bästa skiva sedan “The Black Album” och den var värd väntan.