Igneous Human – Pyroclastic Storm

igneoushuman2009ARTIST: Igneous Human
TITEL: Pyroclastic Storm
RELEASE: 2009
BOLAG: Tractor

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Årets svenska metaldebut?
Det här gör mig glad! Svenska IGNEOUS HUMANs debutalbum stormar in med explosiv intensitet i min själs musikaliska rum. Första intrycket är strålande och sedan bara fortsätter albumet att växa i stilfullhet och integritet. ”Pyroclastic Storm” är en imponerande debut på alla sätt.

Hela albumet drar, från första inbjudande anslaget i Birth, sin drivande kraft ur Andreas Joelssons karaktäristiska growl och Mikael Gustavssons minst lika karaktäristiska basspel. Dessa element skapar en generös grund för hela musikbygget att växa på, där snygga melodier sprider sin doft över hårdare tongångar. Trots att jag vid första lyssning genast älskar det jag hör, oroar jag mig lite smått efter ett par spår för att musikerna kan ha blivit så förälskade i sitt vinnande koncept att de inte ska vilja släppa taget och våga vingarna? Men oron är obefogad. Rikedomen i låtmaterialet visar sig när spår som ångestsvettiga Quake och Decived varvas med den, faktiskt, väldigt svängiga titellåten, Pyroclastic storms, vackra Redemption med en inledning i bästa filmmusikstil och det försonande och skönt gripande instrumentala avslutningsspåret Tears. Det finns också låtar med refränger som snabbt och gärna sätter sig på hjärnan och pockar att bli nynnade på, såsom You better be dead och det tidigare nämnda titelspåret. Jag skulle kunna säga något vackert om vart och ett av spåren på plattan, men lämnar resten åt var och en att upptäcka.

Produktionen på albumet är glasklar, varje del i helheten får sitt berättigade utrymme och Joelssons heta growl till trots, når varenda stavelse av texterna fram till den som vill lyssna. Mycket ångest, vrede och demoner finns att tampas med i texterna, men också uppmaning att våga; våga tala, våga agera: ”Don´t be afraid to act, or you will live your lie”.

Finns det inget som drar ner omdömet då? För att hitta något alls att anmärka på, får vi verkligen gå ner på detaljnivå; jag tror aldrig något positivt har kommit ut av att låta ett stycke metal avrundas med att sakta tona bort. Inte heller här, vilket sker i spåret Hate. Och jag värjer mig mot att höra en motor startas i inledningen av Demonride, det bryter stämningen – men äsch, det där var så kort, så kort, så det kanske inte ens fanns där? Och är i vilket fall lätt att bortse ifrån bland alla de positiva detaljer som finns att uppdaga i musiken. Väl producerat och väl komponerat är detta ett album att glädjas åt från start till mål.

Som svar på frågan i rubriken – och trots att det är ett par månader kvar på året – vågar jag mig på att utse detta till årets svenska metaldebut. Snyggt, säkert och med oemotståndlig särart.

/BiblioteKarin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *