Witchcraft – Nucleus

Witchcraft NucleusARTIST: Witchcraft
TITEL: Nucleus
RELEASE: 2016
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Det här är en skiva som du kommer att få se på en hel del sammanfattningar över årets bästa plattor.
Anledningen är rätt enkel, WITCHCRAFT är musikaliskt vassa och ett av de ledande banden när det gäller retrohårdrock, och denna deras femte platta i ordningen, ”Nucleus” är väldigt ambitiös. Addera sedan att Magnus Pelander, bandets motor och centralfigur, är omtalat egen och konstnärlig med en tydlig önskan om att inte visa sig i det publika rummet så har du receptet för en kritikerframgång.

Jag gillar också WITCHCRAFT, men jag kommer inte riktigt överens med ”Nucleus” som jag skulle önska. Ofta finner jag mig önska att jag tyckte det hela var mer lockande och fästande än vad det faktiskt är, och jag saknar helt enkelt flytet som jag tyckte fanns närvarande på ett helt annat sätt på föregångaren ”Legend” (2012).
Det här är en helt annan best.
Doomig, ganska komplicerad och med mycket uppbrytna passager. Flera låtar är långa, och man kanske kan tro att det är denna längd som skrämmer mig – men det är fel. Det gör mig inget alls, exempelvis är det drygt 14 minuter långa titelspåret antagligen min favoritlåt på plattan. Snarare är det kanske känslan av att vi hela tiden under skivans löptid balanserar på randen till mörkret. Det är dystert, och vi kastas ofta in i ett musikaliskt kaos, där rytmer och riff kastas om för att skapa nya strukturer. Över allt ligger Pelanders fortfarande hypnotiska, själfulla och passande melankoliska röst.
Det pendlar mellan vackert och blytungt, producerat med en underbar klang – lyssna till exempelvis Maelstroem eller dramatiska Helpless för bra exempel – och känns nästan teatraliskt många gånger.
Och det är mitt problem.
Jag gillar nog WITCHCRAFT bäst när de är mer rakt på.
Det gör ”Nucleus” till en skiva som jag så här långt har ett kluvet förhållande till. Den får mig stundtals att le och ryckas med, och stundtals att tappa tråden och intresset i alla sina vindlingar.
Som vanligt ligger väl felet mest på undertecknad som lyssnare, men resultatet i denna recension blir likafullt detsamma – det är bra men med en bismak av lätt besvikelse. Måhända ändrar jag mig och sällar mig till den förväntade och kommande hyllningskören när året sammanfattas, men så här långt håller jag mig istället till tidigare alster. Även om WITCHCRAFT fortfarande är bra, betyget 7/10 säger en hel del om hur stark skivan är trots mitt ”lyxgnällande”…

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *