Mark ”Barney” Greenway har lett NAPALM DEATH under större delen av bandets numera 30 år långa karriär. Han har gjort det med en hängivenhet till bandet, musiken och grindcorescenen som imponerar – och det var verkligen en dröm som gick i uppfyllelse då jag fick träffa denne sympatiska person innan bandets konsert på The Rock i början på februari. Detta är resultatet av samtalet.

Ni har varit aktiva i tre decennier, vilket är ganska imponerande. Hur håller ni er motiverade?

– Well, antingen är man det –  eller inte. Det finns egentligen ingen magisk formel, men man måste gilla det man gör, annars kommer det att märkas och leda till att man blir olycklig. Lyckosamt nog lirar jag i ett band som jag kände ett starkt band till innan jag gick med. Jag hade befunnit mig runt omkring dessa grabbar i åratal, under de kalla åren. För mig hade Napalm Death två starka attraktionspunkter – först och främst musiken, men också och minst lika viktigt var patoset. Det är huvudanledningen till att jag fortfarande gör detta.

Men du känner inte som exempelvis SLAYER som flertalet gånger har sagt att de börjar bli för gamla för att lira denna typ av aggressiv musik?

– (Lång avfärdande suck) Vet du, och detta är bara min personliga åsikt, men jag tror inte att de grabbarna njuter av det de gör. Man kan se på deras kroppsspråk att de egentligen inte vill göra detta längre, utan mer gör det för att de tror att det förväntas av dem. Det är i alla fall intrycket jag får. Jag har sett dem ett antal gånger och det fanns liksom ingen glöd i det. Men å andra sidan, vem är jag att säga detta som en person på utsidan?

Håller ni på att skriva nytt material?

– Jajemänsan! Vi ska precis sätta igång på allvar.

Hur går ni tillväga? 

– Well, återigen kan jag inte säga att vi har en magisk formel. De andra grabbarna skriver musik på sina håll och lägger fram den. Sen tar jag över. Jag har ju alltid idéer om textinnehåll, om vart jag vill ta saker. Det är verkligen basalt, och i mina ögon den renaste formen av låtskrivande. återigen kan jag inte ge dig något som känns upphetsande, utan det mest bara händer. För mig är nyckeln att hålla det organiskt och spontant.

Det är två ord som dyker upp ofta när det pratas om NAPALM DEATH, organiskt och spontant!

– Jasså, du har granskat oss noga, eller hur?

Jo, det får man nog säga. Men om man kollar på den arbetsmoral som ni har, hur svårt är det att bibehålla den spontaniteten?

– Sättet du beskriver det på får det att låta som om det är standardiserat, men det är det inte. En situation då tillvaron förvandlas till ett maskinliknade tillstånd och saker och ting bara maler på, det är ett tillstånd som jag vill undvika till vilket pris som helst eftersom det är nog den saken som får mig att ledsna mest. Och det har faktiskt varit nära att vi har hamnat i det tillståndet några gånger.

Verkligen? 

– Ja, fast inte med vilja, men mer av just mängden grejer vi höll på med vid tillfället. Vi var tvungna att stanna upp och verkligen påminna varandra om varför vi höll på med detta och försöka bibehålla andan i vårt arbete.

Den undergroundkänslan är fortfarande viktig?

– Ja man kan uttrycka det på det sättet, men jag skulle snarare kalla det självständighet. Den har alltid funnits där och kommer alltid att finnas där. Jag har sagt det flera gånger, och sa det till Shane (Embury, bas) häromdagen, att jag verkligen inte har för avsikt att någonsin sälja ut bandet. Den dagen det händer är det lika bra att gå hem. Band som börjar tro på sin egen hype börjar med förfärande hastighet göra saker som inte är bra. Så det tänker jag inte göra. Jag kommer inte att vara med i något band efter NAPALM DEATH så detta är vägs ände för mig. Jag gick inte med i bandet för att jag ville vara musiker –  jag gick med för att jag älskade bandet.

Ert ”nuvarande” album ”Time Waits For No Slave” – jag har både hört och läst att du var mycket förvånad över det goda mottagandet det fick. Hur kan det komma sig?

– Eftersom när det gäller NAPALM DEATH var det så att för runt tio år sedan vande vi oss vid att folk ibland skrev ner oss, vilket är helt okej. Så när man just har gett ut ett album som i stort sett får 100 % positiv respons, vart gör man efter det? Man kan knappt fatta det, eftersom ingen, inget band har någon gudomlig rätt att förvänta sig att bli applåderade hela tiden. Livet funkar inte så, och det var därför jag blev i det närmaste chockad. Jag har inte läst en enda negativ kommentar, eller en negativ recension av skivan. Jag menar, till och med de största banden i världen blir kapade längs fotknölarna ibland så jag togs verkligen på sängen. Men det är såklart trevligt att folk gillar vad vi gör (ler).

Tänker ni på detta när ni skriver nytt material?

– Inte på det sättet att vi låter det påverka oss. Man gör det man känner att man behöver göra och om någon tycker att det inte matchar det man gjort tidigare är det inte så mycket man kan göra åt det. Man kan bara försöka göra sitt bästa, men inte på det sättet att det känns kalkylerat – återigen den där spontana biten – men om vi gör vårt bästa och den nya plattan har allt det som folk gillar med NAPALM DEATH plus de där små nya grejerna, då är det inte så mycket mer vi kan göra. Vi är inte ett koreograferat, kalkylerat mainstreamband utan gör det som känns naturligt för oss. Det är allt vi kan göra. Och om vi gör ett album och kritiken inte är lika positiv tänker inte jag ligga sömnlös över det.

När det gäller den globala grindcorescenen. Håller ni ett öga på den?

– Till viss del. Man måste änd komma ihåg att när vi startade så fanns det inte speciellt många band!

Ni var scenen! 

– (ler) Well, det fanns trots allt andra band, men mycket färre än idag. Det är mycket svårt att hänga med idag. Saken med grindcore är att det finns drösvis med band och många olika inriktningar. En scen kan verkligen inte drivas av ett enda band så det handlar om att folk kommer med sina egna utgångspunkter och låter dessa påverka scenen. Det finns vissa grejer som kan kategoriseras som grindcore som verkligen inte funkar för mig, men det är bara mitt perspektiv. Det bidrar ändå till att hålla scenen aktiv, även i fall jag inte gillar det.

Men om vi pratar om vad du faktiskt gillar. Jag vet att ni har nära band med de kvarvarande medlemmarna i NASUM till exempel?

– Jodå! Jag gillar alla möjliga band. Grindcore är en ganska subjektiv term, så hur definierar vi den? Jag tycker inte att man bara kan nämna oss för grindcore har blivit så mycket mer. Min favoritgren av grindcore är den som är något mer punkig, lite äldre grejer från tiden då banden inte var så inne på att stämma ner gitarrerna eller spela med sjuklig precision. Grejer som lät som att musiken var på väg att spåra ur. En personlig preferens är att jag gillar trummisar som spelar sån musik på ett sätt som, i brist på andra ord, känns äkta. Trummisar som använder en bastrumma och verkligen använder hela kitet. De bästa trummisar jag sett använde i stort sett bara en bastrumma och två pukor och sättet de använde sig av ett ganska begränsat trumset var häpnadsväckande. Jag säger inte att folk som inte använder en pedal är fejk, det är bara det att jag gillar enkelpedalsgrejen som exempelvis SIEGE och HERESY kör med. De hade trumgrejer som var så jävla bra.

NAPALM DEATH har en enorm låtkatalog. Kan ni spela alla låtarna?

– De flesta ja. Jag har ett bra, nästan fotografiskt minne så det är oftast till mig de andra vänder sig när minnet sviker under reporna.

Hur gör ni då tillväga när ni skapar setlistor?

– Vi försöker göra listan så att den flyter fint. Vi gillar den där stop-start hardcoregrejen när vi gör saker, men vi försöker täcka varje epok i bandets historia eftersom folk oftast gillar att höra lite av varje. Setet vi gör ikväll gjorde vi på förra svängen genom Europa –  och det setet är ganska annorlunda. En hel del låtar som vi inte hade spelat förrän på den turnén.

Ni turnerar en hel del – är det fortfarande värt att vara borta så mycket från familj och vänner?

– Det kan vara tufft, och att vara borta från familjen är det jobbigaste. Min inställning har alltid varit att vi är här av en anledning, att ge konserter för folk som inte behöver komma till våra konserter men väljer att göra detta. Detta faktum håller mig lugn inne i huvudet – att jag har ett syfte med det jag gör. Sen gillar jag ju att spela!

Well, det var alla frågor jag hade.

– Jasså? Du har allt du behöver?

Jo.

Well, detta var kul! Cheers!

Nej Barney, tack ska du ha.