Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Where The Flood Springs
ARTIST: Drownship
VALD AV: Amelie

Martin: Det finns element som jag gillar i den här låten – bra sång, stämning, produktionen. Men den håller inte för nästan 7 minuter, jag märker att jag tänker att, nä, inte en refräng till, under lyssningarna. Kunde varit bättre, men blir inte mer än ljummet.
Robert: Jag gillar detta, det är lite som att lyssna på en melodödsversion av CULT OF LUNA. Svepande, där själva hypnoseffekten är halva grejen. Hoppas det kommer mer och en fullängdare av DROWNSHIP, för detta var en värmande upplevelse!
Fredrik: ”Ganska behagligt” är orden som infinner sig i den där tveksamt lödda kopplingscentralen som i gängse terminologi kallas för min hjärna. Ganska vackert, ganska svulstigt, ganska köttigt, ganska trivsam desperation, ganska nära att vara ett liiiite för långt spår. Ganska varmt, men inte glödhett, således. Den avslutande minutens betvingande malande är dock 5+.

LÅT: Ephemeral
ARTIST: Allt
VALD AV: Fredrik

Amelie: Allt vad man kan vänta sig av genren, varken mer eller mindre. Detta går att lyssna på vid rätt sinnesstämning men inget jag kommer plocka fram för att mota höstkylan med. Ljummet.
Martin: Älskar inledningen med pianot. Resten känns mest som generisk metalcore som jag hört till leda. Gillar man denna genre så kommer man uppskatta låten betydligt mer än jag gör. Ljummet mot kallt beroende på humör.
Robert: Jag skulle vilja gilla ALLT mycket mer än jag egentligen gör. Det är ju typ alla rätt rent teoretiskt, men jag har förtvivlat svårt att bli berörd av det, och därmed fastnar det inte. Tyvärr. Detta är svala vindar, således.

LÅT: Solus
ARTIST: Devenial Verdict
VALD AV: Martin

Robert: Angry Metal Guy-recensenten Thus Spoke har detta som ett av sina mest efterlängtade och mest emotsedda släpp, men för undertecknads del är det första mötet med bandet. Det lovar gott, men detta är musik som tarvar rätt många varv för att sitta, och jag vill tro att det egentligen ska avnjutas i ordning på en fullängdsskiva snarare än en lösryckt låt i en spellista. Jag säger: intressant och vill veta mer. Det börjar hetta till!
Fredrik: Nyanserad och tämligen kreativ döds, där produktionens moderna klang och old school-growlandet kontrasterar fint. Några riktigt sköna partier, men helheten känns lite för spretig för att det riktigt skall lyfta. Det finns något där, men det känns lite som att denna bit kol behöver ännu lite mer tryck innan den diamant som möjligen finns där utkristalliserar sig. Ljummet.
Amelie: Finsk ”inte fullt så vemodig”-death metal bjuder denna låt på. Inte helt oäven med sin tekniska klang. Troget döds-growl som maler på och allt är rätt okej …men, vid ca 4:30 kommer så ett skärande pig squeal, eller vad det nu är, och sänker låten och temperaturen under noll. Synd, all värme försvann där och då.

LÅT: Der Maulwurf
ARTIST: Kanonenfieber
VALD AV: Robert

Fredrik: Introt är för långt, vilket stör mig en smula – för när låten väl kommer igång är det ledigt omgångens bästa spår… Refrängen påminner om ett RAMMSTAIN med svår depression, och ångesten i versernas skriksång andas old school black metal. Några påtagligt jazziga bas-slingor ger låten nödvändig nyans, och även om det alltid är en vansklig balansgång att sjunga om krig på just tyska (ni fattar vad jag menar) så känns det som regel helt rätt i KANONENFIEBERs tappning. Breaket är galet bra, refrängen en garanterad live-ångvält. Stekhett!
Amelie: Mullvaden. Vet att bandets tema är första världskriget. Jag kan ingen som helst tyska men använder översättningsverktyg för att få ett hum. En sorglig historia om att gräva skyttegravar långt under jord. Låten i är sig ganska snärtig med en fångande refräng, tjohej och hå. Bara det att det står i sån skarp kontrast mot lyriken. Det blir svårsmält.
Martin: Jag borde gilla detta mer. Bandet är från Bamberg, en av mina favoritstäder i Tyskland, de skriver bara låtar om första världskriget, de kan sitt hantverk. Ändå kan jag inte undkomma känslan av att detta skaver inte helt rätt. Refrängen känns trygg, som gjord att idka allsång till, resten av låten är mer intressant. Framför allt mellanspelet är fruktansvärt bra, och detta vrider upp tempen för mig.