ARTIST: Carchosa
TITEL: Carchosa
RELEASE: 9 juni 2018
BOLAG: Egen utgåva

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Första frågan som poppar upp i mitt huvud är om den musik Henrik Nygren skapar som enmansprojektet CARCHOSA är att klassificera som thrashig döds, eller som… eh, dödsig thrash? Jag tror att vi, av språkliga skäl om inte annat, kan enas om det förra. Rötterna suger hur som helst vatten från mark som akter likt SLAYER och METALLICA har kultiverat, men det finns ovanpå det underliggande jordlagret av thrash en förna med tydliga inslag av såväl (melodiös) döds som black metal. Det senare inslaget hörs kanske tydligast på sången, som utgörs av hes-skrikig growl och inte melodi-baserad sång.

Så långt inga konstigheter, alltså. Det som kanske är lite mer ovanligt för genren är längden på låtarna, som varierar från sex till tolv (!) minuter. Här kan jag spontant känna att det inte alltid flyger så väl, givet att endast en minoritet av de sju låtarna erbjuder så pass stor variation i uttryck att det långa formatet känns befogat.

Ett annat, dock mindre, problem jag har med anrättningen som serveras är produktionen. Här bör man så klart hålla i åtanke att det handlar om en egen utgåva, och att utfallet varken kan eller bör dömas på samma grunder som något från ett större band med bolagsbudget i ryggen. Trots detta är det svårt att tänka bort det faktum att ljudbilden, utan att vara genuint dålig på något vis, ändå är något tunnare och plattare än man är van vid på större släpp. Det blir liksom aldrig något riktigt tryck i gitarrljudet under det som borde vara tunga riff, och sången ligger bitvis lite lågt i mixen.

Om vi bortser från format och produktion, då – vad har låtarna på det självbetitlade släppet att erbjuda rent musikaliskt? Här är utfallet bättre, då det faktiskt finns ganska gott om drivna riff, trivsamma stackaton och eleganta harmonier. Den låt som tydligast sticker ut i positiv bemärkelse är lite lugnare och snyggare spåret Ghost Insidiuos, som faktiskt är hur läckert som helst. Även efterföljande Disciples är ett hyggligt starkt kort, och avslutande Damnation är klart godkänd. Den inledande kvartett låtar som föregår dessa  (och som samtliga är lite rakare och hårdare) känns dock mindre engagerande. Även om det finns en del snygga riff även där, blir helheten mindre engagerande.

Så vad bär då CARCHOSA för frukt i slutänden? Tja, här finns alldeles uppenbart god riffskrivarförmåga, och det rent tekniska utförandet är också av fin klass. Jag kvarhåller dock vid att låtmaterialet skulle behöva kortas ner, stramas upp och koncentreras till mer slagkraftiga nummer. Lite mer av ”kill your darlings”-tänk, kanske? Om och när det händer, och Nygren och CARCHOSA får den studiobudget i ryggen jag tror att de då skulle förtjäna, kan det här bli riktigt bra. Nu blir det bara ”hyfsat plus”.