ARTIST: Vosbúð
TITEL: Heklugjá
RELEASE: 2023-01-06
BOLAG: Egen utgåva

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

1’181 lyssnare i månaden på Spotify vid den tidpunkt då dessa ord sätts på pränt, och en egenutgiven platta. Att VOSBÚÐ är en smal akt råder det således knappast någon tvekan om. Givet detta är det med relativt blygsamma förväntningar jag sätter tänderna i ”Heklugjá”, som på vissa sajter beskrivs som en EP, vilket vid en första anblick kanske kan tyckas rimligt givet att den bara innehåller fem spår – men då är det näst kortaste dryga elva minuter långt, och total speltid över timmen, så nog får man ut fullängdsvaluta av de fem spåren…

Musikaliskt handlar det om atmosfärisk, ganska malande black metal, som det (om nu inte namnen på både band och platta redan hade avslöjat det) hade varit tämligen logiskt att anta att är bördig från Island. Det är kargt, vindpinat, kärvt, men bitvis också mäktigt, förföriskt och vördnads-inducerande.

Kvalitén kommer och går en smula, ibland under de kolossala isjättarna till låtar känns det aningen planlöst, och sånginsatsen växlar mellan riktigt stark och lite spretig. Men det finns absolut partier som griper tag och fångar intresset. Tvåmannaprojektet har bitvis en riktigt fin fingertoppskänsla när det gäller att kombinera skoningslöst piskande dubbeltakt och vinande gitarrslingor med en mässande, melankolisk kvalité som förmedlar en känsla av värdighet.

Det finns en låt med BARONESS, ”Sea Lungs” där de sjunger något i stil med ”I am the eternal sea, you are but a drowning man”, och jag får här lite samma känsla av (kanske särskilt den karga isländska) naturens svala, men inte illasinnade, likgiltighet inför vår mänskliga existens.

Nåväl, nog med existentiell filosofi, kanske. De tre längsta spåren är faktiskt de bästa, Myndhöggvari Lífsins Og Dauðans, Hraun Og Ástríða samt titelspåret Heklugjá. Undertecknad, som annars brukar föredra lite mer koncisa stycken än så här, ser således ingen anledning att ändra formatet. Det jag hade önskat mig är en överlag något lite vassare produktion, samt att trummorna hade lyfts fram lite i mixen, då trumspelet är riktigt fint med ett användande av pukor och cymbaler som lyfter helheten på ett bra sätt. Det, och så kanske att kompositören Rune Lúðvíksson skulle fläska på med ännu mer av den där fina svärtan, det där av ishavsvindar piskade manglandet.

Där någonstans tror jag i så fall att det här projektet har en riktigt fin framtid för sig. Personligen kommer jag åtminstone att för framtida bruk lägga namnet på minnet: VOSBÚÐ.

TIPS: Ljudkvalitén på YouTube gör inte riktigt låten rättvisa. Har du tillgång till Spotify föreslår jag en lyssning där istället…