Intervju: Alissa White-Gluz från The Agonist

THE AGONIST släppte i början på juni sitt tredje album ”Prisoners”, en skiva som, om man får tro sångerskan Alissa White-Gluz, var svårare att skriva än föregångsplattorna. Werock fick brevledes tag på sångerskan.

Först och främst – att lyssna på “Prisoners” är verkligen kul. Jag njuter verkligen av skivan. När man beaktar att föregångaren ”Lullabies For The Dormant Mind” fick riktigt bra recensioner, hur kände ni er när ni skulle ta tag i skrivandet inför ”Prisoners”? Nervösa, upphetsade, panikslagna?

–      Helt klart var vi nervösa och panikslagna, haha! Jag är glad för att folk verkar gilla skivan, och att den har fått fina recensioner. För mig personligen är det verkligen svårt att kolla på någonting som jag medverkar i och lyssna på detta objektivt. Så det är verkligen upp till var och en att avgöra om skivan är bra eller dålig, men det är kul att du gillar den!

Hur kom det sig att ni valde ”Prisoners” som titel för skivan?

–      Well, vi höll ju på att brainstorma kring en del tankar, och fångenskap som tema är ju någonting som är väldigt uppenbart på ”Lullabies…”, men också på den nya skivan. Och då pratar vi inte enbart om fysisk fångenskap utan om mental, känslomässig eller spirituell fångenskap. Vi hade ett gäng olika titlar av vilka vi hade bestämt oss för en del under olika perioder. Men det blev alltid att vi ändrade dessa, och till slut blev det ”Prisoners” som fastnade hårdast.

Om ni jämför låtskrivningsprocessen från ”Lullabies…” till den nya skivan – var det stor skillnad?

–      Vi körde med samma teknik stort sett – jag får musiken i stort sett färdig och så sätter jag igång att bända den hit och dit och lägga till mina sånggrejer. Det var annorlunda i den meningen att det var mycket svårare denna gången. Det var inte samma känsla av att det var skoj att skriva låtarna denna gången, men det gör å andra sidan att jag tror att skivan har potential att växa för varje lyssning då man nästan kan höra kampen i låtarna. Jag tänker lite att det är en skiva som man inte lyssnar på för samma skäl som till ”Lullabies…” men de som fattar skivan kommer nog verkligen att uppskatta den.

Ni har tagit in en andra gitarrist i Pascal. Hur kommer detta sig? Och kanske viktigare – vilka skäl hade ni till att ta in honom alls rent musikaliskt?

–      Vi har ju haft en andra gitarrist från början egentligen, men då har det alltid rört sig om att de varit turnerande musiker. De var inte med vid inspelningarna, och skrev inte låtar. Paco började också på detta sätt, men han funkade så bra i bandet att vi bestämde oss för att ha med honom som fullvärdig medlem. Han är mer av en sologitarrist än något annat, och han har en helt annorlunda stil än Danny.

Jag har läst på fler än ett ställe att du har tyckt att faktumet att du är kvinna i en mansdominerad scen har varit jobbigt. Hur ser du på detta nu, och har situationen ändrats under bandets karriär?

 

 

 

 

 

 

–      Jag tror att det var mycket värre för mig i början eftersom jag hade betydligt lägre självförtroende än nu. Då hade jag inte heller en så pass lojal fanbas som backar upp mig som jag har idag. Jag upplever inte att jag blir objektifierad lika mycket nu när jag är lite mer väletablerad. Det är fortfarande aningens svårt på grund av andra orsaker, men pratar vi om uppfattningen folk har om oss som ett band med en kvinnlig frontfigur så får vi inte lika mycket skit för detta som vissa andra band.

Textmässigt har THE AGONIST alltid varit ett band som står för starka budskap. Vilka teman utforskar ni på ”Prisoners”?

–      Jag tror att en av anledningarna till att jag har svårt att identifiera mig med vad temat är på skivan är att jag faktiskt inte planerade något genomgående tema denna gång. Jag gick mycket mer på känsla och det ledde till att en del texter upplever jag som mer ”automatiska”, medan en del är mycket mer introverta än vanligt. Det är mer på ett filosofiskt och emotionellt plan denna vända tycker jag. Självklart är det fortfarande en del sociala frågeställningar kvar i texterna, mycket beroende på att jag tänker mycket på sådant.

Ni kommer från en mycket intressant region rent musikaliskt – vilka band är det värt att hålla ögonen på tycker ni?

–      OBEY THE BRAVE, MITOSIS och UNEXPECT – de skulle vara mina topp tre.

Ni turnerade tungt med “Lullabies…”. Vad var höjdpunkterna respektive lågvattenmärkena på de olika vändorna?

–      De olika vändorna vi gjorde på ”Lullabies…” hade gemensamt att de alla var mer eller mindre fantastiska. Det var verkligen kul att komma till regioner som vi inte hade besökt tidigare.

Jag vill såklart veta när bandet planerar att besöka Europa, och framför allt Sverige.

–      Vi håller definitivt på och försöker att ta oss över till Europa, men vi måste vänta på den rätta turnén. Vi vill inte åka över förrän det känns helt rätt från vår sida. Om det händer så vill vi definitivt besöka Sverige.

Martin Bensch

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *