ARTIST: Opeth
TITEL: The Last Will And Testament
RELEASE: 22/11 2024
BOLAG: Reigning Phoenix Music
BETYG: Varierar!
SKRIBENT: Martin Bensch
Det är lätt att dras med när det gäller OPETH, det kan vi konstatera inte minst genom de nästan genomgående höga betyg som ”The Last Will And Testament” har fått. Men jag har också kunnat se folk som hävdar att när det gäller OPETH så är det ett tillstånd av masspsykos, och att det finns andra band som mer är värda vår tid och uppmärksamhet.
Jag erkänner villigt, likt många, att jag verkligen gillar OPETH – det är ett band som ofta får speltid och engagemang hemmavid. Jag har vid flertalet tillfällen hissat bandet, men ibland tyckt att de har dragits med låtmaterial som är lite tradigt. Ja, jag pratar om ”Heritage”.
Och ständigt detta tjat om att Åkerfeldt minsann borde growla. Så nu borde allt vara frid och fröjd? Nja, kanske till viss del. Det finns aspekter av ”The Last Will And Testament” som är verkligt bra – gitarrspelet är en av dessa saker – och det är svårt att inte gilla att Åkerfeldt growlar igen.
Men när det gäller OPETH så bedöms bandets alster enligt en egen måttstock. Jag förväntar mig progressivitet, och det får jag inte riktigt fullt ut. Ja, vi får ett berättande album, vi får meckighet och ystra krumsprång med flöjt. Men detta har vi ju fått tidigare, och det känns lite för hemtamt för att jag ska känna att öronen utmanas.
Jag misstänker att en av anledningarna till att det har delats ut höga betyg till skivan är att den känns trygg, hemtam, trevlig. En nedsänkning i OPETH-land från förr där geografin känns bekant. Och så kan man absolut lyssna på skivan – sannolikheten för att man ska gilla den då är till och med hög!
Vill man ha ut mer av ett av Sveriges bästa band än en lite tillrättalagd skiva så är man sannolikt lite mer njugg i sitt tyckande. Det är därför jag inte har satt ett sifferbetyg på den här skivan – för jag kan lyssna på den på bägge sätten.
Oavsett, ”The Last Will And Testament” är en skiva som man ska kolla in om man gillar bandet sedan innan, men den funkar också som inkörsport till bandet. Kolla in den.
Snyggt hantverk, känns ambitiöst, polerat och genomarbetat. Men var är hookarna?
Ja du, Kalle, det kan man undra. Det känns lite trist att erkänna det, men detta är det första albumet av Opeth som jag inte har känt en intensiv längtan till att lyssna på mer – det känns som om bandet – hemska tanke – har slagit sig till ro och är ganska nöjda med vad de åstadkommit?
Håller med. Jag har svårt att förstå den unisona hyllningen av denna skivan. Det är möjligt att det finns några små ädelstenar att knacka fram här, men jag orkar faktiskt inte investera tiden som krävs.