Hot or not? – Maj 2022

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Days Of The Lost
ARTIST: The Halo Effect
VALD AV: Amelie
Martin: Längtar ni tillbaka till hur IN FLAMES lät i början av karriären? Då gillar ni detta garanterat. För egen del blir min åsikt lite delad. Ja, jag älskar hur IF lät i början av sin karriär, det gör jag. Å andra sidan brukar jag också framhålla att jag är progressiv i mitt musiklyssnande och då blir det knivigare. För hantverket här är oantastligt, å andra sidan är det saker jag har hört förut och jag har högre krav på THE HALO EFFECT än vad som presteras här. Omdöme: Martin 2005: Självantänder, Martin 2022: stampar foten lite förnöjt.
Robert: Som förr, fast snyggare förpackat kan man säga. I alla fall om man med ”förr” menar hur en av Göteborgsdödsens grundpelare IN FLAMES lät när det begav sig. Jag gillar detta, det är skönt svängigt och charmigt – men kanske är det så enkelt att världen (och undertecknad) har ändrat sig lite sen dess, och att den här typen av musik därför inte längre blir världsomvälvande? Ändå: när man finner sig nynna med och digga så är det bara att hala fram eldgaffeln och ge betyget: hett!
Fredrik: Snyggt nummer med läckra riff, aningen sliskigt förpackade. THE HALO EFFECT bjuder på habilt hantverke, och visst är resultatet objektivt sätt ganska bra. Men jag tycker nog ändå någonstans att de tidigare singlarna från ”all star”-gänget varit vassare. Således: ljummet.


LÅT: Myrå
ARTIST: Purified In Blood
VALD AV: Fredrik
Amelie: Tio år sedan senaste plattan och musiken norska PURIFIED IN BLOOD bjuder på är inte revolutionerande men ett mycket gott hantverksarbete är Myrå ändock. Skön death metal att värma sig vid utan att det bränns.
Martin: Blir lite samma sak som med THE HALO EFFECT här. Driven HM2-döds kan man lapa i sig alla dagar i veckan till förnöjelse – det är som metallens spaghetti bolognese – man vet vad man får. PURIFIED IN BLOOD bjuder dock till med lite extra mumma, bruket av orgeln är ju helt fantastiskt, och stämningen under gitarrsolot är magiskt. Extra plus för den tunga mäktigheten som levereras i slutet av låten. Ja, det blir aningens hett ändå!
Robert: …tycker lite synd om PURIFIED IN BLOOD här. Det här är rätt bra och habilt, men i denna omgång av Hot’or’Not är konkurrensen och avigheten påfallande hög så… den här låten faller bort lite i just detta sammanhang. Det här är väl ihopskruvat och framfört, och borde rendera mungipor upp. Varmt!


LÅT: Leviathan
ARTIST: White Ward
VALD AV: Martin
Robert: Fantastiskt! Ny bekantskap för min del, och dessutom ett band som klarar av att leverera någon form av progressiv svärtad sludge utan att för en enda sekund förlora styrfart. Att dessutom lyckas inkorporera blåsarrangemang på ett sätt som får känslorna at svida är inte alla förunnat. Omgångens vackraste, sällsammaste och bästa inslag – stekhett!
Fredrik: Det är en väl lång minut innan tillställningen väl brakar loss, men sen gör den det med den äran. Vackert, ångestladdat, luftigt, hårt och (som ni hör) mångfacetterat. Det är sällan jag inte tycker att 13-minutersmonster är för långa för att orka bära sin egen vikt, men här funkar faktiskt formatet. En fin musikalisk resa, och omgångens starkaste kort!
Amelie: Ukraina är ”hett” på många områden i dessa tider och Martin ger oss här en snygg drapa från Odessas WHITE WARD. Här finns mycket att älska, inte minst det vackra kontrasterande trumpetsolot mitt i. Ge dig tid och ge dig hän så är bestens tretton varierade minuter en fantastisk lyssning. Hett!


LÅT: Hang ’Em Low
ARTIST: Mantar
VALD AV: Robert
Fredrik: Skön desperation och fin ljudbild, med maffigt malande bas som bottenplatta för en aningen lo-fi-aktig gitarrmatta. Det som verkligen sticker ut är refrängen, som har hög allsångsfaktor. Extremt bra driv här. I övrigt ett nummer som håller fullt godkänd klass utan att fullt ut lyckas engagera mig.
Amelie: Den titeln! MANTAR skickar härliga rysningar längs ryggraden med Hang ’Em Low (So the Rats Can Get ’Em). Skön skriksång och snygg svartvit video med skräckstämning ökar på känslan. God glöd i detta.
Martin: Lite härlig desperation i sången! Jag gillar också ebben och floden i låtens struktur. Men då jag vet hur bra MANTAR kan vara så känns detta lite väl mellanmjölks-artat. Bra, men räcker inte hela vägen för mig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *