ARTIST: Horndal
LOKAL: The Tivoli
DATUM: 12 april, 2025

Väntan var över – äntligen stod HORNDAL på en scen i Helsingborg. Ett av Sveriges bästa band skolade en av de mest borgerliga städerna i landet i arbetarkultur med bravur.

HORNDAL är inne i ett flöde just nu som det är svårt att stå emot. Med förra årets bästa skiva i ”Head Hammer Man” bevisade bandet att man är ett band vars gärning går utanpå det mesta. Berättelserna om bruksorten i Dalarna tränger in på djupet när bandet berättar om fackföreningsledaren Alrik Andersson och storstrejken 1909 på ett sätt som få andra band är lämpade för.

Men allt detta hade, kanske, varit för intet om inte bandet hade kunnat leverera på scen.

Nu kan bandet det, med kraft, för när de går på scen strax efter 21 så är det ingen tvekan om att detta är ett band som är mer än tänt. Inledande Head Hammer Man är så krossande tung att man baxnar, och blir en låt som sätter tonen för resten av kvällen.

Varenda ton och anslag på instrumenten känns så uppriktigt menad, rentav innerlig, att det knappast går att tveka på HORNDALs övertygelse att berättelsen om Alrik är en historia som är värd att berättas på detta sätt. Det rungar av vrede över den orättvisa behandlingen som Andersson fick utstå, så att The Tivolis takstolar hotar att rämna. Att bandet dessutom har rattat upp en ljudbild som matchar vreden, ja, det är jag djupt tacksam för.

Pontus Levahn på trummorna driver resten av bandet, Daniel Ekeroth på bas, Johan Törnqvist på gitarr och brorsan Henrik på gitarr och sång, framför sig med ett stenhårt sväng och tyngd. Som trummis saliverar jag av hur fruktansvärt bra hans trummor låter.

Även om tonvikten av bandets setlist ligger på senaste plattan så ryser jag när bandet drar igång Thor Bear som handlar om när Torbjörn Fälldin besökte Avesta och möttes av ilskna horndalingar som vrålade ”Torbjörn, kom ut!”.  Banne mig om inte Henrik får in ytterligare en växel i sången i låten.

Att HORNDAL har nära band till arbetarrörelsen och då kanske den fackliga delen av den blir så tydligt när Henrik frågar om det finns några IF Metallare i publiken som stått strejkvakt mot Tesla. När det visar sig att det gör det utbrister både bandet och publiken i en varmt känd applåd, och det är symptomatiskt för ett band som på ett så fint sätt visar att berättelsen om en man som Alrik Andersson ger efterklang in i våra dagar.

Jag lämnar The Tivoli lyrisk och djupt tacksam över att HORNDAL finns.