Intervju: Fredrik Andersson från Chine

WeRocks Martin Bensch slog sig ner med sångaren i CHINE, aktuella med sitt andra album ”Betray Your Own Kind” för ett snack om utmaningar, låtskriveri och influenser. Detta är resultatet.

Du är ensam sångare i bandet nu – hur kommer det sig?

– Nja, Adrian (Boschetto) kände att han ville till Italien och läsa italienska. Han är ju halvitalienare själv. Vi hade ju märkt lite ointresse från hans sida också. Det blev liksom att han blev lite av ett sjätte hjul som vi andra fick snurra på. Men vi märkte att efter det att han stuckit så blev sammanhållningen mellan oss som är kvar i bandet så mycket bättre. Vi kom närmre varandra helt enkelt, och det blev en helt annan energi på reporna.

– Personligen blev det såklart annorlunda för mig rent vokalmässigt – jag fick börja growla mörkare och utöka mitt register.

Så för dig blev det mer av en motivationsökning?

– Ja, lite så faktiskt. Det enda jag var lite nervös över var just orken vid spelningarna. Men det har funkat bra. När man började med bandet så var det ju mer att man skulle komma upp på scenen och döda allt liv i lokalen. Och då tog man ju slut rätt fort, haha! Och det sade jag till mig själv inför senaste giget att gå nu inte bara upp och bränn allt. Och det känns som om jag faktiskt har höjt erfarenhetsnivån på senare tid så att jag faktiskt orkar med hela gig.

Om vi ska prata lite om den nya skivan…

– Ja, det tycker jag, haha!

Det jag hör på skivan är att produktionen är så mycket bättre om man jämför med er första platta (”Repulsive Sonatas”). Hur tänkte ni kring produktionen när ni skulle spela in ”Betray Your Own Kind”?

– Ja, alltså. Det fanns lite delade meningar kring detta. För det första är det ju en egenproducerad skiva, så vi har ju själva stått för allt kapital. Sådana saker får man såklart väga in, och när vi började så var ju Adde (Weis, gitarr) och Jesper (Sunnhagen, trummor) helt inne på att vi skulle ha världens mäktigaste produktion och att det nästan fick kosta hur mycket som helst. Jag kände väl lite mer att vi kanske kunde tumma en aning på produktionen eftersom det verkligen kändes som att vi lirade väldigt bra. Jag letar ju själv mycket band, och har ju många skivor hemma. Så jag tänkte att, ja, gå nu hem och kolla i skivstället och se vilka möjligheter där finns helt enkelt. Och en skiva som dök upp var KATATONIAS ”Night Is The New Day” som ju många gillar produktionen på. Adde och Jeppe var ju inne på Jens Bogren till en början, men då pratar vi ju 50.000 bara mixen. Och då kände jag, grabbar…

Jag vill äta också liksom…

– Ja, haha!

Jesper var helt säker på att det var Bogren som proddat ”Night…” men jag gick hem och kollade och det var ju fan inte han, utan David Castillo. Jag kollade upp honom via nätet, och såg att han bland annat hade varit livetekniker åt NASUM och hade ett brett spektrum. Och vi fick verkligen ett sjyst pris av honom på mixen. Att han bor i Stockholm var också smidigt då Adde bor där också och är den i bandet som kan mest om dessa saker.

Alla var verkligen till sig när vi fick höra vilket ljud han hade styrt upp på trummorna.

Ja, det har jag med tänkt på – att Jesper har verkligen höjt nivån på sitt spel på ”Betray…”.

– Det kan man väl säga, han har suttit i ett år flera timmar om dagen och övat inför inspelningen. Han har verkligen haft ett hästjobb.

Ja, jag kommer ihåg att vi pratade om detta för snart ett år sedan att du sa att de nya låtarna kommer att bli en utmaning för Jesper. Fick ni välja bort material, eller skrev ni just de här låtarna på grund av detta?

– Det finns inga låtar som är skrivna och sen bortkastade. Det enda vi hade planer på var att hotta upp Choke från demon och slänga med. Det är en fet livelåt, men den håller inte jämfört med det övriga materialet på skivan. Den sista låten vi fick att öva in var Greed Amongst Dogs och då såg man att Jeppe blev lite svettig, haha! När det gäller trummorna så är han ju verkligen perfektionist – han kan gå och lägga flera timmar på ett riff.

Det är ju något jag tänkt på att han verkligen har fått till på nya skivan – rytmiskt sett så är den ju en dröm att lyssna på…

– Ja, fast det var inte en helt lätt inspelningsprocess.

Nähä…

– Vi skulle spela in trummorna i DARKANEs studio, och efter det att vi riggat trummorna så tog det tre dagar innan vi var igång med att spela in på grund av datorproblem.Men sen blev det tempo – det handlar om kanske fem dagar så var trummorna lagda.

Om vi pratar om The Godfucked till exempel, så är det ju en hel massa som händer i låten, som de här ghostade slagen…

– Mmm, TOTO…haha!

Hahaha! Ja precis! Men jag tycker ändå att det visar på den stora utveckling som ni genomgått de senare åren egentligen.

– Ja, precis. Adde har ju tidigare i alla fall varit ganska så inne på när det gäller låtmaterial så ska det skrivas ”hits”, alltså låtarna ska sätta sig direkt. Men vi har försökt pumpa honom mer. Han var ju mycket inne på KILLSWITCH ENGAGE och IN FLAMES bland andra, men numera är han mer inne på BLOODBATH, JOB FOR A COWBOY och OPETH. Det är så oerhört mycket mer dynamik i låtarna numera. Innan var det så mycket MESHUGGAH, framför allt på första skivan, men nu är det mer av allt, liksom. Det vi också varit nogranna med är att vi inte ville stöpa låtarna i vers, refräng, vers, brygga – alltså den traditionella mallen. Och det tycker jag märks, framför allt i en låt som Greed Amongst Dogs.

Om vi pratar gig så kommer jag ihåg ett gig vi gjorde tillsammans för många år sedan i Lund på Metal-Pub – då var det bara du och jag som snackade med varandra.

– Ja, haha! När det gäller gig så är ju framför allt Jeppe och Adde otroligt seriösa. Jag har ju varit på dem rätt mycket kan jag säga, att de ska våga släppa lite på kontrollen för man kan inte ha koll på allt.

Jag kan nämna ett annat exempel från när vi var uppe i Stockholm och deltog i tävlan om ett gig på Wacken där dubbelpedalen lossnade – men vi kom ändå igång bra. Men Jeppe gick av rätt så förbannad…jag har mer den inställningen att om känslan är bra så kan man inte gräva ner sig alltför mycket i sånt som går snett.

Om vi ska prata om videon ni har gjort på Godfucked – för det första är det så kul att ni har gjort en video. Musikscenen är ju så totalt förändrad om man jämför med hur den såg ut i början på 1990-talet då alla gjorde videor. Hur resonerade ni kring videon?

– Vi fick kontakt med Patrick Bruckner som har gjort videon genom Adde. Vi hade en rent ut sagt jävla röta eftersom han var pappaledig och kände att han klättrade lite på väggarna därhemma. Vi fick ett jättebra pris vilket såklart också biddrog. Sen är det ju så att i alla fall inom metalscenen så är Youtube en jätteviktigt kanal – det känns lite som om MTV har flyttat ut dit i alla fall när det gäller hårdare musik. Så det känns som om videon är ytterligare ett verktyg för att exponera sig.

Ska vi prata mer om låtskriveri?

– Det tycker jag, haha!

Hur går det till egentligen? Jag har förstått att det är Adde som står för den största delen av låtarna – men kommer han med helt färdiga låtar, eller är det endast skal som kommer?

– Ja, alltså. Jag har ju varit på honom en del som jag sade med att faktiskt lyssna mer på musik och få in honom på andra influenser för jag tycker i ärlighetens namn att som vi lät på ”Repulsive Sonatas”, just den grejen är ju ganska mättad numera. Och jag tycker att lyssnandet har färgat av sig på låtskrivandet. Och det har blivit mer på senare tid att han spelar upp partier och kanske vill ha lite mer input från oss andra än tidigare. Men i stort är ju processen att han skriver låtar i stort sett färdiga och sedan tar in oss andra i skapandet.

Men ni känner inte att ni andra skulle vilja vara mer involverade? Jag tänker framför allt på situtationen att lägga allt musikskapande på en person gör ju ett band kanska så sårbart…

– Om jag säger så här när det gäller den inre dynamiken vad gäller det här bandet, så är det ju såklart så att vi har kul tillsammans. Och det är klart att nuförtiden så känner jag kanske lite mer än tidigare att jag skulle vilja bidra mer rent låtskrivarmässigt. Men sen är det ju en grej för låtskrivaren att ta ställning till hur mycket man vill släppa in de andra.

Men jag tycker verkligen att det Andreas har skrivit till nya plattan är klockrent.

Influenser då? Det är ju alltid intressant att veta vilka band som influerar…

– Vi har ju en kärna kring band som vi gemensamt lyssnar på bestående av MESHUGGAH, DARKANE och STRAPPING YOUNG LAD för att nämna några exempel. Sen har vi några spridda grejer som nog färgar av sig också på vår musik, vilket jag tycker är bra. Om man tar plattan så tror jag inte folk kan säga att vi låter exakt som något annat band.

Vad lyssnar du själv på?

– Jag är ju mycket för den delen av dödsmetallen som är lite mer old-school, men samtidigt så vill jag ju vara öppensinnad. Man vill verkligen inte bli som de gamla rävarna som snackar om att det lät bäst -96.

Det lät bäst på demon…

– Ja, precis haha!

Men sen kan jag ju säga att metalcore, deathcore, djent och allt som finns – de är duktiga de också – men det känns ganska så mättat numera.

Men om du skulle nämna ett antal plattor som du själv tycker sticker ut lite extra?

– Ja, fan, det är svårt. Det har kommit så mycket bra musik ju. Just för tillfället så försöker jag att banta ner antalet band jag lyssnar på. Nästan så att du skärmar av all input som kommer i form av nya plattor. Det är Spotify, och den rekommenderar dessa banden – det kan bli rätt mycket, haha! Nu har jag mer börjat plocka ut skivor från skivsamlingen som jag inte lyssnar på och knalla till Roadhouse (skivaffär för begagnade skivor i Helsingborg) och byta till mig grejer. Men om jag ska gå in mer på specifika plattor så…en stor platta för mig, som verkligen har gjort avtryck så måste jag ändå säga THE HAUNTEDs ”rEVOLVEr”. Just det arga, genuina uttrycket Dolving har på den plattan gjorde stort intryck.

När jag började plugga i Helsingborg så var det den mer extrema musiken som dominerade – men en stor vändpunkt för mig under den tiden var SOILWORKs ”Natural Born Chaos”. Sången på den plattan färgade av sig en hel del på mitt eget sätt att sjunga.

Ännu hårdare musik kom in kring 2006 för mig, med old schooldöds.

CANNIBAL CORPSE?

– Ja, det kan man väl säga var för mig det första bandet som gjorde intryck på mig inom den scenen. Jag hade ju hört namnet innan, men då var det mer så att man skrattade åt texterna. Men sen släppte bandet ”Kill”.

Den skivan är ju precis vad den heter…

– Jahadå! Det finns inget så klockrent namn på en platta som till den. Och då tänkte jag, slå nu bort alla fördomar du har kring bandet och bara lyssna. Och när jag satte igång den – total golvning! Och idag är CANNIBAL CORPSE det bandet som ligger mig varmast om hjärtat. Och sen utvecklades det därifrån till att jag började lyssna på exempelvis NILE. Där tycker jag att framför allt ”Annihilation Of The Wicked” är skivan som sticker ut. Ett band som jag på senare år har fått dille på är SUFFOCATION.

”Pierced From Within”!

– Ja, precis. Den och deras självbetitlade från 2006. Jag tycker den är fenomenal. Framför allt så gillar jag Mike Smiths trumspel något otroligt. Synd att han är borta från bandet numera.

Jaha, det var faktiskt allt jag hade!

– Okej! Tack för det.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *