Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar och WeRock kör varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material. Alla är dock inte överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?
VALD AV: Fredrik
Amelie: Nope, det funkar bara inte för mig med poppig bluesrock á la 70-talet. Jag har inte mer att säga än att detta är riktigt tråkigt att lyssna på, så nej tack.
Martin: Får sådana sjuka Santana-vibbar av detta! Jag gillar det till stora delar, men låten blir en aningens tjatig i längden. Klart jag fattar att har man hittat ett sådant här sväng vill man gärna stanna i det när man egentligen borde ha tänkt ett extra varv.
Robert: SIENA ROOT levererar som vanligt. Det är svängigt, lagom mycket fuzz och med känsla. Kanske liiiiite långt, men det är förvisso som det ska. Gillar man den här typen av musik så gillar man det här!
https://open.spotify.com/track/5DuWYHZPEtpIAcqLfP3u9K?si=jwKkav5HTHKZDVgqYI3Saw
VALD AV: Martin
Robert: Hahahahaha! Det här är stundtals så sjukt hårt att det liksom är svårt att hålla sig för skratt, och även om jag gillar det – även efter ett flertal varv – så är det liksom som om kvalitén drunknar i just det där skrattet över hur jävla skruvat hårt det är. Undrar vad som hänt om man dragit ner lite lite på det?
Fredrik: De något mindre fradgatuggande partierna i denna våldsamma metal-tackling tenderar att bli aningen jämntjocka, men när det är fullt ställ (vilket det allt som oftast är) bjuder låten på en härligt rå och kompromisslös energi. Skön smocka!
Amelie: Den välgjorda men vidriga omslagsbilden stör mig så att jag knappt hör vad jag lyssnar på. Skapad av samme Eliran Kantor som gjorde BLOODBATHs senaste albumomslag, också det riktigt obehagligt. Albumets titel är Samsara, det hinduiska begreppet för livets (plågsamma) kretslopp. Ångestskapande musik kan vara väl så bra men här blir det för mig mer lidande än upplyftande att lyssna på.
https://open.spotify.com/track/6rfnTbdNRqDcFORv18qxt8?si=VSf6EC8bR8iTDLrYZouzKw
VALD AV: Robert
Fredrik: THE HIVES-kaxigt stomp, METALLICA-riffande uppblandat med lite punkigare lo-fi-tongångar och ganska skönt rivigt skriksång. All good things, men slutsumman blir trots det inte större än delarna. Bra, men inte lysande.
Amelie: Ta alla positiva värderingar och associationer som du kan och baka in i den tänkta genren ”bruksortsmetal” och så applicerar du dessa på Horndal – förhoppningsvis leder detta till höga förväntningar som infrias när bandet släpper lös sitt ös över dig. Och sen förväntar vi oss i nästa steg att befolkningen på orten i den årliga omröstningen för fram bandmedlemmarna till årets Horndalingar!
Martin: Ja, vilket satans fint driv och tungt gung! Men jag lägger mig inte helt reservationslöst – det blir lite enahanda i slutet. Klart plus för det distinkta slutet dock!
https://open.spotify.com/track/4BRfX4vTGTqI9SAS0mLfhp?si=4WLCCHOWSkmfiouT6OySQw
VALD AV: Amelie
Martin: Nä, fy fan. Jag har lyssnat ett försvarligt antal gånger på detta. Det enda som jag gillar är sången som är föredömligt rutten, men bort med fioler och den rent tradiga repetitionen som jag upplever den här låten som.
Robert: Första varvet = jävlart, vad dåligt. Andra varvet = det här var inte bra. Tredje = jo, men.. Fjärde = inte så dumt faktiskt. Femte = riktigt skum sak, men.. lite gillar jag att det är just skumt. Vad som händer framåt i tiden med fler varv? Ingen som vet…
Fredrik: 16-åriga Fredrik hade förmodligen blivit inspirerad av versriffets tämligen banala men likafullt effektiva thrash-tuggande. Nu… äh, äldre… Fredrik blir inte lika imponerad, och när det gäller fiolerna så kan det instrumentet absolut ha sin plats i en metallåt, men inte här. Det synkar liksom inte riktigt med resten av låten, och dessutom låter de aningen sjösjuka. Nope, detta går bort.